När ska jag lära mig att vara tydlig? Jag hamnar så ofta i fällor när det gäller kommunikationen med C. När jag tänker på en situation efteråt så kan jag verkligen se och förstå varför det blir tokigt. Jag måste lära mig tänka efter före. Inte lätt för en person som jag som tänker högt och låter alla följa med i hela tankeprocessen och sen svarar på min egen fråga. 😉
Det är bara att fortsätta träna! 🙂
Jag måste ärligt erkänna att det har tagit ett bra tag för mig att ha rimliga förväntningar på C. Förr hade vi överkrav. Vi har fortfarande det ibland. Men vi har blivit MYCKET bättre på att ha mer realistiska förväntningar på Cs ork och förmåga.
Det som fortfarande stökar till det ibland är just den ojämna förmågan. Jag kan då och då hamna i mitt gamla tänkande. För ett tag sedan hade vi 7-åringens kalas. Det kryllade av 6-7-åringar i huset. Vi hade erbjudit C och 11-åringen att hjälpa till lite och få en slant. 11-åringen tackade ja direkt. C däremot sa nej. Inte förvånande. När vi hade kalaset, som skulle vara i två timmar, så hjälpte 11-åringen till hela tiden. Hen hjälpte till vid fikat, hjälpte till att hålla i lekarna osv. C kom när det var en timme kvar och frågade om hen fick hjälpa till. Vi sa självklart ja. C hjälpte till och skötte musiken när vi körde dansstopp och tog tid när barnen turades om på studsmattan. C bjöd på sig själv, dansade och spexade. Alla kalasgäster såg imponerade ut och 7-åringen var stolt över C.
Dagen efter kalaset skulle vi på födelsedagsfika hos mina föräldrar. Jag hade förberett C på detta och hen hade sagt att hen skulle följa med. När det var dags att gå så gick det bara inte. C låste sig och sa att hen bara inte kunde följa med. Att hen var trött. Jag peppade/pressade lite eftersom jag vet att hen är trygg med sin mormor, morfar och moster med familj och har varit hos dem många gånger. Men det gick bara inte.
Detta är något jag måste jobba med hos mig själv. Spontant kan man ju tänka, som jag gjorde förr, att C måste ju träna och lära sig att följa med. Nej! C kan följa med om hen har en dag som känns bra med ork och energi. C behöver inte träna på det. Det måste JAG bli bättre på att komma ihåg!
Jag tränar varje dag på att ha realistiska förväntningar på C. Jag gör fortfarande fel ibland och hamnar i gammalt tänkande med för höga krav och förväntningar. Men jag börjar faktiskt lära mig!
Så här var det förr. Tyvärr är det fortfarande så ibland.
Så här är det nu. Oftast i alla fall! 😉
C har haft en hemmavecka. Hen verkar inte ha någon motivation alls till att ta sig till hemmasittarskolan nu. Jag kan förstå det. Hemmasittarläraren, som har gjort en orosanmälan till Socialtjänsten baserad på Cs frånvaro tillsammans med rektorn, har nu gjort en vändning och har sagt ”Detta är ju det bästa tänkbara scenariot. Att C ser framåt nu. Det är ju jättebra! Tänk om C istället hade sagt att hen vägrar ny skola! Pressa inte C att komma till oss nu. Vi får se hur det blir dom sista veckorna!”.
NU fattar läraren! Efter snart 8 månader med C som sin elev. Vi har haft ett första möte med Socialtjänsten, och eftersom vi blev anmälda innan jul också utan att det blev en utredning, så vill de göra en utredning nu. Jag hoppas att denna utredning kommer att ge C något bra stöd. Men om de tvivlar på min och makens föräldraförmåga – då jävlar! Hoppas vi kan göra denna utredning nu innan sommaren så vi slipper ha även den pressen på oss. Det räcker med oron för om C kommer att ta sig till nya skolan efter sommaren eller inte.
