Etikettarkiv: autism
Lösenordsskyddad: Att träna på att vara flexibel
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande
Att ta tillvara på ögonblicken
Något som vi börjar bli bättre på är att ta tillvara på ögonblicken. Förr kunde vi bli irriterade om C, och även ibland 11-åringen, ville äta vid sina datorer. När då även 7-åringen hamnade med maten framför TV:n kunde vi känna oss riktigt misslyckade. Numera försöker vi tänka ”Åh! Då kan vi äta en middag tillsammans och hinna prata med varandra också!”
På kvällarna på helgerna kan C (oftast) och 11-åringen (ibland) välja datorerna framför att titta på TV med oss. Då kan ju vi välja en film vi vuxna vill se efter att ha nattat 7-åringen.
Våra tre barn är rädda för getingar. Framförallt 7-åringen. Detta har lett till att maken och jag vid fint väder har suttit ute och ätit i lugn och ro medan barnen har ätit inne. Skönt ju! 🙂
Jag brukar ofta sitta länge på toa. Passar gärna på att läsa en stund.
Om vi har varit iväg på en strand har jag promenerat dit eller hem eller så har maken cyklat. Vi måste ju vara två vid själva badandet men under transporten räcker det med en av oss.
Jag tycker ju om att skriva av mig här i bloggen. Den tiden tar jag mig ibland på morgonen när barnen sover eller sent på kvällen.
Timetimern är toppen! Den använder vi mycket. Om 7-åringen inte kan låta oss vuxna vara i fred ibland blir vi tokiga. Hen är så intensiv. Då brukar vi ställa timetimern på ca 15 minuter och sätta på TV:n eller ge hen paddan och så säger vi ”Den här tiden måste mamma och pappa få prata i fred!” Oftast får vi det då. Ett annat sätt är att, om vi är ute, säga ”Nu kommer det en geting!”. Då rusar 7-åringen in och vi får prata klart. 😉
Något som maken och jag är bra på är att försöka unna varandra att göra saker på egen hand. Jag går ut och äter med vänner och får tid till mina promenader. Jag uppmuntrar maken att hitta på saker med sina vänner och komma iväg och träna. Det tror jag är jätteviktigt när man har ett extra utmanande föräldraskap.
Dessutom får vi avlastning av framförallt mina föräldrar. Det är vi väldigt glada över. Vi behöver tid tillsammans!
Det gäller att försöka se saker positivt och ta tillvara på ögonblicken! Det är inte alltid så lätt…
Dela detta:
Syskonbråk
Jag blir tokig på allt tjafs mellan barnen. De kan inte låta bli att reta varandra. ”Råka” trampa på tån, knuffa till, vifta med något i ansiktet, slå om TV:n, springa in på toa före syskonet som precis skulle dit, stänka lite med blöta händer, sno platsen i soffan eller matbordet, ta syskonens chips, snabbt sno sista bullen, pilla lite, retas lite, rita ett streck på det sista vita ritpappret som syskonet precis skulle ta, ta just den röda pennan som syskonet sträcker sig efter, snabbt slänga fram foten i soffan där syskonet skulle sätta sig, slänga fram benet när syskonet ska gå förbi…Det händer något mer eller mindre hela tiden. Det är som att basen i deras umgänge är retsamhet och sen ibland kan något fungera en liten stund. Det borde vara tvärtom!
Jag vet inte hur många gånger vi har försökt prata med barnen om detta. Vi har gjort familjeregler tillsammans som alla har skrivit under. Inget hjälper.
C mår ju bättre nu och det är helt underbart. Däremot så medför det mer tjafs eftersom C är mer med oss istället för vid datorn. C är ofta en ingångsättare och hen låter väldigt mycket, just nu genom vissling, vilket driver alla till vansinne. C slutar inte när vi ber hen. Detta sätter ofta igång bråk mellan C och 11-åringen.
Om syskonen ömsesidigt busar med varandra och någon av dem vill sluta, och säger till, så lyssnar inte de andra. Framförallt inte C och 7-åringen. C fortsätter med argumentet ”Hen var ju med på det!”. Sen att syskonet i det läget både gråter och skriker gör ingen skillnad.
