Kategoriarkiv: Hemmasittare

Jag trodde samhället hade kommit längre…

Idag lade jag upp ett inlägg på Instagram om att vi bara har en möteskallelse för våra barn på kylskåpet just nu. Detta är ganska fantastiskt med tanke på hur vårt liv såg ut förr. Ett år hade vi 50 möten för våra barn och året efter det hade vi 70 möten.

Jag har fått en del meddelanden efter dagens inlägg på Instagram. Vårdnadshavare har beskrivit kampen för sina barn. Samma kamp som vi hade i så många år. Press om skolplikt och skuldbeläggande av vårdnadshavare. För visst måste det ändå vara vårdnadshavarna som är slappa och inte får iväg sina barn till skolan? Visst tar vårdnadshavarna inte skolplikten på allvar? Problemet måste finnas i hemmet.
Idag har till och med Lidköpingsnytt en artikel om detta:
– Vi tror att det ofta handlar om problem i hemmen som gör att elever uteblir, säger Mario Melani, ordförande i Barn- och skolnämnden som vid möte idag diskuterade skolk tillsammans med företrädare för Barn- och elevhälsan. (Källa: https://www.lidkopingsnytt.nu/2022/04/05/skolk-ett-vaxande-problem-i-lidkoping/ )

Har vi inte kommit längre än så? Jag skrev ett inlägg på min blogg i maj 2019 (för snart tre år sedan) om en artikel som Expressen hade publicerat angående skuldbeläggande av föräldrar.

En vårdnadshavare skrev till mig idag att det finns hot om familjehemsplacering om inte barnet går till skolan. Barnet har ångest AV SKOLAN. Inte av hemmet. Hur ska då en placering lösa problemet? Just oron för att socialtjänsten ska ta våra barn har även funnits närvarande för oss efter ett otal orosanmälningar till socialtjänsten på grund av skolfrånvaro.

Jag känner mig otroligt ledsen och besviken. Jag trodde ändå att vi hade kommit längre än så här. Det är just att felsöka i hemmet som gör att rätt hjälp inte sätts in för dessa barn och familjer. Felsökning måste göras i skolan och stöd måste sättas in DÄR. Jag är medveten om att det finns vårdnadshavare som brister men när det gäller hemmasittande (eller hemmakämpande som jag föredrar) ska man inte jämföra det med skolk. Våra barn vill gå till skolan men kan inte. Vi vårdnadshavare gör allt för att stötta våra barn. Min Emil skrev detta gästinlägg på min blogg för nästan exakt ett år sedan. Här är inledningen på det blogginlägget:
”Jag är 16 år och var “hemmasittare” i ca fyra år. Beroende på hur du lever och hur du tänker så kommer du döma mig som person utifrån det faktumet. Låt bli. Ge mig en chans och läs vad jag har att säga. Det tar verkligen inte lång tid. 

Idag fungerar min skolgång. Jag har anpassat schema utifrån mina behov, men alla har inte den turen. Vänta… jag vet inte om tur är rätt ord. Låt oss istället säga det stödet, något som borde vara självklart. Men det är inte självklart för alla.”

Jag är väldigt stolt över mina barn. De ”valde” att vara hemma från skolan för att skydda sig själva när ingen annan (inte ens vi föräldrar) lyssnade eller förstod deras mående.

Jag hoppas innerligt att förståelsen ökar. Jag trodde att samhället hade kommit längre än så här…

Från artikeln om oss i Mama.

2 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Att försöka leva i nuet

Just nu har vi inget barn med problematisk skolfrånvaro. Vi hade det 2014-2020. Det är många år. Alla dessa år av stress och oro sätter sina spår. Linnéa går i årskurs 6 och har tack vare en fantastisk lärare en fungerande skolgång. Hon fick sin adhd-diagnos som åttaåring så henne har vi kunnat stötta mer i tid. Hon tar också adhd-medicin som hjälper henne bra. Linnéa har fungerande relationer med sina vänner och hon mår bra. Hon kan till och med längta till skolan om hon är sjuk. Ändå känner jag nästan panik så fort hon säger till exempel ”Jag orkar inte gå till skolan idag!” och kan då mena just GÅ för hon vill ha skjuts. Min hjärna hinner dock tänka allt möjligt bara av en sådan kommentar.

Illustration från min bok.

Jag försöker verkligen att leva i nuet och njuta av att både Emil och Linnéa har en fungerande skolgång JUST NU. Jag är dock så bränd/skadad av alla år att det är svårt att ”sitta still i båten”. Nu inför skolval och nya skolor till hösten ökar oron igen. Hur ska det gå? Kommer deras skolor att möta upp deras behov? Måste jag kontakta skolorna och förbereda dem på att mina barn kommer eller ska jag bara låta det vara? Jag är så van vid att behöva ligga i.

Illustration från min bok.

Efter att i så många år ha levt i bergodalbanan på bilden ovan är det svårt att hitta en roll utanför det där spåret. Jag njuter men är samtidigt orolig över att vi ska behöva hamna där igen.
Jag undrar verkligen hur länge den känslan kommer att sitta i…?

2 kommentarer

Under förälder, Hemmasittare

Gott slut på år 2021 och gott nytt år 2022

Året närmar sig sitt slut. 2021 har på det stora hela varit ett bra år för mig och min familj. Jag är så tacksam för alla våra mirakel 🙏

Här är några av mina mest lästa blogginlägg från 2021:

Emils inlägg om skolans stöd

Vägen tillbaka till skolan

Faran med okunskap

Om elevsyn

Goda exempel och framgångsfaktorer

Jag är inte så jätteaktiv här på bloggen längre. Följ gärna även mitt Instagramkonto Supermamsenblogg där jag uppdaterar lite oftare eller min Facebooksida där jag också skriver lite då och då.

Mitt Instagramkonto.

Jag hoppas att ni har haft några härliga energigivande mirakel under 2021 och att 2022 blir toppen!
❤ Gott slut och gott nytt år! ❤

2 kommentarer

Under ADHD, autism, Diagnos, Hemmasittare

Muren

Under årskurs 5 och 6 byggdes en mur mot skolan för två av mina tre barn. För mitt äldsta barn (nu 19 år) började det med bristande stöd och för höga krav. Detta ledde till stress och utmattning. Bristen på anpassningar ledde till mer och mer misslyckanden vilket i sin tur ledde till sämre självkänsla. Frånvaron ledde sedan till ett utanförskap då han inte träffade kompisar längre och slutade gå på sina träningar. Efterhand som frånvaron ökade växte ångesten och han hade sedan inte heller någon trygg relation med personal på skolan. Uppgivenheten växte och känslan ”Jag kommer aldrig att klara skolan!” befästes. Tilliten till skolan försvann och tilltron till den egna förmågan blev obefintlig.

När muren väl är byggd är den oerhört svår att riva. Bit för bit måste rivas ner. Vila och läka från stress och utmattning kan vara steg 1, steg 2 kan vara att bygga relation med någon på skolan (vilket förslagsvis kan ske digitalt eller på annan plats än just skolan). Steg 3 kan vara att ta små steg tillbaka in i skolan och vara där korta pass med anpassningar och stöd. Det tar tid att bygga upp tilliten till skolan igen och det tar ännu mer tid att börja lita på sin egen förmåga. I vilken ordning tegelstenarna ska tas bort är givetvis individuellt, liksom själva byggandet av muren.

Vissa verkar tro att man kan riva hela muren direkt och bara hoppa in i skolan utan problem som om ingenting hade hänt. Det går inte. Dessa barn är skadade och behöver tid för läkning. Givetvis hade det bästa varit om muren aldrig hade byggts. Skolor behöver förebygga och sätta in stöd och anpassningar i tid. Detta är dock inte lätt då det kan vara svårt som pedagog att se och uppfatta signalerna. Ofta håller dessa barn ihop i skolan. Jag vet själv hur svårt det kan vara att se och förstå. Då är det väldigt viktigt att lyssna på vårdnadshavarna som ofta ser och uppfattar signalerna långt före vi pedagoger gör det.

I julklapp önskar jag mig mer resurser till skolor så att vi slipper utmattade barn och murar som är svåra att riva. ❤

(Du kan läsa mer om vår resa i min bok där det även finns fler illustrationer.)

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Hemmasittare, Skola

Skör

När jag gick till jobbet i förrgår morse såg jag en flicka i 9-årsåldern som stod en bit ifrån sin skola. Hon stod med ryggen mot skolan. Hennes (gissningsvis) pappa stod några meter ifrån henne. Jag hörde när pappan (?) sa ”Nu går du till skolan!” med bestämd röst. Flickan tittade ledset på pappan (?) och skakade på huvudet. ”Du MÅSTE gå till skolan!” sa pappan (?) vädjande och lite argt. Flickan skrek ”Nej!” med tårar rinnande ner för kinderna.­­

Jag gick förbi och hörde inte mer av deras samtal. Konstigt nog började jag nästan gråta efter att jag hade gått förbi. Att höra pappans (?) desperata och lite arga röst och se flickans kroppsspråk gjorde ont. Jag har ingen aning om detta var en engångsföreteelse för dem eller inte. Det kanske var allra första gången något liknande hände. Det kan också vara så att detta är en familj som är i början av stormen med ett barn som börjar visa att det inte är bra i skolan.

Resten av promenaden mot jobbet hamnade jag i grubbel. Jag kände så starka känslor. Gamla känslor bubblade upp igen. Frustration, maktlöshet, hjälplöshet, oro… Jag har ingen aning om pappan (?) kände dessa känslor men de smällde till i mig med full kraft. Hans desperata röst brände i mig. Flickans sorgsna blick och kinder blöta av tårar gjorde ont.

Vi har själva klarat oss igenom den värsta stormen (peppar peppar!). Just nu har vi det lugnare och bättre än på länge. Trots detta krävs det inte mycket för att trigga mig både psykiskt och fysiskt. Jag är skör. Hur länge kommer jag att vara det?

2 kommentarer

Under förälder, Hemmasittare

Utrensning

Igår gick jag igenom min mailkorg och rensade och slängde en massa gamla mail. Jag hade kvar mail från 2015! Jag kunde inte låta bli att läsa en del av alla de mail vi genom åren har skickat till skolor och svaren vi har fått. När jag läser vissa delar blir jag riktigt arg. Vi har i vissa fall blivit så otroligt motarbetade.

När Calle (nu 19 år) gick i årskurs 6 (14/15) skulle en specialpedagog komma hem till oss och försöka jobba lite med Calle. Istället för att jobba med Calle försökte specialpedagogen prata med honom och övertala honom att gå till skolan. Detta gjorde att Calle låste sig och vägrade jobba när specialpedagogen kom.
Utdrag ur ett mail vi skickade till skolan vt-15:
”Vi har funderat en del på varför Calle inte ens klarar av att plugga en timme hemma.
Som vi känner och tror beror det till stor del på att både du och vi har lagt för mycket fokus på att han ska till skolan. När skolan kommer på tal låser han sig och inget arbete blir gjort.
   Syftet var att lägga fokus på att jobba med matte, svenska och engelska. Nu har fokus hamnat för mycket på att han ska till skolan. Han klarar ju inte det!!! Och varken du, eller vi, är psykologer. Problemet är att hans ”skolsår” fortfarande är så öppet och infekterat… och vi alla tjatar och häller i salt i det sår som kanske till viss del måste få självläka lite…”

   Denna specialpedagog fortsatte försöka övertala Calle att följa med henne till skolan så vi fick ge upp den planen helt och hon slutade komma hem till oss.

På vårterminen i åk 6 lyckades vi stötta iväg Calle till skolan efter vår årliga skidvecka (han hade då varit hemma sedan höstlovet). Den veckan tyckte inte rektorn att vi skulle genomföra. På ett möte innan skidveckan sa han ”Ni borde boka av skidresan. Calle måste förstå att om man inte går till skolan får man inte ha kul och åka skidor.” Den rektorn förstod aldrig att Calle egentligen ville gå till skolan men inte kunde. Efter vår skidvecka var han energifylld och tog sig iväg till skolan ett par dagar. Dag 2 satte skolan Calle på att skriva nationella prov i matte.
Då skickade jag detta:
”Som vi sa i måndags balanserar vi på en skör tråd. Gårdagen med dubbla nationella prov blev för mycket för Calle. Nu på morgonen bröt han ihop helt och säger att han inte orkar/kan gå.
Vi kan inte lägga för mycket press på honom. Han vill fixa detta men vi måste ta det i hans takt. Jag hoppas att vi kan stötta honom att återigen ta nya tag. Snälla pressa honom inte. Han måste få uppleva lyckanden.”
 
Dagen med nationella prov blev Calles sista dag på den skolan.

I åk 7 tillhörde Calle en kommunal högstadieskola men gick till stor del på kommunens ”hemmasittarskola” där man sakta skulle jobba upp skolnärvaro i samarbete med hemskolan.
Det var inte lätt för Calle att ta sig till ”hemmasittarskolan”. Det krävdes mycket av både oss föräldrar och Calle att komma iväg på morgonen. Jag minns ett tillfälle då han hade haft rejäl ångest på morgonen men ända lyckats ta sig iväg, dock utan att ha ätit frukost. Den morgonen fick jag detta mail från pedagogen på ”hemmasittarskolan”:
”Vi har precis skickat hem Calle. Han berättade att han inte har ätit frukost idag och vi måste bygga rutiner som fungerar. En viktig del är att äta frukost. Han är välkommen igen imorgon om han äter frukost.”
Med andra ord var hela vår kämpiga morgon helt förgäves. Segerkänslan att han kom iväg byttes mot känslan av misslyckande då han inte hade ätit frukost. Han kom inte iväg dagen efter.

En pedagog på ”hemmasittarskolan” sa till mig att jag borde låta Calle ta mer eget ansvar. Att jag, enligt honom ”curlade” för mycket. Jag skrev sedan detta mail till honom efter några dagar av total skolfrånvaro:
”Detta att jag har lagt ner ”curlingen/hjälpen” verkar ha lett till att Calle är i en rejäl svacka. Han känner sig orkeslös, låg och förvirrad säger han. Vi behöver ha mer tänk kring hans asperger (energinivåerna) och han behöver mer förutsägbarhet (schema) så han blir trygg med vad som ska hända.”
Som mamma kände jag att jag ville stötta mitt barn men då blev jag ifrågasatt. Samma pedagog sa också vid ett tillfälle att ”Calle lever upp till sin diagnos inför föräldrar och omgivning!” Han sa att han tyckte att Calle använde härskarteknik och körde med oss föräldrar. Till saken hör att Calle hade varit hemma från skolan i 8 månader innan han fick sin diagnos. Vad levde han upp till då?

Calle tyckte det var jättejobbigt att gå till matsalen med ”hemmasittarskolan” då matsalen tillhörde en annan stor högstadieskola. Vi mailade pedagogerna följande:
”Calle var först nöjd med sin dag. Men nu vid nattningen började han gråta och sa att han bara inte kan äta lunch på högstadieskolan. Han sa att han hade varit nervös och stirrig idag i matsalen och väldigt orolig över att träffa någon han känner. Han hade träffat en gammal fotbollskompis som hade undrat vad Calle gjorde där eftersom han visste att Calle inte går i någon av åk 7-klasserna. Calle visste inte vad han skulle svara…
Jag hoppas att han lyckas ta sig till matsalen även imorgon men misstänker starkt att han inte kommer att fixa det utan istället går hem kl. 11:30. Han sa att han kan jobba en extra timme och ta med en banan bara han slipper lunchen. Jag tycker det är synd om en ”lunchlåsning” sätter käppar i hjulet för fortsatt framgång med skoltimmar.”

Calle hade under hösten ökat närvaron från 1 h/dag till 2 och sen 3 h/dag och nästa steg enligt pedagogerna var lunch i den stora matsalen. Vi fick följande svar:
”Skolan har en skolträningsplan som alla elever ska följa. Att äta lunch är nästa steg. Vi förstår att detta är ett moment som kan vara jobbigt för många ungdomar men vi anser att det är viktigt att Calle följer med på lunchen”.
Med andra ord fick han inte slippa lunchen för ”alla skulle äta lunch”. Det slutade med att allt han hade jobbat upp raserades. Stressen över lunchen förstörde allt och han slutade helt att gå dit. Istället för att bygga på det som fungerade fick Calle känslan att han var dålig som inte klarade det som förväntades av honom.

Detta skickade jag till högstadieskolan Calle tillhörde när han samtidigt gick på ”hemmasittarskolan” och ingen hade hört av sig till honom på ett par månader:
”Jag skulle uppskatta om ni inte bara låter Calles frånvaro gå obemärkt förbi. Ni kanske kan messa honom och skriva att han är saknad (xxxx du har ju hans nr).  Inte pressa honom utan bara låta honom veta att han inte är glömd… Vi  föräldrar kan inte göra mer än det vi redan gör. Ni måste möta upp honom och oss.” Nästan all kontakt var på vårt initiativ.

Emil (nu 16 år) har alltid blivit väldigt trött av skolmiljön. I hans fall kom corona faktiskt som en räddare i nöden då han äntligen fick lov att plugga hemma. Vi föräldrar hade åtskilliga gånger försökt förmå skolan att skicka hem arbetsuppgifter till Emil men kommunens ”hemmasittartexpert” sa nej ”Skola ska ske i skolan”. Vi föräldrar kände att Emil skulle må bra av att få studera hemma och bygga upp känslan ”Jag kan!”. Emil blev oerhört stressad av allt han missade och det tog all hans energi.
I ett mail från ”hemmasittarexperten”:
”Jag vet att det är i all välvilja ni föreslår andra sätt för honom att komma till skolan. Det vill jag dock inte att ni gör. Den planen vi har bestämt är den vi ska hålla oss till. Den kommer aldrig att gå vägen om det görs ändringar och nya förslag. Nu ska vi jobba för att eleven ska återgå till normal utveckling. Det gör man genom att följa planen vi har. Vi behöver sitta ner i båten och följa upp, utvärdera och ändra vid bestämda tillfällen, inte när det ”dippar”.  
   Som jag sagt tidigare handlar det i korthet om att eleven ska vara trygg i att det som är bestämt står fast även fast orken tar slut. Eleven ska inte behöva förhålla sig till nya strategier eller bli stressad över och psykiskt nedslagen av att hen inte klarar ännu ett sätt skolan försöker få tillbaka hen.”

Nästan två år senare, när corona kom, fick Emil plugga hemma. Precis som vi föräldrar trodde gav det Emil en push och självkänsla vilket sedan ledde till skolnärvaro. Det hjälper inte att grubbla på det som har varit men jag kan inte låta bli att undra om inte Emil hade tagit sig tillbaka till skolan tidigare om de pedagoger och rektorer vi har mött hade lyssnat mer på oss föräldrar.

Detta är bara ett axplock av all korrespondens som har förekommit. Tydligt i många mail är att vi föräldrar har känt av och försökt lyssna in våra barns ork och mående men skolan har inte lyssnat på oss. De har haft sina egna tankar om vad våra barn BORDE klara. Trots att våra barn gång på gång visade tydligt att kraven var för höga fick de fortsatt press från ”skolplikt” och tyckande.

Det har varit så oerhört tufft. När jag läser gamla mail kan jag direkt känna i kroppen hur det var då att leva i ett kompakt vakuum av ångest. Tack och lov har Emil nu en fungerande skolgång och Calle gör andra framsteg och blir mer och mer självständig. Jag hoppas att min bok kan göra skillnad på något sätt så att familjer inte ska behöva gå igenom det vi har gått igenom.

6 kommentarer

Under Förståelse, Hemmasittare, Kommunikation, Skola

Faran med okunskap

Jag har ett antal gånger skrivit texter om hur viktigt det är att ha tur (det borde inte handla om tur!) att möta rätt personer i olika sammanhang man hamnar i som förälder till barn med problematisk skolfrånvaro och/eller NPF.

Den 2 november 2021 publicerade socionomen.se en debattartikel skriven av socionomerna Simone Siefker och Maria Lundberg. Rubriken är ”Ännu en ADHD-diagnos…eller?”
Från artikeln:
”Varför finns det en tendens att tolka dessa ”symptom” som något som hänger samman med en diagnos? Varför pratas det så lite om hur sociala förhållanden också kan ha en inverkan på att människor uppvisar dessa ”symptom”? Kanske har det att göra med att det är enklare att råda bot på ett problem genom olika typer av preparat och mediciner istället för att sätta in andra insatser såsom olika former av sociala insatser. Det är kanske lättare att ge ”bot” på ”problemet” om vi ser människors tillstånd som orsakade av någon biologisk defekt snarare än något som har sin grund i traumatiska sociala livshändelser i barndomen.”

Det kan säkert finnas få fall då adhd-liknande symptom kan ha ett trauma eller problematiska hemförhållanden som anledning. Det är just det… FÅ FALL. Texten gör mig upprörd av flera skäl. Jag är en förälder till tre barn med diagnoser (autism och adhd). Två av mina tre barn har dessutom haft problematisk skolfrånvaro. Anledningen till frånvaron har varit utmattning och bristande stöd i skolan. De fick sina diagnoser efter att de hade börjat vara hemma. Skolan hade inte sett några problem alls i skolan. Frånvaron började i mellanstadiet när kraven ökade i skolan. Vi föräldrar ändrade inte på något hemma. Vi uppmuntrade inte våra barn att vara hemma.

Vi blev givetvis orosanmälda till socialtjänsten och har utretts ett antal gånger (skolbyten och nya rektorer = nya anmälningar). Varje gång får vi ett kvitto på att vi är resursstarka, samspelta och engagerade föräldrar. Socialtjänsten har ett antal gånger bara suckat och sagt ”Varför gör skolan anmälningar? De måste ju anpassa!” Genom åren har vi haft tur och mött socionomer med kompetens om NPF på socialtjänsten. Alla har inte den turen. Vissa barn blir tvångsomhändertagna på fel premisser.

Den här artikeln skriven av ”erfarna socionomer” tycker jag visar på raka motsatsen till erfarenhet. Vad har de erfarenhet av undrar jag? De saknar uppenbarligen insikt i hur det är att leva med NPF i familjen.
Från artikeln:
”Vi möter ganska ofta på föräldrar som gärna vill att barnet ska utredas vidare – men inget fokus i hur hemmiljö kan ha en inverkan på att barnet mår som det mår.” I vårt fall kom socialtjänsten hem till oss och insåg att det inte är något fel på våra barns hemmiljö. Som förälder är att be om NPF-utredning inte det första man gör, det gör man först när man har testat allt och inget fungerar. Risken med en artikel som den här är att det blir överanmälningar till den redan hårt belastade socialtjänsten. Det är nämligen redan snarare regel än undantag att vi föräldrar som har ett annorlunda utmanande föräldraskap blir anmälda till socialtjänsten. Vi blir anmälda för att vi inte följer mallen. I min familjs fall försökte vi följa ”mallen” länge men det fungerade inte med/för vår familj. Då utredde vi våra barn på BUP och vi fick skapa en egen mall som fungerar för oss. Våra barn får äta var de vill (familjemiddagar fungerar bättre och bättre nu med åldern), vi lagar flera olika rätter varje dag eftersom vi har barn med selektivt ätande osv. Andra har kanske barn som går i samma (i alla fall likadana) kläder varje dag eller har långa naglar eller långt hår för att de har känslig perception och tycker det är jobbigt att bli klippta. Vissa kan ha ett utåtagerande beteende som triggas av för höga krav och stress.

Slutklämmen på artikeln är:  
”Kanske kan man ha för vana att kolla hur dessa barn har det hemma – innan man faktiskt tar beslut om att påbörja en neuropsykiatrisk utredning.” Ska BUP med andra ord göra en orosanmälan så fort en vårdnadshavare eller skola kontaktar dem och ber om en utredning?

Att skriva en artikel som antyder att adhd-symptom skulle uppkomma av hemmiljö förminskar oss. Det gör så oerhört ont att alltid bli ifrågasatt. Har vi inte kommit längre än så här?

För mer förståelse för hur det kan vara i en familj med NPF, läs gärna min bok.



4 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Socialtjänsten

Till mina älskade barn

Mina älskade barn,
Vilken resa ni har gjort på olika sätt alla tre.
För några år sedan hade vi det riktigt tufft. När vi var mitt i allt det jobbiga kändes det som om vi aldrig skulle komma ur det.


Calle, du är 19 år nu. När du var 12 år slutade du gå till skolan på höstterminen i årskurs 6. Då hade du lärare som inte lyssnade på oss föräldrar eller på dig. De förstod inte hur mycket du fick kämpa för att orka med och hur dåligt du mådde. Du fick låsningar och kom varken iväg till skolan eller roliga självvalda saker. Tänk att du mår bra nu och att du själv kommer iväg på möten med personal som arbetar på kommunen med insatser för unga. Om du har en dålig dag hör du av dig och ber om telefonmöte istället. Du ställer klockan på morgonen, kan fixa lunch och går till apoteket och hämtar din medicin själv. Du träffar vänner. Då när du mådde som sämst sa jag och pappa till dig att vi inte skulle ge upp förrän du mådde bra. Att vi skulle kämpa med och för dig. Det har vi verkligen gjort. Den största kampen har du själv haft. Jag vet inte hur många personer du har träffat genom åren då du återigen har varit tvungen att gå igenom allt och berätta hur du mår. Du har träffat socialtjänsten, LSS, psykologer, kuratorer med flera. Du har undrat varför ingen har förstått eller kunnat hjälpa dig. Du har gått emot jobbiga känslor och tankar och du har inte gett upp. Jag är så stolt över dig och lycklig över att du mår bättre nu och ser en väg framåt.

Emil, du är 16 år nu. När du började må dåligt trodde vi först att det berodde på allting kring Calle. Jag undrade nästan om hemmasittande smittade. Efter ett tag förstod vi att du hade dina egna utmaningar. Du har alltid varit en högkänslig person och att du blev trött i skolan var inte konstigt. När du började vara hemma från skolan i årskurs 5 var du helt slut. Det gick knappt att väcka dig. Du ville själv få allt att fungera men det gick inte. Du har tvärtemot Calle haft turen att ha lärare och pedagoger som har litat på dig och oss föräldrar och stöttat oss. Du har alltid haft höga krav på dig själv och är väldigt ambitiös. Din främsta utmaning har varit att hitta en ”lagom” nivå så att du håller över tid. Inte göra allt och köra rakt in i kaklet. I våras gick du ut årskurs 9 med nio fina betyg och nu läser du in några ämnen till för att sedan kunna gå ett högskoleförberedande program på gymnasiet nästa höst. Du har klockan på ringning och går upp själv varje morgon. Jag kan nästan inte tro att det är sant. Det känns som om du har hittat ditt ”lagom” nu och att du orkar med. Jag är otroligt glad över att du har hittat strategier för att få saker att fungera. Du är fantastisk!

Linnéa, du är 12 år nu. Din främsta utmaning har varit att orka göra läxor och att ha fungerande relationer med vänner. Du går i skolan och kämpar på med alla ämnen. Du kämpar även med dina läxor trots att jag vet att du HATAR läxor. Det har varit en utmaning för dig att ha två storebrorsor som inte har gått till skolan alls i perioder. Under hela din skolgång har en eller båda brorsorna varit hemma och du har undrat varför dom ”får” vara hemma men inte du. Trots detta har du kämpat på med din egen skolgång. I perioder har du fått kämpa lite extra och varit trött men du har hela tiden försökt orka. Numera har du många vänner som du umgås med och det fungerar bra. Du har mognat väldigt mycket och tar dig både till och från skolan själv. Du tycker om att hjälpa till med matlagning och handlar gärna lite åt oss om vi ber dig. Du är en kämpe!

När jag ser tillbaka på åren som har varit känner jag en enorm lättnad över att vi tog oss igenom allt. Jag känner tacksamhet över att mina barn, trots vår tuffa resa, mår så pass bra nu. Jag sitter inte helt still i båten, jag vet att saker kan vända. Jag unnar mig ändå att njuta. Jag hoppas att alla som kämpar kan se framsteg. Kanhända att man inte ser framsteg från vecka till vecka eller månad till månad, men långsiktigt. Det går framåt. Som jag brukar säga – Myrsteg är också steg som leder framåt!

4 kommentarer

Under Hemmasittare, Skola

Föreläsning i Helsingborg

Den 5 oktober kl. 17 föreläser jag på Comfort Hotel i Helsingborg. 😊 Anmäl dig till anhorigstod@helsingborg.se eller 042-104044

Föreläsningen är kostnadsfri!

Varmt välkommen!

4 kommentarer

Under Diagnos, föreläsning, Hemmasittare

Om boken ”Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro”

Nu har jag äntligen läst boken ”Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro” av Maria Bühler, Annelie Karlsson och Terése Österholm (Studentlitteratur, 2018). Jag har velat läsa den länge men inte tagit mig tid.

Det här är en bok som jag önskar hade funnits redan 2014 och att jag hade hunnit läsa den innan min äldsta son kraschade i skolan 2015 i årskurs 6. Jag önskar ännu mer att hans pedagoger och skolledare hade läst den.

Två saker genomsyrar boken: en fin människosyn och medmänsklighet. Boken är skriven av tre kvinnor med stor kunskap om detta ämne och en glöd för att skapa en förändring/förbättring av synen på hur man bör bemöta elever med problematisk skolfrånvaro och deras vårdnadshavare. Boken ger olika förklaringsmodeller till orsaken till problematisk skolfrånvaro. Olika synsätt lyfts och det ena sättet som handlar om att orsaken finns i hemmet och att barnet behöver förändra sitt beteende är precis det som vi har haft oturen att möta.

Boken förespråkar istället vikten av att skolan har ett förebyggande förhållningssätt, ett lågaffektivt förhållningssätt. ”Det lågaffektiva förhållningssättet utgår från att människor som kan uppföra sig gör det, och när det inte blir rätt är det omgivningen som behöver förändras så att det blir möjligt för individen att lyckas” (s. 14). Boken ger tips och råd kring hur man kan hantera problematisk skolfrånvaro utifrån begreppen hantera, utvärdera och förebygga.

I boken lyfts den gamla synen att separationsångest mellan mor och barn kunde anses vara orsaken till att vissa barn inte vill gå till skolan. Jag blev uppriktigt arg när jag läste det men inte förvånad. Jag har bara en fråga då: hur kommer det sig att barnet plötsligt skulle börja få separationsångest först i t ex mellanstadiet men inte innan dess? På s. 25 lyfts olika möjliga orsaker till frånvaro utifrån en studie.  Jag kan i alla fall säga att mina barn varken har stannat hemma för att få uppmärksamhet eller spela dataspel. De har varit hemma för att de inte har mått bra i/av skolan.

Som förälder till barn med problematisk skolfrånvaro har jag fått ta emot mycket misstro och skuld från omgivningen. Boken lyfter bort skulden från mig. ”Skolan behöver hitta sätt att göra skolan tillräckligt intressant, trygg och anpassad för att eleven ska orka och våga komma. Det är skolans problem när skolans elever inte kommer dit.” ”Föräldrar behöver kunna gå till sina jobb, skolan behöver kunna lösa de problem som uppstår i skolmiljön.” (s. 30) Ansvaret för frånvaron läggs där det hör hemma – på skolan!

Boken tar upp belöning och straff och att utebliven belöning kan ses som ett straff. Jag kommer aldrig att glömma när min sons rektor tyckte att vi skulle ställa in skidresan för hela familjen om inte sonen kom till skolan ”Han borde lära sig att om han inte kommer till skolan kan han inte åka på semester!” Skulle han straffas för att han mådde dåligt för att skolan inte gjorde tillräckligt med anpassningar? Det är viktigt att lägga ansvaret där det hör hemma och det är på skolan, inte på barnet eller föräldrarna. Tänk om rektorn hade hunnit läsa den här boken! Jag är övertygad om att han hade bemött oss på ett helt annat sätt då.

Vikten av att kartlägga och att bygga tillit belyses på olika sätt. Det är också viktigt att eleven själv får vara delaktig i sin återgång. Vi får följa exempel på hur man kan arbeta på ett lågaffektivt sätt med skolfrånvaro. Att jobba med framgångsfaktorer är avgörande. En återinskolning ska utgå ifrån elevens intressen och förmågor.

Elever med npf (t ex autism och adhd) blir ofta snabbt trötta av skolmiljön, hålla koncentrationen osv. Det betyder att skolan kan ta mycket energi från dem. På s. 116 står det ”Många, både föräldrar och skolpersonal, blir rädda att barn som stannar hemma någon dag eller två kommer fortsätta att vara hemma, och vill snabbt få tillbaka eleven till skolan igen. Men ibland behövs vila i några dagar.” Just exakt detta är så svårt tycker jag. Det gäller att ha is i magen och låta barnen vila när de signalerar att de har behov av det.

På s. 115 står det om föreställningen att man ska göra hemmiljön tråkig så att barnet vill gå till skolan. Precis det har vi mött. En gång skulle skolsköterskan göra hembesök hos oss för att bygga relation och ge stöd. Hon stegade in i sonens rum och drog ut sladden till datorn som han satt vid. Jag kan säga att både sonen och vi föräldrar fick noll förtroende för henne. Barnen går till skolan om dom kan. Det handlar inte om att de behöver ha tråkigt hemma. De behöver byggas upp för att må bra igen.

Den här boken är intressant och väldigt viktig. För mig har den varit bitvis tung att läsa för jag kände igen mig så mycket i olika beskrivningar om hur både mitt barn och vi föräldrar har blivit felaktigt bemötta. Jag hoppas nu att hela landets skolor läser denna bok och att den ingår som obligatorisk litteratur på alla lärarutbildningar. Detta förhållningssätt till problematisk skolfrånvaro kan rädda både elevens hälsa och skolgång.

Boken har fått hänga med överallt i sommar. Det är ingenting man läser på en dag eller två. Tankar uppstår och bearbetas. Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om denna bok.

Tack till författarna för en viktig bok som rekommenderas varmt!


5 kommentarer

Under Boktips, Hemmasittare