Etikettarkiv: stress
Lösenordsskyddad: Kära Försäkringskassan,
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Diagnos, förälder, Förståelse, Stress, Vardag
Hjälp?
I torsdags hade jag en sådan där bra dag som jag kan leva på länge. Alla mina tre barn var i skolan. Det har inte hänt sedan i början av september. Jag njöt hela dagen. En skön känsla när allt är som det ”ska/borde” vara. Jag tänkte ”Är det så här livet känns för de som inte måste kämpa med detta varje dag? De som väcker barnen och de kommer iväg utan ångest. Hoppas de uppskattar att de slipper just den oron i alla fall. Självklart har de annat att oroa sig för. Det är en förälders lott!”
I helgen var vi på middag hos några vänner. C följde inte med men E och L hade kul och lekte med barnen i familjen. Härligt att bli bortbjudna!
Igår var C och E planerat lediga. Idag var det meningen att båda skulle gå till skolan. Men båda är hemma.
C var på igår kväll och först i morse kändes det lovande, men sen låste hen sig. C kan inte förklara varför det inte går. Som tur var är resursskolan förstående och vi föräldrar behöver inte möta misstro och skuld. De vet att C kommer de dagar hen kan komma.
E vaknade trött och på dåligt humör och sa att hen hade sovit dåligt så det gick inte alls. Hen bara mumlade i sängen. Även Es skola är förstående och håller med om att måendet går före skolan.
Hur ska vi få detta att vända? Hur ska C komma över sina låsningar och hur ska E få mer energi? Jag känner mig så hjälplös.
Att mina barn just nu inte klarar av skolan får ju inte bara konsekvenser just idag. Det påverkar deras framtid. Kommer de att få jobb? Flytta hemifrån? Det påverkar mig eftersom de behöver mitt stöd (trots att jag är sjukskriven för utmattning), det påverkar min pension… Det påverkar makens och min relation. Det påverkar L som än så länge mår bra.
Jag var hos läkaren nyligen. Jag har snart varit sjukskriven i ett år. Min läkare är fantastisk. Väldigt förstående. Hon sa dock att Försäkringskassan är väldigt hård numera och att hon rekommenderar mig att försöka börja jobba åtminstone 25%. Annars tror hon att Försäkringskassan kommer att börja bråka med mig.
Vi bestämde att jag är sjukskriven några veckor till på heltid och sen ska jag prova att jobba 25% och se hur det går. Jag har ett krävande och stressigt jobb så jag vet inte om jag kommer att orka.
Nu går ju mycket av min tid ut på att hjälpa C komma iväg med taxin, skjutsa och hämta E samt fixa lunch varje dag.
Jag måste klämma in jobb så att logistiken fungerar med barnen. Det betyder att min tid till återhämtning kommer att försvinna helt. Jag vet inte hur jag ska orka ärligt talat… Men jag gör ett försök.
Det känns som vi får så lite hjälp. C får ingen behandling mot sin ångest. Bara medicin.
Vi fick en kontaktperson via LSS beviljad till C i våras men vi har inte hört ett pip om det.
Hoppas nu bara att jag slipper bråka med Försäkringskassan! För det räcker inte min energi till!
Det borde finnas ett bättre skyddsnät för oss som har barn i behov. Vi borde automatiskt få gå ner i arbetstid så att vi kan och orkar ta hand om våra barn och oss själva. Vårdbidraget är ju bra men det täcker inte på långa vägar utebliven inkomst för två föräldrar (även maken är ju delvis sjukskriven).
Det skulle spara staten pengar om rätt stöd sattes in i tid.
Så vacker höst! Jag önskar jag kunde få slappna av och njuta.
Dela detta:
En seger
Vi fortsätter framåt!
Idag har E varit i skolan för första gången på två och en halv vecka. Förra veckan var E ledig. Innan dess var det stor oro, trötthet och omöjligt för E att komma iväg. Hela den här terminen har E bara varit i skolan 2-3 dagar i veckan. Orken har inte räckt till mer.
Igår skulle E ha gått till skolan i två timmar. Men det gick inte alls pga oro för vad kompisarna skulle säga. Vi pratade med läraren som skulle berätta för klassen om Es upplägg så att hen skulle slippa jobbiga frågor idag.
Idag gick det bättre. E skulle vara i skolan kl. 12-14. En timme själv med sin favoritlärare och sen en lektion med klassen och favoritläraren.
Jag åkte till Mc Donalds och köpte hem nuggets till E till lunch. Det är så viktigt att hen får i sig något. Vad gör man inte?
När det började bli dags att gå blev E lite stirrig. Vi åkte hemifrån redan kl. 11:30 för jag märkte att jag var tvungen att haka på Es lucka där det fanns en möjlighet att komma iväg. Eftersom det bara tar fem minuter till skolan så fick vi åka runt lite.
Efter att vi hade parkerat bilen satt E kvar. Hen sjönk ihop i sätet. Jag gick runt bilen och öppnade dörren:
”Kom! Ta min hand! Nu fixar vi det här!”
E tog min hand och vi gick mot skolan. E saktade in på stegen. Tittade på mig. Jag sa:
”Idag är det jobbigt eftersom det är första dagen. Imorgon kommer det inte att kännas lika jobbigt!”
Vi gick vidare. Es fantastiska lärare kom ut på skolgården och mötte oss. Jag var med hela tiden i skolan idag.
Mitt i lektionen med klassen viskade E till mig:
”Mamma jag är tillbaka i skolan! Det känns jätteskönt! Jag gjorde det!”
Jag såg lättnaden i Es ögon och blev alldeles rörd.
”Ja mitt hjärta det gjorde du! Så starkt gjort!
”Jag är inte orolig för imorgon nu. I’m back on track!”
Nu är vi hemma och E är helt speedad. Hen springer runt och sjunger ”I’m back on track!” och gör segertecknet.
Vilken oro E måste ha burit på.
Imorgon har E två timmar själv med favoritläraren och sen lunch och rast. Hoppas nu att E orkar även imorgon. Det känns i alla fall lovande.
Nu ska jag promenera och hämta 7-åringen. Det blir en promenad med lätta steg. Jag känner mig… GLAD! 🙂
Dela detta:
Tärande oro
Mitt liv består av så mycket oro!
Jag är orolig över Cs långa bakslag. Hen kom inte iväg till resursskolan idag heller och kan inte förklara varför. Skolan är bra, lärarna är bra, kompisarna är schyssta, taxin är bra. Allt är bra enligt C och ändå går det inte! De tre senaste veckorna har C varit i skolan två dagar. Två dagar på tre veckor! Varje gång hen har kommit hem så har hen varit jättenöjd och glad! Hur får vi dit ungen? Vi fixar Cs favoritfrukost varje skoldag, vi sätter på bra musik, vi lägger upp en plan som C är nöjd med… Ändå fungerar det inte! Varför?
C låser sig och fastnar i ett spår.
Övergångar är svårt för C. Upp ur sängen. Ut ur huset. In i taxin. Vi försöker ha samma rutin varje dag. Vad ska vi göra? I början av bakslaget förstod vi att C var trött efter många bra skoldagar med nya intryck. Nu känns det mer och mer som en låsning/mental spärr igen. Jag känner mig så himla ledsen över detta och vet inte hur vi ska komma ur det. Jag vill så gärna hjälpa C lyckas!
C sitter mycket vid datorn när hen är hemma. Hen spelar med kompisar och skypar. Förr förbjöd vi dataspelande under hemmadagar. Men det hjälpte ju inte. Nu låter vi C spela men uppmuntrar hen att ta en liten promenad varje dag. Ibland får jag panik och ”återfall” och ska markera, ställa krav och ge förbud. ”Jag är din mamma och jag bestämmer! Du ska lyda mig!”. Men det hjälper inte ett smack! Alla förbud utgår på något sätt ifrån att C aktivt väljer att vara hemma, vill vara hemma och trotsar oss. Så är det ju inte. Jag vet det egentligen. Ibland blir jag bara så provocerad av den ungen!
Det känns som C (och E) tänker så här… 😦
Hur kan vi hjälpa våra barn tänka så här?
Jag är även orolig över E (11-åringen). E har ju en pausvecka nu i samråd med skolan. Skolan gav E i uppdrag att vila och att hitta på roliga energigivande saker. Igår åt E och jag lunch på Pizza Hut och sen gick vi på bio. E var glad hela dagen! Det som oroar mig med E är om hen kommer att komma iväg till skolan på tisdag nästa vecka enligt planen vi har gjort med skolan. Jag hoppas det! E har ju varit hemma från skolan i nästan tre veckor nu. Det känns som jag den här veckan låtsas att allt är bra med E. Men det är det verkligen inte egentligen… Just nu håller vi på och fyller i papper från BUP och sen ska vi ta beslut om eventuell utredning.
Ett till orosmoment är L (7-åringen). Läraren flaggade för trolig ADHD och det tror ju vi föräldrar också. Det som oroar mig med L är hur hen blir bemött i skolan av personalen. Jag vill inte att min sprudlande L ska bli kuvad och känna sig misslyckad. L har sagt att hen ofta får tillsägelser och att läraren låter arg. Min lilla L ❤
Sen är det just nu stor oro för Försäkringskassan. Jag fick ett brev där det stod att mina sjukpenningdagar på normalnivå snart är slut. Så nu måste jag söka på fortsättningsnivå. Tänk om jag inte blir beviljad det! Jag ska till läkaren nu i slutet av oktober. Jag hade egentligen tänkt försöka börja jobba 25% i november men med tanke på allt som pågår känner jag att jag inte kommer att orka det.
I natt vaknade jag kl. 02:30 och kunde inte somna om förrän efter kl. 5 på morgonen. Meningslöst grubbel… Väckarklockan ringde kl. 6:25. Suck… Dessutom har jag mycket huvudvärk och konstant ont i magen (IBS).
Jag försöker vila i tanken att skolan kan mina barn alltid ta igen senare. Det finns folkhögskolor osv. Måendet kommer först. Jag vet det! Men det är en jobbig känsla att livet hela tiden inte är som det ”borde” vara.
Man kan ju tycka att oron borde göra så att jag får sämre aptit och går ner lite i vikt 😉 Då hade det ju varit något positivt med det hela! Men icke! Min aptit finns där och jag går inte ner ett gram! Typiskt! Det hade behövts!
Idag ska jag försöka ta mig ut på en promenad, sortera och vika lite tvätt och ta hand om E och C som är hemma. Jag kan ärligt talat inte minnas hur det var förr när vi hade tre barn som var där de borde vara (förskola och skola på den tiden) och både jag och maken jobbade. Kunde livet någonsin vara jobbigt då? Jag minns att jag tyckte det… Tänk om jag hade vetat då vad som skulle komma… Då hade jag njutit mer av nuet!
Är det så jag borde försöka tänka nu? Detta är nuet och det kan bli värre. Alltså måste jag njuta nu… Hmm… lite svårt att göra det! Men jag ska försöka! Börjar med en kopp kaffe! 😉
Dela detta:
Råd fyllda med okunskap
Vi har känt oss så ensamma i vår kamp.
Under de två senaste åren, när C har varit hemma från skolan, har vi fått råd (i all välmening) från en helt okunnig och oförstående omgivning. I början måste jag erkänna att även vi föräldrar var okunniga.
Vi har t ex fått höra:
”C tycker ju om att sitta vid datorn! Ge C spelförbud om hen inte går till skolan! Då går C dit ska ni se!”
”C önskar sig ju ett nytt onlinespel. Säg till C att hen får det om hen går till skolan varje dag i en vecka!”
”Var inte hemma med C. Då blir det mysigt för C att vara hemma. Hen ska ha tråkigt för DÅ vill hen gå till skolan!”
”Säg till C att hen har kompisförbud om hen inte går till skolan!”
De som ger oss alla dessa råd har ingen förståelse för VARFÖR C är hemma. C är inte hemma för att hen vill trotsa oss. C är inte hemma för att hen vill vara hemma. C vill inte misslyckas med skolan.
C är hemma för att skolan blev för tuff att mäkta med. Anledningen är bristande anpassningar och för höga krav under en längre tid. C är utmattad och har låg tillit till skolan och en väldigt låg självkänsla gällande skolarbete.
Vi har gjort misstaget att följa råden ovan. När vi gav C spelförbud så grät hen och sa att vi tog bort det enda som fungerade i Cs liv. Hen hade spelförbud någon vecka. Men förbudet ledde inte till att C gick till skolan. C ville gå till skolan. Det var inte det som var problemet. C hade inte förmågan och orken att gå dit. Vi bröt spelförbudet och fick ett gladare barn igen.
I början var jag hemma med C. Sen provade jag att gå till jobbet igen. ”Folk” tyckte ju att jag curlade och pjoskade med C och att C körde med mig. Inte gick C till skolan för att jag gick till jobbet igen. Hen mådde bara sämre och fick inte i sig någon mat om inte jag eller maken var hemma och fixade lunch.
En gång provade vi att muta C med ett nytt onlinespel som hen önskade sig. Vi sa ”Om du går till skolan hela den här veckan så får du spelet på fredag!”. C kämpade på mot sin ångest och trötthet måndag till torsdag. Sen på fredagen låg hen i sängen och grät och sa att orken var slut. Hen föll på målsnöret. Förmågan fanns inte på fredagen trots viljan. Skulle vi straffa C då och låta hen känna sig misslyckad? Det gjorde vi inte. Vi sa ”Du har kämpat så himla bra den här veckan så du får spelet ändå!”.
Kompisförbud har vi aldrig gett C. Det sociala är så viktigt!