I veckan har C tagit blodprov också. Vi har haft en remiss liggande på lab sedan i september för att kolla Cs järnvärden (som har varit för låga). Vi har inte lyckats få med oss C dit. En gång kom vi så långt som till parkeringen vid ett läkarbesök. Sen hoppade C ur bilen och sprang hem (ca. 15 min promenad).
Jag ringde vårdcentralen i förrgår för att kolla att remissen fortfarande låg kvar. Det gjorde den. Jag beskrev Cs oro för sköterskan och frågade hur man kan göra. Det brukar vara mycket kö till provtagningen på förmiddagarna och järnvärdet måste tas före kl. 10. Hon sa att hon skulle se till att vi fick hämta en röd akutlapp till C så vi skulle få gå före kön.
Igår fick jag med mig C till skolgården för att lämna syskonen på morgonen. C gör stora framsteg gällande låsningen mot den skolan nu. 🙂 Sen åkte vi till Vårdcentralen och tog den röda lappen. Efter typ en minut blev det Cs tur. Hen slapp sitta och oroa sig och vänta. Vi gick före ca. 10 personer som vi annars hade behövt vänta på. Så skönt! C fixade blodprovet utan problem. Tänk vad förståelse och hjälpsamhet kan göra skillnad!
Igår hade C bestämt med en kompis att kompisen skulle komma hit och så skulle de hyra film tillsammans. C gav sig iväg för att träffa kompisen. Efter ett tag kom C hit med fyra kompisar. De busade och hoppade studsmatta. Jag har sagt till C att hens kompisar alltid är välkomna hit. Jag kände en bubblande glädje i hela kroppen när jag såg C busa och skratta i solen.
Sen efter ett par timmar (vid 19-tiden) ville kompisarna dra iväg och hitta på något. Även kompisen som C skulle titta på film med hade ångrat sig och ville hänga med de andra. De ville att C också skulle följa med. Men det gick inte. Hade de bestämt film så skulle det vara film! C tackade nej till att följa med kompisarna och kom in i huset och sa att ”Man måste ju göra som man har bestämt. Nu stack ju hen med dom andra!”
Jag försökte förklara för C att barn ofta är impulsiva och ombytliga. Att man måste tänka på att det alltid finns en risk att en plan ändras. Jag sa också till C att det kommer att bli lättare som vuxen för vuxna brukar oftast hålla den plan som de har med någon.
Det tog ett tag för C att ställa om sig. Det märktes att hen var ledsen och besviken på kompisen.
C har otroliga styrkor och resurser i sin sociala förmåga. Hen höll nästan inte på att få en diagnos på grund av den sociala förmågan!
Cs funktionsvariation blir så tydlig i vissa sammanhang. Det är svårt med krav, hen är oflexibel, har svårt för övergångar (byten mellan aktiviteter) och saker tar mycket energi från C. C har svårt för att ta andras perspektiv och se sin del i saker och hen tar saker vissa saker väldigt bokstavligt. Och om någon har sagt en sak så är det gjutet i sten.
Nu är det helg och tydligen ska det bli sämre väder. Typiskt!
Ikväll ska vi i alla fall heja på Sverige och Frans!
Det händer en del på en vecka 🙂
Ha en fortsatt skön helg!
Under Diagnos, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Vardag
Det är komplicerat 😉
Vi har hel del konflikter i vårt hus. Jag har märkt att många av dessa konflikter handlar om att C inte riktigt kan förstå att andra personer kan tänka samma tanke som hen samtidigt. En vanlig konfliktkälla är toaletten. Vi har tre toaletter i huset men alla har samma favorittoalett. Här blir det krockar! Jag gjorde en bild för att visa C hur det brukar bli och för att försöka förklara.
Samma situation kan uppstå om C och någon av syskonen vill titta på TV samtidigt eller något annat liknande. Jag hoppas att bilden kan hjälpa C lite. C tycker dock att det är SÅ töntigt med ritprat.
