Kategoriarkiv: Stress

oktober 5, 2016 · 09:34

Tärande oro

20160927_112252.jpg

Mitt liv består av så mycket oro!

Jag är orolig över Cs långa bakslag. Hen kom inte iväg till resursskolan idag heller och kan inte förklara varför. Skolan är bra, lärarna är bra, kompisarna är schyssta, taxin är bra. Allt är bra enligt C och ändå går det inte! De tre senaste veckorna har C varit i skolan två dagar. Två dagar på tre veckor! Varje gång hen har kommit hem så har hen varit jättenöjd och glad! Hur får vi dit ungen? Vi fixar Cs favoritfrukost varje skoldag, vi sätter på bra musik, vi lägger upp en plan som C är nöjd med… Ändå fungerar det inte! Varför?

C låser sig och fastnar i ett spår.

C låser sig och fastnar i ett spår.

Övergångar är svårt för C. Upp ur sängen. Ut ur huset. In i taxin. Vi försöker ha samma rutin varje dag.  Vad ska vi göra? I början av bakslaget förstod vi att C var trött efter många bra skoldagar med nya intryck. Nu känns det mer och mer som en låsning/mental spärr igen. Jag känner mig så himla ledsen över detta och vet inte hur vi ska komma ur det. Jag vill så gärna hjälpa C lyckas!

C sitter mycket vid datorn när hen är hemma. Hen spelar med kompisar och skypar. Förr förbjöd vi dataspelande  under hemmadagar. Men det hjälpte ju inte. Nu låter vi C spela men uppmuntrar hen att ta en liten promenad varje dag. Ibland får jag panik och ”återfall” och ska markera, ställa krav och ge förbud. ”Jag är din mamma och jag bestämmer! Du ska lyda mig!”. Men det hjälper inte ett smack! Alla förbud utgår på något sätt ifrån att C aktivt väljer att vara hemma, vill vara hemma och trotsar oss. Så är det ju inte. Jag vet det egentligen. Ibland blir jag bara så provocerad av den ungen!

tankar 1 jpeg

Det känns som C (och E) tänker så här… 😦

 

Hur kan vi hjälpa våra barn tänka så här?

Hur kan vi hjälpa våra barn tänka så här?

Jag är även orolig över E (11-åringen). E har ju en pausvecka nu i samråd med skolan.  Skolan gav E i uppdrag att vila och att hitta på roliga energigivande saker. Igår åt E och jag lunch på Pizza Hut och sen gick vi på bio. E var glad hela dagen! Det som oroar mig med E är om hen kommer att komma iväg till skolan på tisdag nästa vecka enligt planen vi har gjort med skolan. Jag hoppas det! E har ju varit hemma från skolan i nästan tre veckor nu. Det känns som jag den här veckan låtsas att allt är bra med E. Men det är det verkligen inte egentligen… Just nu håller vi på och fyller i papper från BUP och sen ska vi ta beslut om eventuell utredning.

Ett till orosmoment är L (7-åringen). Läraren flaggade för trolig ADHD och det tror ju vi föräldrar också.  Det som oroar mig med L är hur hen blir bemött i skolan av personalen. Jag vill inte att min sprudlande L ska bli kuvad och känna sig misslyckad. L har sagt att hen ofta får tillsägelser och att läraren låter arg. Min lilla L ❤

Sen är det just nu stor oro för Försäkringskassan. Jag fick ett brev där det stod att mina sjukpenningdagar på normalnivå snart är slut. Så nu måste jag söka på fortsättningsnivå. Tänk om jag inte blir beviljad det! Jag ska till läkaren nu i slutet av oktober. Jag hade egentligen tänkt försöka börja jobba 25% i november men med tanke på allt som pågår känner jag att jag inte kommer att orka det.

I natt vaknade jag kl. 02:30 och kunde inte somna om förrän efter kl. 5 på morgonen. Meningslöst grubbel… Väckarklockan ringde kl. 6:25. Suck… Dessutom har jag mycket huvudvärk och konstant ont i magen (IBS).

Jag försöker vila i tanken att skolan kan mina barn alltid ta igen senare. Det finns folkhögskolor osv. Måendet kommer först. Jag vet det! Men det är en jobbig känsla att livet hela tiden inte är som det ”borde” vara.

Man kan ju tycka att oron borde göra så att jag får sämre aptit och går ner lite i vikt 😉 Då hade det ju varit något positivt med det hela! Men icke! Min aptit finns där och jag går inte ner ett gram! Typiskt! Det hade behövts!

Idag ska jag försöka ta mig ut på en promenad, sortera och vika lite tvätt och ta hand om E och C som är hemma. Jag kan ärligt talat inte minnas hur det var förr när vi hade tre barn som var där de borde vara (förskola och skola på den tiden) och både jag och maken jobbade. Kunde livet någonsin vara jobbigt då? Jag minns att jag tyckte det… Tänk om jag hade vetat då vad som skulle komma… Då hade jag njutit mer av nuet!

Är det så jag borde försöka tänka nu? Detta är nuet och det kan bli värre. Alltså måste jag njuta nu… Hmm… lite svårt att göra det! Men jag ska försöka! Börjar med en kopp kaffe! 😉

20160929_153801.jpg

11 kommentarer

Under Anpassningar, Ångest, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , , , , ,

september 29, 2016 · 09:06

Råd fyllda med okunskap

Vi har känt oss så ensamma i vår kamp.

Vi har känt oss så ensamma i vår kamp.

Under de två senaste åren, när C har varit hemma från skolan, har vi fått råd (i all välmening) från en helt okunnig och oförstående omgivning. I början måste jag erkänna att även vi föräldrar var okunniga.

Vi har t ex fått höra:
”C tycker ju om att sitta vid datorn! Ge C spelförbud om hen inte går till skolan! Då går C dit ska ni se!”

”C önskar sig ju ett nytt onlinespel. Säg till C att hen får det om hen går till skolan varje dag i en vecka!”

”Var inte hemma med C. Då blir det mysigt för C att vara hemma. Hen ska ha tråkigt för DÅ vill hen gå till skolan!”

”Säg till C att hen har kompisförbud om hen inte går till skolan!”

De som ger oss alla dessa råd har ingen förståelse för VARFÖR C är hemma.  C är inte hemma för att hen vill trotsa oss. C är inte hemma för att hen vill vara hemma. C vill inte misslyckas med skolan.

C är hemma för att skolan blev för tuff att mäkta med. Anledningen är bristande anpassningar och för höga krav under en längre tid. C är utmattad och har  låg tillit till skolan och en väldigt låg självkänsla gällande skolarbete.

Vi har gjort misstaget att följa råden ovan. När vi gav C spelförbud så grät hen och sa att vi tog bort det enda som fungerade i Cs liv. Hen hade spelförbud någon vecka. Men förbudet ledde inte till att C gick till skolan. C ville gå till skolan. Det var inte det som var problemet. C hade inte förmågan och orken att gå dit. Vi bröt spelförbudet och fick ett gladare barn igen.

I början var jag hemma med C. Sen provade jag att gå till jobbet igen. ”Folk” tyckte ju att jag curlade och pjoskade med C och att C körde med mig. Inte gick C till skolan för att jag gick till jobbet igen. Hen mådde bara sämre och fick inte i sig någon mat om inte jag eller maken var hemma och fixade lunch.

En gång provade vi att muta C med ett nytt onlinespel som hen önskade sig. Vi sa ”Om du går till skolan hela den här veckan så får du spelet på fredag!”. C kämpade på mot sin ångest och trötthet måndag till torsdag. Sen på fredagen låg hen i sängen och grät och sa att orken var slut. Hen föll på målsnöret. Förmågan fanns inte på fredagen trots viljan. Skulle vi straffa C då och låta hen känna sig misslyckad? Det gjorde vi inte. Vi sa ”Du har kämpat så himla bra den här veckan så du får spelet ändå!”.

Kompisförbud har vi aldrig gett C. Det sociala är så viktigt!

”Folk” som tror att mutor och bestraffningar hjälper mot hemmasittande har överhuvudtaget inte förstått vad en hemmasittare är och varför barnet är hemma.  Det är inte skolk. Det är en annan typ av frånvaro. Dessa barn är sköra och behöver läka i sin egen takt. Det tar tid! De behöver omsorg. De behöver förståelse och de behöver anpassningar.

Ni som har noll kunskap och förståelse – kom inte med era råd tack!

18 kommentarer

Under Anpassningar, Ångest, Dator, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , , , , ,

september 21, 2016 · 13:02

”Good enough!”

Häromdagen när E, min 11-åring, var hemma från skolan så gick vi en promenad. Vi gick i skogen och pratade.
E sa:
”Det som är jobbigt är skolpressen. Det är alltid så många tal som vi ska räkna som står på tavlan och det är många sidor vi ska läsa… Jag blir så stressad och då orkar jag inte! Men jag tvingar mig själv!”
”Tror du att alla kompisar gör alla tal och läser alla sidor?”
”Nej, inte alla i alla fall…”
”Känner du att du måste göra allt som står på tavlan?”
”Ja! Det måste man ju!”
”Läraren VILL att ni ska jobba men alla orkar ju inte allt. Du måste inte göra allt! Good enough räcker! TILLRÄCKLIGT BRA! Ibland kanske tillräckligt bra är att du räknar ett tal på en lektion, ibland kanske det räcker med att du ÄR på lektionen. Du ska inte pressa dig själv! Vi vet att du gör ditt bästa!”

Så kloka ord! Och orden kommer från mig! Jag behöver själv verkligen träna på att leva efter ”good enough”. När det gäller hur det ser ut i vårt hem så går det jättebra att leva efter! Nästan för bra! 😉 Men när det gäller min roll som MAMMA så går det inte alls.

Jag vill så mycket så att jag spricker! Jag kämpar så! Jag tar mina barns dåliga mående som mitt misslyckande, trots att jag vet att det är andra omständigheter som gör att de inte mår bra.

Jag har varit inne i detta ämne flera gånger på olika sätt. Jag har stunder då jag kan titta på mig själv och tänka ”Shit vad jag kämpar! Jag är ju grym!”. Sen har jag stunder då jag bara känner mig helt värdelös som mamma.

Mina barn får omsorg och kärlek. Mina barn får sina basbehov uppfyllda och de får mycket av min tid och mitt engagemang. Jag kan inte göra mer än det jag redan gör. Jag vet att det är så och ändå är jag inte nöjd med mig själv och min insats…

E är i skolan idag. Men hen var trött i morse efter gårdagens skoldag. Det är i alla fall skönt att hen får ha sovmorgon varje dag.

C kom inte iväg till resursskolan idag heller. Det oroar mig. Jag vet ju att hen kan ta igen skolan i framtiden. Däremot är det så att C själv vill gå ut 9:an när kompisarna går ut 9:an. Det kommer att bli tungt för C om hen inte lyckas med det. Men det är ju bara ht i åk 8 så hen kanske hinner…

Idag på förmiddagen gick jag in till C och satte mig på hens säng och pratade lite när hen satt och spelade. Jag berättade om Es och mitt samtal  om ”good enough” och frågade hur C tänkte.
C sa att hen också känner att om hen är i skolan så måste hen prestera. Plikttrogna barn jag har!

Jag sa att så kanske det mer var på gamla vanliga skolan men på resursskolan har de en större förståelse för att alla elever har olika ork. C höll med om det och sa att hittills hade hen inte känt sig pressad på resursskolan en enda gång. Allt kändes jättebra! Jag sa att det räcker med ”Good enough!”. C såg fundersam ut men nickade lite.

Jag berättade för C att mentorn undrade om det var något skolan kunde göra för att hjälpa C orka vara där. C sa att det redan är perfekt! Jag frågade om vi föräldrar kunde göra något:
”Japp! Ägg och bacon till frukost varje dag! Jag älskar det och om jag får det till frukost då blir jag sugen på att gå upp!”
”Okej, då gör jag ägg och bacon till dig alla skoldagar från och med nu. Du får äta det tills det sprutar ur öronen på dig!”
”Det blir bra! Då kommer jag nog att komma iväg på fredag!”.
Det återstår att se om det är så enkelt fixat. Man kan alltid hoppas!

Jag vet inte varför mina barn har så höga krav på sig själva. Det kommer inte från oss föräldrar i alla fall. Vi har alltid sagt att om de gör sitt eget bästa så är vi alltid nöjda. Om vi vet att de har pluggat till ett prov men ändå får alla fel så kommer vi att vara stolta för att vi vet att de försökte.

Men det är väl så att kraven och pressen kommer inifrån. Mina krav på mig själv är också högre än omgivningens krav på mig.

Att ge kloka råd till andra är lätt! Att följa dem själv är oerhört svårt. Jag måste verkligen nöja mig med ”Good enough!”.
Eller som min 11-åring sa:
”Perfekt kan ju nästan inte finnas. För vem har bestämt att något är perfekt. Alla tycker ju olika!”

screenshot_2016-09-21-12-47-01-1.png

Vi är ”good enough”! (bilden är från Messenger)

30 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , , , ,

september 19, 2016 · 22:58

Vakuum av ångest

Kommer vi någonsin att komma i mål?

Kommer vi någonsin att komma i mål?

Förra skolveckan var en tuff vecka. Helgen var som tur är vilsam med tjejmiddag och långpromenad med en vän. Jag hade hoppats att den här skolveckan skulle bli bättre än den förra…

Idag när jag gick in och väckte C, som inte har varit i resursskolan sedan förra måndagen, så försökte jag verkligen låta lugn och som att det vore självklart att det skulle fungera idag. C verkade vara på helt okej humör så jag kände hopp. Jag satte mig på sängkanten och vi småpratade lite. C berättade om en dröm hen hade haft. Efter ett tag sa jag att det var dags att gå upp. Då vände sig C mot väggen och muttrade att det inte kändes bra idag. Jag försökte att inte visa karusellen av ångest som drog i gång i mig.
Jag sa:
”Jag förstår att det känns svårt idag för du har ju varit hemma nu och vilat några dagar. Det kommer att kännas bättre efter idag!”
”Men det gåååååår bara inte…”
”Vill du att jag bokar av taxin?”
”Ja. Jag satsar på onsdag!”

Just detta att skjuta upp något jobbigt är ett vanligt beteende hos C. Jag har i alla fall lärt mig att inte pressa C och ge hen en känsla av misslyckande. Jag behöll lugnet inför C. Men jag låste in mig på toaletten efteråt och grät i smyg. Jag är så rädd igen! Allt gick ju så bra! När jag pratar med C så säger hen att hen trivs i skolan, tycker om alla lärare och alla klasskamrater och att det är skönt med taxin. Varför kan inte ungen ta sig dit!? Hur ska vi någonsin orka ta oss igenom skolpliktsåren? Jag kan förstå att C behövde vila efter sin fyra-dagars vecka men C var hemma nästan hela förra veckan och har haft en lugn helg. Jag tycker att hen borde ha orkat idag. Men jag kan ju självklart inte veta hur C känner sig. Nu känns det mer som C har en låsning igen och inte bara brist på ork. En låsning är värre… Maken och jag bara tittade på varandra. En känsla av vanmakt vibrerade i luften. Hur ska vi fixa detta? Och just det… Vi har inte hunnit säga god morgon till varandra eller gett varandra en god morgon-puss eller kram idag heller…

Maken gick hemifrån med 7-åringen. Jag var kvar i huset i ett vakuum av ångest. Det kändes som en tjock dimma omslöt mig och kvävde min kropp. Jag kände mig seg, låg och orkeslös. Jag uppbådade all min kraft för att ge mig in i nästa ångestpass. E, min 11-åring, skulle jag försöka få iväg till skolan efter en tuff skolvecka förra veckan. Vi har gjort en ”deal” med skolan att hen får komma vid 9:30 varje dag eftersom hen är så morgontrött och har svårt att få i sig frukost.

Jag gick in i Es rum och väckte hen. Hen muttrade att hen var trött. Jag sa att nu måste vi försöka följa överenskommelsen vi har gjort med skolan. Men det gick inte! E började gråta och sa att hen känner sig jättestressad av skolan. Så det blev en hemmadag även för E. Vi ska till BUP med E om ett par veckor och då ska vi be om en utredning. Det är lika bra!

Jag har så svårt att veta hur jag ska hantera E. Om jag låter hen vara hemma – blir hen en hemmasittare då? Om jag inte låter hen vara hemma – blir hen utmattad och en hemmasittare då? Det misstaget gjorde vi ju med C. Men när det gällde C gjorde skolan inga anpassningar. De trodde inte på oss. Nu är vi i ett annat läge. Skolan lyssnar på oss och de vill hjälpa oss.

Min dag blev inte som jag hade tänkt mig. Igen. Jag hade tänkt orka städa och fixa lite i huset. Det är kaos överallt!

På släktfika nyligen var vi hos en familj som har en helt nybyggd superfräsch lägenhet. Allt såg perfekt ut. Städat och inrett i god smak. Vi gick runt på husesyn i deras fyra. De öppnade en dörr till sitt förråd och sa:
”Och det här är vårt kaosrum!”.
I min värld såg det inte så kaosigt ut. Jag sa:
”Hemma hos oss är det tvärtom! Vi har många kaosrum och ett rum som är städat!”
7-åringen spände blicken i mig och frågade med hög röst:
”Mamma, vilket är vårt städade rum egentligen?”
Alla skrattade. Och jag kunde inte svara. Vi har nog inget 😉

På den nivån är det i huset. Hela vår tillvaro går ut på att bara ta oss igenom en dag, en vecka, en månad… Ribban ligger på att se till att våra barn får måltider och mellanmål, borstar tänderna och duschar, har rena kläder, blir nattade med kärlek och gos, någon gång läser vi en bok för vår 7-åring. Vi försöker se till att barnen kommer iväg till skolan. Just det momentet tar ungefär 70% av min dagsenergi tror jag. I alla fall om det är en tuff morgon. Huset får vara skitigt, måltiderna får vara halvfabrikat… Så är det bara.

Mitt uppe i detta har vi vår aktiva 7-åring, L, som precis har börjat 1:an och fått sin första läsläxa. Ett barn som är känslostarkt, krävande och påhittigt. Som hela tiden vill hitta på saker. Jag har så dåligt samvete för hen! Jag orkar inte med. Maken orkar inte med. När L vaknar på helgmorgnar så är första frågan ”Vad ska vi göra idag? Kan vi gå till en lekpark? Kan jag leka med en kompis? Kan vi ha gäster?” Jag vet inte vad vi ska göra för att hen ska känna sig stimulerad och nöjd. L tjatar och tjatar och då blir vi trötta och arga. Jag vill inte att L ska tappa sin energi och påhittighet för att vi är negativa.

Jag tänker ofta att jag måste skärpa mig. Att jag måste hitta på mer saker med min härliga glada 7-åring. Jag tänker att ”Imorgon! Då jävlar ska jag vara en bra mamma!”. Men sen kommer morgondagen med full kraft och jag dräneras på lust och energi.

Mina föräldrar hjälper till med barnen en del. Min mamma är fantastisk och brukar då och då hämta L och hitta på något. Hon brukar också hjälpa till med C och E. Jag vet inte hur jag hade orkat utan henne. Hon är dessutom min amatörpsykolog 😉 ❤

Tyvärr har L inga kompisar som bor i närheten så det blir inte någon spontanlek. Allt måste arrangeras och planeras. Jag har inte ork till det!

Imorgon är en planerat ledig dag för C. Skönt! Däremot måste jag försöka få iväg E till skolan. Redan nu när jag tänker på det så känner jag den där pressen och stressen. Jag skulle vilja ha ett liv utan att den känslan ingick i min vardag VARJE DAG.

Jag försöker kravla mig upp hela tiden. Hur länge ska vi behöva leva i ett kompakt vakuum av ångest?

20 kommentarer

Under Anpassningar, Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , ,

september 16, 2016 · 13:15

Jag kravlar mig upp igen! Och igen… Och igen…

 

20160823_095202.jpg

”Livet är inte ett problem som ska lösas, utan en verklighet som ska upplevas.” Med andra ord ska jag bara uppleva alla problem men inte försöka lösa dem! 😉

Min ork och inställning går i cykler har jag märkt. Vissa perioder känner jag bara för att säga upp mig som mamma och sälja (eller skänka!) ungarna på Blocket. Jag känner mig ledsen, uppgiven, urlakad, bitter, avundsjuk och som att livet bara är orättvist och helt jävla (ursäkta!) omöjligt att orka med!

Sen på något sätt kommer kraften och kämpaglöden igen. Det är som att jag ibland måste falla för att hitta ny styrka.

Igår var en tuff dag. Idag är också en tuff dag. Både C och E (11-åringen) är hemma från skolan. C har bara varit i skolan en dag den här veckan och E en och en halv dag. Jag känner mig låg idag med, men jag känner ändå på något sätt den där kraften börja bubbla lite igen. Den där känslan ”Jag ska fixa det här! Jag ger inte upp!”. Jag kommer att stötta mina barn, kämpa med/mot deras skolor, läsa på, anpassa… Mina älskade barn ❤

Jag vet att jag aldrig kommer att ge upp. Aldrig! Jag går på kärlek och kämpar för mina barn. Men jag är trött. Riktigt trött.

Igår kväll var jag på en väldigt bra föreläsning på Aspergercenter. Föreläsningen hette ”Skolans stöd till barn med funktionsnedsättning”. Jag fick också träffa andra kämpande föräldrar. Nätverket ”Elevens rätt” var där och delade ut pris i Skolkurage till föreläsaren Wern Palmius för det jobb han gör för att stötta barn i behov att nå kunskapsmålen. Han jobbar på Specialpedagogiska Skolmyndigheten och de har stor kompetens kring olika funktionsnedsättningar. Dit kan skolor höra av sig för att få tips och råd kring stöd och anpassningar.

Föreläsningen var väldigt givande. Jag ska skriva en sammanställning nästa vecka.

Nu ska jag försöka slappna av. Jag har en stor oro för måndag men jag kan ju inte påverka hur måndagen blir nu. Jag måste lära mig att släppa sådant jag inte kan påverka. Jag gick ju på en föreläsning om stress i våras. Jag ger fortfarande inte mig själv tillräckligt med syre. Jag ger bort allt syre jag har och just nu verkar jag ligga på minus…

Imorgon ska jag på tjejmiddag och tanka energi.
Jag kravlar mig upp och hittar nya grepp! Igen!

