Igår skulle vi på middag hos våra grannar. En jättetrevlig familj med en liten 2-åring. 7-åringen tycker att det är kul att leka med 2-åringen och få känna sig stor.
Vi var bjudna hela familjen men vi hade sagt till C att hen inte var tvungen att följa med. Vi vet att sådant tar på Cs krafter och att det kan kännas jobbigt för C.
11-åringen gav vi dock inget val. Vi tyckte att hen skulle följa med! När det var dags att gå sa vi till 11-åringen. Hen tvärvägrade och sa att hen inte tänkte gå. Hen sa att om C slipper tänker minsann inte hen heller följa med. Jag kände mig så himla ledsen och besviken. Det är ju en sak om C inte vill följa med. Men 11-åringen…? Grannarna vet att C har sina svårigheter och är väldigt förstående.
Jag kände mig kluven. Skulle vi tvinga 11-åringen? Ge hen dataförbud om hen inte följde med? Det gjorde vi inte men jag sa att jag verkligen ville att hen skulle följa med och att det kändes konstigt att gå utan hen. 11-åringen är ju inte i balans så jag ville inte vara för hård.
Jag, maken och 7-åringen knallade över tomtgränsen. Grannarna hade dukat fint till hela vår familj. Jag sa att det kanske bara blir vi tre men att vi ska försöka få med oss 11-åringen om en stund.
Vi satt och pratade och drack lite vin. Grannen grillade. Sen när maten var klar gick jag hem och försökte få med mig 11-åringen. Maken gjorde också ett försök. Det gick inte!
Vi började äta. Plötsligt kom C. Hen hade vi inte tjatat på alls. Hen stannade en stund och åt och gick sen hem igen. Så oväntat! Jag blev väldigt förvånad! Och glad!
Jag gick hem en sväng för att mikra lite mat till 11-åringen. Hen tittade på mig och sa:
”Mamma, jag är besviken på mig själv nu. Är du besviken på mig?”
”Besviken? Ja, lite kanske. Men mest känner jag att det är synd om dig för du hade tyckt att det var trevligt och det fanns ingen anledning för dig att stanna hemma!”
”Jag vet…”
Så kan det gå!
Idag har C varit hos tandläkaren. ÄNTLIGEN! Hen har behövt gå i två år men vi har bokat av och bokat av. Flera gånger när det väl är dags att gå så har C låst sig och inte fixat det. Trots att hen vill gå och inte är rädd för tandläkaren på något vis. Skönt att vi kom iväg idag. C hade inga hål trots att hen nästan aldrig klarar av att borsta tänderna på morgonen. Vilken tur!
Nu börjar makens semester. Det kommer inte att bli en lugn harmonisk semester. Det blir det aldrig. Men vi har i alla fall inga tider att passa och vi är två vuxna på tre barn. Vi kan dela upp oss ibland och kanske ge varandra lite pauser så vi kan ladda batterierna.
På söndag åker vi mot stugan vi ska låna (samma stuga som förra året). Vi har bestämt oss för att sikta på Skara sommarland på vägen hem istället för på vägen dit. Vi har pratat med C och hen vill dit. Vi har sagt att då hjälper vi hen komma dit. Vi har också pratat med syskonen och sagt att vi ska hjälpas åt att komma iväg. Att vi SKA dit (men om det blir dåligt väder kanske vi skippar det)!
Vi räknar med att vara iväg en dryg vecka. Sen är vi hemma ett par veckor innan vi åker till vårt eget landställe ett par veckor. Gamingdatorn får följa med hela semestern för att C ska kunna gå ifrån och ladda ibland. Förra sommaren hade vi ingen dator med oss. Hoppas att det fungerar bättre på landet den här sommaren.
Min plan är att försöka vila lite från bloggen och Facebook. Vi får väl se hur det går… Jag kanske skriver lite då och då. Alltid finns det ju något som händer eller som jag grubblar på som jag kan skriva om. Om jag börjar grubbla måste jag skriva av mig så jag kan släppa det sen. Min dator får i alla fall inte följa med!
Nu hoppas jag att den här sommaren blir bättre än förra sommaren. C mådde så dåligt förra sommaren. Nu är det stor skillnad på Cs mående jämfört med förra sommaren. Men jag får inte glömma att det är skört…
Jag hoppas att hela familjen kan ladda energi så att vi ”får till det” med skolbyte för C i höst.
Gilla gärna min sida SUPERMAMSEN på Facebook där jag delar mina blogginlägg och annat läsvärt! 🙂
supermamsen 