Jag älskar att göra dessa bilder! Det är kul! 🙂 Så för mig fyller det en funktion i alla fall! 😉
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Ångest, Boktips, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Stress
Okunskapen runtomkring bryter sönder oss!
Jag har läst väldigt mycket om att Socialtjänsten är överbelastad. Jag börjar
verkligen förstå anledningen.
Vi har haft mycket kontakt med Socialtjänsten vid det här laget. Något som jag för ett par år sedan aldrig i livet trodde skulle hända mig och min familj!
Den första orosanmälan gjorde vi själva som föräldrar när C gick i åk. 6 och skolan inte hade lyssnat på oss och gjort några anpassningar. Denna brist på gehör från skolan ledde till att C blev en hemmasittare.
Det gjordes en utredning och vi blev ”godkända” som föräldrar på samtliga punkter. Dock ledde utredningen inte till något konkret stöd då vi tydligen är ”väldigt resursstarka föräldrar som gör allt för våra barn”. Det stämmer ju men vi behövde ju ändå hjälp.
I höstas blev vi anmälda till Socialtjänsten av både 11-åringens och Cs skolor samtidigt. Vi blev på förhand informerade om detta. Skolorna gjorde det av ”välvilja” sa de. Anledningen till anmälan för C var att hens närvaro inte uppfyllde Skolplikten. Anledningen till att 11-åringens skola gjorde anmälan var att 11-åringen hade varit borta en del från skolan på hösten och nu ville skolan inte göra samma misstag som de gjorde med C (11-åringen går i Cs gamla skola). Alltså ville de ha ryggen fri mer eller mindre.
Vi satt på ett möte med rektorer från båda skolorna samt Cs lärare från hemmasittarskolan och två personer från Socialtjänsten någon vecka före jul. Snacka om att känna sig liten. Det kändes verkligen som vi blev granskade under lupp. Dock insåg Socialtjänsten snabbt att det inte fanns någon oro alls för våra barns hemförhållanden och det blev ingen utredning. Vi blev rekommenderade att själva kontakta kommunens resursenhet och hade tre så kallade ”fria samtal” där vi fick lyfta allt som rör C och sen se om vi kunde bli rekommenderade någon form av passande stöd att söka.
Efter de tre fria samtalen fick vi höra i princip att vi är fantastiska föräldrar. Grymt skönt att höra det! Sen sa de att de rekommenderar oss att söka hjälp via LSS då de har mer kunskap inom NPF. Personen vi pratade med sa också att hon tyckte att vi skulle lyssna på C och inte stressa med Skolplikten.
Hon sa ”Vad är det värsta som kan hända om ni låter C vara hemma?”
Vi sa ”Att C återigen befäster sitt hemmasittande. Att C inte uppfyller Skolplikten och vi blir anmälda hit till Socialtjänsten igen…”
Hon sa ”Men det är väl mer grund för anmälan att skicka en utmattad unge till skolan!?”
Nyligen blev vi uppringda av en handläggare på Socialtjänsten som sa att rektorn på Cs hemskola (den högstadieskola som C tillhör) har gjort en orosanmälan för C. Detta är MYCKET intressant eftersom rektorn är ny för den här terminen och hen har inte ens träffat oss. Rektorn har inte heller ringt oss eller kontaktat oss för att berätta att hen har gjort en anmälan. Hur får detta oss som föräldrar att känna oss? Väldigt kränkta, skuldbelagda och misstrodda. Det är ju sådant som gör att vi kraschar!
Det är inte Cs diagnos i sig som bränner ut mig. Det är okunskapen och oförståelsen runt omkring. Och det är misstron. Jag kan säga att natten efter vi hade fått det beskedet sov jag inte många timmar. Jag är 100% sjukskriven för utmattning pga den kamp jag tvingas ha för att få förståelse för C och vår situation. JAG VET att jag är en bra mamma. Jag vet att vi inte har gjort något fel. Men jag har hört talas om föräldrar som verkar lika kompetenta som jag som har fått sina barn omhändertagna via LVU. Framförallt autistiska barn. Det skrämmer mig!
