Kategoriarkiv: Kommunikation

Okunskapen runtomkring bryter sönder oss!

Jag har läst väldigt mycket om att Socialtjänsten är överbelastad. Jag börjar
verkligen förstå anledningen.

Vi har haft mycket kontakt med Socialtjänsten vid det här laget. Något som jag för ett par år sedan aldrig i livet trodde skulle hända mig och min familj!

Den första orosanmälan gjorde vi själva som föräldrar när C gick i åk. 6 och skolan inte hade lyssnat på oss och gjort några anpassningar. Denna brist på gehör från skolan ledde till att C blev en hemmasittare.

Det gjordes en utredning och vi blev ”godkända” som föräldrar på samtliga punkter. Dock ledde utredningen inte till något konkret stöd då vi tydligen är ”väldigt resursstarka föräldrar som gör allt för våra barn”. Det stämmer ju men vi behövde ju ändå hjälp.

I höstas blev vi anmälda till Socialtjänsten av både 11-åringens och Cs skolor samtidigt. Vi blev på förhand informerade om detta. Skolorna gjorde det av ”välvilja” sa de. Anledningen till anmälan för C var att hens närvaro inte uppfyllde Skolplikten. Anledningen till att 11-åringens skola gjorde anmälan var att 11-åringen hade varit borta en del från skolan på hösten och nu ville skolan inte göra samma misstag som de gjorde med C (11-åringen går i Cs gamla skola). Alltså ville de ha ryggen fri mer eller mindre.

Vi satt på ett möte med rektorer från båda skolorna samt Cs lärare från hemmasittarskolan och två personer från Socialtjänsten någon vecka före jul. Snacka om att känna sig liten. Det kändes verkligen som vi blev granskade under lupp. Dock insåg Socialtjänsten snabbt att det inte fanns någon oro alls för våra barns hemförhållanden och det blev ingen utredning. Vi blev rekommenderade att själva kontakta kommunens resursenhet och hade tre så kallade ”fria samtal” där vi fick lyfta allt som rör C och sen se om vi kunde bli rekommenderade någon form av passande stöd att söka.

Efter de tre fria samtalen fick vi höra i princip att vi är fantastiska föräldrar. Grymt skönt att höra det! Sen sa de att de rekommenderar oss att söka hjälp via LSS då de har mer kunskap inom NPF. Personen vi pratade med sa också att hon tyckte att vi skulle lyssna på C och inte stressa med Skolplikten.
Hon sa ”Vad är det värsta som kan hända om ni låter C vara hemma?”
Vi sa ”Att C återigen befäster sitt hemmasittande. Att C inte uppfyller Skolplikten och vi blir anmälda hit till Socialtjänsten igen…”
Hon sa ”Men det är väl mer grund för anmälan att skicka en utmattad unge till skolan!?”

Nyligen blev vi uppringda av en handläggare på Socialtjänsten som sa att rektorn på Cs hemskola (den högstadieskola som C tillhör) har gjort en orosanmälan för C. Detta är MYCKET intressant eftersom rektorn är ny för den här terminen och hen har inte ens träffat oss. Rektorn har inte heller ringt oss eller kontaktat oss för att berätta att hen har gjort en anmälan. Hur får detta oss som föräldrar att känna oss? Väldigt kränkta, skuldbelagda och misstrodda. Det är ju sådant som gör att vi kraschar!

Det är inte Cs diagnos i sig som bränner ut mig. Det är okunskapen och oförståelsen runt omkring. Och det är misstron. Jag kan säga att natten efter vi hade fått det beskedet sov jag inte många timmar. Jag är 100% sjukskriven för utmattning pga den kamp jag tvingas ha för att få förståelse för C och vår situation. JAG VET att jag är en bra mamma. Jag vet att vi inte har gjort något fel. Men jag har hört talas om föräldrar som verkar lika kompetenta som jag som har fått sina barn omhändertagna via LVU. Framförallt autistiska barn. Det skrämmer mig!

Jag vet inte vad Socialtjänsten har för riktlinjer gällande att anmäla varje termin om en elev har för hög frånvaro och inte uppfyller Skolplikten. Har de riktlinjer? Jag kan känna att om orsaken är känd och skolan vet att föräldrarna gör allt så kanske man åtminstone kan göra anmälan tillsammans med föräldrarna i samförstånd. Och vi har ju redan gått igenom soc-svängen med tre fria samtal och har precis skickat in en ansökan om ledsagare till C via LSS. Detta vet inte rektorn. Hen hade haft vetskap om det om hen hade kontaktat oss. Med andra ord ska vi nu sitta på ett möte (igen!) på Socialtjänsten och ta upp deras tid som de kanske behöver lägga på familjer och barn som verkligen behöver deras tid. Vi ska för första gången träffa en ny rektor som inte alls är insatt i Cs situation. Och det mötet ska ske med personal från Socialtjänsten. Detta kallar inte jag effektivt.

Jag och min man är inte rädda för att söka hjälp. Vi är inte rädda för Socialtjänsten.  Vi har ju själva vänt oss dit. Men det vet inte rektorn för hen har inte pratat med oss…

Jag tror att Socialtjänsten behöver vara tydliga med vad som gäller vid orosanmälningar eller kanske uppmuntra skolpersonal att rådfråga anonymt först om det är värt att anmäla eller inte.

Skolorna måste börja lyssna på föräldrarna som signalerar att det inte fungerar i skolan. Det ska inte behöva gå så långt som till hemmasittande och sen att skolan skyller på föräldrarna. Skolan måste förebygga och anpassa!

Det är lätt att följa den här vägen!

Resurserna måste läggas där de behövs!