Etikettarkiv: vardag

Kommunikation

(bilden är från Messenger)

Nyligen skrev jag ett inlägg om alla möten vi föräldrar har för att stötta våra barn. Möten är endast en del av det vi gör. Vi har också flera gånger i veckan mail- eller telefonkontakt med våra barns pedagoger. Ofta har vi även korrespondens med läkare för att t ex justera medicindoser.

Jag har olika mappar i min mailkorg rörande mina tre barn och i dessa mappar ligger 100-tals mail. Jag har ingen logg på alla samtal jag har ringt. Men det är många!

Det vore intressant att räkna ut hur mycket tid jag lägger ner på allt detta varje vecka. Det är nog många timmar om man slår ihop möten, telefonsamtal och mailskrivande/läsande.

Nyligen läste jag om en tjänst som heter ”Picture my Life” (https://picturemylife.se/). Jag blev nyfiken eftersom jag tycker att jag lägger ner så mycket tid på all kommunikation som vi måste ha hela tiden med alla som på olika sätt har att göra med våra barn. Man får testa gratis i en månad.

”Picture my Life” är en digital dagbok dit man kan bjuda in de som är involverade kring barnet. Jag använder just nu bara dagboken för E, min snart 12-åring. E har hemundervisning och jag tycker att det är bra att jag snabbt kan skriva ett dagboksinlägg som hens pedagoger kan läsa om dagsformen. Pedagogerna kan också gå in och kommentera i dagboken. Jag kan lägga till upp till 20 personer som kan läsa Es dagbok, men just nu är det bara maken, två pedagoger och jag. E kan också gå in och skriva i dagboken men har än så länge inte visat något intresse. Jag har funderat på att lägga till mina och makens föräldrar så att även de, på ett enkelt sätt, kan ta del av vad som händer kring E.

Man kan lägga in foton i dagboken och det finns även färdiga bilder (pictogram) att välja som stöd till text eller istället för text. Det finns även Widgit-symboler och Ritade tecken men jag har inte hunnit sätta mig in i allt än.

Jag funderar på att skapa en dagbok även för L, min snart 8-åring, men Ls lärare är nog inte den typen som skulle använda den tyvärr. Men jag kanske ska fråga… Det är ju smidigt!

Nu är ju maken och jag samboende men jag kan tänka mig att dagboken även kan vara bra för föräldrar som bor på olika håll. Kanske kan underlätta kommunikationen! Tips! 😉

Vi har nu insett att Ritalin inte är rätt medicin för E. Hen hade rejäl oro torsdag och fredag så jag fick till och med stanna hemma från jobbet med E.

E fick sluta med Ritalin direkt (var uppe på en dos på 30 mg) så får vi se om läkaren kan rekommendera något annat istället. Vi märkte ingen ”pigghetseffekt” alls på E.

På morgnarna går det knappt att få liv i E. Hen är som i en djup dvala. Jag vet inte hur vi ska göra. E svarar knappt på tilltal och håller inte ögonen öppna. Det är jättesvårt att få E att ta medicin då.  Vi behöver råd!

Det känns oerhört skönt med hemundervisningen. E tycker om pedagogen som kommer och får jobba i den takt hen orkar. Jag hoppas att E orkar lite mer snart.

Intaget av mat är fortfarande ett stort problem. Vissa dagar äter E nästan ingenting. De senaste dagarna har E i alla fall mumsat jordgubbar så jag är glad att den säsongen är på ingång!

C hade en bra vecka förra veckan. Två av två skoldagar.

Nästa vecka är det påsklov och då blir det skidåkning i fjällen för hela familjen! 🙂

2 kommentarer

Under ADD, autism, Hemmasittare, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Skola, Vardag

Veckor fyllda av möten

(Bilden är från Messenger)

Som förälder har man en hel del möten. Om man dessutom har flera barn så kan det kännas som många möten. Vissa möten får man ju som förälder räkna med. T ex utvecklingssamtal en gång/termin och föräldramöten en gång/läsår, tandläkar- och läkarbesök då och då.

Har barnet/barnen dessutom en NPF-diagnos, sjukdom, svår allergi eller något annat utöver det vanliga så kan det bli extremt många möten.

Vi har tre barn. Två med NPF-diagnoser (varav ett även med selektivt ätande) och ett barn är under utredning just nu.

Sedan detta läsårs skolstart i augusti har maken och jag varit på närmare 50 olika möten som rör våra barn. Jag tror att jag har haft endast två veckor som har varit helt mötesfria (bortsett från ett eget läkarbesök).

I dessa 50 möten räknar jag inte in mina egna läkarbesök eller kurser och föreläsningar som vi går på för att lära oss om våra barns olika funktionsvarianter (Aspergercenter och ADHD-center). Jag räknar inte heller in de två tillfällen i veckan som en pedagog kommer hem till oss och har undervisning med E. E vill att jag är hemma den tiden. Hemundervisning har vi bara haft i några veckor.

Vi har haft möten med BUP, skola, dietist, läkare för att följa upp medicinering, LSS-handläggare, psykolog…

Vissa perioder har vi även haft möten med Socialtjänsten pga. att barnens skolor har gjort orosanmälningar baserade på frånvaro. Sådana möten har vi tack och lov sluppit detta läsår! Möten på Socialtjänsten har alltid endast bollats tillbaka till att skoltid är skolans ansvar. Våra barn mår bra hemma. Således har dessa möten bara tagit tid och energi från både oss och Socialtjänsten.

Just nu jobbar jag bara 25%. Jag är sakta på väg tillbaka efter min utmattning. Min sjukskrivna tid fylls av möten och ger lite tid till egen återhämtning och vila. Nästan varje vecka har vi minst 1-2 möten. Vissa veckor har vi 3-4 möten.

Varje vecka ringer, eller får jag, dessutom flera telefonsamtal och skriver/får mail rörande mina tre barn på olika sätt. Jag antar att alla föräldrar inte har det så.

Hade jag jobbat heltid hade jag haft mycket hög frånvaro från jobbet. De flesta möten tar ungefär en halvdag med någon timmes möte och restid fram och tillbaka.

Jag vet inte riktigt hur det är tänkt att man ska få ihop livet som arbetande förälder när man har tre barn som kräver så pass mycket. Visst, maken och jag kan turas om och gå på olika möten, men vi vill båda vara delaktiga i våra barns liv. Vi vill höra samma sak. Vi vill påverka och vi vill stötta varandra.

Nu kommer det att bli en hel del möten framöver på BUP när vi ska utreda L, vår 7-åring. Vi har precis fått 9 olika tider i vår.

Dessutom äter både C och E mediciner som kräver regelbundna läkarkontroller. Sen har vi även extra möten med skolorna för att följa upp anpassningar och stöd. Det lär bli uppåt 70 möten (minst!) detta läsår.

Vi har vårdbidrag för C (med högfungerande autism) för att täcka en del inkomstbortfall. Vi har ännu inte orkat söka vårdbidrag för E som vid årsskiftet fick diagnosen AD(H)D med autistiska drag. Även om vi har vårdbidrag så täcker inte det utebliven inkomst för möten osv. på långa vägar.

Vissa möten vi har haft har varit otroligt meningslösa. Det känns inte kul att lägga ner en halvdag på att t ex få höra ”Vi kan inte ta ett sådant beslut om inte rektorn är med!”, ”Skolan är inte vårt ansvar!”, ”Det är inte vårt ansvarsområde!” eller ”Vi bestämmer att vi nästa gång skriver ett åtgärdsprogram!”.

Varför inte NU?! Varför inte effektivisera?! Vad väntar vi på? Den energi jag har behöver jag till annat än möten som inte leder vidare. Framåt!

Möten är ju lätt att boka in men gör dem produktiva! Onödiga möten är dränerande!
Mycket går faktiskt att lösa via mail eller telefonsamtal.

Ett fenomen som vi upplever ofta är att vi hamnar i moment 22. Ingen kan riktigt ta ansvar. Alla bollar vidare till någon annan (vem?) som borde kunna hjälpa, som borde kunna besluta, som borde kunna göra… Och tiden går…

Familjer som hamnar i en sits som vår har inget skyddsnät. När ska detta egentligen tas på allvar?

13 kommentarer

Under ADD, autism, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Socialtjänsten, Stress, Vardag

Ännu en vecka har snart gått…

fb_img_1485415605352.jpg

Nu är sportlovet snart slut. Tänk vad fort en vecka kan gå! Vanliga skolveckor kan kännas oändligt långa.

Under veckan har L varit på landet med mina föräldrar. Givetvis har jag saknat L men det har varit skönt med en paus. När L kom hem häromdagen kändes det som en tsunami. Hen pratar/låter konstant, är precis inpå mig hela tiden, tjatar om något att äta eller göra, stökar ner… Jag hade nästan glömt bort hur intensiv L faktiskt är.

E har suttit vid datorn nästan hela veckan. Hen spelar och skypar en hel del men redigerar också bilder och  filmer. E tittar hur man gör på Youtube och har lärt sig massor. Hen har också blivit väldigt duktig på engelska.

E har nu börjat med en låg dos Ritalin (10 mg). Det har än så länge inte haft någon effekt direkt. De första dagarna kände sig E yr men inte nu längre. Dock märker vi ingen skillnad i ”pigghet”. Aptiten är lika dålig som vanligt…

C har hängt med kompisar hela veckan. Hen har gått på bio, gått i affärer, haft kompisar här och kollat på film, haft kompisar sovandes här och sovit hos kompisar. C är väldigt aktiv och det verkar som att hen på kort tid vill ta igen allt efter nästan två år sittandes vid datorn i sitt rum. Allt kommer på en gång! Nya kompisar hela tiden! Allt detta är givetvis toppen men det finns liksom inget lagom. Det är allt eller inget.

När jag jämför med hur C var för ett år sedan så är det helt otroligt. Då var hen bara hemma, träffade aldrig kompisar… Dock har C alltid spelat online och pratat mycket på Skype. Datorn har faktiskt på många sätt varit Cs räddning. Jag vet att vissa kan tycka att C spelade för mycket men de kompisar C spelade med träffar hen nu istället IRL. Tack vare det har C lyckats behålla, och till och med öka, sin umgängeskrets. Dessutom har även C lärt sig bra engelska.

C fyller 15 år nu i vår och tycker, som de flesta tonåringar, att vi är världens töntigaste föräldrar. Just nu är vi oense om när C ska komma hem på kvällarna. Jag tycker att C ska vara hemma senast kl. 23 fredagar och lördagar och kl. 21 på vardagar. C vill vara ute till minst midnatt på helgerna.

C sa häromdagen:
”Mamma! Jag förstår mig inte på dig! Förut när jag var hemma mycket och spelade så tjatade du om att jag skulle gå ut. Nu när jag är ute så vill du bara att jag ska komma hem! Du är ju aldrig nöjd!”

Plötsligt känns datorn som ett mycket bra alternativ tycker mamman. 😉

Igår åt vi middag hela familjen på O´Learys. Det var riktigt trevligt!
L satt still nästan hela middagen. Bara lite klättrande i soffan och under bordet ett par gånger. Jag hade med mig paddan som L fick använda.
E åt en hel hamburgare och lite pommes. Helt otroligt bra!
C satt med oss och åt i en dryg timme. Sen skulle hen iväg och träffa kompisar.

Det blev bara lite tjafs mellan L och E. Jag kände mig faktiskt riktigt glad och avslappnad. Igår var vi nästan en ”vanlig” familj. Är det så här vissa alltid har det?

På måndag är det skola igen. E vill försöka göra comeback och gå heltid. Vi gjorde ju ett försök med det även efter jul. Då höll det i tre dagar sen orkade E inte mer. Efter det har E bara gått i skolan några timmar då och då. Vi hoppas att Ritalin hjälper upp orken lite i alla fall. E vill SÅ GÄRNA orka!

Vi har gjort ett första besök med L på BUP. Nu har vi fått alla frågor att svara på. Igen. Känns lite tungt i hjärtat att vi nu utreder även vårt tredje barn. Men vi vill inte vänta denna gång. Vi väntade ju för länge med både C och E. Nu vill vi att L ska få rätt förutsättningar och bemötande från början.

C verkar ha ork och motivation till allt utom skolan just nu. Vi hoppas att hen kan få in en rutin och komma igång med skolan tisdagar och torsdagar nu efter lovet.

Kuratorn på skolan ska prata med C och hjälpa hen med övergångar och låsningar. Problemet är ju att den hjälpen finns på skolan och det är ju själva problemet att C låser sig och inte lyckas ta sig dit. Sist pratade kuratorn om att vi eventuellt kunde göra en orosanmälan tillsammans till Socialtjänsten för att få stöd. Jag försökte förklara för kuratorn att vi vid det här laget har varit på fyra eller fem anmälningsmöten men att Socialtjänsten inte har något bra stöd att erbjuda oss. Vi får se hur det blir… Jag känner bara att ännu fler sådana möten som inte leder någonstans dränerar mig på energi.

Jag och maken har varit på samtal på Kris- och samtalsmottagningen för anhöriga. Det har varit väldigt skönt att få prata av oss med en terapeut som är NPF-kunnig.

Jag har varit hos läkaren och blivit fortsatt sjukskriven på 75% till och med april. Det känns skönt. Jag skulle aldrig orka jobba mer än två timmar om dagen. Nu hoppas jag bara att Försäkringskassan inte sätter käppar i hjulet.

Ikväll blir det Melodifestivalen och kanske ett glas rött. Om jag inte hinner somna…

Trevlig kväll! 🙂

2 kommentarer

Under ADD, autism, Dator, Diagnos, Hemmasittare, Vardag

Pusselbitar

Det känns som att vi hela tiden letar efter pusselbitar och försöker lägga olika pussel. Dels har vi ett pussel som består av bitar för var och en i vår familj. Sen har alla sina egna små personliga livspussel som vi letar bitar till.

Jag och maken har ett tufft föräldraskap och ibland känns det som vi har tappat bort ”Vi-biten” i vårt pussel. Vi kämpar så mycket med saker att vi glömmer oss själva och varandra. Det är svårt att hitta den där vi-tiden. Vi är båda väldigt trötta och den lilla energi vi har lägger vi på våra barn.

C (14 år med asperger) jobbar på med bitarna i sitt livspussel. På många håll är Cs bitar på plats. Hen har blivit mer och mer självständig. C åker buss kors och tvärs över stan utan problem, tar sig till frisören själv, sköter sin hygien, går ut och äter, går på bio, fixar ibland frukost/lunch/mellanmål själv, kommer ibland ihåg sin medicin, sover hos kompisar, går och äter på t ex Mc Donalds, går promenader, har tränat lite fotboll och gått till Friskis & Svettis… Så många bitar är på plats! Framstegen jämfört med för ett år sedan är enorma! MEN en stor och viktig bit saknas – SKOLAN.

livets-pusselbitar-jpeg

Jag hoppas att C kan hitta även den pusselbiten. Vilken underbar känsla det vore för både C och oss föräldrar!

Hur kan vi hjälpa våra barn tänka så här?

Hur kan vi hjälpa våra barn tänka så här?

E (11 år med ADD) fick nyligen sin diagnos och det var ju bra att vi hittade den biten i pusslet. Nu gäller det att hitta bitar som underlättar och möjliggör skolgång för E. Vi ska snart ha möte med läkaren på BUP och diskutera eventuell AD(H)D-medicin. Det vore ju toppen om vi kunde hitta en fungerande medicin som hjälpte upp orken så den biten kommer på plats.

E spelar och skypar med kompisar men kommer sällan utanför huset och träffar kompisar. Den biten måste vi också hitta och sätta dit!

Sen har vi Es selektiva ätande. Den pusselbiten är svår. Vi kämpar på med att försöka hitta något som går ner. En riktig utmaning!

L (vår aktiva 7-åring som troligen ska utredas för ADHD nu) kämpar på i skolan. Hen får mycket skäll. Här letar vi också efter pusselbitar. Utredningen kommer kanske att ge oss några bitar i pusslet som vi kan lämna till skolan och jobba med hemma.

Jag jobbar fortfarande 25% men orkar knappt med det. Jag vet inte vad jag ska/vill göra med mitt yrkesliv framöver. Jag känner mig allmänt förvirrad och trött. Jag önskar att jag hade koll på den pusselbiten. Jag har i alla fall ett stort och värdefullt nätverk av vänner som ger mig energi.

Maken kämpar också på med jobbet. Han är trött och det är rörigt på hans arbetsplats. Han har inte mycket ork och energi till annat än jobbet och familjen.

Tänk om vi kunde hitta alla dessa pusselbitar! Vad underbart skönt det vore!

Vi har både negativa och positiva tankar. Vi kan styra mot vårt mål trots jobbiga tankar.

Vi har både negativa och positiva tankar. Vi kan styra mot vårt mål trots jobbiga tankar.

6 kommentarer

Under ADD, autism, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Hemmasittare, Vardag

Lösenordsskyddad: Att undvika maktkamp

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!

Föreläsning om ångest

angest-jpeg

För ett tag sedan var jag på en föreläsning om ångest. Både C och E har ju mer eller mindre ångest inför skolan. Cs ångest har varit kraftigare. Förr grät och skakade C och kunde till och med kräkas när vi skulle iväg till skolan. Det har som tur är blivit mycket bättre.

Jag antecknade på föreläsningen och tänkte att det kan vara intressant för er att få ta del av mina anteckningar.

Ångest kan visa sig på olika sätt:

  • Skakningar
  • Rodnad
  • Hyperventilation
  • Svettningar
  • Ont i magen
  • Stel i kroppen
  • Yrsel
  • Hjärtklappning

Det är en väldigt fysisk upplevelse som kan upplevas obehaglig. Den fysiska reaktionen sitter bara i ett tag i kroppen sen kommer det parasympatiska nervsystemet att kicka in och återställa balansen. Att ha dessa ångestreaktioner är inte farligt. Det kan vara viktigt för en person med ångest att veta det.

De symptom man kan se hos en person med ångest är t ex att personen:

  • har störd koncentrationsförmåga
  • undviker saker
  • oroar sig
  • har starka känsloreaktioner (arg/ledsen)
  • har svårt att sova

Det finns olika ångestdiagnoser. Ofta kan en person ha olika typer av ångest samtidigt.

  • Specifik fobi
  • Social fobi
  • Separationsångest
  • PTSD
  • Generaliserat ångestsyndrom – GAD
  • Paniksyndrom
  • Tvångssyndrom – OCD

Varför får vi ångest?
Vissa personer kan ha en genetik eller medfödd sårbarhet som gör att de är extra känsliga. Det kan också bero på modellinlärning. Hur gör vi vuxna?
Konflikter, stressande situationer och traumatiska upplevelser kan trigga igång ångest. Ofta är det en kombination av olika saker.

En person som har ångest använder sig ofta av säkerhetsbeteenden och undvikanden. Ett säkerhetsbeteende kan t ex vara att sova i mammas och pappas säng om oron är stor, prata i mobiltelefon på vägen hem osv. Om då t ex batteriet är slut i telefonen så det inte går att prata så kan det skapa stor oro.

Ett undvikande beteende är att helt sluta göra de saker som är jobbiga för att slippa obehag och ångest.

Ett undvikande beteende är inte bra för då blir man väldigt begränsad och det kan leda till att man slutar göra fler och fler saker vilket leder till ett stort lidande.

Hjälpmedel
Om barnet har en ångestreaktion ska man som vuxen sätta ord på barnets upplevelse (neutralt beskriva vad som händer). Man ska inte försöka resonera med barnet utan bara finnas bredvid och vänta ut tills ångesten har gått över.

Som vuxen ska man bemöta barnets rädsla med lugn. Man ska prata lugnt och långsamt. Det är bra att påminna barnet om att ångest är ofarligt fast det känns väldigt jobbigt. Det kan vara bra att hjälpa barnet byta fokus.

Hjälp barnet andas lugnt och räkna till 10.

Det är bra att hjälpa barnen ta små steg mot ett modigt beteende. Barnet behöver exponeras för det som skapar oron/ångesten och sakta vänja sig vid situationen. Ångesten kommer att bli mindre och mindre för varje gång. Det gäller att stå ut med ångestkänslan och tänka på att den inte är farlig. Det är viktigt att låta denna träning ta tid och inte stressa på.  Övning ger färdighet!

Föreläsarna tog också upp självskadebeteenden som ofta förekommer vid ångest. Att t ex skära sig. När man skär sig utlöses serotonin och endorfiner som minskar ångest och stress väldigt effektivt. Kroppen får ett annat fokus och ångesten släpper. Istället för att skära sig kan man ta isbitar och trycka mot huden. Detta sätter igång samma process i kroppen och kan också minska ångesten.

Tips!    

  • Minska stress i vardagen för familjen (Lättare sagt än gjort! 😉 )
  • Planera in positiva aktiviteter
  • Ha ett bra samarbete med skolan
  • Vi vuxna måste visa att vi inte är rädda
  • Vi ska inte undvika saker pga. rädsla utan leva ett aktivt liv
  • Eventuellt hitta ett sätt att belöna ”modiga” beteenden

Det var en intressant föreläsning då vi även fick diskutera frågor i små grupper med föräldrar. Det är alltid skönt att få lite igenkänning och inte känna sig så ensam i sin situation.

Hoppas att mina anteckningar kan komma även er till nytta! 🙂

7 kommentarer

Under Ångest, Pedagogiska tips!, Stress

Stärkande ord

När man, som jag, är en mamma som oftast bara har ett av tre barn i skolan trots skolplikt, är det lätt att känna sig misslyckad och dålig. Vissa dagar tvivlar jag rejält på mig själv. Jag skuldbelägger mig själv och undrar hur allt detta kunde hända.

För några år sedan hade vi ett ganska ”normalt” liv. Vi har alltid haft det tufft med våra viljestarka barn men det har varit hanterbart. Barnen gick till skolan och maken och jag jobbade. Barnen hade fritidsaktiviteter.

Nu är både jag och maken delvis sjukskrivna för utmattning sedan ett drygt år tillbaka. Jag var heltidssjukskriven i ett år.

Vår 14-åring fick diagnosen asperger för drygt 1,5 år sedan och vår 11-åring fick nyligen ADD-diagnos. Ingen av dem har en fungerande skolgång.

Det går upp och ner hela tiden. Det är en tärande resa. Men de dagar som är bra ger mig så mycket glädje att jag nästan spricker. Våra små vardagsmirakel. 🙂

Nyligen hade vi möte med Ls lärare angående hur L blir bemött i skolan och hur hen mår. Mötet gick över förväntan! Läraren var väldigt förstående. Vi berättade hur L upplever skolsituationen och läraren bemötte det på ett bra sätt. Det märks att läraren vill stötta och hjälpa L. På mötet tittade läraren på mig och maken och sa:

”Vilket bra jobb ni gör med era barn! Jag förstår inte hur ni orkar!”

Då började mina tårar rinna. Och även lärarens. 

”Vi måste orka! Vi har inget val” svarade jag. 

Alla som är i er situation söker inte hjälp för sina barn som ni gör. Era barn har tur!”

Att höra dessa ord – att vi gör ett bra jobb och att vi är bra – det värmde verkligen!

Idag är ännu en dag då jag bara har ett av tre barn i skolan. Jag skickade ett meddelande till Cs lärare och fick svaret:

Tråkigt att det inte går. Du gör ett jättebra jobb där hemma!”

Cs lärare tycker att jag gör ett bra jobb! Trots att C inte kommer till skolan. Läraren förstår hur jag kämpar varje dag. Det känns skönt att läraren förstår att jag gör mitt bästa varje dag. Och även C. Det gjorde inte den förra läraren. Då fick jag och maken bära så mycket skuld.

Jag får ofta peppade sms och samtal från min mamma. ❤

Stärkande och stöttande ord betyder mycket! Det gör bördan lite lättare att bära!

Och/eller pappa 🙂

6 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Vardag

Känslomässig bergodalbana

Jag har laddat i flera dagar för att skriva ett positivt inlägg. Det har varit så många framsteg den sista tiden och jag såg verkligen framemot att skriva ner dem och dela med mig.

Men nu hann jag inte skriva det inlägget innan idag och idag är inte en bra dag. Jag återkommer till dagen men vill först ändå hålla mig positiv och försöka se det som har varit, och är, bra.

en-foralderns-bergodalbana

Jag har känt så mycket hopp på sistone. Som att detta kanske ändå är på väg att vända. Som att det äntligen är vår tur att få slappna av lite i alla fall.

C var i skolan två av två dagar förra veckan. Vilken lycka! Läraren sa att C hade varit pigg och glad och jobbat bra. Härligt!

C duschar var och varannan dag utan att vi påminner. Förr kunde det gå en vecka mellan duschningar trots påminnelser och tjat. C kommer oftast ihåg sin medicin själv och fixar egen frukost då och då. C har börjat träna lite på Friskis & Svettis och pratar om att börja träna fotboll igen.

C umgås med kompisar nästan hela tiden och har inte suttit vid datorn på två veckor nu. C åker in till stan med kompisar, går i affärer, äter på Mc Donalds, går på bio… Hen har ofta kompisar här. De kollar på film, sitter och pratar, spelar pingis… Det är helt fantastiskt! C är glad och positiv.  Och pigg! Kanske droppet med järn har gjort lite nytta nu. Jag gläds otroligt mycket åt framstegen och känner så mycket hopp! Dessutom har C äntligen fått en kontaktperson via LSS. Insatsen blev beviljad i maj. De har gått på bio en gång och C tyckte att det var en bra person. Skönt!

E har ju fått sin ADD-diagnos nu och känner sig själv nöjd med en förklaring till sitt mående och bristande ork. E har varit mer i skolan nu efter jullovet än vad hen var totalt mellan höstlov och jullov. E har varit i skolan 5 hela dagar efter lovet. Es lärare är fantastisk och vill stötta och hjälpa. E är gladare men fortfarande väldigt trött vissa dagar.

Med andra ord har jag känt mig så glad och hoppfull på sistone. Det hade börjat kännas som att vi är på rätt spår. ÄNTLIGEN!

Men så kom IDAG och jag bara känner hur jag faller. Hur allt hopp bara dör. Hur maktlösheten och frustrationen tar över och jag känner det där trycket över bröstet och undrar hur länge jag måste orka? Hur länge ska vi ha det så här? Kommer det någonsin att vända? Jag känner mig så trött…

Igår kväll kändes det lugnt inför idag. Men jag borde veta bättre. Det är ALDRIG lugnt. Jag kan aldrig ta något för givet. Jag vet aldrig hur det blir…

Lilla L gick upp med maken. De åkte strax före kl. 8. (Vi har fått en tid framöver för att eventuellt utreda även L.).

Kvar i huset var jag med C och E. C börjar tidigast så jag väckte hen först. C verkade okej vid väckningen. Hen sa att hen skulle komma snart. Jag gick och fixade frukost. Efter ett tag gick jag tillbaka till C, som fortfarande låg i sängen. Jag försökte låta lugn (så svårt!) och sa:
”Kom nu! Frukosten är klar!”
”Men det känns inte bra idag…”
”Vadå känns inte bra?”
”Det känns jobbigt…”

”Men kom nu! Du fixar det! Frukosten är klar!” Jag började känna ett tryck över bröstet och lite ilska. Det gick ju så bra förra veckan!
”Men det går bara inte idag. Du förstår inte!” C drog täcket över huvudet och vände ryggen mot mig.
”Klart att det går! Kom nu! Du fixar det!” Jag började tappa hoppet. Kände hur jag blev mer och mer ledsen. Men det fick jag inte visa.
”Du fattar ju inte! Gå ut ur mitt rum!”

Jag gick ut ur rummet och avbokade dagens taxi. Satte mig och bara lät tårarna rinna. Varför kan vi aldrig få lite flyt? Men jag var tvungen att snabbt samla mig och gå och väcka E som har sovmorgon på tisdagar. E var hemma igår (vi hade en aktiv helg) och hade lovat mig att gå idag.
Jag gick in i rummet:
”E, dags att vakna nu!”
”Mmmm….”
”Det är morgon! Dags att vakna
!” Jag drog upp rullgardinen.
E snurrade lite i sängen och drog åt täcket hårdare runt kroppen.
”E! Dags att vakna!”
”Jag är trött!”
”Jag vet att du är trött men det är dags att gå upp nu!”
”Jag orkar inte!”
”Nej, men vi bestämde igår att du skulle gå idag så nu kommer du upp så gör vi ett försök idag!”
”Jag är jättetrött! Jag drömde en läskig dröm. Jag har sovit dåligt! Det går inte…”
Inte ett barn till hemma!  Jag vill ha barn som går till skolan!

Jag började busa lite med E för att avleda. Jag klädde på E och vi gick till soffan där E fick kanelbulle och juice (E äter ju nästan ingenting just nu). Jag började känna hopp igen. Det kanske kommer att gå idag ändå!
Jag satte timern på 30 minuter och visade E att när tiden var ute så skulle vi gå. E nickade.
Yes! tänkte jag.

Tiden gick. När timern ringde lade sig E i soffan och drog en filt över sig.
”Mamma, idag orkar jag inte. Det går bara inte idag. Jag siktar på imorgon. Jag måste vara hemma idag!”

en-foralderns-bergodalbana-morgon

Så idag är C och E hemma och jag har gått igenom hela mitt känsloliv på två timmar. Jag är helt slut. Jag har sprängande huvudvärk. Egentligen ska jag jobba två timmar i eftermiddag men jag har anmält VAB för E eftersom E inte vågar/vill vara hemma själv med C.

Det är ju inte konstigt att man som förälder blir trött av att gå igenom detta på en morgon eller egentligen hela tiden på olika sätt.  Och något viktigt som jag måste tänka på – mina barn upplever ju samma bergodalbana! Klart att de blir trötta!

Så… Ja, det händer positiva saker! Det gör det. Jag får inte glömma det. På det STORA HELA är det bättre. Men just idag är det en PISSDAG!

16 kommentarer

Under ADD, autism, Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Några steg framåt


Jag är så lycklig idag! Jag vet att det går upp och ner. Två steg framåt och ett steg bakåt. Men just nu går det framåt! Peppar peppar!
Det har varit en riktigt bra vecka! E gick till skolan alla skoldagar enligt klassens schema precis som hen hade planerat att försöka göra. Glädjen och stoltheten i Es blick varje dag jag har hämtat efter skolan går inte att beskriva. Jag hoppas att E fortsätter att orka. Annars har vi plan B och C att falla tillbaka på.

C kom iväg till skolstarten i tisdags men igår gick det inte. Jag är så glad att C kom iväg en dag den här veckan i alla fall! Det brukar vara extra svårt efter ett lov.

I morse hände något helt otroligt. C var på Friskis & Svettis och tränade på gymmet kl 6:30 med några kompisar! Tredje gången på Friskis den här veckan.

C ställde väckarklockan på ringning kl 5, gick upp och åt frukost, tog sin medicin och åkte iväg med bussen. Jag vaknade inte ens förrän min klocka ringde kl 6:20. 

Vanligtvis gör C nästan aldrig egen frukost och glömmer alltid sin medicin. Tänk om C kunde hitta samma driv och motivation till skolan!

C har verkligen varit aktiv på sistone. Hen har inte suttit och spelat vid datorn på flera dagar. Hen träffar kompisar nästan  varje dag.

Jag är givetvis lycklig över Cs aktiva liv men även lite orolig. C har haft aktiva perioder förr som tyvärr har slutat med en krasch och ett bakslag. C kan inte alls känna av ett ”lagom”. Hur ska hen lära sig det? Det är alltid allt eller inget som gäller. 

Nu ska jag njuta av dagens mirakel.  🙂

Trevlig helg!

1 kommentar

Under Diagnos, Hemmasittare, Vardag

Lösenordsskyddad: Detektivarbete

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Rutiner, Vardag