Paddan kan ligga på ett bord. Någon av barnen kan säga ”Jag ska spela på paddan lite!”. Då rusar något av syskonen fram och tar den för att retas. Den som ville ha paddan hinner bli riktigt sur innan syskonet lämnar över den.
Om jag och maken säger ”Dags att duscha! Vem duschar först?” Så skriker alla barnen ”Inte!”. Sen kan 11-åringen (oftast) säga ”Okej, jag kan duscha först!”. Då brukar C ibland skrika ”Nej! Jag!” och springa före och låsa. Då blir det givetvis bråk. Om vi föräldrar bara bestämmer vem som ska duscha först brukar det inte heller fungera.
Här på landet finns det två hus. Mina föräldrar bor i det ena och vi i det andra. När även min syster med familj är här samtidigt som oss så bor de i stora huset med mina föräldrar (de bor i lilla huset om vi inte är här). Båda husen är självförsörjande. I vårt hus, som är ca 40 m2, finns det två små sovrum. Jag, C och 7-åringen sover i det ena och maken och 11-åringen i det andra. C vill ha på fläkten när vi ska sova men det vill absolut inte 7-åringen så då blir det tjafs om det. Det är ett jättefint hus men vi är väldigt mycket inpå varandra. Soffan är inte så stor.
C har ätit i stora huset med mina föräldrar några gånger och hen väljer ofta att gå till deras hus och sitta där med mobilen. Min mamma och pappa är väldigt hjälpsamma och har sysselsatt barnen med både krocket, kubb och ett par turer med båten. Vi är så tacksamma för deras hjälp! ❤
Syskonbråken leder ofta till att maken och jag blir på dåligt humör. Och så slutar det med att vi bråkar med varandra. Suck… Det tar så mycket energi.
Igår skulle vi spela kubb. Det blev vår familj mot mina föräldrar och min syster med man. Vårt lag var inte helt konfliktfritt om man säger så. C tycker om att pika dem som missar. 11-åringen blir snabbt sur.
Maken och jag brukar skoja om att vi har en motståndsrörelse i huset bestående av våra tre barn. Det är alltid motstånd när vi ska göra saker.
11-åringen är väldigt arg på C för det mesta och reagerar starkt på allt C gör. Om C säger en kommentar kan 11-åringen säga ”Typiskt den där jävla autismungen!”. Så elakt av 11-åringen. C verkar som tur är inte bry sig utan kontrar snabbt med något minst lika elakt. Vi har pratat många gånger med 11-åringen om att hen inte får säga så.
Skolstarten närmar sig. C börjar den 18/8 och syskonen den 22/8. C säger att det ska bli skönt att börja skolan och jobba ikapp. Hen uttrycker ingen oro alls. Än… Tvärtemot förra sommaren då C fick panik och ångest när skolan kom på tal. Jag känner att jag börjar tro och hoppas väldigt mycket nu. För mycket?
Syskonen kan ha roligt tillsammans ibland och hitta på saker som faktiskt fungerar. Jag blir så glad när något fungerar ett tag. Kurragömma eller kull brukar gå ett tag, Pokémonpromenad, krocket, bada… Men det gäller att vara i närheten. Plötsligt spårar allt ur…
Jag vet att alla syskon bråkar med varandra men jag hör av vänner att deras barn inte bråkar riktigt lika mycket som våra. Det är först nyligen som 11-åringen vågar vara hemma själv med C. Förr var 11-åringen rädd för C när de var ensamma i huset. Vi kan fortfarande inte lämna alla tre barnen hemma själva med varandra. Det är mindre fysiskt mellan barnen nu men det förekommer fortfarande en del knuffar, sparkar och slag.
Jag har en syster som är tre år yngre än jag. Vi har givetvis haft våra duster genom åren. Vi är både lika och olika till sättet. Min syster är en av mina allra bästa vänner. Jag kan prata med henne om allt. Mitt i allt kaos vi lever i hinner vi inte ses jätteofta. Men jag vet att hon finns där och jag uppskattar att jag har henne väldigt mycket. Mer än hon tror ❤
Jag hoppas att mina barn i framtiden kan få en fin relation med varandra!
Dela detta:
Att ha en plan B…
(Bilden är från Messenger)
Något som är viktigt för oss är att alltid försöka ha en plan B. Och ibland kanske till och med plan C…
Den bärbara gamingdatorn som vi köpte tar vi numera alltid med oss om vi ska vara hemifrån mer än ett dygn. Det ger C ett lugn att veta att möjligheten att spela finns. Vi har datorn med här på landet men C har inte spelat på flera dagar.
En annan sak vi tänker på är att gardera oss ”Vi har tänkt åka och…men om…så kanske vi åker en annan dag istället” osv.
När vi skulle åka till fjällen i påskas hade vi också en plan B. Om C skulle få en låsning och inte lyckas åka så skulle min mamma komma och bo med C. C visste om plan B, men vi lyckades ju komma iväg.
Nu är planen att vi ska vara här på landet till den 14/8. Alltså drygt två veckor totalt. Förra året mådde C dåligt så vi fick dela upp oss. Jag tyckte att det var jättejobbigt. I år har vi planerat för att maken och C eventuellt åker hem några dagar. När vi nu frågade C så verkade det ändå som att C vill stanna här.
Nästa vecka, om vädret är okej, kommer en kompis till C hit ett par dagar. Det är bra för C att träffa någon kompis innan skolstart.
Idag kommer min syster med familj hit. Imorgon ska vi ha kräftskiva. Förra året missade C kräftskivan för att hen mådde dåligt. Jag är så glad att C klarar av att vara med i år!
Vi lär oss hela tiden. Plan B är nödvändig för att vårt liv ska fungera!
Dela detta:
Under Diagnos, Pedagogiska tips!, Rutiner
Surdag
(Bilden är från Messenger)
Idag har jag en riktig surdag. En säga-upp-mig-som-mamma-och-skänka-ungarna-på-Blocket-dag.
Barnen har ett trist och otrevligt tonfall. De är lata. De verkar tro att de bor på ett hotell med helpension och full service 24/7. De bråkar med varandra. De lyssnar inte på mig och maken.
Dagar som dessa faller jag hårt. Jag känner att jag vill byta liv. Det var inte så här mitt liv skulle vara ju.
Jag kan fortfarande ha visioner om hur saker skulle eller borde vara. Förväntningar som jag innerst inne vet inte är realistiska.
Jag hatar dagar då jag faller. Men vissa dagar är det som att jag nästan måste tycka att allt är skit. Som att jag måste vältra mig i det och tycka synd om mig själv. Efter en sådan dag brukar jag kravla mig upp och kämpa vidare. För det måste jag.
Jag satt på altanen och surade med en kopp kaffe nu på eftermiddagen. C kom ut och sa:
”När jag är sur och känner som du brukar jag ibland lägga mig på studsmattan och titta på himlen. Jag brukar titta om molnen föreställer något. Och så brukar jag lyssna på alla ljud!”
”Jaha… Det låter skönt!”
”Kom nu och lägg dig bredvid mig på altanen!”
Jag gick dit.
”Slappna av nu och titta på molnen mamma. Och lyssna på vinden! Ta djupa andetag!”
Jag ansträngde mig för att slappna av.
”Ser du vikingaskeppet där?” C pekade.
Jag kände mig lugnare och lugnare. 7-åringen kom ut. Det var hen och 11-åringen jag var mest sur på. 7-åringen var kaxig och otrevlig och 11-åringen vägrade äta och stängde in sig på rummet.
7-åringen lade sig bredvid mig och tittade mot himlen. Hen låg still en liten stund och gick sen iväg.
”Känns det lite bättre nu mamma?” frågade C.
Det gjorde det faktiskt!
Det kan vara riktigt tufft ibland men kärlek ger energi! ❤
Dela detta:
Promenad med Pokémonjakt, vissling och glass
Nu är vi på landet. C har ju inte så mycket att göra eftersom hen inte kan bada. En dryg vecka kvar med gips. Suck…
Eftersom C återigen har blivit väldigt intresserad (nästan fixerad) av Pokémon så är det ett evigt tjat om att åka iväg och köpa fler Pokémonkort. C fick ju många kort igår på väg hit, så egentligen tycker jag att det räcker.
C föreslog idag att hen och jag skulle ta en promenad till den lilla affären som ligger 4 km från stugan och kolla om det fanns kort där . Jag sa till C att det inte var så troligt att det fanns. C sa att hen ville chansa.
Vi gick till affären och pratade. C fångade Pokémon. Givetvis fanns det inga kort. Men vi köpte glass och dricka och vandrade hemåt igen.
C låter ofta mycket. Just nu är det vissling. På vägen hem började C vissla. Efter ett tag tyckte jag att det blev jobbigt. Jag bad C sluta. Det fungerar sällan utan brukar oftast leda till ännu högre och intensivare vissling. Så blev det nu också. Jag kände hur jag började blir mer och mer irriterad. Tänk tänk tänk!
Jag kom på att vi båda kunde vissla olika melodier och så fick den andra gissa. Så gjorde vi och det var kul. Efter ett tag rann visslandet ut i sanden och vi gick och pratade istället.
Vi kom in på hösten och skolstarten. C sa ”Jag känner mig inte orolig för skolan! Det känns bra och ska bli skönt att plugga ikapp!”
Jag blev så glad när C sa så. Förra sommaren mådde C mycket sämre psykiskt.
Jag sa till C:
”Minns du när du mådde som sämst? När du sa att du längtade till att orka lika mycket som du gjorde förr.”
”Ja. Då orkade jag nästan ingenting!”
”Nä, du gjorde inte det. Men nu är ju gamla C nästan tillbaka!”
”Ja! Pappa och du sa ju att ni skulle hjälpa mig tillbaka! Det har ni gjort!”
C tittade på mig:
”Bli inte sådär tårögd nu mamma!”
”Jag? Tårögd? Absolut inte!” Jag blinkade snabbt bort tårarna och log mot C som log tillbaka.
Oron för hösten gnager lite då och då. Men jag hoppas på en vändning nu!
C och jag gick 8 km och det var jättemysigt. När vi kom tillbaka till stugan sa C:
”Vi kanske kan gå till affären igen någon dag!”
”Ja, men nu vet vi att det inte finns några kort där!”
”Det gör inget! Det var kul ändå!” 🙂
Dela detta:
Att hitta en möjlig väg
Nu sitter vi i bilen på väg till landet. Det känns alltid lika skönt när vi lyckas ta oss iväg. Det är jobbigt med ovissheten. Att aldrig veta hur det ska gå och hur Cs dagsform är. På det stora hela har det blivit bättre men man kan aldrig veta säkert om vi kommer att lyckas.
C uttryckte i början av veckan att hen inte vill åka till landet. Det känns alltid så oroande när C säger så. Jag sa ”Vi ska åka till landet och vi kommer att hjälpa dig komma iväg! Om du vill kan vi åka på söndag!”. Vi hade egentligen bestämt fredag. Vi pratade inte mer om det just då.
När C var yngre var hen helt inne i Pokémon. Nu i och med Pokémon Go har intresset väckts till liv igen.
Häromdagen började C tjata om att hen ville ha Pokémonkort. Jag tänkte att detta kan jag passa på att utnyttja.
”Absolut! Vi tänkte köpa Pokémonkort till dig på väg till landet på söndag. Du behöver ju något att sysselsätta dig med!”
”Tänkte ni!?” sa C glatt och förvånat.
”Japp!”
”Men skulle vi inte åka på fredag?”
”Jo, om du vill!”
”Jag vill det! Jag kan inte hålla mig tills på söndag!”
Nu har vi alltså åkt iväg och på vägen har vi köpt Pokémonkort. Det blev en smidig övergång utan ångest. C hade bara fokus på korten.
Vissa kanske kallar detta för att muta. Jag kallar det för att hitta en möjlig väg! 🙂
Dela detta:
Provocerad
(bilden är från Messenger)
Ibland blir jag så sjukt provocerad av mina barn. Vid dessa tillfällen har jag glömt allt om lågaffektivt bemötande, förberedelse och att själv behålla lugnet. Jag blir vansinnig. Och då brister jag. När jag brister kan jag ofta säga saker som jag sen ångrar…
Igår skulle vi ta oss iväg och bada med min syster med familj (de hade fikat hos oss innan). C ville inte följa med pga gipset.
Maken skulle cykla till badet med 7-åringen. 11-åringen skulle åka bil med min systers man och deras 2-åring. Jag skulle promenera med min syster så vi skulle hinna prata lite ostört med varandra. Jag hade inga fickor på mina byxor och ville således inte ta med någon hemnyckel. Jag sa till C som satt vid datorn:
”Kan du komma och låsa dörren! Jag tar ingen nyckel!”
”Men åh vad jobbigt! Jag tänker inte låsa!”
”Jo gör det är du snäll!”
”Nej har jag sagt!”
Jag kände hur jag började koka!
”Du är så egoistisk! Jag ber ju om hjälp nu!”
”Nej! Jag tänker inte låsa! Jag orkar inte!”
”Hur kan det vara jobbigt att gå till hallen, låsa och gå tillbaka till ditt rum? Du är så lat!”
Sen kom jag på att min systers man kunde ta nyckeln i bilen (maken hade redan cyklat iväg med 7-åringen) så jag gick till C och sa det. Då sa C:
”Men vem låser upp när ni kommer hem?”
”Det gör pappa! Han och 7-åringen cyklar så de kommer hem före mig och 11-åringen för vi ska promenera hem!”
”Bra!”
Vi var i väg och badade i ca. en timme. Sen skulle vi ta oss hem. Maken och 7-åringen cyklade iväg. Jag och 11-åringen hade en mysig pratpromenad. Det började dugga lite på vägen. När vi kom hem hade maken och 7-åringen inte kommit hem än för det visade sig att de tog en extrasväng.
Jag knackade på Cs fönster, som var öppet, och bad hen låsa upp dörren.
”Men pappa skulle ju öppna!”
”Ja men pappa är inte hemma än och det regnar. 11-åringen och jag vill komma in!”
”Du sa att jag inte skulle behöva öppna. Jag tänker inte öppna!”
”Men för i helvete! Det blir inte alltid som man har sagt! När ska du fatta det? Det regnar och vi vill komma in! Nu! Du är så himla egoistisk!” Efteråt ångrar jag mitt utbrott men då är det för sent…
Precis då kom maken och kunde låsa upp åt oss. Vilken tur!
C och 11-åringen hamnar ofta i soffan eller i någon av deras sängar och busar och kittlas. Nästan alltid slutar det med att 11-åringen blir ledsen. I morse satt de tillsammans i Cs säng och tittade på en Pokémonfilm. Jag hörde hur de började busa. Jag tittade in i rummet. Det såg lite på gränsen ut.
Jag sa:
”Sluta nu innan någon blir ledsen!”
”Men det är kul!” sa båda.
”Okej! Men lyssna på varandra om någon vill sluta!”
De fortsatte busa. 11-åringen började protestera lite. Jag gick in i rummet igen och sa till 11-åringen:
”Bryt nu! Gå till ditt rum istället!” Jag visste alltför väl hur detta skulle sluta…
”Nej! Jag vill vara här!” sa 11-åringen med bestämd min.
Efter ett tag kom 11-åringen farande ut från Cs rum gråtandes.
”C slog mig på näsan!”
”Jaha! Skyll dig själv! Jag bad dig sluta och gå. Du vet hur det brukar bli! Jag tycker inte ett dugg synd om dig!”
”Du är så jävla dum i huvudet!” snyftade 11-åringen.
Ja, jag kanske är det…
11-åringen har det ju jobbigt med maten. Vi anstränger oss verkligen och försöker laga mat som hen kan tänka sig äta. Ibland när jag eller maken har gjort oss till och lagat något som hen brukar kunna äta så vill 11-åringen inte äta i alla fall:
”Det smakar inte som det brukar!”
”Det är exakt som det brukar! Vi har inte gjort något annorlunda!”
”Men jag kan bara inte äta detta! Det är äckligt!”
”Svält då för i helvete om du är så jävla bortskämd och kräsen!”
Inte en kommentar jag är nöjd med efteråt om man säger så… 😉
(bilden är från Messenger)
7-åringen tar inte ett ”Nej!”. Ibland kan jag vara lugn och förklara mitt ”Nej!”. Andra gånger brister jag totalt när 7-åringen tjatar.
”Kan jag få tuggummi?”
”Nej inte nu! Vi ska äta snart!”
”Men jag vill ha nu!”
”Nej har jag sagt!”
7-åringen kommer tillbaka tuggandes på ett tuggummi.
”Jag tog två tuggummi!”
”Men du fick inte ta tuggummi alls sa jag ju!”
”Nä men jag gjorde det för jag ville det!”
”Du ska göra som jag säger! Nu spottar du ut det där!” Jag drar fram papperskorgen och 7-åringen börjar gråta.
Inte helt nöjd med det heller…
Efter tillfällen som dessa brukar jag känna mig väldigt missnöjd med mig själv. Vissa gånger brukar jag be barnen om ursäkt eller förklara lite mer varför jag blev så provocerad.
Jag kan ju inte alltid hinna tänka efter före… Det ligger liksom inte i min natur 😉
Dela detta:
Under Diagnos, Kommunikation, Stress, Vardag
Att försöka få lite flyt
Vår dagsform är lite upp och ner. En bra dag följs ofta av en lite mindre bra dag. Vi har inget flyt i vår familj men vissa dagar är vi lite högre upp över ytan. Andra dagar hinner vi knappt upp med näsan för att kippa efter luft.
C och 11-åringen har suttit mycket vid datorerna sedan vi kom hem från stugan för en vecka sedan. Maken och jag vill att de ska vara ute lite varje dag i alla fall. Vi använde oss av tipset från kommunikationskursen vi gick:
”Vi har märkt att ni spelar väldigt mycket. Vi tycker att ni spelar FÖR mycket och skulle vilja att ni gör något annat än sitter vid datorn åtminstone en stund varje dag. Fundera tills imorgon hur ni tycker att vi ska lösa det och kom med förslag. Har ni inga egna förslag så kommer vi att bestämma något åt er.”
”Okej vi ska tänka!”
Efter det samtalet har de faktiskt på eget initiativ lämnat datorerna en stund varje dag. De vill ju inte att vi ska bestämma! 😉 Någon eftermiddag har vi fått påminna dem och då har de lämnat datorerna en stund.
11-åringen och 7-åringen älskar att bada så dem är det lätt att roa. Om vi inte orkar åka iväg kan vi sätta på vattenspridaren. Det är värre med C som har sin gipsade arm. Hen älskar egentligen också att bada.
C klagar mycket på gipset. Att det är varmt och kliar. Jag kan förstå det! Nu är det två veckor kvar med gips. Suck…
Syskonen tjatar om bad hela tiden. Inte så konstigt för det är ju så varmt. Till och med jag har badat ett par gånger (och det är inte så vanligt 😉 ) Jag har använt timetimern väldigt mycket. Det blir lite mindre tjat då i alla fall. Jag ställer den på en tid (max 30 minuter har jag testat) och säger ”Efter den tiden ska vi göra oss i ordning och åka och bada!” eller ”Den tiden vill mamma sitta och läsa bok!”
Något som också kan fungera ibland är att sätta på en film till 7-åringen. Om vi har tur får vi då en liten paus från allt tjatande!
Något som är jobbigt är alla övergångar. Vi hinner oftast bli på dåligt humör innan vi tar oss hemifrån. Sen när vi är iväg brukar det fungera bra. När vi ska hem blir det tjafs igen för barnen kommer inte upp ur vattnet när vi säger till dem.
En sak som är svår är att förbereda lagom. C vill veta vad som ska hända i förväg men kan bli besviken om det inte blir av. Det är viktigt att säga ”Vi har tänkt titta på film ikväll men om 7-åringen inte somnar i tid så kommer vi bara att se halva filmen. Blir det alldeles för sent får vi kanske vänta tills imorgon!”. Då vet C att det inte är 100% säkert att vi ska titta på film. Vi måste gardera oss.
7-åringen behöver också förberedas. Men om vi säger till hen ”Imorgon ska vi bada!” så tjatar hen om bad så fort hen öppnar ögonen på morgonen. Här får vi säga ”Imorgon ska vi bada. Vi vet inte riktigt vilken tid. Det beror på när vi vaknar. Vi ställer timetimern på 30 minuter när det är 30 minuter kvar tills vi ska åka så vet du!”. Det kan fungera men det kan också bli tjat ”Ska jag ställa den på 30 minuter nu?”
Jag brukar även ställa timetimern en stund innan det är sovdags för 7-åringen. Annars kommer alltid sovdags som en chock och det blir en konflikt.
Ett annat problem är maten. Det är så svårt att hitta på både luncher och middagar som passar alla! Frukost har vi nästan gett upp. Barnen äter inte. C är en gourmet och vill ha lite varierande mat och gärna fisk.
11-åringen äter nästan ingenting. Om det ska duga måste det vara exakt rätt kryddning och konsistens. Något som fungerade igår, fungerar inte idag. Det är jättejobbigt. Hen skulle kunna leva på chicken nuggets från Mc Donalds och chips. Dietisten sa att vi ska ge hen det som hen äter så det blir väldigt begränsad kost. Mc Donalds har vi ju inte råd med varje dag men det blir nästan två gånger i veckan. Köttfärs med pasta fungerar oftast men det är C såååååååå trött på. 7-åringen äter också ganska dåligt. Maken grillar mycket och det är oftast populärt hos alla som tur är. Men vi kan ju inte grilla 14 gånger i veckan!
Något som vi har gjort nu på semestern är att ha filmmys med C och 11-åringen efter vi har nattat 7-åringen. Det är en aktivitet som fungerar bra. Vi har nu tittat igenom alla Harry Potter-filmerna (kul att se dem igen) och igår började vi titta på Hobbit. Jag bara älskar ”Hobbit” och ”Sagan om ringen”!
Jag tycker om karaktären Hagrid i Harry Potter-filmerna. Han är så snäll och omtänksam och tror gott om alla varelser. I en film sa han något liknande detta (kommer inte ihåg exakt) ”För att klara av varelser måste man veta hur man lugnar dem!” Det stämmer ju bra på barn med! Och vuxna! 😉
För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att Cs förmågor börjar komma tillbaka. Det gör mina med! Jag har varit sjukskriven 100% sedan november 2015. Jag har haft svårt för att somna på kvällarna, haft mycket huvudvärk och magont, haft svårt med minnet och koncentrationen… Nu märker jag att jag sakta börjar må bättre. Jag har inte huvudvärk lika ofta. Jag har oftast lite lättare för att somna på kvällarna. Och jag har äntligen börjat kunna läsa igen! Läst har jag gjort hela tiden men inget skönlitterärt. Det har inte fungerat för jag har börjat grubbla och tappat bort mig i handlingen. Efter att ha läst om samma sida 20 gånger har jag gett upp. Nu läser jag! Och jag är inne i boken och kan koppla av. Åh vad jag har saknat det!
Jag hoppas att det inte är en tillfällig ljusning. Det är ju semester utan stress och press och alla krav som skolplikten medför. Jag hoppas att jag faktiskt mår bättre. På riktigt.
Om ungefär en vecka åker vi till landet. Jag hoppas att det fina vädret håller i sig. Där har vi en egen strand så då blir det lättare med badandet.
Vi försöker vi få lite flyt i tillvaron… Tur att det finns hjälpmedel! Mina ”hjälpmedel” är timetimern, Melatonin (alla tre barnen får det för att kunna komma till ro innan sovdags), kurser, bloggar, böcker, grupper på Facebook med tips, råd och pepp, släkt och vänner…
Klicka på bilden. Där står det hur bra mamma jag har tänkt vara imorgon 😉
Dela detta:
Lösenordsskyddad: Man kan lära gamla hundar sitta!
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Rutiner
