Etikettarkiv: ångest

Hjälp? 

I torsdags hade jag en sådan där bra dag som jag kan leva på länge. Alla mina tre barn var i skolan. Det har inte hänt sedan i början av september. Jag njöt hela dagen. En skön känsla när allt är som det ”ska/borde” vara. Jag tänkte ”Är det så här livet känns för de som inte måste kämpa med detta varje dag? De som väcker barnen och de kommer iväg utan ångest. Hoppas de uppskattar att de slipper just den oron i alla fall. Självklart har de annat att oroa sig för. Det är en förälders lott!”

I helgen var vi på middag hos några vänner. C följde inte med men E och L hade kul och lekte med barnen i familjen. Härligt att bli bortbjudna!

Igår var C och E planerat lediga. Idag var det meningen att båda skulle gå till skolan. Men båda är hemma.

C var på igår kväll och först i morse kändes det lovande, men sen låste hen sig. C kan inte förklara varför det inte går. Som tur var är resursskolan förstående och vi föräldrar behöver inte möta misstro och skuld. De vet att C kommer de dagar hen kan komma.

E vaknade trött och på dåligt humör och sa att hen hade sovit dåligt så det gick inte alls. Hen bara mumlade i sängen. Även Es skola är förstående och håller med om att måendet går före skolan.

Hur ska vi få detta att vända? Hur ska C komma över sina låsningar och hur ska E få mer energi? Jag känner mig så hjälplös. 

Att mina barn just nu inte klarar av skolan får ju inte bara konsekvenser just idag. Det påverkar deras framtid. Kommer de att få jobb? Flytta hemifrån? Det påverkar mig eftersom de behöver  mitt stöd (trots att jag är sjukskriven för utmattning), det påverkar min pension… Det påverkar makens och min relation. Det påverkar L som än så länge mår bra.

Jag var hos läkaren nyligen. Jag har snart varit sjukskriven i ett år. Min läkare är fantastisk. Väldigt förstående. Hon sa dock att Försäkringskassan är väldigt hård numera och att hon rekommenderar mig att försöka börja jobba åtminstone 25%. Annars tror hon att Försäkringskassan kommer att börja bråka med mig.

Vi bestämde att jag är sjukskriven några veckor till på heltid och sen ska jag prova att jobba 25% och se hur det går. Jag har ett krävande och stressigt jobb så jag vet inte om jag kommer att orka. 

Nu går ju mycket av min tid ut på att hjälpa C komma iväg med taxin, skjutsa och hämta E samt fixa lunch varje dag. 

Jag måste klämma in jobb så att logistiken fungerar med barnen. Det betyder att min tid till återhämtning kommer att försvinna helt. Jag vet inte hur jag ska orka ärligt talat… Men jag gör ett försök.

Det känns som vi får så lite hjälp. C får ingen behandling mot sin ångest. Bara medicin.

Vi fick en kontaktperson via LSS beviljad till C i våras men vi har inte hört ett pip om det.

Hoppas nu bara att jag slipper bråka med Försäkringskassan! För det räcker inte min energi till! 

Det borde finnas ett bättre skyddsnät för oss som har barn i behov. Vi borde automatiskt få gå ner i arbetstid så att vi kan och orkar ta hand om våra barn och oss själva. Vårdbidraget är ju bra men det täcker inte på långa vägar utebliven inkomst för två föräldrar  (även maken är ju delvis sjukskriven).

Det skulle spara staten pengar om rätt stöd sattes in i tid. 

Så vacker höst! Jag önskar jag kunde få slappna av och njuta.

4 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Syskon, Vardag

En seger

Vi fortsätter framåt!

Idag har E varit i skolan för första gången på två och en halv vecka. Förra veckan var E ledig. Innan dess var det stor oro, trötthet och omöjligt för E att komma iväg. Hela den här terminen har E bara varit i skolan 2-3 dagar i veckan. Orken har inte räckt till mer.

Igår skulle E ha gått till skolan i två timmar. Men det gick inte alls pga oro för vad kompisarna skulle säga. Vi pratade med läraren som skulle berätta för klassen om Es upplägg så att hen skulle slippa jobbiga frågor idag.

Idag gick det bättre. E skulle vara i skolan kl. 12-14. En timme själv med sin favoritlärare och sen en lektion med klassen och favoritläraren.

Jag åkte till Mc Donalds och köpte hem nuggets till E till lunch. Det är så viktigt att hen får i sig något. Vad gör man inte?

När det började bli dags att gå blev E lite stirrig. Vi åkte hemifrån redan kl. 11:30 för jag märkte att jag var tvungen att haka på Es lucka där det fanns en möjlighet att komma iväg. Eftersom det bara tar fem minuter till skolan så fick vi åka runt lite.

Efter att vi hade parkerat bilen satt E kvar. Hen sjönk ihop i sätet. Jag gick runt bilen och öppnade dörren:

”Kom! Ta min hand! Nu fixar vi det här!”

E tog min hand och vi gick mot skolan. E saktade in på stegen. Tittade på mig. Jag sa:

”Idag är det jobbigt eftersom det är första dagen. Imorgon kommer det inte att kännas lika jobbigt!”

Vi gick vidare. Es fantastiska lärare kom ut på skolgården och mötte oss. Jag var med hela tiden i skolan idag. 

Mitt i lektionen med klassen viskade E till mig:

”Mamma jag är tillbaka i skolan!  Det känns jätteskönt! Jag gjorde det!”

Jag såg lättnaden i Es ögon och blev alldeles rörd.

”Ja mitt hjärta det gjorde du! Så starkt gjort!

”Jag är inte orolig för imorgon nu. I’m back on track!”

Nu är vi hemma och E är helt speedad. Hen springer runt och sjunger ”I’m back on track!” och gör segertecknet.

Vilken oro E måste ha burit på. 

Imorgon har E två timmar själv med favoritläraren och sen lunch och rast. Hoppas nu att E orkar även imorgon. Det känns i alla fall lovande.

Nu ska jag promenera och hämta 7-åringen. Det blir en promenad med lätta steg. Jag känner mig… GLAD! 🙂

1 kommentar

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Tärande oro

20160927_112252.jpg

Mitt liv består av så mycket oro!

Jag är orolig över Cs långa bakslag. Hen kom inte iväg till resursskolan idag heller och kan inte förklara varför. Skolan är bra, lärarna är bra, kompisarna är schyssta, taxin är bra. Allt är bra enligt C och ändå går det inte! De tre senaste veckorna har C varit i skolan två dagar. Två dagar på tre veckor! Varje gång hen har kommit hem så har hen varit jättenöjd och glad! Hur får vi dit ungen? Vi fixar Cs favoritfrukost varje skoldag, vi sätter på bra musik, vi lägger upp en plan som C är nöjd med… Ändå fungerar det inte! Varför?

C låser sig och fastnar i ett spår.

C låser sig och fastnar i ett spår.

Övergångar är svårt för C. Upp ur sängen. Ut ur huset. In i taxin. Vi försöker ha samma rutin varje dag.  Vad ska vi göra? I början av bakslaget förstod vi att C var trött efter många bra skoldagar med nya intryck. Nu känns det mer och mer som en låsning/mental spärr igen. Jag känner mig så himla ledsen över detta och vet inte hur vi ska komma ur det. Jag vill så gärna hjälpa C lyckas!

C sitter mycket vid datorn när hen är hemma. Hen spelar med kompisar och skypar. Förr förbjöd vi dataspelande  under hemmadagar. Men det hjälpte ju inte. Nu låter vi C spela men uppmuntrar hen att ta en liten promenad varje dag. Ibland får jag panik och ”återfall” och ska markera, ställa krav och ge förbud. ”Jag är din mamma och jag bestämmer! Du ska lyda mig!”. Men det hjälper inte ett smack! Alla förbud utgår på något sätt ifrån att C aktivt väljer att vara hemma, vill vara hemma och trotsar oss. Så är det ju inte. Jag vet det egentligen. Ibland blir jag bara så provocerad av den ungen!

tankar 1 jpeg

Det känns som C (och E) tänker så här… 😦

 

Hur kan vi hjälpa våra barn tänka så här?

Hur kan vi hjälpa våra barn tänka så här?

Jag är även orolig över E (11-åringen). E har ju en pausvecka nu i samråd med skolan.  Skolan gav E i uppdrag att vila och att hitta på roliga energigivande saker. Igår åt E och jag lunch på Pizza Hut och sen gick vi på bio. E var glad hela dagen! Det som oroar mig med E är om hen kommer att komma iväg till skolan på tisdag nästa vecka enligt planen vi har gjort med skolan. Jag hoppas det! E har ju varit hemma från skolan i nästan tre veckor nu. Det känns som jag den här veckan låtsas att allt är bra med E. Men det är det verkligen inte egentligen… Just nu håller vi på och fyller i papper från BUP och sen ska vi ta beslut om eventuell utredning.

Ett till orosmoment är L (7-åringen). Läraren flaggade för trolig ADHD och det tror ju vi föräldrar också.  Det som oroar mig med L är hur hen blir bemött i skolan av personalen. Jag vill inte att min sprudlande L ska bli kuvad och känna sig misslyckad. L har sagt att hen ofta får tillsägelser och att läraren låter arg. Min lilla L ❤

Sen är det just nu stor oro för Försäkringskassan. Jag fick ett brev där det stod att mina sjukpenningdagar på normalnivå snart är slut. Så nu måste jag söka på fortsättningsnivå. Tänk om jag inte blir beviljad det! Jag ska till läkaren nu i slutet av oktober. Jag hade egentligen tänkt försöka börja jobba 25% i november men med tanke på allt som pågår känner jag att jag inte kommer att orka det.

I natt vaknade jag kl. 02:30 och kunde inte somna om förrän efter kl. 5 på morgonen. Meningslöst grubbel… Väckarklockan ringde kl. 6:25. Suck… Dessutom har jag mycket huvudvärk och konstant ont i magen (IBS).

Jag försöker vila i tanken att skolan kan mina barn alltid ta igen senare. Det finns folkhögskolor osv. Måendet kommer först. Jag vet det! Men det är en jobbig känsla att livet hela tiden inte är som det ”borde” vara.

Man kan ju tycka att oron borde göra så att jag får sämre aptit och går ner lite i vikt 😉 Då hade det ju varit något positivt med det hela! Men icke! Min aptit finns där och jag går inte ner ett gram! Typiskt! Det hade behövts!

Idag ska jag försöka ta mig ut på en promenad, sortera och vika lite tvätt och ta hand om E och C som är hemma. Jag kan ärligt talat inte minnas hur det var förr när vi hade tre barn som var där de borde vara (förskola och skola på den tiden) och både jag och maken jobbade. Kunde livet någonsin vara jobbigt då? Jag minns att jag tyckte det… Tänk om jag hade vetat då vad som skulle komma… Då hade jag njutit mer av nuet!

Är det så jag borde försöka tänka nu? Detta är nuet och det kan bli värre. Alltså måste jag njuta nu… Hmm… lite svårt att göra det! Men jag ska försöka! Börjar med en kopp kaffe! 😉

20160929_153801.jpg

11 kommentarer

Under Anpassningar, Ångest, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Råd fyllda med okunskap

Vi har känt oss så ensamma i vår kamp.

Vi har känt oss så ensamma i vår kamp.

Under de två senaste åren, när C har varit hemma från skolan, har vi fått råd (i all välmening) från en helt okunnig och oförstående omgivning. I början måste jag erkänna att även vi föräldrar var okunniga.

Vi har t ex fått höra:
”C tycker ju om att sitta vid datorn! Ge C spelförbud om hen inte går till skolan! Då går C dit ska ni se!”

”C önskar sig ju ett nytt onlinespel. Säg till C att hen får det om hen går till skolan varje dag i en vecka!”

”Var inte hemma med C. Då blir det mysigt för C att vara hemma. Hen ska ha tråkigt för DÅ vill hen gå till skolan!”

”Säg till C att hen har kompisförbud om hen inte går till skolan!”

De som ger oss alla dessa råd har ingen förståelse för VARFÖR C är hemma.  C är inte hemma för att hen vill trotsa oss. C är inte hemma för att hen vill vara hemma. C vill inte misslyckas med skolan.

C är hemma för att skolan blev för tuff att mäkta med. Anledningen är bristande anpassningar och för höga krav under en längre tid. C är utmattad och har  låg tillit till skolan och en väldigt låg självkänsla gällande skolarbete.

Vi har gjort misstaget att följa råden ovan. När vi gav C spelförbud så grät hen och sa att vi tog bort det enda som fungerade i Cs liv. Hen hade spelförbud någon vecka. Men förbudet ledde inte till att C gick till skolan. C ville gå till skolan. Det var inte det som var problemet. C hade inte förmågan och orken att gå dit. Vi bröt spelförbudet och fick ett gladare barn igen.

I början var jag hemma med C. Sen provade jag att gå till jobbet igen. ”Folk” tyckte ju att jag curlade och pjoskade med C och att C körde med mig. Inte gick C till skolan för att jag gick till jobbet igen. Hen mådde bara sämre och fick inte i sig någon mat om inte jag eller maken var hemma och fixade lunch.

En gång provade vi att muta C med ett nytt onlinespel som hen önskade sig. Vi sa ”Om du går till skolan hela den här veckan så får du spelet på fredag!”. C kämpade på mot sin ångest och trötthet måndag till torsdag. Sen på fredagen låg hen i sängen och grät och sa att orken var slut. Hen föll på målsnöret. Förmågan fanns inte på fredagen trots viljan. Skulle vi straffa C då och låta hen känna sig misslyckad? Det gjorde vi inte. Vi sa ”Du har kämpat så himla bra den här veckan så du får spelet ändå!”.

Kompisförbud har vi aldrig gett C. Det sociala är så viktigt!

”Folk” som tror att mutor och bestraffningar hjälper mot hemmasittande har överhuvudtaget inte förstått vad en hemmasittare är och varför barnet är hemma.  Det är inte skolk. Det är en annan typ av frånvaro. Dessa barn är sköra och behöver läka i sin egen takt. Det tar tid! De behöver omsorg. De behöver förståelse och de behöver anpassningar.

Ni som har noll kunskap och förståelse – kom inte med era råd tack!

18 kommentarer

Under Anpassningar, Ångest, Dator, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Vakuum av ångest

Kommer vi någonsin att komma i mål?

Kommer vi någonsin att komma i mål?

Förra skolveckan var en tuff vecka. Helgen var som tur är vilsam med tjejmiddag och långpromenad med en vän. Jag hade hoppats att den här skolveckan skulle bli bättre än den förra…

Idag när jag gick in och väckte C, som inte har varit i resursskolan sedan förra måndagen, så försökte jag verkligen låta lugn och som att det vore självklart att det skulle fungera idag. C verkade vara på helt okej humör så jag kände hopp. Jag satte mig på sängkanten och vi småpratade lite. C berättade om en dröm hen hade haft. Efter ett tag sa jag att det var dags att gå upp. Då vände sig C mot väggen och muttrade att det inte kändes bra idag. Jag försökte att inte visa karusellen av ångest som drog i gång i mig.
Jag sa:
”Jag förstår att det känns svårt idag för du har ju varit hemma nu och vilat några dagar. Det kommer att kännas bättre efter idag!”
”Men det gåååååår bara inte…”
”Vill du att jag bokar av taxin?”
”Ja. Jag satsar på onsdag!”

Just detta att skjuta upp något jobbigt är ett vanligt beteende hos C. Jag har i alla fall lärt mig att inte pressa C och ge hen en känsla av misslyckande. Jag behöll lugnet inför C. Men jag låste in mig på toaletten efteråt och grät i smyg. Jag är så rädd igen! Allt gick ju så bra! När jag pratar med C så säger hen att hen trivs i skolan, tycker om alla lärare och alla klasskamrater och att det är skönt med taxin. Varför kan inte ungen ta sig dit!? Hur ska vi någonsin orka ta oss igenom skolpliktsåren? Jag kan förstå att C behövde vila efter sin fyra-dagars vecka men C var hemma nästan hela förra veckan och har haft en lugn helg. Jag tycker att hen borde ha orkat idag. Men jag kan ju självklart inte veta hur C känner sig. Nu känns det mer som C har en låsning igen och inte bara brist på ork. En låsning är värre… Maken och jag bara tittade på varandra. En känsla av vanmakt vibrerade i luften. Hur ska vi fixa detta? Och just det… Vi har inte hunnit säga god morgon till varandra eller gett varandra en god morgon-puss eller kram idag heller…

Maken gick hemifrån med 7-åringen. Jag var kvar i huset i ett vakuum av ångest. Det kändes som en tjock dimma omslöt mig och kvävde min kropp. Jag kände mig seg, låg och orkeslös. Jag uppbådade all min kraft för att ge mig in i nästa ångestpass. E, min 11-åring, skulle jag försöka få iväg till skolan efter en tuff skolvecka förra veckan. Vi har gjort en ”deal” med skolan att hen får komma vid 9:30 varje dag eftersom hen är så morgontrött och har svårt att få i sig frukost.

Jag gick in i Es rum och väckte hen. Hen muttrade att hen var trött. Jag sa att nu måste vi försöka följa överenskommelsen vi har gjort med skolan. Men det gick inte! E började gråta och sa att hen känner sig jättestressad av skolan. Så det blev en hemmadag även för E. Vi ska till BUP med E om ett par veckor och då ska vi be om en utredning. Det är lika bra!

Jag har så svårt att veta hur jag ska hantera E. Om jag låter hen vara hemma – blir hen en hemmasittare då? Om jag inte låter hen vara hemma – blir hen utmattad och en hemmasittare då? Det misstaget gjorde vi ju med C. Men när det gällde C gjorde skolan inga anpassningar. De trodde inte på oss. Nu är vi i ett annat läge. Skolan lyssnar på oss och de vill hjälpa oss.

Min dag blev inte som jag hade tänkt mig. Igen. Jag hade tänkt orka städa och fixa lite i huset. Det är kaos överallt!

På släktfika nyligen var vi hos en familj som har en helt nybyggd superfräsch lägenhet. Allt såg perfekt ut. Städat och inrett i god smak. Vi gick runt på husesyn i deras fyra. De öppnade en dörr till sitt förråd och sa:
”Och det här är vårt kaosrum!”.
I min värld såg det inte så kaosigt ut. Jag sa:
”Hemma hos oss är det tvärtom! Vi har många kaosrum och ett rum som är städat!”
7-åringen spände blicken i mig och frågade med hög röst:
”Mamma, vilket är vårt städade rum egentligen?”
Alla skrattade. Och jag kunde inte svara. Vi har nog inget 😉

På den nivån är det i huset. Hela vår tillvaro går ut på att bara ta oss igenom en dag, en vecka, en månad… Ribban ligger på att se till att våra barn får måltider och mellanmål, borstar tänderna och duschar, har rena kläder, blir nattade med kärlek och gos, någon gång läser vi en bok för vår 7-åring. Vi försöker se till att barnen kommer iväg till skolan. Just det momentet tar ungefär 70% av min dagsenergi tror jag. I alla fall om det är en tuff morgon. Huset får vara skitigt, måltiderna får vara halvfabrikat… Så är det bara.

Mitt uppe i detta har vi vår aktiva 7-åring, L, som precis har börjat 1:an och fått sin första läsläxa. Ett barn som är känslostarkt, krävande och påhittigt. Som hela tiden vill hitta på saker. Jag har så dåligt samvete för hen! Jag orkar inte med. Maken orkar inte med. När L vaknar på helgmorgnar så är första frågan ”Vad ska vi göra idag? Kan vi gå till en lekpark? Kan jag leka med en kompis? Kan vi ha gäster?” Jag vet inte vad vi ska göra för att hen ska känna sig stimulerad och nöjd. L tjatar och tjatar och då blir vi trötta och arga. Jag vill inte att L ska tappa sin energi och påhittighet för att vi är negativa.

Jag tänker ofta att jag måste skärpa mig. Att jag måste hitta på mer saker med min härliga glada 7-åring. Jag tänker att ”Imorgon! Då jävlar ska jag vara en bra mamma!”. Men sen kommer morgondagen med full kraft och jag dräneras på lust och energi.

Mina föräldrar hjälper till med barnen en del. Min mamma är fantastisk och brukar då och då hämta L och hitta på något. Hon brukar också hjälpa till med C och E. Jag vet inte hur jag hade orkat utan henne. Hon är dessutom min amatörpsykolog 😉 ❤

Tyvärr har L inga kompisar som bor i närheten så det blir inte någon spontanlek. Allt måste arrangeras och planeras. Jag har inte ork till det!

Imorgon är en planerat ledig dag för C. Skönt! Däremot måste jag försöka få iväg E till skolan. Redan nu när jag tänker på det så känner jag den där pressen och stressen. Jag skulle vilja ha ett liv utan att den känslan ingick i min vardag VARJE DAG.

Jag försöker kravla mig upp hela tiden. Hur länge ska vi behöva leva i ett kompakt vakuum av ångest?

20 kommentarer

Under Anpassningar, Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Idag tog det stopp!

Jag måste komma ihåg att C är på vänster sida! En fantastisk bild!  (källa http://www.imaginari.se/material/stressbagaren2.jpg)

Jag måste komma ihåg att C är på vänster sida! En fantastisk bild!
(källa http://www.imaginari.se/material/stressbagaren2.jpg)

Idag tog det stopp för C. Ett stopp som jag på ett sätt har vetat skulle komma men ändå på något vis hade hoppats att vi skulle slippa. Och på en måndag… Det hade jag inte räknat med! C har ju varit ledig två dagar nu. Men i ju för sig, måndagar är måndagar och en tuff dag för många. Det har ju gått så bra… Därför blir fallet så hårt. Egentligen är nog mitt fall hårdare än Cs. Jag får inte lägga in för mycket i det.

C har fortfarande inte lärt sig sina begränsningar gällande ork och energi. C har varit aktiv med vänner i helgen. Vi vill ju inte säga till C att hen inte får träffa sina vänner. Samtidigt vill vi ju inte att C ska träffa vänner på bekostnad av skolan.

Det märktes direkt när jag väckte C att det var en dålig dag. C vände ryggen mot mig och sa att hen var trött och inte orkade gå idag. Jag kände mig nästan svimfärdig. Så mycket känslor som kom på en gång. Ska vi alltid ha det så här? Jag måste inse att C kanske aldrig kommer att få riktigt flyt i sin skolgång.

När jag pratade med C efteråt så sa C att det berodde delvis på att hen var trött. Men också på att det kändes jobbigt att komma iväg (övergången).

Jag kan ta att C är trött och vill stanna hemma, men om det är ”komma iväg” som återigen är jobbigt så har vi en större uppförsbacke. Jag trodde att taxin lite hade ”botat” den delen.

Jag vill komma in i någon form av flyt. Jag vill ha ett ”vanligt liv” med ”vanliga problem”. Inte denna dagliga oro med ångestpåslag. Inte detta magont och tryck över bröstet…

Läraren på resursskolan sa att alla som går där får bakslag och att vi ska vara glada över den fina starten C har fått så hen har något att falla tillbaka på… Skönt med en förstående lärare som inte pressar på! Nu är det bara jag som måste lära mig BACKA!

Jag är glad för den fina starten men sitter återigen med en klump av oro i magen… Jag är rädd! Orolig!

Detta är en viktig läxa för mig. Kanske har jag inte förstått Cs mående tillräckligt i alla fall…? Att det är så skört.

Det jobbiga är att 11-åringen sa till mig i helgen:
 ”Mamma, du vet att det kommer skita sig för C igen va? Det här kommer inte att hålla i sig!”
”Jodå, det kommer det att göra! Det måste det göra!”

När ska jag lära mig att aldrig ta något för givet?

Positiva tankar! Imorgon är en ny dag med nya möjligheter!

Positiva tankar!
Imorgon är en ny dag med nya möjligheter!

9 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Fungerande skolgång är ingen självklarhet 

Idag är det skolstart på många håll i Sverige. De flesta barn kände sig kanske lite pirriga och förväntansfulla igår. Många såg framemot att träffa kompisar, både nya och gamla. Vissa kände att det skulle bli jobbigt att komma upp på morgonen och att de kanske inte är supertaggade att börja med skolarbete igen. Men på det stora hela kändes det okej för dessa barn igår.

Deras föräldrar tyckte också att det skulle bli jobbigt att komma upp på morgonen men tänkte att de kommer in i det igen efter några dagar. De kände kanske till och med att det skulle bli skönt att komma in i ”vardagslunken”. Skolan fungerar och flyter på för dessa barn. De passar in i ”normen”.

För andra barn har hela sommaren varit lite förstörd vid tanken på att efter sommaren börjar skolan igen. Vissa barn blir mobbade i skolan och är livrädda för att gå tillbaka. Andra barn har blivit utmattade för att skolan inte har varit tillgänglig på deras villkor. De är oroliga för att återigen bli tvingade in i en miljö och tillvaro som inte passar dem.

Vissa barn har inte varit i skolan på länge. Kanske flera år. Dessa barn har blivit utslagna av det svenska skolsystemet. Jag vill poängtera att dessa barn inte skolkar. De har räddat sig själva genom att vara hemma.

Skolplikten ligger som en tung börda på dessa familjer. Ska föräldrar tvinga iväg sina barn till icke anpassade skolor på bekostnad av barnen själva?

Dessa föräldrar har inte heller kunnat koppla av under sommaren. De vet att de återigen måste börja pressa sina barn att gå till skolan. De vet att uppfyllande av skolplikten är deras ansvar…

Många har möten framöver med Socialtjänsten. Det har återigen gjorts orosanmälningar baserade på hög frånvaro. En frånvaro som finns för att skolan inte möter barnets behov. Föräldrarna har blivit anklagade för att vara ”medberoende” när de stöttar och hjälper sina barn. De har blivit kallade slappa föräldrar som inte har pli på sina barn.

Dessa barn är frånvarande av en anledning! Det handlar om deras arbetsmiljö!

Skulle du jobba om du blev trakasserad av kollegor varje dag?

Skulle du jobba om ditt arbete gick ut på att översätta kinesiska till svenska och du inte kan ett ord kinesiska? (För så känns det nog för dessa barn om de hamnar i en obegriplig miljö)

Och om du som vuxen på grund av en omöjlig arbetssituation  (du kan inte kinesiska) blev sjukskriven, skulle du bli tvingad att bo i en annan familj då? I en annan vanlig familj. Skulle du lära dig kinesiska då så att jobbet fungerade? Eller skulle egentligen dina arbetsuppgifter behöva anpassas efter din kunskap och din förmåga?

Skulle du viteshotas om du blev utmattad och inte orkade gå till jobbet? Skulle ett vite göra så att du klarade arbetsuppgifterna bättre? Skulle vitet göra så att du plötsligt kunde kinesiska?

Skulle din chef eller dina kollegor tvinga dig att jobba eller ta hem arbete om du kom och grät och sa att du är helt utmattad?

Nej, jag tror inte det! Varför ska det vara så svårt att förstå att detta gäller även våra barn?

Skolstart idag. För vissa. Inte för alla. Skolan måste anpassas för varje enskild individ. Dessa barn var osynliga på skolavslutningen och de är osynliga nu vid skolstarten.

Pedagogerna på skolorna gör allt de kan med de få och små medel de har. Jag vill betona att det inte är deras fel att de inte räcker till! Felet ligger högre upp och är en penga- och politikerfråga!

Idag vill jag skänka en extra tanke och en kram till alla de barn som av någon anledning inte kommer iväg till skolstarten. Det är inte ert fel. Det är skolsystemet som inte är tillgängligt på era villkor.

Jag vet att ni vill. Och jag hoppas att det blir lättare framöver och att skolan blir anpassad efter just era behov så att ni också kan må bra där!

(bilden är från Messenger)

12 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Glädjetårar

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

C åkte för en timme sedan iväg med taxin till sin nya skola för första gången. Efter att C hade åkt började mina tårar rinna av lättnad. Mitt älskade barn är på väg till sin nya skola. Jag tror inte att det är så många ”vanliga” föräldrar som förstår hur stort detta är och vilken oro jag som mamma har burit på hela sommaren. Skolan ska ju alla barn gå till. Självklart för de flesta, men ack så svårt för vissa.

Det är ju inte Cs vilja som det är ”fel” på. C vill verkligen lyckas med skolan. Det som tidigare har satt käppar i hjulet är Cs ork, låsningar och ångest. C kan vara hur laddad som helst och sen när det är dags fungerar det ibland inte i alla fall. Man vet aldrig…

Igår duschade C och valde ut kläder som hen skulle ha på sig idag. Hen somnade lugnt utan oro vid 22-tiden med hjälp av Melatonin och sitt tyngdtäcke. Jag kunde inte somna. Jag låg och oroade mig och grubblade. Vid tvåtiden lyckades jag äntligen komma till ro. Jag vet att jag inte kan påverka någonting och att grubbel inte tjänar något till. Men det är så svårt att låta bli!

Vi har förberett C lite försiktigt för skolan under sommaren. Pratat om skolan då och då. Det har varit en svår balans för vi ville att C skulle få vila i sommar utan skolkrav men samtidigt väcka tankar om skolan och peppa lite lagom mycket. Och vad är lagom? Så svårt att veta! Jag har försökt hålla mig lugn och pratat positivt om nya skolan.

C har faktiskt varit lugn inför skolan hela sommaren. Så var det inte förra året. Då hade C flera ångestattacker. Nu har C sagt att hen ser framemot att plugga ikapp och att det ska bli skönt. Att C har sagt så är helt fantastiskt men vi kan ändå inte veta om C kommer att orka.

I morse gick jag in till Cs rum kl. 7. Jag hade ett tryck över bröstet men försökte verkligen låta lugn. Jag klappade C på ryggen och sa att det var dags att vakna. Sen gick jag och gjorde mig i ordning. Efter några minuter gick jag tillbaka till C och sa att det var dags att gå upp. Då låg C på mage helt tyst med ansiktet bortvänt. Jag hann tänka:
”Fan! Nej! Det bara måste gå nu! Det får inte bli ännu ett skitår… Vad gör vi nu? Jag orkar inte mer…  ”
Bara att försöka kontrollera rösten.
”Klär du på dig så fixar jag en macka och O´boy!”
C vände sig om och sa med ett leende:
”Nu trodde du att jag hade somnat om va!?”
C skulle bara veta vad min hjärna hann börja tänka…

Vi satt vid bordet och pratade. C var lättsam och glad. Vi pratade om pinsamma saker som vi hade gjort. Hen åt inte så mycket men drack sin O´boy och tog sin medicin.

Sen gick hen och gjorde sig ordning. Taxin kom. Hen hoppade in i taxin utan problem. Vinkade och log.

Jag stod där och vinkade med kinderna blöta av glädjetårar. Mitt barn ❤

När C mådde som sämst sa jag och maken till hen ”Vi ska hjälpa dig igenom detta. Vi ger inte upp förrän du mår bra igen! Och komihåg att du inte ÄR dålig. Du MÅR dåligt. Stor skillnad!”

Efter anpassningar för C och mycket vila så har vi kommit en bit på vägen. Vi är inte helt i mål. Jag vet att det kan komma bakslag. Ingenting är självklart. Att C är i skolan just idag betyder inte att det kommer att fungera imorgon.

Hoppas nu att Cs första skoldag blir bra!

MITT BARN ÄR I SKOLAN. DET ÄR STORT!

15 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag

Lösenordsskyddad: Medberoende?

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Vem har rätt att bestämma om ett barn ska utredas eller inte?

20160602_095051.jpg

Jag har förstått, av vad jag har läst i olika grupper på Facebook, att det är vanligt att det är skolan som får mandat att avgöra om ett barn ska utredas på BUP eller inte.
Det kan komma kommentarer som ”Det fungerar så bra när barnet är här i skolan!”. Att barnet kanske inte vill gå till skolan och det är en kamp varje morgon INNAN skolan. Det ser inte skolpersonalen.

Vi föräldrar kan påtala att våra barn är i spillror när de kommer hem. Totalt utmattade av en icke anpassad skolmiljö. Då kan det komma kommentarer som ”Har ett barn sådant beteende hemma  så borde vi se något i skolan!”. Men barnen beter sig ofta inte så i skolan! Våra barn är specialister på att spela en roll och hålla ihop. De brakar ihop hemma sen i den trygga miljön. Måste vi smygfilma våra barn för att skolan ska tro på oss? Tror de att vi hittar på? Tror de att vi uppmuntrar våra barn att ha en negativ syn på skolan? Att vi uppmuntrar dem att missa sin rätt till utbildning? Att vi uppmuntrar dem att vara hemma?

Vi föräldrar önskar ju självklart inte att våra barn ska ha NPF. Vi vet att en diagnos ofta innebär mer uppförsbacke i livet. Det har gått ganska långt när man som förälder börjar tänka i de banorna. Man har provat alla ”vanliga” uppfostringsmetoder, man har belönat/mutat, haft konsekvenser, höjt rösten, man har peppat och tjatat, man har uppmuntrat och tvingat. Tillslut inser man att det nog är något annat. Något som man inte riktigt greppar. Det som fungerar med andra barn verkar inte fungera med det här barnet. Man vänder ut och in på sig för att greppa detta. Man älskar, stöttar, hjälper, försöker… Men inget fungerar. DÅ kontaktar man BUP för att få hjälp.

Om skolan då motsätter sig detta och säger ”Vi tror inte på er! Ni överdriver! Det är ett hemmaproblem!”. Var står man som förälder då? Hur ska man kunna hjälpa sitt barn i det läget och få mer stöd och resurser? Då står man helt desperat efter hjälp till sitt älskade barn och man står vid en hög mur som man inte kan ta sig förbi. Man kan inte ta sig vidare för att någon annan har bestämt eller sagt att barnet inte behöver utredas. Någon som inte känner barnet. Någon som inte ser kampen i hemmet och hur barnet kämpar.

wpid-20150717_203131.jpg

I vårt fall såg skolan inga problem när vårt barn var i skolan. Problemet var bara att vårt barn inte ville gå dit längre. Hen blev tröttare och tröttare och mer och mer låg. Tillslut blev det ångest och låsningar gentemot skolan. Vi hade flaggat för skolan att hen inte trivdes och att något måste göras ETT ÅR innan kraschen. ETT ÅR! Diagnosen kom efter kraschen. Vi pratade med BUP och beskrev hur vårt barn mådde och reagerade hemma och att hen hade kraschat helt. Som tur är gick BUP på vår linje!

Skolan fyllde i papper från BUP och de skrev att de inte såg några problem. Vårt barn fungerade så bra i skolan. Problemet var ju bara att vårt barn inte gick till skolan längre. Kunde inte skolan ta till sig att det var något I SKOLAN som gjorde att hen inte ville gå dit?

Vi föräldrar blev intervjuade och fyllde i papper. Vårt barn gjorde alla tester. Det visade sig att vårt barn har högfungerande autism (asperger), trots att skolan inte hade märkt någonting!

Det kändes lite skönt att gå till skolan och berätta att vårt barn hade fått en diagnos. Missförstå mig rätt, inte skönt för det är ju tufft för vårt barn. Men skönt för att allt får sin förklaring och vi kunde ge skolan en knäpp på nosen. Nu har vi tillgång till kurser, LSS, vårdbidrag och vi har något att jobba emot och förhålla oss till. Vi kan äntligen hjälpa vårt barn och möta hen på rätt sätt! Vi kan ha en rimlig kravnivå och bygga rutiner och strukturer för att underlätta vårt barns liv. Tänk om vi inte hade fått den möjligheten… Hur hade vårt barn mått idag då? Hade vårt barn orkat leva…? Jag vet inte.

Vårt barn hann krascha rejält för att skolan inte lyssnade på oss i tid. Men tillslut fick vi hjälp. Hur är det inte för alla föräldrar som möter ett BUP som inte är lika förstående? Ett BUP som bara går på skolans linje. För det verkar vara vanligt…

Det är proffsen på NPF och vi föräldrar som ser. Andra ser inte. Skolan borde inte få bestämma vilka barn som ska utredas. Det måste vara ett föräldrabeslut i samråd med BUP! Våra barn måste få hjälp! Okunskap får inte förstöra våra barns framtid. Det priset ska de inte behöva betala!

Folk som tror att de kan och som tror att de förstår är farliga för våra barn! Våra barn behöver ett skyddsnät!

wpid-20150816_140705.jpg

6 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress