Hur ska vi hjälpa E med övergången?
Igår kväll ringde en klasskompis till E. Ett kort samtal.
”Hej! Ska du följa med på utflykten med skolan på torsdag? Det vore kul!”
Efter samtalet var E glad. En sådant samtal kan betyda mycket.
Idag när jag väckte E kl. 8 så kom hen upp utan problem och gick och duschade. Dagens lektion skulle börja 9:40.
Jag började verkligen känna hopp. Idag skulle det nog äntligen gå! Jag märkte på E att hen också hade hopp. En glimt av något i ögonen. En liten tro på sig själv.
E satte sig i soffan framför TV:n och fick rostad baguette och äppeljuice. Efter en kort stund ropade E på mig:
”Mamma! Det är inte vanlig baguette. Inte den vi brukar köpa!”
E vände på baguetten och pekade på prickar på undersidan av brödet.
”Prickarna kommer från bakplåtspappret. Det är vanlig baguette!”
”Den smakar inte som vanligt! Jag kan inte äta den!”
”Okej. Vill du ha skivade jordgubbar istället?”
”Ja tack!”
Yes! Den situationen lyckades jag rädda.
Jag skivade jordgubbar och gick med dem till E.
”Mamma, jag ska fixa det idag! Jag vill verkligen gå på utflykten imorgon och då är det ju bra om jag kommer iväg idag!”
Så klok! Så mycket vilja!
”Ja, det är ju bra att du tränar på att komma iväg!”
E åt jordgubbarna. Jag smygtittade på E. Hen satt där och tittade på TV. Då och då tog E upp händerna till ansiktet och liksom gömde sig. Det syntes att E jobbade med sig själv och sina tankar.
Jag gick till badrummet för att borsta mina tänder. Jag hörde hur E suckade i soffan.
Timern pep.
”E, nu är det dags att stänga av TV:n och gå och borsta tänderna!”.
E sjönk ihop i soffan.
”Mamma, jag klarar det inte!”
Plågad blick. Ihopsjunken kropp.
”Jo, du klarar det! Din kompis ringde ju igår och kommer att bli jätteglad om du kommer idag!”
”Jag är värdelös! Det går bara inte!”
”Jo! Kom igen nu! Du fixar detta. Jag kör ut bilen. Vi åker nu! Jag är ju hemma från jobbet den här veckan för din skull!”
Min röst blev lite för gäll och hög. Lite för anklagande. Jag kände hur stressen tog tag i mig. Hur jag nästan skulle velat bära E till skolan för att bryta detta mönster.
”Mamma, du tror för mycket på mig. Jag är dålig! Du får inte tro på mig!”
”Du måste tro på dig själv! Du kan! Jag hjälper dig!”
”Nej, det går inte….”
Tårar rann ner för Es kinder.
Vi kramades hårt och länge.
”Mamma, jag vill verkligen försöka gå imorgon på utflykten!”
” Jag vet hjärtat. Vi försöker igen imorgon. Jag hjälper dig!”
Ungefär så här är det varje gång vi ska göra ett försök att gå till skolan.
E vill verkligen inte vara hemma. Men E kan inte ta sig till skolan.
Just nu får vi ingen hjälp från skolan heller. Mer än ett anpassat schema. Ingen personal hör av sig till E för att bygga en relation. Det känns som skolan tänker att om några månader går inte E kvar där så varför lägga krut på E?
E vill inte gå på sin fritidsaktivitet för hur ska man förklara att man är ”sjuk” från skolan men ändå går på en aktivitet. E vill inte heller äta på t ex Mc Donalds eller gå till centrum för då finns risken att hen träffar någon och får jobbiga frågor. Isoleringen och lidandet blir större och större. Den hjälp vi behöver finns inte.
Vi balanserar dagligen på en skör tråd i ett hav av känslostormar.
supermamsen 