Jag vet inte vad Socialtjänsten har för riktlinjer gällande att anmäla varje termin om en elev har för hög frånvaro och inte uppfyller Skolplikten. Har de riktlinjer? Jag kan känna att om orsaken är känd och skolan vet att föräldrarna gör allt så kanske man åtminstone kan göra anmälan tillsammans med föräldrarna i samförstånd. Och vi har ju redan gått igenom soc-svängen med tre fria samtal och har precis skickat in en ansökan om ledsagare till C via LSS. Detta vet inte rektorn. Hen hade haft vetskap om det om hen hade kontaktat oss. Med andra ord ska vi nu sitta på ett möte (igen!) på Socialtjänsten och ta upp deras tid som de kanske behöver lägga på familjer och barn som verkligen behöver deras tid. Vi ska för första gången träffa en ny rektor som inte alls är insatt i Cs situation. Och det mötet ska ske med personal från Socialtjänsten. Detta kallar inte jag effektivt.
Jag och min man är inte rädda för att söka hjälp. Vi är inte rädda för Socialtjänsten. Vi har ju själva vänt oss dit. Men det vet inte rektorn för hen har inte pratat med oss…
Jag tror att Socialtjänsten behöver vara tydliga med vad som gäller vid orosanmälningar eller kanske uppmuntra skolpersonal att rådfråga anonymt först om det är värt att anmäla eller inte.
Skolorna måste börja lyssna på föräldrarna som signalerar att det inte fungerar i skolan. Det ska inte behöva gå så långt som till hemmasittande och sen att skolan skyller på föräldrarna. Skolan måste förebygga och anpassa!
Det är lätt att följa den här vägen!
Resurserna måste läggas där de behövs!
Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Stress
I detta inlägg lägger jag in illustrationer som jag har gjort själv. Jag kommer att fylla på allteftersom jag gör nya. I många av illustrationerna har jag använt bilder från ClipArt i PowerPoint. Några är gjorda i Canva. Andra är foton som jag har tagit själv och så har jag lagt på en text.
Flera av dessa illustrationer återfinns i min bok i ett mer enhetligt utförande.
Bilderna är fria att använda och dela. Min signatur står på dem. Om ni använder bilderna så ange källan.
KOMMUNIKATION MED SKOLAN
OM PERCEPTION
Förslag på några anpassningar skolan kan göra. Det finns många fler!
Detta är ett exempel. Inte Es trappa.
Trappan ovan är inte från psykologen. Jag hittade den på en skolvägg och gjorde om den i PowerPoint med bilder från ClipArt.
En tom måltrappa att fylla i.
Bilden ovan är inspirerad av @GospelJosiah på Twitter.
PROCESSEN I FAMILJEN
TRYCKET UTIFRÅN
MOMENT 22
Som PDF motvind
VERBAL KOMMUNIKATION
FRÅN KURSEN ”KOMMUNIKATIONSMÖJLIGHETER MED DIN TONÅRING”
FÖRVÄNTNINGAR
RUTINER
Sätt en stjärna eller ett kryss för varje avklarat moment. På helgerna kan man träna utan minnesstöd. Denna är mest tänkt till min 7-åring.
Cs checklista. Jag har lagt in ett par bilder från de spel C gillar och jag har gjort småbilder som hen kan sätta i rutorna efter uppnått steg.
OM AD(H)D
Som PDF: skärmsläckare
Som PDF att ladda ner:
KOST OCH SELEKTIVT ÄTANDE (Läs gärna dessa inlägg: ”Selektivt ätande”, ”Barn i Sverige svälter inte!” och ”Kan jag få mer?”)
Som PDF att ladda ner:
______________________________________________________
Jag har märkt att det finns negativa tankemönster hos C. Det är ju inte så konstigt eftersom C länge har mått dåligt och skolan har inte fungerat på drygt ett år. Varje morgon är C låg. Idag är dock tredje dagen på raken som C tar sig till skolan del av tid. Toppen!
Jag har länge efterlyst någon form av hjälp för C gällande låsningarna och ångesten. Det verkar inte finnas mycket hjälp att få och vi kommer aldrig åt roten till Cs mående. C har fått medicin men det dämpar ju bara symptom. Det tar ju inte bort problemet i sig.
I mitt sökande efter hjälp har det blivit så att jag istället agerar amatörpsykolog. Jag försöker ha samtal med C och öka hens positiva tankar och känslor. Jag pratade ju om energi med C med hjälp av klossar. Det var jättebra! Det gjorde att vi kunde lösa mornarna lite bättre.
Vi brukar prata om att C bygger upp en negativ mur varje morgon. C håller med. Det blir bara negativa byggstenar.
Vi har pratat om att försöka vända det negativa till positivt och ta kontrollen över tankarna. Att bygga en bro av positiva pusselbitar mellan hem och skola istället för att bygga en mur.
De senaste dagarna har börjat negativt men jag har peppat C att vända tankarna och nu har det fungerat i tre dagar. Det tar dock en stund så hen kommer lite sent varje dag. Men ändå! När C sen kommer hem är hen så nöjd och glad. Inte så trött heller faktiskt. Mer fylld med energi än efter en hemmadag! 🙂 Igår hade C jobbat med historia!
C har träffat skolpsykologen ett par gånger och hon hade gjort tankeliknelsen som en buss. C är chauffören. Hen kan välja vilka passagerare (tankar) som får åka med. Om det hoppar på en jobbig passagerare (tanke) som vill att bussen ska åka fel kan C välja att strunta i den passageraren och åka rätt i alla fall. Chauffören bestämmer!
Jag vet inte om dessa tankebilder kan hjälpa C. Jag hoppas att det kan hjälpa lite! Eftersom vi inte får experthjälp så får vi testa oss fram själva. Jag blir galen på att det ska vara så svårt att få hjälp!
Ni ska vi i alla fall försöka byta tankemönster!
Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Vardag
Häromdagen var jag på Bo Hejlskov Elvéns föreläsning ”Hur undvika och bemöta konflikter?”
Bo är legitimerad psykolog och har skrivit många böcker. Den senaste (vad jag vet) är boken ”Barn som bråkar. Att hantera känslostarka barn i vardagen” som han har skrivit tillsammans med författaren, föreläsaren, bloggaren och journalisten Tina Wiman. Boken ger många exempel från verkligheten och är lätt att relatera till. Vi får tips på hur vi kan hantera situationer genom låg-affektivt bemötande. Rekommenderas!
Föreläsningen gav mig och maken många tankeställare. Vår 13-åring med asperger (ASD) behöver verkligen ett låg-affektivt bemötande. Detta går ut på att tänka på att affekt smittar. Om jag är lugn blir du lugn. Om jag skriker och gormar så reagerar du med samma beteende. Detta är inte lätt för det krävs självkontroll i lägen som är svåra att hantera.
Det viktiga är att:
Vi har varit låg-effektiva så många gånger mot C! Hur många gånger har vi inte klampat efter C för att tillrättavisa eller förklara något när hen tydligt har visat att förmågan att hantera det vi har att säga inte finns just nu? Alltför många gånger!
Vi har många gånger krävt för mycket av C i olika situationer. T ex sitta vid matbordet med familjen (men det har vi slutat med). C har inte förmågan att sitta med oss och äta utan att ”spåra ur”.
Vi har alltså jobbat låg-effektivt och gjort situationer värre för våra metoder har haft låg positiv effekt. Nu ska vi ”jobba” LÅG-AFFEKTIVT!
Låg-affektivt bemötande går ut på att ställa krav som vi vet att vi kan hjälpa personen LYCKAS uppnå. Det går ut på att hantera situationer på ett sätt som gör minst möjlig ”skada” och att utvärdera efteråt vad vi kan förändra och göra bättre för att hjälpa personen nästa gång.
Vi får inte hamna i en maktkamp för det finns ingen vinnare. Vi har många gånger gjort så att situationer med C har eskalerat för att vi ville få vår vilja igenom och markera. Det har blivit många principsaksbråk: ”C måste ju förstå detta och lära sig till nästa gång!” har vi tänkt. Men nej, C lär sig inte till nästa gång för C har inte konsekvenstänk på det sättet. Det hjälper inte att ”vinna” en situation för egentligen är vi alla förlorare då!
”Människor som kan uppföra sig gör det!” (Ross Greene). Vi måste hjälpa C lyckas med det! Hen saknar vissa förmågor och då får vi kompensera. C vill såklart inte misslyckas. Hen vill inte att vi ska bli arga!
Bo tryckte på ”Ansvarsprincipen” – Den som tar ansvar kan påverka!” (Bernhard Weiner). Vi är vuxna och vi måste ta ansvar.
Bo pratade också om ”Kontrollprincipen”- man måste ha kontroll över sig själv om man ska kunna samarbeta!” Med andra ord, om C redan har tappat kontrollen är det ingen idé att försöka fortsätta prata just då. Vi måste försöka förebygga och hejda förloppet INNAN C tappar kontrollen.
En sak som gav mig lite skinn på näsan som förälder är att Bo berättade att hans dotter hade tagit sönder ett fönster i skolan en gång och skolan ringde till Bo och Bo sa ”Okej men det hände ju i skolan, hur kan det vara mitt problem? Ringer jag dig när min dotter slår sönder något hemma?” (inte säker på att det var exakt så han sa men tror det var ungefär så).
Då tänkte jag på de gånger jag har fått samtal från ”hemmasittarskolan” och de har sagt att de skickar hem C för att C vägrar jobba. Som om det vore mitt ansvar! Det är ju deras ansvar! Om jag har slitit för att lyckas få iväg C på morgonen (och det är väldigt svårt och kräver allt av mig) så måste ju skolan ta över sen. Om C jobbar eller inte är ju SKOLANS ANSVAR. Nästa gång de ringer ska jag säga ”Jaha, då får ni fundera över varför hen inte vill jobba och hitta ett sätt som fungerar!” Hittills när de har ringt har jag mest känt mig som en misslyckad mamma. Men om C är där har jag faktiskt gjort mitt jobb!
Självklart krävs det oerhört mycket av oss som föräldrar. Vi måste orka! Nu har jag och maken mycket jobb framför oss. Vi kommer att få vända ut och in på situationer för att hitta en smidig väg. Men jag är helt övertygad om att ”jobbet” kommer att löna sig. Det vi gör nu (låg-effektivt;) ) fungerar ju inte. NU SKA VI JOBBA LÅG-AFFEKTIVT!
Det finns så mycket mer att ta upp om detta ämne! Allt får inte plats här får då blir det för mycket text.
Jag vill varmt rekommendera både Bos föreläsning och boken!
 | Ingrid om Här är jag! |
 | Lisa K om Om boken ”Pusselfamiljen… |
 | supermamsen om Det kan bli bra! |
| Lisa K om Det kan bli bra! |
| supermamsen om Det kan bli bra! |
Åsa Anevik bloggar om utveckling, lärande, digitalitet och kreativitet i bildundervisning, fritidshem och skola
Om funktionsvarianter, olikheter och samhällsutmaningar. Och om hästar och ridning.
Just another WordPress.com site
Mathilda är autistisk. Eller kanske har hon autism. Vi har Mathilda, och hon är underbar!
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
‘
supermamsen 