Trevlig helg!

20160621_185737-1.jpg

❤ Till alla era som läser min blogg och ger mig pepp här i bloggen och på min Facebook-sida ”Supermamsen”. Jag hade aldrig orkade kravla mig upp utan er. Tack!

12 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , , , ,

september 15, 2016 · 08:54

Jag faller…

20160227_134429.jpg

Jag känner mig så trött och ledsen… Helt slut som människa… Den här veckan har varit riktigt tuff.

Cs plan för veckan var skola mån-tis och tors-fre. Hen ville själv gå fyra dagar. Dock föll det redan i tisdags då C var väldigt trött.

Idag trodde jag faktiskt att C skulle ta sig iväg efter två lediga dagar. Men det gick inte. C mumlade i sängen att hen var trött. Jag frågade om hen skulle komma upp och äta frukost och känna efter lite. Men det gick inte.

Jag har förstått att jag måste behålla lugnet och inte visa stress så jag sa bara:
”Okej, då bokar jag av taxin så vilar du idag!”

Paniken och ångesten som bubblade i min kropp fick jag inte visa. C ska inte behöva känna att hen misslyckas. Nu när jag sitter här och skriver så rinner mina tårar… Jag vill inte ha denna dagliga kamp och denna ovisshet. Jag vill inte behöva känna en oro i min kropp hela tiden. Jag vill kunna slappna av någon gång.

Tänk alla föräldrar som har barn som har en fungerande skolgång. Alla dom som har barn som är lite självgående och går upp på morgonen när en väckarklocka ringer. Dom som har barn som kanske fixar frukost själva och faktiskt går till skolan varje dag om de inte är riktigt sjuka. Dom som har barn som gör läxor, leker med kompisar och orkar med fritidsaktiviteter. Jag är så avundsjuk på dem! Jag hoppas att de uppskattar vad de har!

Jag känner en förbjuden sorg över hur mitt liv ser ut. Jag borde vara glad. Jag har tre fantastiska barn och en fin make. Jag borde vara nöjd med livet. Men vissa dagar, som idag, känner jag mig bitter över att livet inte blev som jag hade tänkt mig. För det är inte som jag hade tänkt mig. Jag såg inte framför mig att jag skulle behöva kämpa så med sådant som för andra bara flyter på. Skit att vi ska ha det så här!

Min 11-åring (som jag tänker börja kalla för E i bloggen) var hemma från skolan i måndags och tisdags. Trött och låg. Igår var jag med E i skolan hela dagen. Jag fanns bredvid som stöd. Men hur ska jag orka? Jag är sjukskriven för utmattning. Jag kan inte hålla på så här…

En sak som jag märkte igår var att lärarna i Es klass betygshetsar väldigt mycket. E går i 5:an! Det kändes som att lärarna lade över sin egen betygsstress på eleverna. E ville inte läsa högt för klassen på NO:n.
Då kom läraren fram till E och sa:
 ”Du måste läsa högt! Annars kan inte jag bedöma dig och då får du inte lika bra betyg!”
E sjönk ihop på bänken och lade huvudet på armarna.
Jag, som är påläst, sa:
”Nej! Det stämmer inte! E, det ska du inte tro på! Lärarna ska hitta olika sätt att bedöma din kunskap. Du måste inte läsa högt för att få bra betyg!”
Jag kände mig så jävla (ursäkta) förbannad! E känner redan en enorm press och stress över skolan. Hur kan läraren säga så?! Jag är så glad att jag var där och hörde detta! Läraren tittade på mig och blinkade lite i samförstånd ungefär som att hon trodde att hennes ord skulle peppa E. Det är ju inte alls hens motivation som brister. Det är orken!
Jag sa bara en gång till:
”E, du kan få bra betyg utan att läsa högt för klassen! Och du går bara i 5:an. Du har gott om tid att lära dig det du behöver!”
Läraren sa ”Ja! Jag skojar bara!” och så gick hon.

E har ingen diagnos vad vi vet. Men vi ska nog göra en utredning. C fick ju sin diagnos först som 13-åring. Våra barn är bra på att hålla ihop alltför länge och det har tyvärr drabbat dem hårt.

Idag kom E inte iväg till skolan. Så nu har jag bara ett av mina tre barn i skolan. Skolan som alla barn ska vara i. Skolan där alla barn har rätt till utbildning på sina villkor och efter sina förutsättningar.

Jag ska ha ett möte med Es lärare och vi ska prata om anpassningar. E har en mentor som är väldigt bra men det är en annan lärare som har NO:n och matten. Jag vet inte hur jag ska få skolan att förstå att betygshets är det sista E behöver just nu.

Det känns som jag har ett högt berg att bestiga. Varje gång jag kommer upp en bit så kommer det ett halt parti och jag glider ner igen. Jag behöver mer rep och fästen att hålla i. Jag tar tag i ett fäste men tappar greppet.

Och jag faller…

Skolan måste hitta rätt verktyg!

Skolan måste hitta rätt verktyg!

55 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , , , ,

september 13, 2016 · 13:38

Energiinventering

Nu kör jag allt på en gång! Finns inte en sekund att förlora! 😉

11-åringen är hemma från skolan även idag. Det gick bara inte i morse. Hen hade sovit dåligt och började oroa sig för all jobbpress i skolan.

Igår gjorde vi en kartläggning av 11-åringens stressorer. Idag har vi gjort en energiinventering med hjälp av klossar. Jag gjorde samma sak med C men inte förrän efter kraschen var ett faktum. Nu har vi chansen att förebygga och stötta i tid! Hoppas jag!

Jag gav 11-åringen 30 klossar och sa att det är hens energiklossar som hen får använda under en dag. Sen skrev vi lappar med vad en dag innehåller och 11-åringen skulle placera ut klossarna.

Fördelning av energiklossar under en hel dag.

Fördelning av energiklossar under en hel dag.

GÅ UPP PÅ MORGONEN OCH KLÄ PÅ MIG: Här lade hen 8 klossar (av sina 30!). Vi pratade lite kring det och hen sa att hen är så morgontrött och att det är jobbigt att tänka på att hen måste orka jobba i skolan. Att hen känner sig stressad av det.

ÄTA FRUKOST: 7 klossar. Hen sa att det är svårt att få i sig något och jobbigt när vi tjatar om att hen måste äta.

GÅ HEMIFRÅN: 3 klossar om det är en morgon som känns bra och hen känner att hen orkar.

VARA I SKOLAN: 8 klossar. Hen vill prestera bra och känner press att jobba. Blir trött av lärarnas instruktioner och känner stress över allt jobb. Tycker att det ibland är livat i klassrummet och svårt att koncentrera sig.

LUNCH I SKOLAN: 4 klossar. Maten är inte god!

Sen var klossarna slut… De räckte inte till:
LÄXOR
MIDDAG
DUSCH
BORSTA TÄNDERNA
KOMMA I SÄNG

Det märks att det är stor energiåtgång för vår 11-åring. 18 klossar går åt INNAN hen ens har kommit till skolan. Här måste vi verkligen fundera och se över vad vi kan göra för att spara energi.

Vi gjorde även en inventering över energiåtgången under själva skoldagen. Även nu fick 11-åringen 30 klossar att fördela.

Fördelning av klossar under en skoldag.

Fördelning av klossar under en skoldag.

MATTE: 6 klossar. Tråkigt och svårt att förstå. Det tar energi att tänka mycket. Jobbigt med långa genomgångar.

NO: 4 klossar. Kan vara roligt ibland men är jobbigt. (samma lärare som i matte)

SO: 1 kloss. Kul med bra uppgifter och tydliga instruktioner. Bra lärare!

SVENSKA: 1 kloss. Kul! (samma lärare som i SO)

IDROTT: 4 klossar. Kul men jobbigt att springa mycket.

ENGELSKA: 2 klossar. Kul!

BILD: 3 klossar. Kul men tar energi att vara kreativ.

SLÖJD: 3 klossar. Kul! (träslöjd är roligast!)

MUSIK: 1 kloss. ”Det tar inte så mycket energi för man kan bara stå där och sjunga.”

LUNCH: 4 klossar. Maten är inte god!

RAST: 1 kloss. Kul och skönt!

FRITIDS: Inga klossar kvar…

Det märks att 11-åringen har höga krav på sig själv att prestera och att hen blir stressad av en stor arbetsbörda. Jag ska prata med lärarna om att begränsa uppgifterna så att hen orkar med och känner att hen kan lyckas. Kanske kan de också hjälpa 11-åringen ta små återhämtningspauser.

Det är som sagt svårt när skolan ser en 11-åring som arbetar bra och håller ihop. Jag hoppas att de förstår att skolan är anledningen till att hen är hemma så mycket.

Hoppas att vi hinner hjälpa vår 11-åring i tid! Jag märker redan att det blir svårare och svårare för hen att komma iväg till skolan. ❤

9 kommentarer

Under Anpassningar, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , ,

september 12, 2016 · 14:50

Kartläggning

När C började visa motstånd till att gå till skolan och var trött så visste vi ju inte att hen hade diagnosen högfungerande autism/asperger/ASD. Diagnosen kom ju efter kraschen.

Nu visar vår 11-åring mer och mer motstånd till skolan. Hen gjorde det även förra läsåret i 4:an. Då ”skyllde” vi 11-åringens mående på C. Nu börjar vi inse att det kanske är något annat med 11-åringen också. NPF är ju väldigt ärftligt! Vad vi vet har varken jag eller maken diagnoser. Men alla har väl drag av olika saker och tittar vi bakåt i våra släkter så kan vi nog se ”källor”. Jag kan känna igen mig själv i vissa diagnoskriterier på både autism och ADHD.

Nu är det en avgörande skillnad! Vi föräldrar har mer kunskap nu. Vi är starkare. Vi vet vad vi kan kräva av skolan. Skolan, samma skola som inte lyssnade på oss innan Cs krasch, vill inte göra fel igen. Den här gången har vi en mycket bättre dialog. Vi anmälde aldrig skolan till Skolinspektionen. Dels för att vi inte har orkat, men också för att syskonen går på den skolan. Däremot har vi fått en ursäkt från skolan och de säger att de har gjort en handlingsplan för liknande ”fall” framöver. Dags att använda den nu kanske! 😉

C kom iväg till skolan i morse trots att hen somnade efter midnatt igår. Hen hade glömt att ta sitt melatonin (eller rättare sagt – vi föräldrar hade glömt ge det till C). Det märks direkt att hen inte kommer till ro då.

Att C kom iväg i morse trots lite sömn är helt fantastiskt. Det är verkligen ett tecken på att resursskolan har lyckats. C trivs där och känner sig trygg. Hen vet att hen kan säga till om orken tryter och då få ta en paus. Det är ingen som kallar hen för lat, tjatar eller ifrågasätter orken.

Taxin kom 20 minuter sent i morse och C hamnade i soffan. Förr hade C fastnat i soffan. Dötid är det värsta som finns! Men taxin kom till slut och C åkte iväg. Det är andra gången taxin är väldigt sen. Det är lite jobbigt att vi måste oroa oss för om taxin kommer i tid eller inte.

