Kategoriarkiv: Förståelse

”Föräldrar och BUP ställer ofta orimliga krav!”

På ett möte en gång, med en av mina barns lärare och en rektor, sa läraren ”Föräldrar och BUP ställer ofta orimliga krav på skolan!”

Den kommentaren är väldigt konstig tycker jag.  ”Orimliga krav”. Är det orimligt att be om/kräva de anpassningar som barnet behöver för att klara av att vara i skolmiljön och nå kunskapsmålen? Om en utredning på BUP har visat vad ett barn behöver för att klara skolan kan det ju inte vara orimligt! Det kan inte vara orimligt att ställa krav på en tillgänglig skola!

Jag vill tillägga att detta gäller ALLA barn. Ett barn ska inte behöva ha en diagnos på ett papper för att få rätt stöd. 

I Sverige har vi skolplikt. Det är en rättighet och en skyldighet. Som det ser ut på många håll idag i Sveriges skolor så fungerar inte den rättigheten. Skolan är inte tillgänglig för alla.  Ändå är det en plikt för eleven att vara där till varje pris och föräldrars skyldighet att tvinga dit sina barn trots bristande stöd och anpassningar. Detta sker på bekostnad av barnens mående och möjlighet att inhämta kunskap.

Är det orimligt att ha en liten undervisningsgrupp eller enskild undervisning till en elev som tar in mycket intryck och inte klarar av att vistas i stora sammanhang? Är det orimligt att låta en elev slippa duscha efter idrotten om det är ett moment som tar för mycket kraft? Är det orimligt att en elev får en resurs om eleven behöver ett ”hjälpjag” för att klara av sociala situationer och sitt skolarbete? Jag kan komma med hur många exempel som helst…

Det är inte orimligt! Vi föräldrar och BUP kräver ju bara det som barnet faktiskt behöver för att kunna tillgodogöra sig den utbildning som vi i Sverige enligt lag har rätt till.

En skola för var och en med inkludering som fint ledord är rent hyckleri som det ser ut på många skolor idag!

NPF, hemmasittande och skolor är uppe på agendan i t ex DN just nu. Jag hoppas att det framöver ses som rimliga och nödvändiga anpassningar som vi kräver/förväntar oss för våra barn.

Våra barn måste få lyckas!

(Bilden är från Messenger)

7 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Lösenordsskyddad: En PDF med mina ”populäraste” illustrationer!

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Egna illustrationer, Förståelse, Hemmasittare, Pedagogiska tips!, Skola

Selektivt ätande

E, min 11-åring, fick nyligen diagnosen AD(H)D med autistiska drag. De autistiska dragen är en viss oflexibilitet men framförallt det selektiva ätandet. E äter nästan ingenting.

Det som just nu går ner är Doritos (och ibland andra chips), bullar, vissa godissorter (dock ej choklad), chicken nuggets och pommes frites från Mc Donalds och en macka från Subway (ljust bröd med endast skinka och ost på). Hemlagad mat går nästan inte alls just nu. Frukt och grönsaker går inget vidare. Ibland kan E äta lite gurka, röd paprika, honungsmelon, vindruvor eller jordgubbar. Dock måste allt smaka perfekt och det gör det tydligen sällan. Alltid är det något som är fel.

När det gäller dryck så dricker E vatten, läsk och ibland juice. Juice kan ibland ha en bismak som E inte tycker om. Tyvärr tycker inte E om mjölk.

Igår gjorde jag amerikanska pannkakor till E. Det brukar oftast gå ner. Men igår gick det inte alls. E tyckte att de smakade annorlunda. Det gäller att steka dem exakt rätt. Inte för länge och inte för kort. Tydligen gjorde jag något fel igår.

Förr kunde E få i sig lite vaniljyoghurt. Det skulle då absolut vara Valio. Om den var slut i affären och jag köpte en likvärdig så kände E det direkt även om hen inte hade sett förpackningen.

Drickyoghurt kan gå ner. Men om den är för tjock så går det inte. E har provat alla möjliga näringsdrycker men tycker att alla har en eftersmak eller en konsistens som inte fungerar.

Förr åt E hemlagad köttfärssås med pasta. Numera går det oftast inte heller. Om det ska finnas minsta lilla möjlighet att det ska gå så måste den vara tillagad på exakt rätt sätt. Det måste vara rätt kryddor, finfördelad köttfärs och passerade tomater. Absolut inte krossade. Och sen måste det vara Heinz ketchup. Annan ketchup går inte!

Tacos kan fungera ibland. Men det ska vara med endast gurka och nachochips.

E har ibland kunnat äta vissa brödsorter. ”Pärlan” (Polarbröd) gick ner ett tag. Nu fungerar inte det heller för E tycker att det smakar för mycket mjöl och att det blir degklumpar i munnen.

Jag känner att ätandet blir ett större och större problem. Idag är E hemma från skolan så jag åkte till Subway och köpte lunch åt E. Tydligen är jag numera en igenkänd stammis så personalen bjöd mig på  en Cappuccino och kunde min beställning utantill.

20170207_104338.jpg

En gratis Cappuccino till den kämpande mamman! 🙂

Skolmat går absolut inte! E går ju inte så mycket i skolan just nu. Men även innan har skolmaten varit ett stort problem. E vet att hen kan välja mellan köttbullar och pannkakor varje dag. Tyvärr är det, enligt E, konstig smak och konsistens på skolmaten.

Jag har kollat runt på nätet för att söka hjälp och se vad vi kan göra för att stötta E i ätandet. Jag hittade detta tips:

”Går det att få hjälp?
Selektiv ätstörning (SÄ) visar sig oftast i tidig barndom och brukar i regel inte gå över av sig själv. Vissa selektiva ätare lyckas successivt utöka sin meny när de blir äldre, men det betyder inte att man är ”botad” eller har ett s.k. normalt ätbeteende.

Selektiva ätare expanderar oftast sin matrepartoar genom ”food chaining”, d.v.s. man lägger till mat som i största möjliga mån liknar något som man redan klarar av att äta. Eftersom många med SÄ är trogna vissa märken av mat (exempelvis en sorts flingor av ett särskilt märke) så kan man långsamt utöka listan av accepterad mat genom att testa samma sak av ett annat märke. I bästa fall kanske man kan gå från att äta exempelvis en chicken nugget till att testa en fiskpinne.

Som förälder till ett barn med SÄ är food chaining i princip det enda sättet att försöka utöka barnets meny – självklart utan press och krav! Skynda långsamt och håll förväntningarna låga. Servera alltid något som barnet redan äter tillsammans med det nya och låt barnet själv betsämma om eller när han/hon är redo att utforska den nya (liknande) maten. Låt hela familjen välja av all mat på bordet, även den mat som är tillagad för den selektiva ätarens skull. Om det står bacon på bordet för den selektiva ätarens skull, lägg upp lite på din egen tallrik också. Visa att ni äter tillsammans på ett avslappnat och trevligt sätt. På så sätt blir barnet med SÄ inkluderad i familjemåltiden och du befriar barnet från känslan av att vara avvikande och besvärlig. Respektera ditt barns svårigheter – han/hon har inte valt att ha en ätstörning.”

”Det är dock viktigt att förstå att till skillnad från exempelvis spindelfobi, så är den selektiva ätarens fobi inte bara psykologiskt betingad. Det finns fysiska/sensoriska faktorer som gör det svårt för en person med SÄ att helt bli kvitt sina ätproblem.”

(Källa: http://www.selektivatstorning.se/345526507)

Jag vet inte riktigt hur vi ska lyckas med detta. Men vi får jobba på det!

Jag tycker så synd om E. Ibland om vi försöker göra någon mat som brukar gå ner (t ex tacos) så kan E komma till bordet och se sugen och förväntansfull ut. Sen tar E en tugga. Då kan man se hur axlarna sjunker ner och ögonen blir ledsna ”Det går inte!” säger E och går till sitt rum med långsamma steg.

Just nu är i alla fall E mätt med sin Subwaymacka i magen! 🙂

53 kommentarer

Under ADD, Anpassningar, autism, Diagnos, Förståelse, Pedagogiska tips!, Selektivt ätande, Vardag

Lösenordsskyddad: Att träna på att inte använda en superkraft 

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Förståelse, Kommunikation

Lösenordsskyddad: Kalla inte mina barn för skolkare!

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Skola

Okynnesanmälningar

Nu går jag igång igen. Jag skulle inte göra det. Men jag ser det om och om igen och jag kan inte låta bli – dessa okynnesanmälningar som skolor gör till Socialtjänsten.

Flera av mina vänner har nu innan jul blivit anmälda till Socialtjänsten pga att deras barn har mycket hög skolfrånvaro under terminen. Jag vet hur det känns. Det hände oss precis innan förra julen och även före sommarlovet.

Skolor (jag skriver generellt men självklart gäller det inte alla skolor!) verkar ha fått för sig att Socialtjänsten ska lösa problemen i skolan.  Och skolor verkar tro att om en elev inte kommer till skolan så beror det på hemmet. Alltså gör skolan en orosanmälan till Socialtjänsten.

Varför ser det ut så här?

Varför ser det ut så här?

Att eleven inte kommer till skolan kan självklart i vissa fall bero på en icke fungerande hemmiljö. MEN i de allra flesta fall, framförallt när det gäller frånvaro för barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar), så beror det på en icke tillgänglig skola. Skolan gör inte de anpassningar som krävs för att eleven ska klara av att vara där. Så enkelt är det!

anpassningar

När vi blev anmälda såg Socialtjänsten snabbt, efter samtal med mig och maken, att det inte alls fanns fog för oro för våra barns hemförhållanden. De ansåg också att skolan gav bristande stöd. Men det stödet kan ju inte Socialtjänsten ge. Med andra ord upptogs både deras och vår tid av totalt onödiga möten.

Det verkar som att skolor i slutet av en termin gör en genomgång av frånvaro. När de då upptäcker en elev med mycket hög frånvaro så får de panik. Istället för att felsöka i skolan så gör de en anmälan till Socialtjänsten och lägger över skulden på föräldrarna.

bild bloggen familj 2 jpeg

Socialtjänsten är redan extremt hårt belastad i många kommuner (så även i min kommun) och att dessa anmälningar görs gör ju att de som verkligen är utsatta och behöver hjälp får vänta alldeles för länge.

Mina vänner känner sig kränkta och ledsna. Jag vet exakt hur det känns.
”God jul! Njut och slappna av nu!  Den 28/12 är det möte på Socialtjänsten!”.

Många skolor verkar också per automatik göra en orosanmälan till Socialtjänsten om föräldrarna gör en anmälan till Skolinspektionen. Skolan vill, istället för att ta sitt ansvar, ha ryggen fri och lägga skulden på föräldrarna.

Vi föräldrar kämpar så för att våra barn ska få en fungerande skolgång och den utbildning de har rätt till. Det gör  oerhört ont att ständigt mötas av ifrågasättande och misstro.

Det jobbigaste är inte att mitt barn har en diagnos. Det kan jag hantera. Det som gör ont är att bli misstrodd och ifrågasatt som förälder. Om och om igen…

15 kommentarer

Under Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Förståelse, Skola, Socialtjänsten, Stress

Lösenordsskyddad: Kära Försäkringskassan,

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Stress, Vardag

Måendet kommer först. Sen skolan.

20161007_152114.jpg

Jag hör skratt från vardagsrummet. Jag smyger dit och tittar. I soffan sitter C och E bredvid varandra och tittar på ett YouTube-klipp. Båda ser glada ut. De sitter i myskläder ganska nära varandra. De tittar då och då på varandra och skrattar till.

Jag ler lite vemodigt för mig själv. Jag är glad att de är glada. Samtidigt känner jag ett sting av sorg. Två av mina tre barn är inte i skolan där de ”borde” vara en vanlig måndag kl. 11:25.

C och E är hemma för att de är trötta. Förmodligen av olika anledningar men med samma reaktion.

C kom inte iväg idag trots goda intentioner med checklistan. Cs helg var aktiv så energin fanns inte idag. Och måndagar är alltid extra svåra. E är planerat ledig idag och vi hoppas på skola imorgon.

Mina barn skrattar. DET ÄR BRA! Hade jag (och skolan) inte lyssnat in deras mående hade de kanske istället legat deprimerade i sina sängar.

Måendet kommer först. Sen skolan.

Jag måste ”jobba in” det som ett mantra.

Måendet kommer först. Sen skolan.

Måendet kommer först. Sen skolan.

Måendet kommer först. Sen skolan.

Detta är något vi inte kan stressa fram. Stressen kommer bara att göra det hela värre. Det vet vi av erfarenhet.

Jag smyger tillbaka till köket och kollar vad som finns i kyl och frys till lunch.

Jag går tillbaka till vardagsrummet:

”Härligt att se er skratta tillsammans! Jag tänkte fixa lunch nu. C, jag tänkte värma grytan från igår till dig med pasta och E jag tänkte värma nuggets i ugnen till dig!”.
Båda tittar upp. Båda ler.
”Tack mamma! Det blir jättebra!”

Jag går tillbaka till köket. Ler för mig själv. Hör mina älskade barn skratta i vardagsrummet.

Hör C fråga E:
”Ska vi spela tillsammans efter lunch?”
”Ja det kan vi göra!”

MÅENDET KOMMER FÖRST. SEN SKOLAN.

29 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Syskon

Mitt barns diagnos kan jag hantera men..

​Något som jag återkommer till hela tiden… 

”Det jobbigaste är inte att mitt barn har en diagnos. Det kan jag hantera. Det som gör ont är att bli misstrodd och ifrågasatt som förälder.” 💔

SUPERMAMSEN

Många med mig är i samma situation… Stötta oss istället för att ifrågasätta oss.

7 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare

Råd fyllda med okunskap

Vi har känt oss så ensamma i vår kamp.

Vi har känt oss så ensamma i vår kamp.

Under de två senaste åren, när C har varit hemma från skolan, har vi fått råd (i all välmening) från en helt okunnig och oförstående omgivning. I början måste jag erkänna att även vi föräldrar var okunniga.

Vi har t ex fått höra:
”C tycker ju om att sitta vid datorn! Ge C spelförbud om hen inte går till skolan! Då går C dit ska ni se!”

”C önskar sig ju ett nytt onlinespel. Säg till C att hen får det om hen går till skolan varje dag i en vecka!”

”Var inte hemma med C. Då blir det mysigt för C att vara hemma. Hen ska ha tråkigt för DÅ vill hen gå till skolan!”

”Säg till C att hen har kompisförbud om hen inte går till skolan!”

De som ger oss alla dessa råd har ingen förståelse för VARFÖR C är hemma.  C är inte hemma för att hen vill trotsa oss. C är inte hemma för att hen vill vara hemma. C vill inte misslyckas med skolan.

C är hemma för att skolan blev för tuff att mäkta med. Anledningen är bristande anpassningar och för höga krav under en längre tid. C är utmattad och har  låg tillit till skolan och en väldigt låg självkänsla gällande skolarbete.

Vi har gjort misstaget att följa råden ovan. När vi gav C spelförbud så grät hen och sa att vi tog bort det enda som fungerade i Cs liv. Hen hade spelförbud någon vecka. Men förbudet ledde inte till att C gick till skolan. C ville gå till skolan. Det var inte det som var problemet. C hade inte förmågan och orken att gå dit. Vi bröt spelförbudet och fick ett gladare barn igen.

I början var jag hemma med C. Sen provade jag att gå till jobbet igen. ”Folk” tyckte ju att jag curlade och pjoskade med C och att C körde med mig. Inte gick C till skolan för att jag gick till jobbet igen. Hen mådde bara sämre och fick inte i sig någon mat om inte jag eller maken var hemma och fixade lunch.

En gång provade vi att muta C med ett nytt onlinespel som hen önskade sig. Vi sa ”Om du går till skolan hela den här veckan så får du spelet på fredag!”. C kämpade på mot sin ångest och trötthet måndag till torsdag. Sen på fredagen låg hen i sängen och grät och sa att orken var slut. Hen föll på målsnöret. Förmågan fanns inte på fredagen trots viljan. Skulle vi straffa C då och låta hen känna sig misslyckad? Det gjorde vi inte. Vi sa ”Du har kämpat så himla bra den här veckan så du får spelet ändå!”.

Kompisförbud har vi aldrig gett C. Det sociala är så viktigt!

”Folk” som tror att mutor och bestraffningar hjälper mot hemmasittande har överhuvudtaget inte förstått vad en hemmasittare är och varför barnet är hemma.  Det är inte skolk. Det är en annan typ av frånvaro. Dessa barn är sköra och behöver läka i sin egen takt. Det tar tid! De behöver omsorg. De behöver förståelse och de behöver anpassningar.

Ni som har noll kunskap och förståelse – kom inte med era råd tack!

18 kommentarer

Under Anpassningar, Ångest, Dator, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag