Kategoriarkiv: Pedagogiska tips!

Vi har hittat roten!

Jag skrev för snart ett år sedan ett inlägg om att vi inte hade kommit åt roten till Cs mående och att det bekymrade mig att vi började pressa C igen och ställa krav utan att ha hjälpt C upp. Det var som om vi försökte ta bort symtomen (det som visade sig) utan att egentligen komma åt vad som orsakade symtomen.

Nu har vi hittat roten! Det har tagit nästan två år att hitta den. Men den har funnits där mitt framför näsan på oss hela tiden.

20160902_172302.jpg

Vi har hittat roten!

När C som 13-åring fick diagnosen högfungerande autism/ASD/asperger förra sommaren började jag och maken vår resa med anpassningar och förståelse. Vi gick kurser och läste böcker. Mer och mer började vi bygga upp en tillvaro för C med anpassningar och rimliga krav hemma.

Problemet var dock att, trots att skolan förra hösten visste om Cs diagnos, så gjordes inga anpassningar där och ingen hänsyn togs till Cs ork och förmåga.

Men nu har vi hittat roten! Eller rötterna!

  1. Vi anpassar hemma och har en rimlig kravnivå. Vi hjälper C stressreducera.
  2. Vi har fasta rutiner vad gäller duschning, datatid, sovtid…
  3. Vi förbereder C mer för kommande händelser.
  4. Vi låter C vara med mer och bestämma så att hen känner att hen har kontroll och att vi litar på hen.
  5. C slipper vissa saker som hen upplever som jobbiga (t ex släktmiddagar osv). Vi pressar inte.
  6. Resursskolan anpassar och har en rimlig kravnivå.
  7. Personalen på resursskolan har stor kompetens om NPF och en förståelse för Cs bristande ork men stora vilja att orka med skolan.
  8. C börjar lite smått känna sig själv. Här har vi en del kvar att jobba med. C känner fortfarande inte riktigt sina egna begränsningar.

Allt detta tillsammans utgör roten och att vi har kommit åt dessa rötter gör att C nu mår så mycket bättre!

C har bestämt med läraren att hen ska gå till skolan fyra dagar den här veckan. Jag hoppas att C orkar det! Idag är C i skolan!

Läraren hade pratat med C förra veckan om energi i form av 100-lappar. Han hade sagt till C att hen har 500 kr energi att använda varje dag. Om C hittar på mycket saker en dag så kanske 500 kr inte räcker och då måste C låna pengar från nästa dag. Detta kan innebära att C bara har 300 kr kvar dagen efter och det kanske inte räcker till att orka med skolan. Vilken bra liknelse!

Läraren sa att C inte ska känna sig ledsen eller besviken om pengarna inte räcker en dag utan snarare fundera på vad som gjorde slut på pengarna och sen till nästa gång spara mer pengar och inte låna från kommande dagar. Bra tänkt!

C och jag hade ju energisamtal med klossar förra hösten. Det gav oss en del bra svar. Det gäller att hitta sätt att kommunicera!

Roten är något så enkelt och självklart som att möta en förstående och kunnig omgivning!
Hur kunde vi missa det?

Jag är så glad över att vi har hittat roten! Nu kan vi börja jobba ännu mer framåt! 🙂

Nu kan vi ta oss över nya hinder!

Nu kan vi ta oss över nya hinder!

12 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Rutiner, Skola, Vardag

Lösenordsskyddad: Ska Sverige ha skolor för att ett land SKA HA skolor eller ska Sverige ha skolor för att alla Sveriges barn ska gå till skolan och få en bra utbildning?

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Diagnos, Hemmasittare, Pedagogiska tips!, Skola, Vardag

Att ta tillvara på ögonblicken 

Något som vi börjar bli bättre på är att ta tillvara på ögonblicken. Förr kunde vi bli irriterade om C, och även ibland 11-åringen, ville äta vid sina datorer. När då även 7-åringen hamnade med maten framför TV:n kunde vi känna oss riktigt misslyckade. Numera försöker vi tänka ”Åh! Då kan vi äta en middag tillsammans och hinna prata med varandra också!”

På kvällarna på helgerna kan C (oftast) och 11-åringen (ibland) välja datorerna framför att titta på TV med oss. Då kan ju vi välja en film vi vuxna vill se efter att ha nattat 7-åringen.

Våra tre barn är rädda för getingar. Framförallt 7-åringen. Detta har lett till att maken och jag vid fint väder har suttit ute och ätit i lugn och ro medan barnen har ätit inne. Skönt ju! 🙂

Jag brukar ofta sitta länge på toa. Passar gärna på att läsa en stund.

Om vi har varit iväg på en strand har jag promenerat dit eller hem eller så har maken cyklat. Vi måste ju vara två vid själva badandet men under transporten räcker det med en av oss.

Jag tycker ju om att skriva av mig här i bloggen. Den tiden tar jag mig ibland på morgonen när barnen sover eller sent på kvällen.

Timetimern är toppen! Den använder vi mycket. Om 7-åringen inte kan låta oss vuxna vara i fred ibland blir vi tokiga. Hen är så intensiv. Då brukar vi ställa timetimern på ca 15 minuter och sätta på TV:n eller ge hen paddan och så säger vi ”Den här tiden måste mamma och pappa få prata i fred!” Oftast får vi det då. Ett annat sätt är att, om vi är ute, säga ”Nu kommer det en geting!”. Då rusar 7-åringen in och vi får prata klart. 😉

Något som maken och jag är bra på är att försöka unna varandra att göra saker på egen hand. Jag går ut och äter med vänner och får tid till mina promenader. Jag uppmuntrar maken att hitta på saker med sina vänner och komma iväg och träna. Det tror jag är jätteviktigt när man har ett extra utmanande föräldraskap.

Dessutom får vi avlastning av framförallt mina föräldrar. Det är vi väldigt glada över. Vi behöver tid tillsammans!

Det gäller att försöka se saker positivt och ta tillvara på ögonblicken! Det är inte alltid så lätt…

2 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Pedagogiska tips!

Att ha en plan B…

(Bilden är från Messenger)

Något som är viktigt för oss är att alltid försöka ha en plan B. Och ibland kanske till och med plan C…
Den bärbara gamingdatorn som vi köpte tar vi numera alltid med oss om vi ska vara hemifrån mer än ett dygn. Det ger C ett lugn att veta att möjligheten att spela finns. Vi har datorn med här på landet men C har inte spelat på flera dagar.

En annan sak vi tänker på är att gardera oss ”Vi har tänkt åka och…men om…så kanske vi åker en annan dag istället” osv.

När vi skulle åka till fjällen i påskas hade vi också en plan B. Om C skulle få en låsning och inte lyckas åka så skulle min mamma komma och bo med C. C visste om plan B, men vi lyckades ju komma iväg.

Nu är planen att vi ska vara här på landet till den 14/8. Alltså drygt två veckor totalt. Förra året mådde C dåligt så vi fick dela upp oss. Jag tyckte att det var jättejobbigt. I år har vi planerat för att maken och C eventuellt åker hem några dagar. När vi nu frågade C så verkade det ändå som att C vill stanna här.

Nästa vecka, om vädret är okej, kommer en kompis till C hit ett par dagar. Det är bra för C att träffa någon kompis innan  skolstart.

Idag kommer min syster med familj hit. Imorgon ska vi ha kräftskiva. Förra året missade C kräftskivan för att hen mådde dåligt. Jag är så glad att C klarar av att vara med i år!

Vi lär oss hela tiden. Plan B är nödvändig för att vårt liv ska fungera!

3 kommentarer

Under Diagnos, Pedagogiska tips!, Rutiner

Att hitta en möjlig väg

Nu sitter vi i bilen på väg till landet. Det känns alltid lika skönt när vi lyckas ta oss iväg. Det är jobbigt med ovissheten. Att aldrig veta hur det ska gå och hur Cs dagsform är. På det stora hela har det blivit bättre men man kan aldrig veta säkert om vi kommer att lyckas.
C uttryckte i början av veckan att hen inte vill åka till landet. Det känns alltid så oroande när C säger så. Jag sa ”Vi ska åka till landet och vi kommer att hjälpa dig komma iväg! Om du vill kan vi åka på söndag!”. Vi hade egentligen bestämt fredag. Vi pratade inte mer om det just då.

När C var yngre var hen helt inne i Pokémon. Nu i och med Pokémon Go har intresset väckts till liv igen. 

Häromdagen började C tjata om att hen ville ha Pokémonkort. Jag tänkte att detta kan jag passa på att utnyttja.

Absolut! Vi tänkte köpa Pokémonkort till dig på väg till landet på söndag. Du behöver ju något att sysselsätta dig med!”

”Tänkte ni!?” sa C glatt och förvånat.

Japp!”

Men skulle vi inte åka på fredag?”

”Jo, om du vill!”

”Jag vill det! Jag kan inte hålla mig tills på söndag!”

Nu har vi alltså åkt iväg och på vägen har vi köpt Pokémonkort. Det blev en smidig övergång utan ångest. C hade bara fokus på korten. 

Vissa kanske kallar detta för att muta. Jag kallar det för att hitta en möjlig väg! 🙂 

9 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Hemmasittare, Pedagogiska tips!, Semester

Att försöka få lite flyt

20160724_162423.jpg

Vår dagsform är lite upp och ner. En bra dag följs ofta av en lite mindre bra dag. Vi har inget flyt i vår familj men vissa dagar är vi lite högre upp över ytan. Andra dagar hinner vi knappt upp med näsan för att kippa efter luft.

C och 11-åringen har suttit mycket vid datorerna sedan vi kom hem från stugan för en vecka sedan. Maken och jag vill att de ska vara ute lite varje dag i alla fall. Vi använde oss av tipset från kommunikationskursen vi gick:

”Vi har märkt att ni spelar väldigt mycket. Vi tycker att ni spelar FÖR mycket och skulle vilja att ni gör något annat än sitter vid datorn åtminstone en stund varje dag. Fundera tills imorgon hur ni tycker att vi ska lösa det och kom med förslag. Har ni inga egna förslag så kommer vi att bestämma något åt er.”
”Okej vi ska tänka!”

Efter det samtalet har de faktiskt på eget initiativ lämnat datorerna en stund varje dag. De vill ju inte att vi ska bestämma!  😉 Någon eftermiddag har vi fått påminna dem och då har de lämnat datorerna en stund.

11-åringen och 7-åringen älskar att bada så dem är det lätt att roa. Om vi inte orkar åka iväg kan vi sätta på vattenspridaren. Det är värre med C som har sin gipsade arm. Hen älskar egentligen också att bada.

C klagar mycket på gipset. Att det är varmt och kliar. Jag kan förstå det! Nu är det två veckor kvar med gips. Suck…

Syskonen tjatar om bad hela tiden. Inte så konstigt för det är ju så varmt. Till och med jag har badat ett par gånger (och det är inte så vanligt 😉 ) Jag har använt timetimern väldigt mycket. Det blir lite mindre tjat då i alla fall. Jag ställer den på en tid (max 30 minuter har jag testat) och säger ”Efter den tiden ska vi göra oss i ordning och åka och bada!” eller ”Den tiden vill mamma sitta och läsa bok!”

Något som också kan fungera ibland är att sätta på en film till 7-åringen. Om vi har tur får vi då en liten paus från allt tjatande!

Något som är jobbigt är alla övergångar. Vi hinner oftast bli på dåligt humör innan vi tar oss hemifrån. Sen när vi är iväg brukar det fungera bra. När vi ska hem blir det tjafs igen för barnen kommer inte upp ur vattnet när vi säger till dem.

En sak som är svår är att förbereda lagom. C vill veta vad som ska hända i förväg men kan bli besviken om det inte blir av. Det är viktigt att säga ”Vi har tänkt titta på film ikväll men om 7-åringen inte somnar i tid så kommer vi bara att se halva filmen. Blir det alldeles för sent får vi kanske vänta tills imorgon!”. Då vet C att det inte är 100% säkert att vi ska titta på film.  Vi måste gardera oss.

7-åringen behöver också förberedas. Men om vi säger till hen ”Imorgon ska vi bada!” så tjatar hen om bad så fort hen öppnar ögonen på morgonen. Här får vi säga ”Imorgon ska vi bada. Vi vet inte riktigt vilken tid. Det beror på när vi vaknar. Vi ställer timetimern på 30 minuter när det är 30 minuter kvar tills vi ska åka så vet du!”. Det kan fungera men det kan också bli tjat ”Ska jag ställa den på 30 minuter nu?”

Jag brukar även ställa timetimern en stund innan det är sovdags för 7-åringen. Annars kommer alltid sovdags som en chock och det blir en konflikt.

20160725_094819-1.jpg

Ett annat problem är maten. Det är så svårt att hitta på både luncher och middagar som passar alla! Frukost har vi nästan gett upp. Barnen äter inte. C är en gourmet och vill ha lite varierande mat och gärna fisk.

11-åringen äter nästan ingenting. Om det ska duga måste det vara exakt rätt kryddning och konsistens. Något som fungerade igår, fungerar inte idag. Det är jättejobbigt. Hen skulle kunna leva på chicken nuggets från Mc Donalds och chips. Dietisten sa att vi ska ge hen det som hen äter så det blir väldigt begränsad kost. Mc Donalds har vi ju inte råd med varje dag men det blir nästan två gånger i veckan. Köttfärs med pasta fungerar oftast men det är C såååååååå trött på. 7-åringen äter också ganska dåligt.  Maken grillar mycket och det är oftast populärt hos alla som tur är. Men vi kan ju inte grilla 14 gånger i veckan!

Något som vi har gjort nu på semestern är att ha filmmys med C och 11-åringen efter vi har nattat 7-åringen. Det är en aktivitet som fungerar bra. Vi har nu tittat igenom alla Harry Potter-filmerna (kul att se dem igen) och igår började vi titta på Hobbit. Jag bara älskar ”Hobbit” och ”Sagan om ringen”!

Jag tycker om karaktären Hagrid i Harry Potter-filmerna. Han är så snäll och omtänksam och tror gott om alla varelser. I en film sa han något liknande detta (kommer inte ihåg exakt) ”För att klara av varelser måste man veta hur man lugnar dem!” Det stämmer ju bra på barn med! Och vuxna! 😉

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att Cs förmågor börjar komma tillbaka. Det gör mina med! Jag har varit sjukskriven 100% sedan november 2015. Jag har haft svårt för att somna på kvällarna, haft mycket huvudvärk och magont, haft svårt med minnet och koncentrationen… Nu märker jag att jag sakta börjar må bättre. Jag har inte huvudvärk lika ofta. Jag har oftast lite lättare för att somna på kvällarna. Och jag har äntligen börjat kunna läsa igen! Läst har jag gjort hela tiden men inget skönlitterärt. Det har inte fungerat för jag har börjat grubbla och tappat bort mig i handlingen. Efter att ha läst om samma sida 20 gånger har jag gett upp. Nu läser jag! Och jag är inne i boken och kan koppla av. Åh vad jag har saknat det!

20160724_133415.jpg

Jag hoppas att det inte är en tillfällig ljusning. Det är ju semester utan stress och press och alla krav som skolplikten medför. Jag hoppas att jag faktiskt mår bättre. På riktigt.

Om ungefär en vecka åker vi till landet. Jag hoppas att det fina vädret håller i sig. Där har vi en egen strand så då blir det lättare med badandet.

Vi försöker vi få lite flyt i tillvaron… Tur att det finns hjälpmedel! Mina ”hjälpmedel” är timetimern, Melatonin (alla tre barnen får det för att kunna komma till ro innan sovdags), kurser, bloggar, böcker, grupper på Facebook med tips, råd och pepp, släkt och vänner…

20160714_162255.jpg

Klicka på bilden. Där står det hur bra mamma jag har tänkt vara imorgon 😉

8 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Semester

Lösenordsskyddad: Man kan lära gamla hundar sitta!

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Rutiner

Om kursen ”Kommunikationsmöjligheter med din tonåring”

20160610_131800.jpg

Nu på våren har maken och jag gått en kurs på Aspergercenter som heter ”Kommunikationsmöjligheter med din tonåring”. Det var två halvdagar och det var väldigt givande. Som alltid när jag går kurser fick jag många tankeställare.

Att kommunicera är alltid svårt. Att kommunicera med en tonåring är väldigt svårt. Att kommunicera med min tonåring med autism är ännu svårare…

kommunikation-bild-jpeg.jpg

Specialpedagogerna som höll i kursen sa att det är vanligt att skenet bedrar gällande språkförståelsen hos personer inom autismspektrum. (Calle har diagnosen autism nivå 1).

otydligt jpeg

Personer med autism kan ha ett rikt ordförråd men ändå inte alltid förstå betydelsen. De kan ofta tolka saker bokstavligt vilket komplicerar kommunikationen. De kan ha svårt för att veta hur de ska använda språket i sociala sammanhang.

Calle har ett tillsynes väldigt bra språk och är väldigt verbal. Men jag har märkt att han tar saker bokstavligt och att jag måste vara tydlig och helst använda få ord.

Vi pratade på kursen om vad syftet med ett samtal brukar vara och kom fram till att tonåringens och förälderns syfte skiljer sig ofta åt väldigt mycket.

Många av oss föräldrar på kursen upplevde att våra barn låste sig när vi ville prata med dem. Detta blev ett stort hinder i att komma vidare i kommunikationen.

komm syfte från kursen 1 jpeg

Kursledarna tog upp att det finns olika perspektiv på samtal.
Det finns samtal då man måste komma fram till en lösning tillsammans med sin tonåring. Lösningsinriktade samtal. Då är det bra att ställa frågor och be tonåringen komma med förslag på lösningar, att ha fokus på att ta ett beslut och göra en överenskommelse.

Sen finns det samtal med empatifokus. Dessa samtal måste få ta tid. Som förälder ska man lyssna aktivt och visa intresse. Inte döma. Det ska inte vara ett samtal som leder till en lösning.

Något vi föräldrar kom fram till var att vi sällan ”bara är” med våra tonåringar. Om vi går in i deras rum har vi ofta en agenda med ett krav på dem.

Kursledarna sa att vägen i in i de jobbiga samtalen ska gå via en bas där man helt enkelt umgås utan krav. Och att det är viktigt att vara i basen och inte då tänka ”Nu har vi det så mysigt så nu kan jag passa på att prata om…”.

komm syfte från kursen 2 jpeg

Jag inser att vi måste bygga mer på vår bas. Jag har nästan alltid ett krav jag vill lägga på Calle när vi umgås känns det som.

Vi tog upp olika idéer om hur man kan ha goda stunder och kravlösa samtal. Förslag som kom upp var att gå en promenad, bara gå in i tonåringens rum och hänga, fika tillsammans, titta på TV, åka bil osv. Många föräldrar tyckte att samtalen blev bättre om det skedde i en situationen där man inte behövde ha ögonkontakt när man pratade.

Om man har en bra bas är det ofta lättare sen att ta de kravfyllda lite jobbigare samtalen.  Vid ”jobbiga” samtal är det bra att försöka välja ett bra tillfälle. Det kan också vara bra att ge tonåringen betänketid:
  ”Jag tycker att du spelar lite väl mycket och jag vill prata med dig om det sen. Kan du fundera på om du har någon bra lösning på det så pratar vi om det imorgon!”.
Det kan också vara bra att kommunicera via sms. Det är bra att ha en tydlig agenda ”Jag vill prata med dig om…”. Man ska inte ha för långa samtal. Det är bra om det är tidsbestämt.

För att få en fåordig tonåring att svara kan det vara bra att använda skalor eller göra plus-  och minuslistor. Det kan också vara bra att göra måltrappor så att målet blir tydligt med alla stegen på vägen dit.

Jag har en del att jobba med. Jag måste försöka få till fler kravlösa samtal med Calle och vara tydligare.
Idag har Calle och jag varit i centrum för han ville klippa sig. Det blev en god kravlös stund! 🙂

14 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Hemmasittare, Kommunikation, Lånade kloka tankar, Pedagogiska tips!

Om jag hade vetat…

Nyligen fick jag frågan här på bloggen ”Vad hade du gjort annorlunda om du hade vetat om Cs diagnos tidigare?”

Jag hade gjort mycket annorlunda. En sak är att jag inte hade skuldbelagt mig själv lika mycket. Det har varit tufft när C inte har lyssnat utan istället, som vi såg det då, trotsat. Nu i efterhand, när jag vet att det handlar om en oförmåga hos C och att det inte är dålig uppfostran, kan jag känna att jag och maken har varit för hårda mot både C och oss själva. Vi har ju ställt överkrav på C i många år. C levde ju med diagnosen i 13 år innan vi förstod.

Jag hade också markerat mer mot omgivningen och förklarat läget. Jag hade försökt att inte ta åt mig så mycket av kommenterar kring att vi har dålig pli på vårt barn. Vi känner vårt/våra barn bäst och vet vad de behöver för att må bra!

Om jag hade vetat om diagnosen tidigare hade jag försökt ha mer rimliga förväntningar på C. Jag hade sänkt kravnivån för att alltid ge C en chans att lyckas. Förr fick C ofta misslyckas för att vi helt enkelt krävde saker som var över Cs förmåga.

förväntningar gamla jpeg

förväntningar nya jpeg

Om jag hade vetat om diagnosen tidigare hade jag förberett C mer på kommande händelser. Jag hade haft mer tålamod och förstått att C hela tiden gör sitt bästa. Att det inte handlar om bara trots eller lathet. Jag hade haft tydligare strukturer och rutiner i hemmet. Vi har såklart haft rutiner men jag hade varit mer konsekvent.

Jag hade försökt ”ordbanta” och vara mer rak och tydlig. Jag hade inte blivit lika arg om C hade missuppfattat utan försökt förklara igen på ett bättre sätt.

kommunikation-bild-jpeg.jpg

Jag hade förklarat sociala situationer mer för C och inte blivit lika besviken när hen gjorde taskiga saker. Jag hade försökt tänka ”C gör så gott hen kan!” istället för ”C är taskig, lat och trotsig!” (för tyvärr är det så det känns och så man tänker när man inte vet bättre…).

mentalisering bild jpeg

Jag hade försökt ha ett låg-affektivt förhållningssätt och förebyggt mer. Jag hade funderat igenom olika saker och tänkt ut hur vi kan göra så att det fungerar så smidigt som möjligt för C.

Jag hade hjälpt C mer med vardagssaker istället för att pressa på. Jag hade inte varit så irriterad på C för att morgonrutinen inte flyter på (trots samma rutin varje dag). Jag hade försökt tänka att allt tar mer energi från C.

Jag hade inte gett C skuldkänslor för att hen inte orkade gå till fotbollsträningen. Jag hade inte sagt att hen är en dålig lagspelare om hen inte är med på matchen. Jag hade försökt tänka att C säger ifrån för att hen är trött och att det är klokt av hen.

Jag hade krävt mer av skolan gällande anpassningar. Jag hade stått på mig mycket mer och inte köpt skolans tankar om att vi var svaga föräldrar som bara skulle se till att vårt barn kom till skolan (som inte alls var anpassad efter Cs behov).

Den här hade nog skolan missat helt!

Den här hade nog skolan missat helt!

Jag hade inte tvingat C att göra läxor. Jag hade bett skolan om läxfritt.

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Om jag hade vetat…

15 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Skola, Vardag

Det här med kommunikation…

Det är komplicerat 😉

image

1 kommentar

Under Diagnos, Egna illustrationer, Kommunikation, Pedagogiska tips!