11-åringen är däremot hemma idag. Hen lekte med en kompis i fyra timmar i lördags eftermiddag och på lördag kväll hade vi svärmor här på middag. Det blev sent i lördags. 11-åringen (och C) kom i säng först efter kl. 1 på natten. Det märks att sådant påverkar 11-åringen (och C).

Eftersom jag är klokare nu 😉 så låter jag 11-åringen vila idag och hoppas att hen orkar med skolan imorgon. Jag ska ha möte med 11-åringens lärare nu i veckan.

Jag fick ett tips från en kvinna som läser min blogg om att 11-åringen kanske är ett högkänsligt barn (HSP, http://www.hsperson.se/, http://grytenius.com/sv/4-tips-for-dig-med-hogkansliga-hsp-barn/ ).

Jag har läst på lite om HSP nu och det verkar stämma ganska bra på 11-åringen. Hen har alltid varit känslig för andra människors humör, hen har haft svårt med tillsägelser, reagerar starkt på höga ljud, är känslig för hur kläder sitter, är smakkänslig och har svårt att äta om smaken eller konsistensen är fel… Cs mående skapade säkert en kraftig reaktion hos 11-åringen. Hen reagerade också på att jag och maken var stressade. 11-åringen är väldigt empatisk och kan känna in min känslostämning och komma och ge mig en kram. Hen har svårt att sätta ord på sina känslor och har höga krav på sig själv. Hen är djup och reflekterar en hel del kring saker.

Idag har jag passat på att prata med 11-åringen och vi har gjort en liten kartläggning med hjälp av ett material jag beställde till C från www.pedagogisktperspektiv.se . C var inte så intresserad av det materialet men 11-åringen var med på tåget!


Tänk om jag hade förstått allt detta i tid även med C! Men nu är det som det är och jag ska vara glad över att jag åtminstone kan ge min 11-åring bättre stöd i tid.
Vi satt en stund och sorterade in kort och pratade om korten. Det är tydligt att sinnesintryck kan vara jobbigt för 11-åringen. Hen sa också att det kan vara lite olika olika dagar och i olika situationer.

20160912_134351-1.jpg     20160912_134237-1.jpg     20160912_134145-1.jpg     20160912_134022-1.jpg    20160912_133826-1.jpg 

Jag fick fram en hel del viktig information från 11-åringen. Hen sa till exempel att hen har svårt att höra och förstå instruktionerna när läraren står och pratar framför klassen för då är det så mycket annat som stör. 11-åringen sa att det är bättre om läraren kommer och pratar bara med hen.
Hen sa också att det är jobbigt med höga röster och när någon pratar för mycket. Att duscha var jobbigt för i duschen är det nästan för varmt och sen efter blir det för kallt. Att känna lukten av mat som hen inte tycker om är väldigt jobbigt och 11-åringen tycker inte om när jag eller maken är borta en kväll eller en helg. Då känns det konstigt tycker 11-åringen.

Städning tyckte 11-åringen var jättesvårt. Det har vi märkt. Hen kan vara i sitt rum med uppdraget att städa och efter en timme har inget hänt för då sitter hen och tittar igenom gamla teckningar eller en skolkatalog.

11-åringen är VÄLDIGT morgontrött så nu ska vi lämna som förslag till skolan att 11-åringen ska komma lite senare varje dag så kanske hen orkar med skolan! Om vi gör så missar hen 5 lektioner i veckan. Nu är hen hemma 1-2 dagar i veckan vilket är 5-10 lektioner.

Nästa gång ska vi fördela energibitar och se hur vi kan spara 11-åringens energi.

Skolan ser en aktiv och pigg 11-åring de dagar hen är där. Vi ser en trött 11-åring efter dessa pigga skoldagar och ofta finns behovet av en dags återhämtning efteråt. Nu måste skolan anpassa! Alternativet är en utmattad 11-åring och det accepterar jag inte!

Jag börjar bli proffs på det här! 😉 Nu gäller det ”bara” att få med skolan på tåget!

17 kommentarer

Under Anpassningar, Boktips, Diagnos, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Skola, Stress

Taggat som , , , , , , ,

augusti 29, 2016 · 12:43

Idag tog det stopp!

Jag måste komma ihåg att C är på vänster sida! En fantastisk bild! (källa http://www.imaginari.se/material/stressbagaren2.jpg)

Jag måste komma ihåg att C är på vänster sida! En fantastisk bild!
(källa http://www.imaginari.se/material/stressbagaren2.jpg)

Idag tog det stopp för C. Ett stopp som jag på ett sätt har vetat skulle komma men ändå på något vis hade hoppats att vi skulle slippa. Och på en måndag… Det hade jag inte räknat med! C har ju varit ledig två dagar nu. Men i ju för sig, måndagar är måndagar och en tuff dag för många. Det har ju gått så bra… Därför blir fallet så hårt. Egentligen är nog mitt fall hårdare än Cs. Jag får inte lägga in för mycket i det.

C har fortfarande inte lärt sig sina begränsningar gällande ork och energi. C har varit aktiv med vänner i helgen. Vi vill ju inte säga till C att hen inte får träffa sina vänner. Samtidigt vill vi ju inte att C ska träffa vänner på bekostnad av skolan.

Det märktes direkt när jag väckte C att det var en dålig dag. C vände ryggen mot mig och sa att hen var trött och inte orkade gå idag. Jag kände mig nästan svimfärdig. Så mycket känslor som kom på en gång. Ska vi alltid ha det så här? Jag måste inse att C kanske aldrig kommer att få riktigt flyt i sin skolgång.

När jag pratade med C efteråt så sa C att det berodde delvis på att hen var trött. Men också på att det kändes jobbigt att komma iväg (övergången).

Jag kan ta att C är trött och vill stanna hemma, men om det är ”komma iväg” som återigen är jobbigt så har vi en större uppförsbacke. Jag trodde att taxin lite hade ”botat” den delen.

Jag vill komma in i någon form av flyt. Jag vill ha ett ”vanligt liv” med ”vanliga problem”. Inte denna dagliga oro med ångestpåslag. Inte detta magont och tryck över bröstet…

Läraren på resursskolan sa att alla som går där får bakslag och att vi ska vara glada över den fina starten C har fått så hen har något att falla tillbaka på… Skönt med en förstående lärare som inte pressar på! Nu är det bara jag som måste lära mig BACKA!

Jag är glad för den fina starten men sitter återigen med en klump av oro i magen… Jag är rädd! Orolig!

Detta är en viktig läxa för mig. Kanske har jag inte förstått Cs mående tillräckligt i alla fall…? Att det är så skört.

Det jobbiga är att 11-åringen sa till mig i helgen:
 ”Mamma, du vet att det kommer skita sig för C igen va? Det här kommer inte att hålla i sig!”
”Jodå, det kommer det att göra! Det måste det göra!”

När ska jag lära mig att aldrig ta något för givet?

Positiva tankar! Imorgon är en ny dag med nya möjligheter!

Positiva tankar!
Imorgon är en ny dag med nya möjligheter!

9 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , ,

augusti 22, 2016 · 09:41

Fungerande skolgång är ingen självklarhet 

Idag är det skolstart på många håll i Sverige. De flesta barn kände sig kanske lite pirriga och förväntansfulla igår. Många såg framemot att träffa kompisar, både nya och gamla. Vissa kände att det skulle bli jobbigt att komma upp på morgonen och att de kanske inte är supertaggade att börja med skolarbete igen. Men på det stora hela kändes det okej för dessa barn igår.

Deras föräldrar tyckte också att det skulle bli jobbigt att komma upp på morgonen men tänkte att de kommer in i det igen efter några dagar. De kände kanske till och med att det skulle bli skönt att komma in i ”vardagslunken”. Skolan fungerar och flyter på för dessa barn. De passar in i ”normen”.

För andra barn har hela sommaren varit lite förstörd vid tanken på att efter sommaren börjar skolan igen. Vissa barn blir mobbade i skolan och är livrädda för att gå tillbaka. Andra barn har blivit utmattade för att skolan inte har varit tillgänglig på deras villkor. De är oroliga för att återigen bli tvingade in i en miljö och tillvaro som inte passar dem.

Vissa barn har inte varit i skolan på länge. Kanske flera år. Dessa barn har blivit utslagna av det svenska skolsystemet. Jag vill poängtera att dessa barn inte skolkar. De har räddat sig själva genom att vara hemma.

Skolplikten ligger som en tung börda på dessa familjer. Ska föräldrar tvinga iväg sina barn till icke anpassade skolor på bekostnad av barnen själva?

Dessa föräldrar har inte heller kunnat koppla av under sommaren. De vet att de återigen måste börja pressa sina barn att gå till skolan. De vet att uppfyllande av skolplikten är deras ansvar…

Många har möten framöver med Socialtjänsten. Det har återigen gjorts orosanmälningar baserade på hög frånvaro. En frånvaro som finns för att skolan inte möter barnets behov. Föräldrarna har blivit anklagade för att vara ”medberoende” när de stöttar och hjälper sina barn. De har blivit kallade slappa föräldrar som inte har pli på sina barn.

Dessa barn är frånvarande av en anledning! Det handlar om deras arbetsmiljö!

Skulle du jobba om du blev trakasserad av kollegor varje dag?

Skulle du jobba om ditt arbete gick ut på att översätta kinesiska till svenska och du inte kan ett ord kinesiska? (För så känns det nog för dessa barn om de hamnar i en obegriplig miljö)

Och om du som vuxen på grund av en omöjlig arbetssituation (du kan inte kinesiska) blev sjukskriven, skulle du bli tvingad att bo i en annan familj då? I en annan vanlig familj. Skulle du lära dig kinesiska då så att jobbet fungerade? Eller skulle egentligen dina arbetsuppgifter behöva anpassas efter din kunskap och din förmåga?

Skulle du viteshotas om du blev utmattad och inte orkade gå till jobbet? Skulle ett vite göra så att du klarade arbetsuppgifterna bättre? Skulle vitet göra så att du plötsligt kunde kinesiska?

Skulle din chef eller dina kollegor tvinga dig att jobba eller ta hem arbete om du kom och grät och sa att du är helt utmattad?

Nej, jag tror inte det! Varför ska det vara så svårt att förstå att detta gäller även våra barn?

Skolstart idag. För vissa. Inte för alla. Skolan måste anpassas för varje enskild individ. Dessa barn var osynliga på skolavslutningen och de är osynliga nu vid skolstarten.

Pedagogerna på skolorna gör allt de kan med de få och små medel de har. Jag vill betona att det inte är deras fel att de inte räcker till! Felet ligger högre upp och är en penga- och politikerfråga!

Idag vill jag skänka en extra tanke och en kram till alla de barn som av någon anledning inte kommer iväg till skolstarten. Det är inte ert fel. Det är skolsystemet som inte är tillgängligt på era villkor.

Jag vet att ni vill. Och jag hoppas att det blir lättare framöver och att skolan blir anpassad efter just era behov så att ni också kan må bra där!

(bilden är från Messenger)

12 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , ,