Något som hela tiden har varit ett problem för oss föräldrar har varit att få skolan att förstå att vårt barn fungerar olika hemma och i skolan. Skolan har tyckt att de ser ”rätt” bild av vårt barn och de har tyckt att vi kanske pjoskar och låter vårt barn vara hemma från skolan lite väl lätt.
Vi vuxna är ju inte samma personer hemma och på jobbet. Om jag har en dålig dag så går jag till jobbet och håller ihop. För det gör man. Jag kan inte gå dit och hänga vid ett bord för då kommer chefen och säger till. Jag kan inte gå runt och sucka och muttra för det sprider dålig stämning. Jag kan inte putta ner saker från hyllor eller börja säga taskiga saker till mina irriterande kollegor. Alltså går jag till jobbet och håller ihop. Sen kommer jag hem och kraschar. Kanske jag gråter en skvätt av ren trötthet, kanske jag tjafsar extra mycket med maken eller har extremt dåligt tålamod med barnen. Någonstans pyser det. Men inte på jobbet.
Vissa barn klarar av att göra som vi vuxna gör. De håller ihop i skolan. Sen kommer de hem och kraschar helt. Vissa barn klarar inte av att hålla ihop i skolan. De får utbrott eller ligger och hänger på skolbänken. Inte så konstigt för de är ju barn! Sen kommer de hem och mår bra i sin lugna anpassade hemmiljö.
Ett av mina barn kraschade helt för att skolan inte trodde på oss när vi beskrev de dagar hen var så trött att hen inte förmådde gå till skolan. Skolan såg ju bara en glad elev de dagar hen orkade gå dit. De såg aldrig de trötta dagarna då hen var hemma. Alltså hade vi fel enligt skolan.
Nu befinner vi oss i ett liknande läge med barn nr. 2. Hen är trött och orkar bara med skolan ungefär varannan dag. Från skolan får vi höra att hen är så högpresterande och duktig när hen är där. Men hen orkar inte vara så högpresterande varje dag. Hen vill men förmår inte.
Varför måste det vara så att bara för att jag har rätt har du fel? Eller tvärtom? Vi kan ju båda ha rätt! Vi har olika perspektiv. För att hjälpa barnen måste vi ha en sammanhållen bild och se både hemmet och skolan. Det är faktiskt inte så konstigt att det ser olika ut hemma och i skolan.
Vuxna blir sjukskrivna när de är i en liknande situation och inte orkar. Barn blir inte det för det är skolplikt och i en viss ålder ska man gå i 1:an, sen 2:an osv.
Det som måste till här för barnens skull är en samsyn mellan hem och skola och att skolan anpassar så att barnen går dit. Det får inte bli en prestigekamp mellan skolan och hemmet. Då blir barnen de stora förlorarna!
Vi har helt enkelt olika perspektiv och måste lyssna på varandra!
supermamsen 
