Kategoriarkiv: Vardag

augusti 24, 2016 · 10:10

”Får jag gå till skolan imorgon?”

20160620_180519.jpg
Skolstarten för C förra veckan blev jättebra. Hen kändes väldigt glad, trygg och nöjd. Tyvärr fick C feber i helgen och har varit hemma nu måndag och tisdag. Så himla typiskt! Planen var skola måndag, onsdag och fredag den här veckan.

I söndags kväll frågade C mig:
”Smittar feber?”
”Nja, det beror väl på vad febern beror på…”
”Jag tänkte att jag kan ta Alvedon så kan jag gå till skolan imorgon!”
”Nej, du är förkyld med ont i halsen så din feber smittar! Men vad härligt att du VILL gå!”

Detta är helt fantastiskt! C har de senaste åren nästan varit glad när hen har varit sjuk för att hen har vetat att då blir det inget tjat om att gå till skolan.

Igår frågade C:
”Får jag gå till skolan imorgon?”
”Ja, idag har du ju varit feberfri!”
”Bra! Nu när jag missade måndagen kan jag väl gå onsdag, torsdag och fredag så blir det tre dagar den här veckan?”
”Nej, gå nu onsdag och fredag som vi hade bestämt. Det kan vara bra med en ledig dag emellan nu när du precis har varit sjuk.”

Ett mirakel! C VILL gå till skolan!

I natt sov C dåligt. Hen hade svårt att komma till ro. Klockan ett gick jag in till C och gav hen massage för att hen skulle koppla av. Min oro för idag började komma. C brukar inte komma iväg till skolan efter dålig sömn.

I morse hittade jag Cs Melatonintabletter på golvet bredvid skrivbordet. Hen hade glömt ta dem! Inte konstigt att hen inte kunde somna igår.

Jag väckte C. Hen sa att hen var trött. Jag sa att jag förstod det men att hen skulle försöka orka gå idag och sen vara ledig imorgon. C kom iväg glad och positiv!

Mitt barn VILL gå till skolan! Att det är en skola med kunskap, anpassningar och resurser är en starkt bidragande orsak. En annan orsak är att C har läkt. C mår bättre nu. Jag sa hela tiden till förra skolan att vi måste ta det i Cs takt, att det inte var en lat trotsig unge, utan ett utmattat barn som behövde tid att läka! De trodde inte på mig! Men jag hade rätt!

Jag är fylld med hopp och glädje men också med en vetskap om att jag inte kan ta någonting för givet. Man blir ödmjuk av den kamp vi dagligen för.

Nu hoppas jag bara att förmågan och orken finns där för C! VILJAN FINNS!

Jag hoppas att vi är många detta läsår som ser att våra barn möts av kunskap, förståelse och respekt!

7 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , ,

augusti 22, 2016 · 09:41

Fungerande skolgång är ingen självklarhet 

Idag är det skolstart på många håll i Sverige. De flesta barn kände sig kanske lite pirriga och förväntansfulla igår. Många såg framemot att träffa kompisar, både nya och gamla. Vissa kände att det skulle bli jobbigt att komma upp på morgonen och att de kanske inte är supertaggade att börja med skolarbete igen. Men på det stora hela kändes det okej för dessa barn igår.

Deras föräldrar tyckte också att det skulle bli jobbigt att komma upp på morgonen men tänkte att de kommer in i det igen efter några dagar. De kände kanske till och med att det skulle bli skönt att komma in i ”vardagslunken”. Skolan fungerar och flyter på för dessa barn. De passar in i ”normen”.

För andra barn har hela sommaren varit lite förstörd vid tanken på att efter sommaren börjar skolan igen. Vissa barn blir mobbade i skolan och är livrädda för att gå tillbaka. Andra barn har blivit utmattade för att skolan inte har varit tillgänglig på deras villkor. De är oroliga för att återigen bli tvingade in i en miljö och tillvaro som inte passar dem.

Vissa barn har inte varit i skolan på länge. Kanske flera år. Dessa barn har blivit utslagna av det svenska skolsystemet. Jag vill poängtera att dessa barn inte skolkar. De har räddat sig själva genom att vara hemma.

Skolplikten ligger som en tung börda på dessa familjer. Ska föräldrar tvinga iväg sina barn till icke anpassade skolor på bekostnad av barnen själva?

Dessa föräldrar har inte heller kunnat koppla av under sommaren. De vet att de återigen måste börja pressa sina barn att gå till skolan. De vet att uppfyllande av skolplikten är deras ansvar…

Många har möten framöver med Socialtjänsten. Det har återigen gjorts orosanmälningar baserade på hög frånvaro. En frånvaro som finns för att skolan inte möter barnets behov. Föräldrarna har blivit anklagade för att vara ”medberoende” när de stöttar och hjälper sina barn. De har blivit kallade slappa föräldrar som inte har pli på sina barn.

Dessa barn är frånvarande av en anledning! Det handlar om deras arbetsmiljö!

Skulle du jobba om du blev trakasserad av kollegor varje dag?

Skulle du jobba om ditt arbete gick ut på att översätta kinesiska till svenska och du inte kan ett ord kinesiska? (För så känns det nog för dessa barn om de hamnar i en obegriplig miljö)

Och om du som vuxen på grund av en omöjlig arbetssituation (du kan inte kinesiska) blev sjukskriven, skulle du bli tvingad att bo i en annan familj då? I en annan vanlig familj. Skulle du lära dig kinesiska då så att jobbet fungerade? Eller skulle egentligen dina arbetsuppgifter behöva anpassas efter din kunskap och din förmåga?

Skulle du viteshotas om du blev utmattad och inte orkade gå till jobbet? Skulle ett vite göra så att du klarade arbetsuppgifterna bättre? Skulle vitet göra så att du plötsligt kunde kinesiska?

Skulle din chef eller dina kollegor tvinga dig att jobba eller ta hem arbete om du kom och grät och sa att du är helt utmattad?

Nej, jag tror inte det! Varför ska det vara så svårt att förstå att detta gäller även våra barn?

Skolstart idag. För vissa. Inte för alla. Skolan måste anpassas för varje enskild individ. Dessa barn var osynliga på skolavslutningen och de är osynliga nu vid skolstarten.

Pedagogerna på skolorna gör allt de kan med de få och små medel de har. Jag vill betona att det inte är deras fel att de inte räcker till! Felet ligger högre upp och är en penga- och politikerfråga!

Idag vill jag skänka en extra tanke och en kram till alla de barn som av någon anledning inte kommer iväg till skolstarten. Det är inte ert fel. Det är skolsystemet som inte är tillgängligt på era villkor.

Jag vet att ni vill. Och jag hoppas att det blir lättare framöver och att skolan blir anpassad efter just era behov så att ni också kan må bra där!

(bilden är från Messenger)

12 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , ,

augusti 18, 2016 · 09:05

Glädjetårar

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

C åkte för en timme sedan iväg med taxin till sin nya skola för första gången. Efter att C hade åkt började mina tårar rinna av lättnad. Mitt älskade barn är på väg till sin nya skola. Jag tror inte att det är så många ”vanliga” föräldrar som förstår hur stort detta är och vilken oro jag som mamma har burit på hela sommaren. Skolan ska ju alla barn gå till. Självklart för de flesta, men ack så svårt för vissa.

Det är ju inte Cs vilja som det är ”fel” på. C vill verkligen lyckas med skolan. Det som tidigare har satt käppar i hjulet är Cs ork, låsningar och ångest. C kan vara hur laddad som helst och sen när det är dags fungerar det ibland inte i alla fall. Man vet aldrig…

Igår duschade C och valde ut kläder som hen skulle ha på sig idag. Hen somnade lugnt utan oro vid 22-tiden med hjälp av Melatonin och sitt tyngdtäcke. Jag kunde inte somna. Jag låg och oroade mig och grubblade. Vid tvåtiden lyckades jag äntligen komma till ro. Jag vet att jag inte kan påverka någonting och att grubbel inte tjänar något till. Men det är så svårt att låta bli!

Vi har förberett C lite försiktigt för skolan under sommaren. Pratat om skolan då och då. Det har varit en svår balans för vi ville att C skulle få vila i sommar utan skolkrav men samtidigt väcka tankar om skolan och peppa lite lagom mycket. Och vad är lagom? Så svårt att veta! Jag har försökt hålla mig lugn och pratat positivt om nya skolan.

C har faktiskt varit lugn inför skolan hela sommaren. Så var det inte förra året. Då hade C flera ångestattacker. Nu har C sagt att hen ser framemot att plugga ikapp och att det ska bli skönt. Att C har sagt så är helt fantastiskt men vi kan ändå inte veta om C kommer att orka.

I morse gick jag in till Cs rum kl. 7. Jag hade ett tryck över bröstet men försökte verkligen låta lugn. Jag klappade C på ryggen och sa att det var dags att vakna. Sen gick jag och gjorde mig i ordning. Efter några minuter gick jag tillbaka till C och sa att det var dags att gå upp. Då låg C på mage helt tyst med ansiktet bortvänt. Jag hann tänka:
”Fan! Nej! Det bara måste gå nu! Det får inte bli ännu ett skitår… Vad gör vi nu? Jag orkar inte mer…  ”
Bara att försöka kontrollera rösten.
”Klär du på dig så fixar jag en macka och O´boy!”
C vände sig om och sa med ett leende:
”Nu trodde du att jag hade somnat om va!?”
C skulle bara veta vad min hjärna hann börja tänka…

Vi satt vid bordet och pratade. C var lättsam och glad. Vi pratade om pinsamma saker som vi hade gjort. Hen åt inte så mycket men drack sin O´boy och tog sin medicin.

Sen gick hen och gjorde sig ordning. Taxin kom. Hen hoppade in i taxin utan problem. Vinkade och log.

Jag stod där och vinkade med kinderna blöta av glädjetårar. Mitt barn ❤

När C mådde som sämst sa jag och maken till hen ”Vi ska hjälpa dig igenom detta. Vi ger inte upp förrän du mår bra igen! Och komihåg att du inte ÄR dålig. Du MÅR dåligt. Stor skillnad!”

Efter anpassningar för C och mycket vila så har vi kommit en bit på vägen. Vi är inte helt i mål. Jag vet att det kan komma bakslag. Ingenting är självklart. Att C är i skolan just idag betyder inte att det kommer att fungera imorgon.

Hoppas nu att Cs första skoldag blir bra!

MITT BARN ÄR I SKOLAN. DET ÄR STORT!

15 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , ,

juli 27, 2016 · 16:33

Provocerad

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

Ibland blir jag så sjukt provocerad av mina barn. Vid dessa tillfällen har jag glömt allt om lågaffektivt bemötande, förberedelse och att själv behålla lugnet. Jag blir vansinnig. Och då brister jag. När jag brister kan jag ofta säga saker som jag sen ångrar…

Igår skulle vi ta oss iväg och bada med min syster med familj (de hade fikat hos oss innan). C ville inte följa med pga gipset.

Maken skulle cykla till badet med 7-åringen. 11-åringen skulle åka bil med min systers man och deras 2-åring. Jag skulle promenera med min syster så vi skulle hinna prata lite ostört med varandra. Jag hade inga fickor på mina byxor och ville således inte ta med någon hemnyckel. Jag sa till C som satt vid datorn:
”Kan du komma och låsa dörren! Jag tar ingen nyckel!”
”Men åh vad jobbigt! Jag tänker inte låsa!”
”Jo gör det är du snäll!”
”Nej har jag sagt!”
Jag kände hur jag började koka!
”Du är så egoistisk! Jag ber ju om hjälp nu!”
”Nej! Jag tänker inte låsa! Jag orkar inte!”
”Hur kan det vara jobbigt att gå till hallen, låsa och gå tillbaka till ditt rum? Du är så lat!”
Sen kom jag på att min systers man kunde ta nyckeln i bilen (maken hade redan cyklat iväg med 7-åringen) så jag gick till C och sa det. Då sa C:
”Men vem låser upp när ni kommer hem?”
”Det gör pappa! Han och 7-åringen cyklar så de kommer hem före mig och 11-åringen för vi ska promenera hem!”
”Bra!”
Vi var i väg och badade i ca. en timme. Sen skulle vi ta oss hem. Maken och 7-åringen cyklade iväg. Jag och 11-åringen hade en mysig pratpromenad. Det började dugga lite på vägen. När vi kom hem hade maken och 7-åringen inte kommit hem än för det visade sig att de tog en extrasväng.
Jag knackade på Cs fönster, som var öppet, och bad hen låsa upp dörren.
”Men pappa skulle ju öppna!”
”Ja men pappa är inte hemma än och det regnar. 11-åringen och jag vill komma in!”
”Du sa att jag inte skulle behöva öppna. Jag tänker inte öppna!”
”Men för i helvete! Det blir inte alltid som man har sagt! När ska du fatta det? Det regnar och vi vill komma in! Nu! Du är så himla egoistisk!” Efteråt ångrar jag mitt utbrott men då är det för sent…
Precis då kom maken och kunde låsa upp åt oss. Vilken tur!

C och 11-åringen hamnar ofta i soffan eller i någon av deras sängar och busar och kittlas. Nästan alltid slutar det med att 11-åringen blir ledsen. I morse satt de tillsammans i Cs säng och tittade på en Pokémonfilm. Jag hörde hur de började busa. Jag tittade in i rummet. Det såg lite på gränsen ut.
Jag sa:
”Sluta nu innan någon blir ledsen!”
”Men det är kul!” sa båda.
”Okej! Men lyssna på varandra om någon vill sluta!”
De fortsatte busa. 11-åringen började protestera lite. Jag gick in i rummet igen och sa till 11-åringen:
”Bryt nu! Gå till ditt rum istället!” Jag visste alltför väl hur detta skulle sluta…
”Nej! Jag vill vara här!” sa 11-åringen med bestämd min.

Efter ett tag kom 11-åringen farande ut från Cs rum gråtandes.
”C slog mig på näsan!”
”Jaha! Skyll dig själv! Jag bad dig sluta och gå. Du vet hur det brukar bli! Jag tycker inte ett dugg synd om dig!”
”Du är så jävla dum i huvudet!” snyftade 11-åringen.
Ja, jag kanske är det…

11-åringen har det ju jobbigt med maten. Vi anstränger oss verkligen och försöker laga mat som hen kan tänka sig äta. Ibland när jag eller maken har gjort oss till och lagat något som hen brukar kunna äta så vill 11-åringen inte äta i alla fall:
”Det smakar inte som det brukar!”
”Det är exakt som det brukar! Vi har inte gjort något annorlunda!”
”Men jag kan bara inte äta detta! Det är äckligt!”
”Svält då för i helvete om du är så jävla bortskämd och kräsen!”
Inte en kommentar jag är nöjd med efteråt om man säger så… 😉

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

7-åringen tar inte ett ”Nej!”. Ibland kan jag vara lugn och förklara mitt ”Nej!”. Andra gånger brister jag totalt när 7-åringen tjatar.
”Kan jag få tuggummi?”
”Nej inte nu! Vi ska äta snart!”
”Men jag vill ha nu!”
”Nej har jag sagt!”
7-åringen kommer tillbaka tuggandes på ett tuggummi.
”Jag tog två tuggummi!”
”Men du fick inte ta tuggummi alls sa jag ju!”
”Nä men jag gjorde det för jag ville det!”
”Du ska göra som jag säger! Nu spottar du ut det där!” Jag drar fram papperskorgen och 7-åringen börjar gråta.
Inte helt nöjd med det heller…

Efter tillfällen som dessa brukar jag känna mig väldigt missnöjd med mig själv. Vissa gånger brukar jag be barnen om ursäkt eller förklara lite mer varför jag blev så provocerad.

Jag kan ju inte alltid hinna tänka efter före… Det ligger liksom inte i min natur 😉

5 kommentarer

Under Diagnos, Kommunikation, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , , , ,

juli 7, 2016 · 15:23

Lösenordsskyddad: Allt eller inget

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Diagnos, Vardag

Taggat som , , , , ,

juli 2, 2016 · 22:23

Lösenordsskyddad: ”Imorgon – då jävlar ska jag vara en bra mamma!”

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Diagnos, förälder, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , , , ,

juni 21, 2016 · 12:03

Tacksamhet

20160620_180519.jpg

Vi har haft det tufft i vår familj nu i ett par år. Jag är sjukskriven mest på grund av detta (lite även pga. jobbet, jag kunde ju inte sköta jobbet pga. alla akututryckningar).

Vi har tre barn. Äldsta, C 14 år, med diagnosen högfungerande autism (asperger) och yngsta, 7 år, med mycket trolig ADHD och även med stor sannolikhet autism. Vi måste nog ta tag i det där i höst… Mellan, 11 år, har eventuellt ADD. Det är svårt att veta vad som är påverkan av vår miljö och vad som eventuellt är medfött. När vi var på BUP med 11-åringen så sa de att det kan vara ADD (hen är väldigt energilös och trött, orkar inte jobba i skolan osv.). Vi får se framöver…

Vi har dessa fina fantastiska barn och det är underbart krävande. Men mitt uppe i detta har vi tur! Och jag är tacksam!

Jag och maken kämpar fortfarande TILLSAMMANS. Det är gungigt ibland och det kan kännas mer som att vi driver ett företag än att vi är ett gift par. Vi tjafsar ganska mycket i vardagen för vi är så trötta. Vi hinner inte vårda vår relation så mycket som vi önskar. Men vi har stunder då vi kan hitta tillbaka till vår kärna. Till ett VI. Vi har fortfarande viljan att vårda relationen.

20160618_191502.jpg

Vi köpte hus när C var ca 2 1/2 år. Det var tur för C har alltid varit aktiv så det har varit skönt med en lättillgänglig trädgård. Innan vi flyttade bodde vi i en lägenhet på 6:e våningen. Jag är så tacksam över att vi hade råd att köpa huset!

Huset är även bra för vår hyperaktiva 7-åring. Perfekt med en trädgård med studsmatta, sandlåda, gunga och träd att klättra i. Även C och 11-åringen är ute och hoppar på studsmattan ibland.

C har alltid sprungit runt och låtit mycket. Även 7-åringen är högljudd och aktiv. Tur att vi bor i hus utan grannar vägg i vägg!

Vårt hus är ett renoveringsobjekt. Det är tur! C har smällt i dörrar så dörrposter har spruckit och det är många repor i parketten. Även 7-åringen hittar på en hel del som sätter sina spår i huset. Vi har väntat med renovering. Smart av oss!

Att vi bor i hus är tur på många sätt. C har svårt att ta sig hemifrån ganska ofta. Tack vare att vi har plats kan C bjuda hem kompisar. Häromdagen hade C tre kompisar här och de satt och kollade på film. Maken hade hört C säga till en kompis på telefon ”Ja! Vi kan vara här! Mina föräldrar tycker bara att det är kul om jag tar hem kompisar!”. Och det tycker vi! Det är perfekt för C att möjligheten finns och skönt för oss föräldrar att slippa oroa oss om hen är ute sent på kvällen.

Mina föräldrar har ett landställe med egen strand och brygga. Jag är så tacksam över att vi har tillgång till detta fantastiska ställe. När vi är där några veckor på sommaren blir det mycket häng på stranden. Även för C som ibland kan ha svårt att ta sig iväg hemifrån. Det är lätt att ha koll på våra tre barn. Vi behöver inte packa med oss matsäck utan kan bara springa upp till huset och fixa lunch. Det blir inte ett projekt. C kan stanna i huset och sen komma och ta ett dopp när hen känner för det. Det är bara vi där. Inte en massa spring och liv. Det är skönt att vi har ett ställe att återkomma till. Ett tryggt ställe där vi har våra saker och rutiner. Vi behöver inte vänja oss vid något nytt.

Vi har tur som får mycket stöd och hjälp av mina föräldrar. Min mamma brukar hämta på fritids ibland och hon passar barnen så jag och maken kan få tid tillsammans. Nu i sommar ska alla tre barnen vara med dem på landet en vecka. Det ska bli så skönt! Jag är så tacksam över att mina föräldrar ställer upp och avlastar oss.

Det känns skönt att se det positiva! Och om jag tänker efter har jag faktiskt mycket att vara tacksam för! Jag är, trots allt, lyckligt lottad. Fast det inte alltid känns så…

Idag är jag tacksam! En skön känsla!

20160618_191513.jpg

2 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Semester, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

juni 17, 2016 · 11:42

Förlorade förmågor börjar komma tillbaka

C börjar komma tillbaka!

C börjar komma tillbaka!

C kraschade ht-14 i årskurs 6. Hen fick sin aspergerdiagnos sommaren 2015. Efter kraschen (utmattningen) så var det som att C backade i mognad och utveckling. Det kändes som att C klarade färre saker.

Innan kraschen klädde C på sig själv varje morgon och gick och duschade när det var duschadag. Hen kunde också fixa en macka och ett glas O´boy själv. C träffade kompisar ibland. Satt i soffan och tittade på TV med oss ibland. Satt oftast med oss vid middagsbordet.

Efter kraschen kom C knappt upp ur sängen. Jag fick klä på C de flesta mornarna för att energin och orken fanns inte.  Jag eller maken fick serva C med frukost. C träffade aldrig kompisar. Var mer och mer inne på sitt rum vid datorn. Ville inte sitta med oss och titta på TV och åt aldrig middag med oss. Vi fick tjata in C i duschen. En vecka mellan duschningar var inget ovanligt.

Nu på våren har gamla C börjat komma tillbaka. Förlorade förmågor har börjat fungera igen. Det har tagit drygt ett år för C att återhämta sig. Skolan har inte alls fungerat detta läsår. Den kan ju inte fungera när inte själen mår bra. När inte orken finns… Men skolan kan C alltid ta igen när hen mår bättre.

C har börjat träffa kompisar igen. Några gånger i veckan är hen ute med sina vänner och hittar på något. C har börjat välja att äta middag med oss igen då och då. C kan ibland titta på en film med oss. C har börjat duscha spontant var och varannan dag – utan att vi behöver påminna! C klär på sig själv varje morgon. C kan ibland fixa ett glas O´boy själv och häromdagen kokade hen nudlar åt sig själv till lunch. Nyligen gjorde C toast åt sig själv.

Mitt barn har sakta läkt och börjar må bättre igen. Det har fått ta sin tid och hen har inte läkt klart än. En sådan process kan man inte stressa.

Vuxna som blir sjukskrivna för utmattning kan behöva vara hemma i flera år. Sen börjar de jobba 25%, sen 50% osv. Varför ska det vara så svårt att förstå att ett barns återhämtning också måste få ta tid? Jag förstår att det är skolplikt! Men ett utmattat barn som är deprimerat lär sig ingenting i alla fall. Det barnet mår sämre av stress och press och behöver läka i sin egen takt. Precis som en vuxen! Om vi pressar på så blir det bakslag som kan kosta våra barn livet!

Nu är det sommarlov och i höst börjar C på en ny skola utanför kommunen. En personaltät skola med kunskap om autism. C kommer att få skolskjuts dit. Läraren vi träffade säger att det är viktigt att C hela tiden får vara med och påverka och säga till hur mycket hen orkar. Att vi tar det i lugn takt. Jag hoppas så att detta blir Cs chans till en lyckad skolgång!

I sommar ska vi ladda batterierna. C kommer att spela en hel del. Det är Cs sätt att ladda. Men hen väljer oftare bort datorn nu och hittar på andra saker. Vi ska åka till landet ett par veckor. Då tar vi med oss en bärbar gamingdator som vi har köpt. Det blir Cs reservutgång som hen kan använda när det blir för mycket.

Snart har jag bloggat i ett år. Jag började blogga som egen terapi efter att C hade fått sin diagnos förra sommaren. Det är en dokumentation av vårt år. Vilken resa vi har gjort sedan dess! Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv, om C och om autism. Men jag har mycket kvar att lära mig och förstå. Vi är i en process och rör oss sakta framåt. Det har på många sätt varit ett tufft år. Men jag är starkare nu.

Vi är många som har en liknande situation kring våra barn. Jag får styrka och stöd av alla er som läser mina inlägg och kommenterar här inne i bloggen eller på min sida ”SUPERMAMSEN” på Facebook. Tack! ❤ Jag vet faktiskt inte hur jag hade orkat detta år utan er!

Jag inbillar mig att jag kommer att skriva färre inlägg nu på sommaren. Jag kanske inte skriver varje dag i alla fall. Men min hjärna kanske ändå arbetar för högtryck. Vi får se! 😉 Jag tycker ju om att sitta och göra egna bilder också så det kanske jag fixar med i sommar! Sen är mitt mål att försöka ta mig tid att måla också! Det är så avkopplande! Maken har köpt nya akrylfärger åt mig. 🙂

Jag önskar i alla fall er alla en riktigt skön sommar med mycket kul och även välbehövlig vila utan skolpress. Med hopp om ett bra läsår till hösten för alla våra fina barn!
❤

20160528_095640.jpg

 

9 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Semester, Vardag

Taggat som , , , , , ,

juni 7, 2016 · 06:40

Denna okunskap…

Mycket bra skrivet!
Läs och dela!

http://autismbarn.blogspot.se/2016/06/oppet-brev-till-hanne-kjoller.html?m=1

Lämna en kommentar

Under Diagnos, Lånade kloka tankar, Skola, Vardag

juni 2, 2016 · 13:33

Långsamt maskineri

20160602_120010.jpg

Eftersom rektorn på Cs hemskola gjorde en orosanmälan till Socialtjänsten baserad på Cs frånvaro för snart två månader sedan så tycker jag att det borde ha hänt något vid det här laget. Vi hade ett möte med rektorn och Socialtjänsten för snart en månad sedan då beslut togs att det ska bli en utredning. Skolan anmälde ju även precis innan jul, men då blev det ingen utredning.

Vi ringde till Socialtjänsten nu i veckan och frågade vad som händer med vårt ärende. De sa att vi inte hade blivit tilldelade några utredare än… Och att vi troligtvis skulle bli utredda först efter sommaren pga högt tryck på Socialtjänsten nu innan sommaren. Vi gjorde själva en orosanmälan vt-15 när C mådde dåligt (innan hen fick sin diagnos). Då blev vi utredda och ”godkända” på samtliga punkter. Kan de inte bara plocka fram den utredningen…? Vi har inte börjat knarka, dricka alkohol och vara fulla hela tiden eller slå våra barn sedan dess. Vi har faktiskt blivit mer kompetenta föräldrar och gått en massa kurser och läst böcker för att kunna stötta C.

I höst vill vi ju ha en nystart! Vi vill inte behöva dras med ”gammalt skit”. C ska byta skola och är åtminstone lite positiv till det. Ska hen då behöva träffa Socialtjänsten i höst? Det känns inte schysst tycker jag!

20160602_120040-1.jpg

Vi har precis fått veta att C har blivit beviljad en kontaktperson via LSS. Det känns jätteskönt. C ville ha en 20-25-åring. Lite som ett ställföreträdande storasyskon. Tanken är att C ska åka iväg med kontaktpersonen och hitta på saker, träna på att komma utanför huset. Tanken är också att C ska träna på att bli mer självständig och åka buss osv. Nu gäller det bara att hitta en lämplig person. Inte helt lätt har jag förstått!

Något jag har märkt är att maskineriet är otroligt långsamt. Redan från början, när vi flaggade att C mådde dåligt, skulle olika instanser vänta ut varandra. ”Vi kan inte göra… förrän de har…”. Detta hamnar man i hela tiden. Eller att C måste ta sig iväg för att få hjälp. Om nu Cs svårighet är att ta sig iväg så borde ju proffsen förstå att C behöver hjälp I HEMMET för att sen kunna ta sig utanför hemmet framöver. Just nu kan inte C det utan får ibland låsningar och ångest. Det är därför vi behöver hjälp.

Sen vet jag att det blir dubbelt när C plötsligt visst kan ta sig utanför hemmet. C kan åka till simhallen eller vara ute med kompisar vissa dagar. Men det är när det är självvalt och kravlöst, när C är motiverad och har tillräckligt med energi. Jag kan erkänna att det har tagit tid för mig också att förstå varför det fungerar ibland, men inte alltid. Det fungerar framförallt inte när det är viktigt för oss föräldrar känns det som (läkare, psykolog osv.). Jag har fortfarande svårt att förstå detta ibland. Men tack vare bloggar jag läser, som är skrivna av personer med autism, så får jag en större och större förståelse. En riktig guldgruva!

Det är underbart väder här. Nu ska jag sätta mig med en kaffe och en glass på altanen och samla lite energi. Sen ska jag hämta 11-åringen och 7-åringen.

Helt galet! Snart är det ju helg igen! 🙂

20160602_120022-1.jpg

4 kommentarer

Under Diagnos, Vardag

Taggat som , , , , ,