”Folk” som tror att mutor och bestraffningar hjälper mot hemmasittande har överhuvudtaget inte förstått vad en hemmasittare är och varför barnet är hemma. Det är inte skolk. Det är en annan typ av frånvaro. Dessa barn är sköra och behöver läka i sin egen takt. Det tar tid! De behöver omsorg. De behöver förståelse och de behöver anpassningar.
Ni som har noll kunskap och förståelse – kom inte med era råd tack!
Dela detta:
Under Anpassningar, Ångest, Dator, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag
”Good enough!”
Häromdagen när E, min 11-åring, var hemma från skolan så gick vi en promenad. Vi gick i skogen och pratade.
E sa:
”Det som är jobbigt är skolpressen. Det är alltid så många tal som vi ska räkna som står på tavlan och det är många sidor vi ska läsa… Jag blir så stressad och då orkar jag inte! Men jag tvingar mig själv!”
”Tror du att alla kompisar gör alla tal och läser alla sidor?”
”Nej, inte alla i alla fall…”
”Känner du att du måste göra allt som står på tavlan?”
”Ja! Det måste man ju!”
”Läraren VILL att ni ska jobba men alla orkar ju inte allt. Du måste inte göra allt! Good enough räcker! TILLRÄCKLIGT BRA! Ibland kanske tillräckligt bra är att du räknar ett tal på en lektion, ibland kanske det räcker med att du ÄR på lektionen. Du ska inte pressa dig själv! Vi vet att du gör ditt bästa!”
Så kloka ord! Och orden kommer från mig! Jag behöver själv verkligen träna på att leva efter ”good enough”. När det gäller hur det ser ut i vårt hem så går det jättebra att leva efter! Nästan för bra! 😉 Men när det gäller min roll som MAMMA så går det inte alls.
Jag vill så mycket så att jag spricker! Jag kämpar så! Jag tar mina barns dåliga mående som mitt misslyckande, trots att jag vet att det är andra omständigheter som gör att de inte mår bra.
Jag har varit inne i detta ämne flera gånger på olika sätt. Jag har stunder då jag kan titta på mig själv och tänka ”Shit vad jag kämpar! Jag är ju grym!”. Sen har jag stunder då jag bara känner mig helt värdelös som mamma.
Mina barn får omsorg och kärlek. Mina barn får sina basbehov uppfyllda och de får mycket av min tid och mitt engagemang. Jag kan inte göra mer än det jag redan gör. Jag vet att det är så och ändå är jag inte nöjd med mig själv och min insats…
E är i skolan idag. Men hen var trött i morse efter gårdagens skoldag. Det är i alla fall skönt att hen får ha sovmorgon varje dag.
C kom inte iväg till resursskolan idag heller. Det oroar mig. Jag vet ju att hen kan ta igen skolan i framtiden. Däremot är det så att C själv vill gå ut 9:an när kompisarna går ut 9:an. Det kommer att bli tungt för C om hen inte lyckas med det. Men det är ju bara ht i åk 8 så hen kanske hinner…
Idag på förmiddagen gick jag in till C och satte mig på hens säng och pratade lite när hen satt och spelade. Jag berättade om Es och mitt samtal om ”good enough” och frågade hur C tänkte.
C sa att hen också känner att om hen är i skolan så måste hen prestera. Plikttrogna barn jag har!
Jag sa att så kanske det mer var på gamla vanliga skolan men på resursskolan har de en större förståelse för att alla elever har olika ork. C höll med om det och sa att hittills hade hen inte känt sig pressad på resursskolan en enda gång. Allt kändes jättebra! Jag sa att det räcker med ”Good enough!”. C såg fundersam ut men nickade lite.
Jag berättade för C att mentorn undrade om det var något skolan kunde göra för att hjälpa C orka vara där. C sa att det redan är perfekt! Jag frågade om vi föräldrar kunde göra något:
”Japp! Ägg och bacon till frukost varje dag! Jag älskar det och om jag får det till frukost då blir jag sugen på att gå upp!”
”Okej, då gör jag ägg och bacon till dig alla skoldagar från och med nu. Du får äta det tills det sprutar ur öronen på dig!”
”Det blir bra! Då kommer jag nog att komma iväg på fredag!”.
Det återstår att se om det är så enkelt fixat. Man kan alltid hoppas!
Jag vet inte varför mina barn har så höga krav på sig själva. Det kommer inte från oss föräldrar i alla fall. Vi har alltid sagt att om de gör sitt eget bästa så är vi alltid nöjda. Om vi vet att de har pluggat till ett prov men ändå får alla fel så kommer vi att vara stolta för att vi vet att de försökte.
Men det är väl så att kraven och pressen kommer inifrån. Mina krav på mig själv är också högre än omgivningens krav på mig.
Att ge kloka råd till andra är lätt! Att följa dem själv är oerhört svårt. Jag måste verkligen nöja mig med ”Good enough!”.
Eller som min 11-åring sa:
”Perfekt kan ju nästan inte finnas. För vem har bestämt att något är perfekt. Alla tycker ju olika!”
Vi är ”good enough”! (bilden är från Messenger)
Dela detta:
Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Stress, Vardag
Vakuum av ångest
Kommer vi någonsin att komma i mål?
Förra skolveckan var en tuff vecka. Helgen var som tur är vilsam med tjejmiddag och långpromenad med en vän. Jag hade hoppats att den här skolveckan skulle bli bättre än den förra…
Idag när jag gick in och väckte C, som inte har varit i resursskolan sedan förra måndagen, så försökte jag verkligen låta lugn och som att det vore självklart att det skulle fungera idag. C verkade vara på helt okej humör så jag kände hopp. Jag satte mig på sängkanten och vi småpratade lite. C berättade om en dröm hen hade haft. Efter ett tag sa jag att det var dags att gå upp. Då vände sig C mot väggen och muttrade att det inte kändes bra idag. Jag försökte att inte visa karusellen av ångest som drog i gång i mig.
Jag sa:
”Jag förstår att det känns svårt idag för du har ju varit hemma nu och vilat några dagar. Det kommer att kännas bättre efter idag!”
”Men det gåååååår bara inte…”
”Vill du att jag bokar av taxin?”
”Ja. Jag satsar på onsdag!”
Just detta att skjuta upp något jobbigt är ett vanligt beteende hos C. Jag har i alla fall lärt mig att inte pressa C och ge hen en känsla av misslyckande. Jag behöll lugnet inför C. Men jag låste in mig på toaletten efteråt och grät i smyg. Jag är så rädd igen! Allt gick ju så bra! När jag pratar med C så säger hen att hen trivs i skolan, tycker om alla lärare och alla klasskamrater och att det är skönt med taxin. Varför kan inte ungen ta sig dit!? Hur ska vi någonsin orka ta oss igenom skolpliktsåren? Jag kan förstå att C behövde vila efter sin fyra-dagars vecka men C var hemma nästan hela förra veckan och har haft en lugn helg. Jag tycker att hen borde ha orkat idag. Men jag kan ju självklart inte veta hur C känner sig. Nu känns det mer som C har en låsning igen och inte bara brist på ork. En låsning är värre… Maken och jag bara tittade på varandra. En känsla av vanmakt vibrerade i luften. Hur ska vi fixa detta? Och just det… Vi har inte hunnit säga god morgon till varandra eller gett varandra en god morgon-puss eller kram idag heller…
Maken gick hemifrån med 7-åringen. Jag var kvar i huset i ett vakuum av ångest. Det kändes som en tjock dimma omslöt mig och kvävde min kropp. Jag kände mig seg, låg och orkeslös. Jag uppbådade all min kraft för att ge mig in i nästa ångestpass. E, min 11-åring, skulle jag försöka få iväg till skolan efter en tuff skolvecka förra veckan. Vi har gjort en ”deal” med skolan att hen får komma vid 9:30 varje dag eftersom hen är så morgontrött och har svårt att få i sig frukost.
Jag gick in i Es rum och väckte hen. Hen muttrade att hen var trött. Jag sa att nu måste vi försöka följa överenskommelsen vi har gjort med skolan. Men det gick inte! E började gråta och sa att hen känner sig jättestressad av skolan. Så det blev en hemmadag även för E. Vi ska till BUP med E om ett par veckor och då ska vi be om en utredning. Det är lika bra!
Jag har så svårt att veta hur jag ska hantera E. Om jag låter hen vara hemma – blir hen en hemmasittare då? Om jag inte låter hen vara hemma – blir hen utmattad och en hemmasittare då? Det misstaget gjorde vi ju med C. Men när det gällde C gjorde skolan inga anpassningar. De trodde inte på oss. Nu är vi i ett annat läge. Skolan lyssnar på oss och de vill hjälpa oss.
Min dag blev inte som jag hade tänkt mig. Igen. Jag hade tänkt orka städa och fixa lite i huset. Det är kaos överallt!
På släktfika nyligen var vi hos en familj som har en helt nybyggd superfräsch lägenhet. Allt såg perfekt ut. Städat och inrett i god smak. Vi gick runt på husesyn i deras fyra. De öppnade en dörr till sitt förråd och sa:
”Och det här är vårt kaosrum!”.
I min värld såg det inte så kaosigt ut. Jag sa:
”Hemma hos oss är det tvärtom! Vi har många kaosrum och ett rum som är städat!”
7-åringen spände blicken i mig och frågade med hög röst:
”Mamma, vilket är vårt städade rum egentligen?”
Alla skrattade. Och jag kunde inte svara. Vi har nog inget 😉
På den nivån är det i huset. Hela vår tillvaro går ut på att bara ta oss igenom en dag, en vecka, en månad… Ribban ligger på att se till att våra barn får måltider och mellanmål, borstar tänderna och duschar, har rena kläder, blir nattade med kärlek och gos, någon gång läser vi en bok för vår 7-åring. Vi försöker se till att barnen kommer iväg till skolan. Just det momentet tar ungefär 70% av min dagsenergi tror jag. I alla fall om det är en tuff morgon. Huset får vara skitigt, måltiderna får vara halvfabrikat… Så är det bara.
Mitt uppe i detta har vi vår aktiva 7-åring, L, som precis har börjat 1:an och fått sin första läsläxa. Ett barn som är känslostarkt, krävande och påhittigt. Som hela tiden vill hitta på saker. Jag har så dåligt samvete för hen! Jag orkar inte med. Maken orkar inte med. När L vaknar på helgmorgnar så är första frågan ”Vad ska vi göra idag? Kan vi gå till en lekpark? Kan jag leka med en kompis? Kan vi ha gäster?” Jag vet inte vad vi ska göra för att hen ska känna sig stimulerad och nöjd. L tjatar och tjatar och då blir vi trötta och arga. Jag vill inte att L ska tappa sin energi och påhittighet för att vi är negativa.
Jag tänker ofta att jag måste skärpa mig. Att jag måste hitta på mer saker med min härliga glada 7-åring. Jag tänker att ”Imorgon! Då jävlar ska jag vara en bra mamma!”. Men sen kommer morgondagen med full kraft och jag dräneras på lust och energi.
Mina föräldrar hjälper till med barnen en del. Min mamma är fantastisk och brukar då och då hämta L och hitta på något. Hon brukar också hjälpa till med C och E. Jag vet inte hur jag hade orkat utan henne. Hon är dessutom min amatörpsykolog 😉 ❤
Tyvärr har L inga kompisar som bor i närheten så det blir inte någon spontanlek. Allt måste arrangeras och planeras. Jag har inte ork till det!
Imorgon är en planerat ledig dag för C. Skönt! Däremot måste jag försöka få iväg E till skolan. Redan nu när jag tänker på det så känner jag den där pressen och stressen. Jag skulle vilja ha ett liv utan att den känslan ingick i min vardag VARJE DAG.
Jag försöker kravla mig upp hela tiden. Hur länge ska vi behöva leva i ett kompakt vakuum av ångest?
Dela detta:
Under Anpassningar, Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag
Jag kravlar mig upp igen! Och igen… Och igen…
”Livet är inte ett problem som ska lösas, utan en verklighet som ska upplevas.” Med andra ord ska jag bara uppleva alla problem men inte försöka lösa dem! 😉
Min ork och inställning går i cykler har jag märkt. Vissa perioder känner jag bara för att säga upp mig som mamma och sälja (eller skänka!) ungarna på Blocket. Jag känner mig ledsen, uppgiven, urlakad, bitter, avundsjuk och som att livet bara är orättvist och helt jävla (ursäkta!) omöjligt att orka med!
Sen på något sätt kommer kraften och kämpaglöden igen. Det är som att jag ibland måste falla för att hitta ny styrka.
Igår var en tuff dag. Idag är också en tuff dag. Både C och E (11-åringen) är hemma från skolan. C har bara varit i skolan en dag den här veckan och E en och en halv dag. Jag känner mig låg idag med, men jag känner ändå på något sätt den där kraften börja bubbla lite igen. Den där känslan ”Jag ska fixa det här! Jag ger inte upp!”. Jag kommer att stötta mina barn, kämpa med/mot deras skolor, läsa på, anpassa… Mina älskade barn ❤
Jag vet att jag aldrig kommer att ge upp. Aldrig! Jag går på kärlek och kämpar för mina barn. Men jag är trött. Riktigt trött.
Igår kväll var jag på en väldigt bra föreläsning på Aspergercenter. Föreläsningen hette ”Skolans stöd till barn med funktionsnedsättning”. Jag fick också träffa andra kämpande föräldrar. Nätverket ”Elevens rätt” var där och delade ut pris i Skolkurage till föreläsaren Wern Palmius för det jobb han gör för att stötta barn i behov att nå kunskapsmålen. Han jobbar på Specialpedagogiska Skolmyndigheten och de har stor kompetens kring olika funktionsnedsättningar. Dit kan skolor höra av sig för att få tips och råd kring stöd och anpassningar.
Föreläsningen var väldigt givande. Jag ska skriva en sammanställning nästa vecka.
Nu ska jag försöka slappna av. Jag har en stor oro för måndag men jag kan ju inte påverka hur måndagen blir nu. Jag måste lära mig att släppa sådant jag inte kan påverka. Jag gick ju på en föreläsning om stress i våras. Jag ger fortfarande inte mig själv tillräckligt med syre. Jag ger bort allt syre jag har och just nu verkar jag ligga på minus…
Imorgon ska jag på tjejmiddag och tanka energi.
Jag kravlar mig upp och hittar nya grepp! Igen!
Trevlig helg!
❤ Till alla era som läser min blogg och ger mig pepp här i bloggen och på min Facebook-sida ”Supermamsen”. Jag hade aldrig orkade kravla mig upp utan er. Tack!
Dela detta:
Jag faller…
Jag känner mig så trött och ledsen… Helt slut som människa… Den här veckan har varit riktigt tuff.
Cs plan för veckan var skola mån-tis och tors-fre. Hen ville själv gå fyra dagar. Dock föll det redan i tisdags då C var väldigt trött.
Idag trodde jag faktiskt att C skulle ta sig iväg efter två lediga dagar. Men det gick inte. C mumlade i sängen att hen var trött. Jag frågade om hen skulle komma upp och äta frukost och känna efter lite. Men det gick inte.
Jag har förstått att jag måste behålla lugnet och inte visa stress så jag sa bara:
”Okej, då bokar jag av taxin så vilar du idag!”
Paniken och ångesten som bubblade i min kropp fick jag inte visa. C ska inte behöva känna att hen misslyckas. Nu när jag sitter här och skriver så rinner mina tårar… Jag vill inte ha denna dagliga kamp och denna ovisshet. Jag vill inte behöva känna en oro i min kropp hela tiden. Jag vill kunna slappna av någon gång.
Tänk alla föräldrar som har barn som har en fungerande skolgång. Alla dom som har barn som är lite självgående och går upp på morgonen när en väckarklocka ringer. Dom som har barn som kanske fixar frukost själva och faktiskt går till skolan varje dag om de inte är riktigt sjuka. Dom som har barn som gör läxor, leker med kompisar och orkar med fritidsaktiviteter. Jag är så avundsjuk på dem! Jag hoppas att de uppskattar vad de har!
Jag känner en förbjuden sorg över hur mitt liv ser ut. Jag borde vara glad. Jag har tre fantastiska barn och en fin make. Jag borde vara nöjd med livet. Men vissa dagar, som idag, känner jag mig bitter över att livet inte blev som jag hade tänkt mig. För det är inte som jag hade tänkt mig. Jag såg inte framför mig att jag skulle behöva kämpa så med sådant som för andra bara flyter på. Skit att vi ska ha det så här!
Min 11-åring (som jag tänker börja kalla för E i bloggen) var hemma från skolan i måndags och tisdags. Trött och låg. Igår var jag med E i skolan hela dagen. Jag fanns bredvid som stöd. Men hur ska jag orka? Jag är sjukskriven för utmattning. Jag kan inte hålla på så här…
En sak som jag märkte igår var att lärarna i Es klass betygshetsar väldigt mycket. E går i 5:an! Det kändes som att lärarna lade över sin egen betygsstress på eleverna. E ville inte läsa högt för klassen på NO:n.
Då kom läraren fram till E och sa:
”Du måste läsa högt! Annars kan inte jag bedöma dig och då får du inte lika bra betyg!”
E sjönk ihop på bänken och lade huvudet på armarna.
Jag, som är påläst, sa:
”Nej! Det stämmer inte! E, det ska du inte tro på! Lärarna ska hitta olika sätt att bedöma din kunskap. Du måste inte läsa högt för att få bra betyg!”
Jag kände mig så jävla (ursäkta) förbannad! E känner redan en enorm press och stress över skolan. Hur kan läraren säga så?! Jag är så glad att jag var där och hörde detta! Läraren tittade på mig och blinkade lite i samförstånd ungefär som att hon trodde att hennes ord skulle peppa E. Det är ju inte alls hens motivation som brister. Det är orken!
Jag sa bara en gång till:
”E, du kan få bra betyg utan att läsa högt för klassen! Och du går bara i 5:an. Du har gott om tid att lära dig det du behöver!”
Läraren sa ”Ja! Jag skojar bara!” och så gick hon.
E har ingen diagnos vad vi vet. Men vi ska nog göra en utredning. C fick ju sin diagnos först som 13-åring. Våra barn är bra på att hålla ihop alltför länge och det har tyvärr drabbat dem hårt.
Idag kom E inte iväg till skolan. Så nu har jag bara ett av mina tre barn i skolan. Skolan som alla barn ska vara i. Skolan där alla barn har rätt till utbildning på sina villkor och efter sina förutsättningar.
Jag ska ha ett möte med Es lärare och vi ska prata om anpassningar. E har en mentor som är väldigt bra men det är en annan lärare som har NO:n och matten. Jag vet inte hur jag ska få skolan att förstå att betygshets är det sista E behöver just nu.
Det känns som jag har ett högt berg att bestiga. Varje gång jag kommer upp en bit så kommer det ett halt parti och jag glider ner igen. Jag behöver mer rep och fästen att hålla i. Jag tar tag i ett fäste men tappar greppet.
Och jag faller…
Skolan måste hitta rätt verktyg!
Dela detta:
Energiinventering
Nu kör jag allt på en gång! Finns inte en sekund att förlora! 😉
11-åringen är hemma från skolan även idag. Det gick bara inte i morse. Hen hade sovit dåligt och började oroa sig för all jobbpress i skolan.
Igår gjorde vi en kartläggning av 11-åringens stressorer. Idag har vi gjort en energiinventering med hjälp av klossar. Jag gjorde samma sak med C men inte förrän efter kraschen var ett faktum. Nu har vi chansen att förebygga och stötta i tid! Hoppas jag!
Jag gav 11-åringen 30 klossar och sa att det är hens energiklossar som hen får använda under en dag. Sen skrev vi lappar med vad en dag innehåller och 11-åringen skulle placera ut klossarna.
Fördelning av energiklossar under en hel dag.
GÅ UPP PÅ MORGONEN OCH KLÄ PÅ MIG: Här lade hen 8 klossar (av sina 30!). Vi pratade lite kring det och hen sa att hen är så morgontrött och att det är jobbigt att tänka på att hen måste orka jobba i skolan. Att hen känner sig stressad av det.
ÄTA FRUKOST: 7 klossar. Hen sa att det är svårt att få i sig något och jobbigt när vi tjatar om att hen måste äta.
GÅ HEMIFRÅN: 3 klossar om det är en morgon som känns bra och hen känner att hen orkar.
VARA I SKOLAN: 8 klossar. Hen vill prestera bra och känner press att jobba. Blir trött av lärarnas instruktioner och känner stress över allt jobb. Tycker att det ibland är livat i klassrummet och svårt att koncentrera sig.
LUNCH I SKOLAN: 4 klossar. Maten är inte god!
Sen var klossarna slut… De räckte inte till:
LÄXOR
MIDDAG
DUSCH
BORSTA TÄNDERNA
KOMMA I SÄNG
Det märks att det är stor energiåtgång för vår 11-åring. 18 klossar går åt INNAN hen ens har kommit till skolan. Här måste vi verkligen fundera och se över vad vi kan göra för att spara energi.
Vi gjorde även en inventering över energiåtgången under själva skoldagen. Även nu fick 11-åringen 30 klossar att fördela.
Fördelning av klossar under en skoldag.
MATTE: 6 klossar. Tråkigt och svårt att förstå. Det tar energi att tänka mycket. Jobbigt med långa genomgångar.
NO: 4 klossar. Kan vara roligt ibland men är jobbigt. (samma lärare som i matte)
SO: 1 kloss. Kul med bra uppgifter och tydliga instruktioner. Bra lärare!
SVENSKA: 1 kloss. Kul! (samma lärare som i SO)
IDROTT: 4 klossar. Kul men jobbigt att springa mycket.
ENGELSKA: 2 klossar. Kul!
BILD: 3 klossar. Kul men tar energi att vara kreativ.
SLÖJD: 3 klossar. Kul! (träslöjd är roligast!)
MUSIK: 1 kloss. ”Det tar inte så mycket energi för man kan bara stå där och sjunga.”
LUNCH: 4 klossar. Maten är inte god!
RAST: 1 kloss. Kul och skönt!
FRITIDS: Inga klossar kvar…
Det märks att 11-åringen har höga krav på sig själv att prestera och att hen blir stressad av en stor arbetsbörda. Jag ska prata med lärarna om att begränsa uppgifterna så att hen orkar med och känner att hen kan lyckas. Kanske kan de också hjälpa 11-åringen ta små återhämtningspauser.
Det är som sagt svårt när skolan ser en 11-åring som arbetar bra och håller ihop. Jag hoppas att de förstår att skolan är anledningen till att hen är hemma så mycket.
Hoppas att vi hinner hjälpa vår 11-åring i tid! Jag märker redan att det blir svårare och svårare för hen att komma iväg till skolan. ❤
supermamsen 