Kategoriarkiv: förälder

Att försöka få lite flyt

20160724_162423.jpg

Vår dagsform är lite upp och ner. En bra dag följs ofta av en lite mindre bra dag. Vi har inget flyt i vår familj men vissa dagar är vi lite högre upp över ytan. Andra dagar hinner vi knappt upp med näsan för att kippa efter luft.

C och 11-åringen har suttit mycket vid datorerna sedan vi kom hem från stugan för en vecka sedan. Maken och jag vill att de ska vara ute lite varje dag i alla fall. Vi använde oss av tipset från kommunikationskursen vi gick:

”Vi har märkt att ni spelar väldigt mycket. Vi tycker att ni spelar FÖR mycket och skulle vilja att ni gör något annat än sitter vid datorn åtminstone en stund varje dag. Fundera tills imorgon hur ni tycker att vi ska lösa det och kom med förslag. Har ni inga egna förslag så kommer vi att bestämma något åt er.”
”Okej vi ska tänka!”

Efter det samtalet har de faktiskt på eget initiativ lämnat datorerna en stund varje dag. De vill ju inte att vi ska bestämma!  😉 Någon eftermiddag har vi fått påminna dem och då har de lämnat datorerna en stund.

11-åringen och 7-åringen älskar att bada så dem är det lätt att roa. Om vi inte orkar åka iväg kan vi sätta på vattenspridaren. Det är värre med C som har sin gipsade arm. Hen älskar egentligen också att bada.

C klagar mycket på gipset. Att det är varmt och kliar. Jag kan förstå det! Nu är det två veckor kvar med gips. Suck…

Syskonen tjatar om bad hela tiden. Inte så konstigt för det är ju så varmt. Till och med jag har badat ett par gånger (och det är inte så vanligt 😉 ) Jag har använt timetimern väldigt mycket. Det blir lite mindre tjat då i alla fall. Jag ställer den på en tid (max 30 minuter har jag testat) och säger ”Efter den tiden ska vi göra oss i ordning och åka och bada!” eller ”Den tiden vill mamma sitta och läsa bok!”

Något som också kan fungera ibland är att sätta på en film till 7-åringen. Om vi har tur får vi då en liten paus från allt tjatande!

Något som är jobbigt är alla övergångar. Vi hinner oftast bli på dåligt humör innan vi tar oss hemifrån. Sen när vi är iväg brukar det fungera bra. När vi ska hem blir det tjafs igen för barnen kommer inte upp ur vattnet när vi säger till dem.

En sak som är svår är att förbereda lagom. C vill veta vad som ska hända i förväg men kan bli besviken om det inte blir av. Det är viktigt att säga ”Vi har tänkt titta på film ikväll men om 7-åringen inte somnar i tid så kommer vi bara att se halva filmen. Blir det alldeles för sent får vi kanske vänta tills imorgon!”. Då vet C att det inte är 100% säkert att vi ska titta på film.  Vi måste gardera oss.

7-åringen behöver också förberedas. Men om vi säger till hen ”Imorgon ska vi bada!” så tjatar hen om bad så fort hen öppnar ögonen på morgonen. Här får vi säga ”Imorgon ska vi bada. Vi vet inte riktigt vilken tid. Det beror på när vi vaknar. Vi ställer timetimern på 30 minuter när det är 30 minuter kvar tills vi ska åka så vet du!”. Det kan fungera men det kan också bli tjat ”Ska jag ställa den på 30 minuter nu?”

Jag brukar även ställa timetimern en stund innan det är sovdags för 7-åringen. Annars kommer alltid sovdags som en chock och det blir en konflikt.

20160725_094819-1.jpg

Ett annat problem är maten. Det är så svårt att hitta på både luncher och middagar som passar alla! Frukost har vi nästan gett upp. Barnen äter inte. C är en gourmet och vill ha lite varierande mat och gärna fisk.

11-åringen äter nästan ingenting. Om det ska duga måste det vara exakt rätt kryddning och konsistens. Något som fungerade igår, fungerar inte idag. Det är jättejobbigt. Hen skulle kunna leva på chicken nuggets från Mc Donalds och chips. Dietisten sa att vi ska ge hen det som hen äter så det blir väldigt begränsad kost. Mc Donalds har vi ju inte råd med varje dag men det blir nästan två gånger i veckan. Köttfärs med pasta fungerar oftast men det är C såååååååå trött på. 7-åringen äter också ganska dåligt.  Maken grillar mycket och det är oftast populärt hos alla som tur är. Men vi kan ju inte grilla 14 gånger i veckan!

Något som vi har gjort nu på semestern är att ha filmmys med C och 11-åringen efter vi har nattat 7-åringen. Det är en aktivitet som fungerar bra. Vi har nu tittat igenom alla Harry Potter-filmerna (kul att se dem igen) och igår började vi titta på Hobbit. Jag bara älskar ”Hobbit” och ”Sagan om ringen”!

Jag tycker om karaktären Hagrid i Harry Potter-filmerna. Han är så snäll och omtänksam och tror gott om alla varelser. I en film sa han något liknande detta (kommer inte ihåg exakt) ”För att klara av varelser måste man veta hur man lugnar dem!” Det stämmer ju bra på barn med! Och vuxna! 😉

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att Cs förmågor börjar komma tillbaka. Det gör mina med! Jag har varit sjukskriven 100% sedan november 2015. Jag har haft svårt för att somna på kvällarna, haft mycket huvudvärk och magont, haft svårt med minnet och koncentrationen… Nu märker jag att jag sakta börjar må bättre. Jag har inte huvudvärk lika ofta. Jag har oftast lite lättare för att somna på kvällarna. Och jag har äntligen börjat kunna läsa igen! Läst har jag gjort hela tiden men inget skönlitterärt. Det har inte fungerat för jag har börjat grubbla och tappat bort mig i handlingen. Efter att ha läst om samma sida 20 gånger har jag gett upp. Nu läser jag! Och jag är inne i boken och kan koppla av. Åh vad jag har saknat det!

20160724_133415.jpg

Jag hoppas att det inte är en tillfällig ljusning. Det är ju semester utan stress och press och alla krav som skolplikten medför. Jag hoppas att jag faktiskt mår bättre. På riktigt.

Om ungefär en vecka åker vi till landet. Jag hoppas att det fina vädret håller i sig. Där har vi en egen strand så då blir det lättare med badandet.

Vi försöker vi få lite flyt i tillvaron… Tur att det finns hjälpmedel! Mina ”hjälpmedel” är timetimern, Melatonin (alla tre barnen får det för att kunna komma till ro innan sovdags), kurser, bloggar, böcker, grupper på Facebook med tips, råd och pepp, släkt och vänner…

20160714_162255.jpg

Klicka på bilden. Där står det hur bra mamma jag har tänkt vara imorgon 😉

8 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Semester

Lösenordsskyddad: Man kan lära gamla hundar sitta!

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Rutiner

En krokig väg leder också till målet

20160620_180519.jpg

Ibland känns det som att vår väg är lite väl krokig. Veckan i stugan kom av sig lite efter att C bröt handleden. På det stora hela har det ändå gått bra. Jag har inte så höga krav nuförtiden. 😉

C har haft det lite jobbigt med gipset. Hen tycker att det sitter dåligt och håller på och skruvar och drar i det. Vi ska på återkontroll nu i veckan. Jag hoppas att det läker som det ska!

Vid ett tillfälle när vi alla var på stranden, och C valde att stanna kvar i stugan, så fick jag ett sms där C skrev att hen fick panik av gipset och att hen hade bitit och rivit sönder sin favorittröja på grund av det. Nu var C ledsen och ångerfull över att tröjan var förstörd. Jag messade tillbaka till C att jag förstod att hen tyckte det var jobbigt med gipset. På vägen tillbaka till stugan köpte vi en ny liknande tröja till C. Hen blev glad och lättad. Det kan inte vara lätt för C att hantera alla känslor. På ett ovant ställe dessutom.

7-åringen är otroligt intensiv och är den som har krävt mest av oss. När hen vill något, t ex bada eller ta en skogspromenad och vi inte vill eller kan just då, så får hen ett utbrott. Så blev det när vi skulle packa alla saker innan vi skulle åka hemåt. Det skreks och gormades. 7-åringen for runt som en galning i stugan. Mitt gamla sätt hade varit att skrika tillbaka på 7-åringen och sen skicka in hen på rummet. Jag var nära att fall in i mitt gamla beteende men istället försökte jag behålla lugnet:
”Jag märker att du blev besviken nu för du ville verkligen bada eller ta en skogspromenad. Vad jobbigt för dig att det inte passar oss just nu!” Jag lyfte upp hen i mitt knä.
”Ja….”
snyftade 7-åringen.
”Ska jag sätta på en film åt dig så du har något att göra nu när pappa och jag packar?”
”Ja! Ronja Rövardotter!”

Jag satte på filmen och 7-åringen blev nöjd och lugn. Jag kan lova att jag hade förlängt utbrottet rejält om jag hade tvingat in hen på rummet och inte bekräftat hens känsla. Jag börjar lära mig 😉

11-åringen har varit lite upp och ner i humöret (det är vi väl alla i familjen mer eller mindre). Hen har haft det jobbigt med maten som vanligt. Inte lätt att hitta något som passar. Det måste vara perfekt kryddat, perfekt konsistens och rätt dag för att det ska fungera. C har inga problem alls med maten (bortsett från frukost). Varför kan inte något bara fungera utan strul? Vi har varit hos en dietist med 11-åringen och ska nu föra matdagbok.

På vägen hem från stugan övernattade vi på ett charmigt Bed & Breakfast. Vi hade bestämt att vi skulle gå på O´Learys och äta middag. Det finns dock ett problem. 11-åringen tycker att deras ketchup smakar konstigt. Vi fick leta upp en mataffär och smuggla med oss en liten vanlig ketchup. Alla blev mätta och nöjda. Efter det hade vi filmmys på vårt Bed & Breakfast. Riktigt lyckat faktiskt!

Smuggelketchup i handväskan :)

Smuggelketchup i handväskan 🙂

Vi kom hem i söndags. Borta bra men hemma bäst!

C och 11-åringen gick direkt till sina datorer. C har ju inte kunnat spela i stugan på grund av dålig uppkoppling.

7-åringen satte sig framför TV:n med sina ritgrejer. Efter ett tag kom C och sa att två kompisar var på väg hit till oss för att kolla film. Helt otroligt! Vi hade varit hemma i knappt två timmar och C skulle träffa kompisar! De stannade till ca. kl. 22. 🙂

Igår laddade vi ner ”Pokémon GO”. Jag har läst väldigt mycket om det på sistone så vi blev nyfikna. 7-åringen, 11-åringen och jag var på två promenader och letade Pokémon igår.

C träffade en kompis igår efm och de hade också vandrat runt och letat Pokémon.

Idag var maken, 7-åringen och jag iväg och badade på efm. När vi kom hem var jag och 7-åringen ute en timme och letade Pokémon.

Efter middagen sa jag till C och 11-åringen att de fick gå ut en stund. De hade varit inne hela dagen. Jag föreslog att de kunde leta Pokémon i 30 minuter. De var ute en timme och var så glada och nöjda när de kom hem!

Pokémon Go är toppen!

Pokémon Go är toppen!

Jag förstår inte varför detta spel har fått så mycket kritik. Det är ju fantastiskt! Tråkiga promenader får ett syfte och barn som har svårt att ta sig hemifrån kommer utanför dörren. Det är dessutom socialt om man går i grupp. Man måste inte stirra ner i mobilen hela tiden för den vibrerar när en Pokémon är i närheten.  Superbra ju!

Nu ska vi vara hemma och landa i nästan två veckor innan vi åker till landet. Vi har inga direkta planer. Vi får se vad vi hittar på…

Jag vet att vi inte får en lugn harmonisk semester. Det har vi aldrig haft (sedan vi fick barn). Jag vet också att om jag försöker behålla lugnet och se saker ur barnens perspektiv så har vi åtminstone en lite större chans att få en lite trevligare semester. Lätt är det inte…

Oron för hösten gnager lite hela tiden. Jag försöker allt vad jag kan att slå bort den.

En krokig väg leder också mot målet. Så det så!

20160718_120030.jpg

1 kommentar

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Semester

Lösenordsskyddad: ”Imorgon – då jävlar ska jag vara en bra mamma!”

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Diagnos, förälder, Stress, Vardag

Tacksamhet

20160620_180519.jpg

Vi har haft det tufft i vår familj nu i ett par år. Jag är sjukskriven mest på grund av detta (lite även pga. jobbet, jag kunde ju inte sköta jobbet pga. alla akututryckningar).

Vi har tre barn. Äldsta, C 14 år, med diagnosen högfungerande autism (asperger) och yngsta, 7 år, med mycket trolig ADHD och även med stor sannolikhet autism. Vi måste nog ta tag i det där i höst… Mellan, 11 år, har eventuellt ADD. Det är svårt att veta vad som är påverkan av vår miljö och vad som eventuellt är medfött. När vi var på BUP med 11-åringen så sa de att det kan vara ADD (hen är väldigt energilös och trött, orkar inte jobba i skolan osv.). Vi får se framöver…

Vi har dessa fina fantastiska barn och det är underbart krävande. Men mitt uppe i detta har vi tur! Och jag är tacksam!

Jag och maken kämpar fortfarande TILLSAMMANS. Det är gungigt ibland och det kan kännas mer som att vi driver ett företag än att vi är ett gift par. Vi tjafsar ganska mycket i vardagen för vi är så trötta. Vi hinner inte vårda vår relation så mycket som vi önskar. Men vi har stunder då vi kan hitta tillbaka till vår kärna. Till ett VI. Vi har fortfarande viljan att vårda relationen.

20160618_191502.jpg

Vi köpte hus när C var ca 2 1/2 år. Det var tur för C har alltid varit aktiv så det har varit skönt med en lättillgänglig trädgård. Innan vi flyttade bodde vi i en lägenhet på 6:e våningen. Jag är så tacksam över att vi hade råd att köpa huset!

Huset är även bra för vår hyperaktiva 7-åring. Perfekt med en trädgård med studsmatta, sandlåda, gunga och träd att klättra i. Även C och 11-åringen är ute och hoppar på studsmattan ibland.

C har alltid sprungit runt och låtit mycket. Även 7-åringen är högljudd och aktiv. Tur att vi bor i hus utan grannar vägg i vägg!

Vårt hus är ett renoveringsobjekt. Det är tur! C har smällt i dörrar så dörrposter har spruckit och det är många repor i parketten. Även 7-åringen hittar på en hel del som sätter sina spår i huset. Vi har väntat med renovering. Smart av oss!

Att vi bor i hus är tur på många sätt. C har svårt att ta sig hemifrån ganska ofta. Tack vare att vi har plats kan C bjuda hem kompisar. Häromdagen hade C tre kompisar här och de satt och kollade på film. Maken hade hört C säga till en kompis på telefon ”Ja! Vi kan vara här! Mina föräldrar tycker bara att det är kul om jag tar hem kompisar!”. Och det tycker vi! Det är perfekt för C att möjligheten finns och skönt för oss föräldrar att slippa oroa oss om hen är ute sent på kvällen.

Mina föräldrar har ett landställe med egen strand och brygga. Jag är så tacksam över att vi har tillgång till detta fantastiska ställe. När vi är där några veckor på sommaren blir det mycket häng på stranden. Även för C som ibland kan ha svårt att ta sig iväg hemifrån. Det är lätt att ha koll på våra tre barn. Vi behöver inte packa med oss matsäck utan kan bara springa upp till huset och fixa lunch. Det blir inte ett projekt. C kan stanna i huset och sen komma och ta ett dopp när hen känner för det. Det är bara vi där. Inte en massa spring och liv. Det är skönt att vi har ett ställe att återkomma till. Ett tryggt ställe där vi har våra saker och rutiner. Vi behöver inte vänja oss vid något nytt.

Vi har tur som får mycket stöd och hjälp av mina föräldrar. Min mamma brukar hämta på fritids ibland och hon passar barnen så jag och maken kan få tid tillsammans. Nu i sommar ska alla tre barnen vara med dem på landet en vecka. Det ska bli så skönt! Jag är så tacksam över att mina föräldrar ställer upp och avlastar oss.

Det känns skönt att se det positiva! Och om jag tänker efter har jag faktiskt mycket att vara tacksam för! Jag är, trots allt, lyckligt lottad. Fast det inte alltid känns så…

Idag är jag tacksam! En skön känsla!

20160618_191513.jpg

2 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Semester, Vardag

Förlorade förmågor börjar komma tillbaka

C börjar komma tillbaka!

C börjar komma tillbaka!

C kraschade ht-14 i årskurs 6. Hen fick sin aspergerdiagnos sommaren 2015. Efter kraschen (utmattningen) så var det som att C backade i mognad och utveckling. Det kändes som att C klarade färre saker.

Innan kraschen klädde C på sig själv varje morgon och gick och duschade när det var duschadag. Hen kunde också fixa en macka och ett glas O´boy själv. C träffade kompisar ibland. Satt i soffan och tittade på TV med oss ibland. Satt oftast med oss vid middagsbordet.

Efter kraschen kom C knappt upp ur sängen. Jag fick klä på C de flesta mornarna för att energin och orken fanns inte.  Jag eller maken fick serva C med frukost. C träffade aldrig kompisar. Var mer och mer inne på sitt rum vid datorn. Ville inte sitta med oss och titta på TV och åt aldrig middag med oss. Vi fick tjata in C i duschen. En vecka mellan duschningar var inget ovanligt.

Nu på våren har gamla C börjat komma tillbaka. Förlorade förmågor har börjat fungera igen. Det har tagit drygt ett år för C att återhämta sig. Skolan har inte alls fungerat detta läsår. Den kan ju inte fungera när inte själen mår bra. När inte orken finns… Men skolan kan C alltid ta igen när hen mår bättre.

C har börjat träffa kompisar igen. Några gånger i veckan är hen ute med sina vänner och hittar på något. C har börjat välja att äta middag med oss igen då och då. C kan ibland titta på en film med oss. C har börjat duscha spontant var och varannan dag – utan att vi behöver påminna! C klär på sig själv varje morgon. C kan ibland fixa ett glas O´boy själv och häromdagen kokade hen nudlar åt sig själv till lunch. Nyligen gjorde C toast åt sig själv.

Mitt barn har sakta läkt och börjar må bättre igen. Det har fått ta sin tid och hen har inte läkt klart än. En sådan process kan man inte stressa.

Vuxna som blir sjukskrivna för utmattning kan behöva vara hemma i flera år. Sen börjar de jobba 25%, sen 50% osv. Varför ska det vara så svårt att förstå att ett barns återhämtning också måste få ta tid? Jag förstår att det är skolplikt! Men ett utmattat barn som är deprimerat lär sig ingenting i alla fall. Det barnet mår sämre av stress och press och behöver läka i sin egen takt. Precis som en vuxen! Om vi pressar på så blir det bakslag som kan kosta våra barn livet!

Nu är det sommarlov och i höst börjar C på en ny skola utanför kommunen. En personaltät skola med kunskap om autism. C kommer att få skolskjuts dit. Läraren vi träffade säger att det är viktigt att C hela tiden får vara med och påverka och säga till hur mycket hen orkar. Att vi tar det i lugn takt. Jag hoppas så att detta blir Cs chans till en lyckad skolgång!

I sommar ska vi ladda batterierna. C kommer att spela en hel del. Det är Cs sätt att ladda. Men hen väljer oftare bort datorn nu och hittar på andra saker. Vi ska åka till landet ett par veckor. Då tar vi med oss en bärbar gamingdator som vi har köpt. Det blir Cs reservutgång som hen kan använda när det blir för mycket.

Snart har jag bloggat i ett år. Jag började blogga som egen terapi efter att C hade fått sin diagnos förra sommaren. Det är en dokumentation av vårt år. Vilken resa vi har gjort sedan dess! Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv, om C och om autism. Men jag har mycket kvar att lära mig och förstå. Vi är i en process och rör oss sakta framåt. Det har på många sätt varit ett tufft år. Men jag är starkare nu.

Vi är många som har en liknande situation kring våra barn. Jag får styrka och stöd av alla er som läser mina inlägg och kommenterar här inne i bloggen eller på min sida ”SUPERMAMSEN” på Facebook. Tack! ❤ Jag vet faktiskt inte hur jag hade orkat detta år utan er!

Jag inbillar mig att jag kommer att skriva färre inlägg nu på sommaren. Jag kanske inte skriver varje dag i alla fall. Men min hjärna kanske ändå arbetar för högtryck. Vi får se! 😉 Jag tycker ju om att sitta och göra egna bilder också så det kanske jag fixar med i sommar! Sen är mitt mål att försöka ta mig tid att måla också! Det är så avkopplande! Maken har köpt nya akrylfärger åt mig. 🙂

Jag önskar i alla fall er alla en riktigt skön sommar med mycket kul och även välbehövlig vila utan skolpress. Med hopp om ett bra läsår till hösten för alla våra fina barn!

20160528_095640.jpg

 

9 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Semester, Vardag

När hjärnan är låst

20160609_095436.jpg

Ibland blir saker inte som jag har tänkt mig. Jag kan tycka att det känns lite jobbigt att ställa om och byta spår, men oftast går det bra. Jag ändrar min plan och anpassar mig. Det påverkar inte min dag jättemycket om det blir regn istället för sol eller om något planerat blir inställt. Jag kan hantera det utan att få en stor känslovåg. Vissa saker kan vara svårare än andra att hantera men för mig är det inte ett jättestort problem.

För C är det ofta jättesvårt att hantera oförutsedda förändringar. Om vi har kollat vädret och det ska bli sol och C har planerat att vara ute med kompisar, och det istället blir regn. Då kan C reagera jättestarkt och tycka att det känns väldigt jobbigt. Hen har väldigt svårt att ställa om i dessa lägen och hitta på något annat. C är helt låst vid den ursprungliga planen.

image
C vill följa det spår hen har tänkt sig.

Om C har tänkt att hen ska sitta vid datorn till kl. 23 och tiden egentligen är kl. 21 på vardagar så kan C bli jätteupprörd. Detta trots att C vet att vi alltid har kl. 21 som stopptid på vardagar (vi har nyligen ökat på tiden med 30 minuter). Men C kan ha pratat med kompisar och ställt in sig på kl. 23 i alla fall. Att få hen på andra tankar då leder till jobbiga situationer med tjafs.

C fastnar lätt i situationer och känslor och har svårt att bryta. Om C känner att hen inte KAN gå till skolan en dag. Då går det bara inte. Inga mutor/belöningar eller hot/bestraffningar kan ändra på det. C är helt låst i dessa lägen. Detta kan gälla även roliga självvalda saker vissa dagar. C låser sig ibland och klarar inte dessa saker heller.

När vi var i fjällen på påsklovet så låste sig C och hade svårt att lämna stugan. Trots att C älskar att åka skidor!

För ett tag sedan skulle vi på middag hos nära vänner. C har sin bästa kompis i den familjen. Ändå lyckades C inte följa med fast hen verkligen ville.

C har ofta svårt för övergångar mellan olika aktiviteter. C är svår att få in i duschen men när C väl duschar blir det en evighetsdusch för C älskar att duscha.

När C lyckas ta sig iväg så går det bra. Det är steget ut ur huset som blir svårt att ta. Sen är C ofta väldigt trött efter olika aktiviteter.

Jag har haft svårt att förstå detta med Cs låsningar. Jag förstår fortfarande inte riktigt… Om någon har tips på hur vi kan hjälpa C med låsningarna så får ni gärna dela med er! Om ni inte vill skriva här i bloggen kan ni gå in på min sida ”Supermamsen” på Facebook och skriva ett meddelande.

I sommar kommer vi att vara hemma en hel del. C trivs bäst hemma. Men vi ska också eventuellt låna en stuga en vecka (samma stuga som förra sommaren) och vi ska vara på vårt eget landställe i ett par veckor. C mådde inte bra förra sommaren. Hen mår bättre nu. Vi har pratat med C och det verkar som att hen är inställd på att åka iväg. Vi har ju köpt en bärbar gamingdator som vi kan ta med oss som ”reservutgång” till C.

C fick ju sin diagnos förra sommaren. Sedan dess har vi verkligen lärt oss mycket. Vi har gått kurser och läst böcker och bloggar. Vi har mer strukturer och rutiner och vi anpassar oss mer efter vad C förmår och orkar med.

Hoppas det går bättre den här sommaren!

När Cs hjärna är låst är det svårt att låsa upp. Hur ska vi hitta nyckeln?

20160609_133403.jpg

 

5 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Rutiner, Semester

Varför litar ”folk” inte på oss?

20160605_104434.jpg
Jag har märkt att vi som är föräldrar till barn med NPF väldigt ofta blir misstrodda. Jag har tagit upp detta i bloggen ett antal gånger för det gör så ont och jag blir så arg och upprörd när jag tänker på det. Att hantera det är tusen gånger jobbigare än att mitt barn har en diagnos!

Vi har t ex nu i senaste orosanmälan till Socialtjänsten fått höra att ”Cs skolfrånvaro inte är skolrelaterad utan beror på att C LEVER UPP TILL sin diagnos inför föräldrar och omgivning.”. Vi ska ha möte med Socialtjänsten framöver för att förklara och försvara oss. Detta känns oerhört kränkande och det gör mig otroligt arg och ledsen! C fick ju sin diagnos efter kraschen och hade således innan kraschen ingen diagnos att leva upp till…

Vi är många föräldrar som har barn som har slutat gå till skolan av olika anledningar. När vi föräldrar försöker berätta och förklara varför för skola och myndigheter så blir vår information förminskad och oviktig. De sitter där på sin tron och tror att de kan det som de behöver kunna. De litar inte på oss och våra upplevelser och erfarenheter. De förringar allt vi berättar och tror sig veta bättre. Här fastnar vi och kommer inte vidare i hjälpen för våra barn. Det är våra barn som får betala priset.

Jag tror knappast att föräldrar hittar på saker eller överdriver. Sen verkar det vara så att om vi föräldrar beskriver att våra barn kraschar efter skolan och vi berättar det för skolan så ser ofta inte skolan några problem I SKOLAN. Då drar de slutsatsen att vi föräldrar är dåliga föräldrar och så gör de en orosanmälan till Socialtjänsten. Att våra barn kraschar pga bristande anpassningar i skolan kan de inte se eller ta till sig. Och vi föräldrar blir syndabockar. Vi föräldrar som ber om stöd och hjälp för våra barn. Detta är helt galet! ARG!!!

20160606_142215.jpg

Idag börjar sommarlovet för mina barn!

C har tjuvstartat sommarlovet lite. Hen har kämpat på detta läsår och mår mycket bättre psykiskt tack vare att vi föräldrar har lyssnat in hen och försökt låta hen läka i sin egen takt. Hade skolan fått bestämma hade C förmodligen fortfarande inte bara varit en hemmasittare (hemma från skolan), utan även en innesittare som inte träffar kompisar. Men tack vare att C har fått vila har hen hittat tillbaka till orken och lusten att träffa vänner. C har börjat läka sin själ. C får inte betyg i ett enda ämne, men det känns helt oviktigt i sammanhanget. Det viktiga är att mitt barn börjar må bättre. Nu är det ny skola som gäller till hösten och vi hoppas att det ska vara Cs chans till en lyckad skolgång.

11-åringen har kämpat på i motvind detta läsår. Hen har varit riktigt trött och låg. I snitt har hen varit hemma från skolan en till två dagar i veckan för att orka med. Hen har också varit en riktig kämpe som har klarat målen i nästan alla ämnen. Läraren har sagt att det som 11-åringen har missat kan hen lätt ta igen i höst i årskurs 5.

7-åringen har nu gått ut förskoleklass och är det barn som knappt har haft någon frånvaro alls i år. Lite ironiskt eftersom förskoleklass inte har skolplikt. Nu ser hen framemot årskurs 1.

Jag önskar att misstron mot alla oss som kämpar för våra barn försvinner. Jag önskar att ”folk” kan tro på oss och lita på det vi säger. Vi hittar inte på! Jag önskar att kunskap sprids och att många barn och föräldrar får det lite lättare i höst.

Min blogg är min dokumentation över allt som händer oss och min terapi. Men den är också numera ett sätt att upplysa och sprida kunskap inifrån. Kunskap från någon som VET hur det är/kan vara i en familj med NPF. Lita på mig! Lita på alla oss som kämpar!

Jag är så stolt över mina tre fina barn och hoppas att sommaren ger dem glädje och energi!

Till mina barn <3

Till mina barn ❤

PS. En annan NPF-förälder skriver också om vikten av att lita på oss! Läs! http://frufjellstrom.se/nar-ska-vi-borja-lita-pa-npf-foraldrarna-25656737 DS

11 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola

Lösenordsskyddad: Medberoende?

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Vem har rätt att bestämma om ett barn ska utredas eller inte?

20160602_095051.jpg

Jag har förstått, av vad jag har läst i olika grupper på Facebook, att det är vanligt att det är skolan som får mandat att avgöra om ett barn ska utredas på BUP eller inte.
Det kan komma kommentarer som ”Det fungerar så bra när barnet är här i skolan!”. Att barnet kanske inte vill gå till skolan och det är en kamp varje morgon INNAN skolan. Det ser inte skolpersonalen.

Vi föräldrar kan påtala att våra barn är i spillror när de kommer hem. Totalt utmattade av en icke anpassad skolmiljö. Då kan det komma kommentarer som ”Har ett barn sådant beteende hemma  så borde vi se något i skolan!”. Men barnen beter sig ofta inte så i skolan! Våra barn är specialister på att spela en roll och hålla ihop. De brakar ihop hemma sen i den trygga miljön. Måste vi smygfilma våra barn för att skolan ska tro på oss? Tror de att vi hittar på? Tror de att vi uppmuntrar våra barn att ha en negativ syn på skolan? Att vi uppmuntrar dem att missa sin rätt till utbildning? Att vi uppmuntrar dem att vara hemma?

Vi föräldrar önskar ju självklart inte att våra barn ska ha NPF. Vi vet att en diagnos ofta innebär mer uppförsbacke i livet. Det har gått ganska långt när man som förälder börjar tänka i de banorna. Man har provat alla ”vanliga” uppfostringsmetoder, man har belönat/mutat, haft konsekvenser, höjt rösten, man har peppat och tjatat, man har uppmuntrat och tvingat. Tillslut inser man att det nog är något annat. Något som man inte riktigt greppar. Det som fungerar med andra barn verkar inte fungera med det här barnet. Man vänder ut och in på sig för att greppa detta. Man älskar, stöttar, hjälper, försöker… Men inget fungerar. DÅ kontaktar man BUP för att få hjälp.

Om skolan då motsätter sig detta och säger ”Vi tror inte på er! Ni överdriver! Det är ett hemmaproblem!”. Var står man som förälder då? Hur ska man kunna hjälpa sitt barn i det läget och få mer stöd och resurser? Då står man helt desperat efter hjälp till sitt älskade barn och man står vid en hög mur som man inte kan ta sig förbi. Man kan inte ta sig vidare för att någon annan har bestämt eller sagt att barnet inte behöver utredas. Någon som inte känner barnet. Någon som inte ser kampen i hemmet och hur barnet kämpar.

wpid-20150717_203131.jpg

I vårt fall såg skolan inga problem när vårt barn var i skolan. Problemet var bara att vårt barn inte ville gå dit längre. Hen blev tröttare och tröttare och mer och mer låg. Tillslut blev det ångest och låsningar gentemot skolan. Vi hade flaggat för skolan att hen inte trivdes och att något måste göras ETT ÅR innan kraschen. ETT ÅR! Diagnosen kom efter kraschen. Vi pratade med BUP och beskrev hur vårt barn mådde och reagerade hemma och att hen hade kraschat helt. Som tur är gick BUP på vår linje!

Skolan fyllde i papper från BUP och de skrev att de inte såg några problem. Vårt barn fungerade så bra i skolan. Problemet var ju bara att vårt barn inte gick till skolan längre. Kunde inte skolan ta till sig att det var något I SKOLAN som gjorde att hen inte ville gå dit?

Vi föräldrar blev intervjuade och fyllde i papper. Vårt barn gjorde alla tester. Det visade sig att vårt barn har högfungerande autism (asperger), trots att skolan inte hade märkt någonting!

Det kändes lite skönt att gå till skolan och berätta att vårt barn hade fått en diagnos. Missförstå mig rätt, inte skönt för det är ju tufft för vårt barn. Men skönt för att allt får sin förklaring och vi kunde ge skolan en knäpp på nosen. Nu har vi tillgång till kurser, LSS, vårdbidrag och vi har något att jobba emot och förhålla oss till. Vi kan äntligen hjälpa vårt barn och möta hen på rätt sätt! Vi kan ha en rimlig kravnivå och bygga rutiner och strukturer för att underlätta vårt barns liv. Tänk om vi inte hade fått den möjligheten… Hur hade vårt barn mått idag då? Hade vårt barn orkat leva…? Jag vet inte.

Vårt barn hann krascha rejält för att skolan inte lyssnade på oss i tid. Men tillslut fick vi hjälp. Hur är det inte för alla föräldrar som möter ett BUP som inte är lika förstående? Ett BUP som bara går på skolans linje. För det verkar vara vanligt…

Det är proffsen på NPF och vi föräldrar som ser. Andra ser inte. Skolan borde inte få bestämma vilka barn som ska utredas. Det måste vara ett föräldrabeslut i samråd med BUP! Våra barn måste få hjälp! Okunskap får inte förstöra våra barns framtid. Det priset ska de inte behöva betala!

Folk som tror att de kan och som tror att de förstår är farliga för våra barn! Våra barn behöver ett skyddsnät!

wpid-20150816_140705.jpg

6 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress