När C har låst sig vid något är det svårt att låsa upp!
Igår höll det på att bli en riktigt jobbig kväll. C (15 år med asperger) har varit ute mycket med kompisar på helgerna på sistone men sa igår att hen skulle hålla sig hemma och spela online med en kompis på datorn.
Maken grillade och vi passade på att båda två dricka gott vin till maten. En av oss, eller båda, brukar låta bli att dricka så att vi kan hämta C vid behov.
Lite efter kl. 20 kom C plötsligt ut ur sitt rum och sa till oss att hen ville ha skjuts till en kompis med alla sina datagrejer för att hen skulle ”LANA” (= spela hela natten hos kompisen). Vi sa att vi tyvärr inte kunde skjutsa eftersom vi hade druckit vin.
C sa:
”Jo jag ska dit! Det är redan bestämt! J är hemma själv och hens mamma sa att det var okej! Jag ska dit NU!”
”Men vi kan inte köra dig. Du kan sitta här hemma och spela online med J hela natten istället!”
”Jag ska dit!”
”Men det går ju inte. Du sa att du skulle vara hemma idag. Du kan inte bara komma och tro att vi kan anpassa oss efter dina ändrade planer!”
”Då går jag dit! Jag kan bära grejerna!”
Stor tung hårddisk, stor skärm, tangentbord, mus, hörlurar, sladdar mm. Ca 20 min promenad.
”Det blir för tungt!”
”Jag SKA dit! Vi har bestämt det! Kan ingen annan köra mig?”
”Vem då?”
”Jag ringer mormor och morfar och frågar!”
C ringde och min pappa ställde upp och körde C till kompisen med alla datagrejer. Så snällt av honom! Det räddade vår kväll.
Hur det hade blivit om vi inte hade lyckats lösa skjuts åt C vill jag nästan inte tänka på. Kvällen hade blivit helt förstörd för både oss och C.
C fastnar/låser sig ofta i hur hen har tänkt sig att saker ska vara. Blir det inte som C har tänkt sig blir det stor frustration som blir svår att vända.
