Etikettarkiv: ångest
Lösenordsskyddad: Medberoende?
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola
Vem har rätt att bestämma om ett barn ska utredas eller inte?
Jag har förstått, av vad jag har läst i olika grupper på Facebook, att det är vanligt att det är skolan som får mandat att avgöra om ett barn ska utredas på BUP eller inte.
Det kan komma kommentarer som ”Det fungerar så bra när barnet är här i skolan!”. Att barnet kanske inte vill gå till skolan och det är en kamp varje morgon INNAN skolan. Det ser inte skolpersonalen.
Vi föräldrar kan påtala att våra barn är i spillror när de kommer hem. Totalt utmattade av en icke anpassad skolmiljö. Då kan det komma kommentarer som ”Har ett barn sådant beteende hemma så borde vi se något i skolan!”. Men barnen beter sig ofta inte så i skolan! Våra barn är specialister på att spela en roll och hålla ihop. De brakar ihop hemma sen i den trygga miljön. Måste vi smygfilma våra barn för att skolan ska tro på oss? Tror de att vi hittar på? Tror de att vi uppmuntrar våra barn att ha en negativ syn på skolan? Att vi uppmuntrar dem att missa sin rätt till utbildning? Att vi uppmuntrar dem att vara hemma?
Vi föräldrar önskar ju självklart inte att våra barn ska ha NPF. Vi vet att en diagnos ofta innebär mer uppförsbacke i livet. Det har gått ganska långt när man som förälder börjar tänka i de banorna. Man har provat alla ”vanliga” uppfostringsmetoder, man har belönat/mutat, haft konsekvenser, höjt rösten, man har peppat och tjatat, man har uppmuntrat och tvingat. Tillslut inser man att det nog är något annat. Något som man inte riktigt greppar. Det som fungerar med andra barn verkar inte fungera med det här barnet. Man vänder ut och in på sig för att greppa detta. Man älskar, stöttar, hjälper, försöker… Men inget fungerar. DÅ kontaktar man BUP för att få hjälp.
Om skolan då motsätter sig detta och säger ”Vi tror inte på er! Ni överdriver! Det är ett hemmaproblem!”. Var står man som förälder då? Hur ska man kunna hjälpa sitt barn i det läget och få mer stöd och resurser? Då står man helt desperat efter hjälp till sitt älskade barn och man står vid en hög mur som man inte kan ta sig förbi. Man kan inte ta sig vidare för att någon annan har bestämt eller sagt att barnet inte behöver utredas. Någon som inte känner barnet. Någon som inte ser kampen i hemmet och hur barnet kämpar.
I vårt fall såg skolan inga problem när vårt barn var i skolan. Problemet var bara att vårt barn inte ville gå dit längre. Hen blev tröttare och tröttare och mer och mer låg. Tillslut blev det ångest och låsningar gentemot skolan. Vi hade flaggat för skolan att hen inte trivdes och att något måste göras ETT ÅR innan kraschen. ETT ÅR! Diagnosen kom efter kraschen. Vi pratade med BUP och beskrev hur vårt barn mådde och reagerade hemma och att hen hade kraschat helt. Som tur är gick BUP på vår linje!
Skolan fyllde i papper från BUP och de skrev att de inte såg några problem. Vårt barn fungerade så bra i skolan. Problemet var ju bara att vårt barn inte gick till skolan längre. Kunde inte skolan ta till sig att det var något I SKOLAN som gjorde att hen inte ville gå dit?
Vi föräldrar blev intervjuade och fyllde i papper. Vårt barn gjorde alla tester. Det visade sig att vårt barn har högfungerande autism (asperger), trots att skolan inte hade märkt någonting!
Det kändes lite skönt att gå till skolan och berätta att vårt barn hade fått en diagnos. Missförstå mig rätt, inte skönt för det är ju tufft för vårt barn. Men skönt för att allt får sin förklaring och vi kunde ge skolan en knäpp på nosen. Nu har vi tillgång till kurser, LSS, vårdbidrag och vi har något att jobba emot och förhålla oss till. Vi kan äntligen hjälpa vårt barn och möta hen på rätt sätt! Vi kan ha en rimlig kravnivå och bygga rutiner och strukturer för att underlätta vårt barns liv. Tänk om vi inte hade fått den möjligheten… Hur hade vårt barn mått idag då? Hade vårt barn orkat leva…? Jag vet inte.
Vårt barn hann krascha rejält för att skolan inte lyssnade på oss i tid. Men tillslut fick vi hjälp. Hur är det inte för alla föräldrar som möter ett BUP som inte är lika förstående? Ett BUP som bara går på skolans linje. För det verkar vara vanligt…
Det är proffsen på NPF och vi föräldrar som ser. Andra ser inte. Skolan borde inte få bestämma vilka barn som ska utredas. Det måste vara ett föräldrabeslut i samråd med BUP! Våra barn måste få hjälp! Okunskap får inte förstöra våra barns framtid. Det priset ska de inte behöva betala!
Folk som tror att de kan och som tror att de förstår är farliga för våra barn! Våra barn behöver ett skyddsnät!
Dela detta:
Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress
Ett litet genombrott
I förrgår kom C inte iväg till skolan på morgonen. Läraren har sagt att C får komma senare om hen vill. Plötsligt klockan 11 sa C att hen ville gå till skolan. Jag blev jätteglad och fixade en snabb lunch till C och ringde läraren.
Läraren sa då att hela gruppen var på utflykt med matsäck och att C istället kunde komma direkt till utflyktsstället.
Då låste sig C. Hen hade varit helt inställd på att sitta och plugga i skolans lokaler i två timmar. Nu när det plötsligt blev annat på agendan så gick det inte.
Jag kan fortfarande känna mig förundrad över att varken C eller vi föräldrar får information om sådant. C var inte i skolan i måndags, men då kunde ju läraren ha ringt eller messat och berättat om utflykten. Men jag hoppas att det är det som blir den stora skillnaden i höst! Att C kommer till en skola där de har ”rätt” tänk och kunskap om autism och där eleverna förbereds mer.
Istället för skola fick jag med mig C på en 4 kilometers promenad. Helt otroligt! 🙂 Vi gick och pratade i solen och C var så nöjd.
Jag skulle sen hämta syskonen på deras skola (som är Cs gamla skola där C kraschade). Det var Fritidshemmets dag i förrgår så jag hade lovat syskonen att komma och titta lite på eftermiddagen. Då sa C att hen ville följa med! Detta är stort! C har inte satt sin fot där sedan kraschen i 6:an.
Vi gick runt på skolgården och tittade. Några lärare kom fram och kramade C. C log och såg glad ut. Syskonen såg stolta ut över C. Jag kände mig stolt som en tupp! Syskonen åt sockervadd och hoppade i hoppborg. Jag tog ett kort med alla tre med på bilden och jag kan säga att det var inte igår. Vi var på skolgården i en dryg halvtimme.
Jag tror att C växte i detta och att det var ett viktigt avslut som blev positivt. C gick ju inte på skolavslutningen i 6:an. Den skolan har varit en ångestladdad plats.
Kanske är detta ett litet genombrott…
Dela detta:
Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola
Underbara vår! Jag vill kunna slappna av och njuta!
Solen skiner, grönskan kommer och jag försöker slappna av och njuta. Jag älskar våren! Just den här tiden när det känns som hela naturen är på gång och man vet att man har hela sommaren framför sig. Helt underbart!
Tyvärr har jag svårt att slappna av och njuta av den här våren. Vi ska som sagt snart på möte med Socialtjänsten efter ännu en orosanmälan. Skolan säger att C inte uppfyller skolplikten (vi vet!!!) men tror inte att det är diagnos- eller skolrelaterat. Med andra ord tror de att det är vårt fel! Jag är så ledsen över denna misstro. Den knäcker mig men jag ska f-n visa att jag står pall. Men det är inte så lätt att slappna av då.
JAG VET ATT VI GÖR RÄTT! Alla kurser jag har gått och alla böcker och bloggar om autism som jag har läst säger att man ska sänka kraven, ta bort stressande situationer och se till att barnet har en chans att lyckas. Barnet måste också få ett visst medbestämmande och känna att hen har kontroll, annars kan det bli en låsning. Tyvärr är inte hemmasittarläraren på samma linje, utan försöker hela tiden höja kraven snäppet över Cs förmåga. Skolan ser ju hela tiden bara den högfungerande C. Den C som vissa dagar klarar av att gå till skolan och hålla ihop. Skolan ser inte C de dagar det inte går…
Nu ska jag snart gå ut på en ”rensa-hjärnan-promenad”. Jag ser framemot en långhelg och det känns som sommarlovet inte kommer snart nog.
Ni är många som följer min blogg nu. Jättekul! Det är inte en inkomstbringande blogg på något sätt. Jag bloggar bara för att skriva av mig, få stöd, ge stöd och tips och förhoppningsvis sprida kunskap. Jag vill tipsa er om att gilla min sida SUPERMAMSEN på Facebook. Där lägger jag upp alla mina inlägg och delar ibland även annat läsvärt.
Min sida på Facebook. Välkomna!
Nästa vecka är det stora grejer på gång för C. Om allt går vägen kanske vi kan se en ljusning till hösten. Jag berättar mer när jag vet mer. 😉 Håll tummarna!
Önskar er en skön långhelg!
Dela detta:
Lösenordsskyddad: Bristande föräldraförmåga? Nej! Vi är superföräldrar!
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Ångest, Boktips, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Stress
Lösenordsskyddad: När viljan finns men förmågan saknas…
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Ångest, Diagnos, Förståelse, Kommunikation, Skola, Stress
Mycket på en gång
Våren är här!
Min C går ju just nu på en ”hemmasittarskola” där de har elever med problematisk skolfrånvaro från hela kommunen (barn både med och utan diagnoser, ca 8 elever). C tillhör en annan högstadieskola som jag kallar för hemskolan. C började där i höstas i åk 7 men har knappt satt sin fot där. Hen var där några lektioner i augusti.
Hemmasittarskolan finansieras av kommunen så Cs högstadieskola har fått Cs skolpeng trots att C inte har varit där. Lärarna har inte behövt bedöma C, de har inte lagt energi alls på C, inga samtal osv…
C har nu ett rejält bakslag på hemmasittarskolan. Förra veckan hade hemmasittarläraren möte med rektorn (ny rektor efter sportlovet och inte alls insatt i vår situation) på Cs hemskola för att be om mer hjälp åt C. Då sade rektorn ”Vi kan inte hjälpa C om hen inte är här! Om hen har så stor frånvaro gör vi en orosanmälan till Socialtjänsten!”.
Hemmasittarläraren försökte avstyra det då vi gick den svängen i höstas utan resultat.
Har inte skolan någon skyldighet alls att hjälpa eleven TILL skolan??? Bygga upp en relation i hemmet? Jag blir tokig!!!
Jag ringde LSS förra veckan och de sa att de bara hjälper barn på fritiden och inte med skolan.
Vad 17 ska man göra??? MOMENT 22!
Hemmasittarläraren sa att det kanske är bättre om C blir av med sin plats på hemmasittarskolan (det är kö dit) för då måste hemskolan kliva in och ta sitt ansvar. Jag är rädd för att C ska krascha helt då igen och känna sig misslyckad. Jämfört med förra året har C gjort framsteg.
Jag vill att C ska få gå den gröna vägen!
Då sa hemmasittarläraren att det nog är bättre att ta en krasch nu och sen förhoppningsvis få mer stöd, än att ta en krasch sen när C märker att alla kompisar går ut 9:an och C inte har kommit någonstans i livet. Jag vet inte….
Jag vill så gärna hjälpa mitt barn!
Helgen har varit VÄLDIG intensiv. I fredags hade vi övernattningsgäster. Det var min kusin med familj som kom på besök. Även min syster med familj kom och åt middag med oss. Det var jättetrevligt! C satt med vid middagen och umgicks och var social. C satt även med vid lördagens frukost. Min kusin sa att det inte märks någonting av Cs diagnos och inre kaos. Jag håller med! Det gör inte det. C håller ihop men det tar på krafterna. I lördags skulle vi på middag hos vår ”vän-familj”. Den familjen har barn i samma åldrar och samma kön så det är perfekt. C är trygg med dem och har sovit hos dem flera gånger. Men i lördags när vi skulle dit fick C panik. Hen lade sig på golvet och skakade. Sa att hen inte orkade. Maken och syskonen gick (det är en kvarts promenad dit). Jag stannade med C. Jag hade faktiskt räknat med en krasch.
C tog en kudde och tryckte den över ansiktet och sa ”Mamma kan du trycka så att jag slutar andas! Mitt liv suger! Jag klarar ingenting! Jag vill gå dit men jag kan bara inte!”. Jag lugnade och klappade C och berättade för C att jag redan hade ringt till Cs kompis tidigare på dagen och sagt att det hade varit ett intensivt dygn med gäster och att C troligtvis inte skulle orka komma. Kompisen förstod och sa att de kunde spela och prata via SKYPE som vanligt istället.
Jag sa till C att hen måste lära sig sina begränsningar och inte vara så hård mot sig själv. Att det inte är konstigt att C inte orkar efter ett så intensivt dygn med gäster och socialt umgänge och mindre sömn.
C lugnade ner sig. Jag gjorde iordning en skål med chips och blandade lättdryck till C. Sen fixade jag en tallrik med mat som hen kunde ställa i mikron sen. Vi ringde upp kompisen och de började spela och prata på SKYPE. Jag lämnade en lugn C vid datorn.
Vi hade en trevlig kväll hos våra vänner och C var också nöjd! För några år sedan hade jag inte kunnat föreställa mig att vi skulle ha ett sådant här liv. Men så är det och det är bara att acceptera och anpassa så att det fungerar!
C frågade mig igår hur hemmasittarlärarens möte med rektorn hade gått. Jag berättade att vi inte är så säkra på om hemmasittarskolan är rätt plats för C. Att hen kanske behöver mer hjälp än de kan erbjuda.
Då sa C ”Jag SKA gå där! Jag ska gå varje dag den här veckan! Ni ska få se att jag kan!”.
I morse kom C iväg utan problem och ska vara där i två timmar. Jag är fortfarande chockad! Jag är också rädd för att C kommer att fixa den här veckan och sen falla hårt, för jag tror att det blir för mycket. Vi får se… C måste lära känna sig själv och sina begränsningar.
Min 10-åring, som var glad i slutet av förra veckan, hade en ny krasch i morse och är hemma. Hen säger att hen mår dåligt. Jag vet inte vad jag ska tro…
Den här veckan har vi många möten inbokade. Vi ska till BUP på läkarbesök med 10-åringen, vi ska till BUP och träffa en arbetsterapeut och få tips och råd till C, vi ska på elevhälsovårdsmöte för 10-åringen och vi ska på en föreläsning som heter ”Stress i ett utmanande föräldraskap”. Passande va? 😉
Det är lite mycket på en gång…
Jag försöker hitta kraft i att våren är här! Och så fortsätter jag gå på min mirakelkur KÄRLEK!
Dela detta:
Under Anpassningar, Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Vardag
”Vad går du på egentligen?”’
Jag är sjukskriven 100% för stress och utmattning. Jag har svårigheter med mitt minne och min koncentration. Jag sover dåligt. Jag har IBS med förvärrade symptom pga. stressen och jag har nästan dagligen spänningshuvudvärk. Jag är hemma för att vila. Trots att jag behöver vila så får jag inte mycket vila. Så hur orkar jag? Vad går jag på egentligen?
Mitt liv går ut på att få upp mina barns näsor över ytan. På det sättet hoppas jag få upp även min egen näsa över ytan. Jag kan inte må bättre än mina älskade barn!
Min sjukskrivna tillvaro går ut på att stötta och hjälpa min 13-åring med ASD (asperger) och hemmasittarproblematik samt att göra allt som står i min makt för att förhindra att även 10-åringen kraschar. Sen måste jag också finnas där för min, än så länge, pigga och glada 6-åring.
Idag gick jag upp kl. 6:30. Jag kände mig väldigt trött som vanligt. Jag sov dåligt i natt igen. Jag började väcka 10-åringen som har varit hemma från skolan måndag-onsdag pga. förkylning. Idag skulle hen gå till skolan hade vi bestämt! Men 10-åringen började visa motstånd direkt. Drog upp täcket. Vände ryggen till. Ville inte prata. Ville inte titta på mig. Bara låg där. Jag kände panik!
Vår 6-åring gick upp och klädde på sig. Inga problem där. Än…
Jag och maken turades om att gå in till 10-åringen. Bytte av varandra för att behålla lugnet. Vi märkte på 10-åringen att det var en tuff morgon.
Egentligen skulle maken promenera till skolan med syskonen men eftersom 10-åringen visade så stort motstånd bestämde vi att jag skulle köra dem och sen åka hem till C för nästa ångestpass.
Jag pratade med 10-åringen och vi bestämde att jag skulle hämta hen kl. 12 idag (hen slutar egentligen kl. 14:30).
Maken gick till bilen och väntade med 6-åringen. Jag stannade inne med 10-åringen. Vi kom till hallen, den kritiska zonen, då 10-åringen plötsligt satte sig i hörnet med ryggen mot mig och bara skakade. Jag höll på att gå sönder. Mitt lilla älskade barn. Jag drog upp hen och kramade hen hårt och sa ”Nu gör vi det här! Du har varit hemma länge. Först påsklov och sen tre dagar den här veckan. Det känns nog lite konstigt men du kommer att fixa det! Du måste ut ur den onda cirkeln och in i den goda svängen!”
10-åringen tog sakta på sig ytterkläderna och gick till bilen med tunga steg. Min huvudvärk började komma rejält. Helt slut kl. 7:50 på morgonen…
Jag körde maken och syskonen till skolan (det tar bara några minuter med bil). Jag fick senare ett sms från maken där han skrev att kompisarna hade sprungit fram till 10-åringen och sett glada ut när hen kom. 🙂
Hemma väntade C. I sängen. Jag hade sagt till C att gå upp innan jag åkte men det hade hen inte gjort. C har kämpat mot sin ångest och varit i skolan både tisdag och onsdag. Idag sa C ”Nu blir det för mycket! Idag orkar jag bara inte! Jag satsar allt på imorgon!”
Jag försökte peppa lite men lade ner det fort. Ingen idé idag.
Jag satte mig i soffan. Kom på att jag bara hade ätit ett ägg till frukost. Fick ju plötsligt bryta min frukost för att köra ”taxi”.
Jag fixade kaffe och gick och satte mig i soffan igen. Hade ont i magen så jag kunde inte äta något. C kom till soffan och började titta på YouTube-klipp på sin mobil. Jag satt bara och stirrade. Orkade inte ta mig för någonting. Bara satt där. I en dryg timme.
Sen kom jag på att C varken hade ätit frukost eller tagit sin medicin. C är inte självgående så det ansvaret ligger på mig eller maken.
Jag masade mig upp för att fixa iordning något att äta till C och ge C hens medicin. Sen tänkte jag att eftersom jag ändå stod upp så var det bäst att försöka orka städa toaletterna. Vi ska ha gäster imorgon (annars hade jag inte städat kan jag säga!).
Jag hällde medel i toaletterna. Sen kom jag på att jag måste sätta på diskmaskinen. Men den strulade för det var stopp i slangen så jag fick hålla på en stund med det och fick inte igång den. Sen kom jag på att jag skulle ta ner julgardinen i köksfönstret och stryka den andra gardinen så jag tog fram strykbrädan men då kom jag på att jag hade hällt rengöringsmedel i toaletterna så jag gick dit för att skrubba… När jag stod och skrubbade så kom jag på att jag måste vattna blommorna så jag gick till köket för att ställa fram vattenkannan så jag inte skulle glömma de stackars torra blommorna. Just det ja där stod strykbrädan… Vilken snurr!
Kl. 11:50 skulle jag åka för att hämta 10-åringen. Då hade jag i alla fall städat klart toaletterna.
Jag hämtade en glad och pigg 10-åring som sa att jag är den bästa mamman i världen! Jag frågade: ”Förstår du nu varför jag tvingade iväg dig i morse?”
”Ja det gör jag mamma. Tack!”
Vad går jag på egentligen?
Jag går på någonting väldigt starkt. Det ger kraft och energi när man tror att alla reserver är slut. Det är gratis och det kan växa.
JAG GÅR PÅ KÄRLEK!
Dela detta:
Kampen mot ångesten
C för verkligen en daglig kamp mot sin ångest. Denna kamp tar oerhört mycket energi. C har sagt att ”vara i skolan” är helt okej när hen väl kommer dit. Men att ta steget utanför dörren hemma är en 10:a av 10 på ångestskalan.
C vann över sin ångest igår och var i skolan i 90 minuter. Hen var väldigt nöjd efteråt. Men otroligt trött. Ångesten hade dränerat C. Redan igår kväll sa C att hen inte skulle orka gå idag. Jag sa att jag väcker C som vanligt på morgonen och sen får vi se.
I morse väckte jag C ca kl. 7:40. C kurade ihop sig under täcket och sa ”Idag går det bara inte!”. Jag sa att det är bra om hen kommer upp och äter frukost. Jag låter aldrig C ligga kvar i sängen. Vill inte att hen ska vända på dygnet så jag tvingar alltid upp C. Vi försöker hålla hårt på rutinerna. C ska sluta spela dator kl. 20:30 på vardagskvällar och sen vara i säng ca. 21:30. Jag väcker alltid C ca kl. 7:40.
C kom upp och tog med sig sin gosehund, kudde och Kalle Anka-pocket och gick och satte sig i soffan. Om C hamnar i soffan brukar hen fastna där. C började läsa sin pocket.
Jag messade läraren och sa att C inte verkar komma iväg idag. Läraren frågade om han skulle ringa och prata lite med C. Och det gjorde han!
Efter en stund kom C till mig och sa:
”Mamma! Läraren ringde. Han sa att jag kan komma senare om jag känner att det funkar men vi åker NU! Snabbt! Så jag inte hinner tänka! Jag stannar i 90 minuter idag med!”
”Men frukost då?”
”Nej! Vi åker NU!”
”Macka i bilen?”
”Nej!”
Det var bara att hoppa in i bilen och åka! Så nu har C varit i skolan i 90 minuter idag med.
Vilken stark unge jag har! Jag är så stolt så jag tror jag spricker! ❤
För ett tag sedan gjorde jag denna tankebild – ”Bussen”. Cs psykolog hade pratat med C om tankarna som passagerare på en buss.
Jag visade min bild för psykologen. Hon sa att det inte riktigt var så hon menade. Hon menade mer att man har alla dessa tankar, positiva/bra och negativa/dåliga. Man är själv den som bestämmer vilka tankar som ska styra. Om en negativ tanke säger ”Stanna hemma!” kan man försöka stå emot den tanken och ändå åka till skolan, trots att det är jobbigt. De negativa tankarna finns där men ska inte få styra och bestämma. De negativa tankarna ska inte hindra vägen mot målet som är en fungerande skolgång.
Så nu har jag gjort en ny bild – ”Flygplanet”. (Skulle göra en ny buss men hittade ingen bild på insidan av en buss).
Jag hoppas att mina bilder på något sätt kan hjälpa C lite framåt i sin bearbetning och kampen mot ångesten. (Bilderna är fria att använda och dela om ni anger källan).
I november använde jag klossar för att försöka prata om energi med C. Det öppnade en dörr till samtal. Testa ni också!
Jag kanske ska göra om klossövningen nu och se om vi kan komma fram till något mer vi kan hjälpa C med.
Nu ska jag flyga mot spisen och fixa lunch trots att mina negativa tankar säger att jag ska sitta under en filt i soffan och inte orkar laga mat. Jag kan! Jag vill! Jag ska! 😉
Imorgon hoppas jag att piloten C flyger mot skolan!
Dela detta:
Ytligt
Ibland känns allt bara så ytligt. På Facebook handlar så mycket om prestation.
Man vill visa upp sina perfekta barn och sitt perfekta liv:
”Storasyster nattar lillebror och jag sitter med en kopp kaffe!”
(Det har hänt här en gång tror jag att syskonen nattar varandra.)
”Storebror hjälper lillasyster med läxorna!”
(Det har aldrig hänt!)
”Barnen överraskade oss med frukost i morse!”
(Det har faktiskt hänt ett par gånger.)
”När jag kom hem från jobbet hade min son på eget initiativ tömt diskmaskinen!”
(Det har aldrig hänt att någon form av hushållsarbete har gjorts spontant av mina barn.)
”Mina barn lagade middag idag! Vilka duktiga barn jag har!”
(Det har aldrig hänt!)
”Barnen är hemma själva och maken och jag njuter av en kvällspromenad! Skönt att barnen har blivit så stora!”
(Det har aldrig hänt! Våra barn kan inte vara hemma själva alla tre samtidigt.)
”Vilka kloka barn jag har! Så härliga samtal vid middagsbordet idag!”
(Vi äter sällan middag tillsammans alla fem!)
”Min dotter har skrivit en insändare till tidningen om nedskräpning! Företagsam tjej! Mycket stolt mamma!”
(Det är nog långsökt gällande mina barn… Men kanske 6-åringen framöver… 😉 )
Sen finns gnället och beklagandet:
”Jag har sagt till mitt barn att städa sitt rum men hen lyssnar inte! Blir galen! Supernanny nästa!”
(Jag kan inte be mitt äldsta barn (13 år) med ASD städa sitt rum för hen har inte energi till det. Tyvärr blir det då så att mina andra barn (10 och 6 år) inte heller städar sina rum speciellt ofta för de tycker att det blir orättvist då.)
”Jag måste tjata en kvart på mitt barn innan hen gör läxorna!”
(Okej, men ditt barn har, och gör tillslut, läxor i alla fall. Här har vi scenariot att ett barn inte går till skolan speciellt mycket och har inga läxor. Ett annat barn är utmattat och har också läxfritt just nu.)
”Idag fick vi muta barnen med fika för att de skulle gå utanför dörren!”
(Här fungerar inte mutor. Ett av mina barn ORKAR bara inte gå ut vissa dagar.)
”Mitt barn tar en halvtimme på sig att komma upp ur sängen på morgonen! Jag blir tokig!”
(Men ditt barn kommer upp ur sängen. Jag får kämpa väldigt mycket för att min 13-åring med ASD ska komma upp ur sängen. Ofta får jag till och med klä på hen! Min 10-åring är inte heller lätt att få upp just nu.)
”Fick precis veta att mitt barn har skolkat från skolan idag! Nu blir det allvarsprat ikväll!”
(Mitt ena barn har knappt varit i skolan sedan oktober 2014. Dock har hen aldrig skolkat då vi alltid har vetat om att hen har varit hemma.)
”Mina barn har bråkat mest hela dagen! Trött!”
(Oj, skulle jag lägga upp det som en status på Facebook skulle det kunna vara stående. Men nu har vi gjort en del anpassningar i våra rutiner i hemmet vilket faktiskt har lett till färre bråk för syskonen träffas inte lika mycket.)
Ja… Det är bara att inse att livet ser olika ut för olika människor. Så ska det såklart vara! Men ibland kan statusar som ovan provocera mig.
Mina ”skrytstatusar” skulle kunna vara:
”Mitt barn duschade idag på sin duschadag utan att jag behövde påminna. Stolt mamma!”
”Mitt barn stängde av datorn när datatiden var slut utan att försöka förhandla!”
”Mitt barn klarade av att hantera att utflykten ställdes in idag för att det regnade. Vi slapp ångestattacken! Så skönt!”
”Min 13-åring klädde på sig själv i morse! Framsteg!”
”Mina barn satt i soffan tillsammans och tittade på en hel film utan att bråka!”
”Min 13-åring orkade göra sin egen frukost idag! Härligt!”
”Min 13-åring tog sig iväg och träffade kompisar idag för första gången på två månader! :)”
”Idag satt hela familjen och åt middag tillsammans för första gången på två veckor! Och ingen blev ledsen och lämnade bordet!”
Gnället och beklagandet är det ingen idé att jag går in på för det är nog för djupt…
Dagens Facebookstatus är:
”C har varit hemma från skolan nu i tre veckor (inklusive påsklov). Innan sportlovet gick det inte heller så bra. Det har varit ett stort bakslag nu. C visar enorm oro och ångest, nästan panik när vi pratar om skolan. Vi har sagt till C att hen måste bryta mönstret och ta steget tillbaka.I morse väckte jag C kl. 7:40. Jag sa, som psykologen hade sagt, att C inte skulle tänka utan bara göra. Vi satte på skön musik. C skruvade på sig. Vände sig mot väggen. Jag klappade C på ryggen. Lirkade lite. Jag hjälpte C med kläderna. Hen satte sig upp och sa ”Jag ska verkligen försöka gå idag!”. Vi gick mot matbordet. C saktade in på stegen. Började andas fort. Fick en orolig blick. Jag sa ”Inte tänka! Kom nu!”. Jag såg på C hur hen kämpade med sig själv. C sa ”Jag vill verkligen bryta detta!”
C gick till bordet och drack sin O´boy, tog sin medicin. Lade ner huvudet på bordet. Andades fort. Jag sa ”Nu sjunger vi med!”. Jag höjde musiken och vi sjöng så huset skakade. Jag sa till C att nu går vi till hallen (den kritiska zonen). C tvekade lite. Tittade mig i ögonen med allvarlig blick. Jag nickade och sa ”Vi fixar det!”. C gick till hallen. Jag tog fram jacka och skor. Vi skyndade ut till bilen. Satte på musiken högt och sjöng med. Inget utrymme för tankar. När vi kom fram satt C i bilen och stirrade. ”Hoppa ur nu så hämtar jag dig om 90 minuter!”.
C flackade med blicken. Skruvade på sig. Tog händerna för ansiktet. Så nära målet nu. Jag gick ur bilen och gick runt och öppnade Cs dörr. ”Kom nu!”. C tittade på mig med orolig blick. Knäppte upp säkerhetsbältet. Ställde sig upp. Jag kramade C hårt och sa ”Du är så sjukt stark som gör detta! Jag är så stolt över dig!”
C tittade mig i ögonen. Log. Gick iväg. Vände sig om. Gjorde tummen upp och log igen. Jag är så sjukt stolt över mitt älskade barn som kämpar så hårt med sin ångest och sin oro. C är världens finaste!”
Så skulle jag skryta på Facebook. Det handlar om så mycket mer än om barn som gör saker som att laga mat, natta syskon… Detta är stort!
S. 39 i boken ”Våga vara. En handbok för att visa barn vägen till bättre självkänsla” av Jana Söderberg.
Mina barn är fantastiska för att de är just som de är med alla sina egenskaper!
supermamsen 