Lösenordsskyddad: Hyperaktivitet
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under ADHD, Diagnos, förälder, Förståelse, Vardag
Minfältet
(Bilden är från Messenger)
I en familj där alla barn har olika funktionsvarianter (en asperger, en ADD, en ADHD) är det lätt att råka trampa på minor. Numera vet jag oftast var minorna finns och kan hitta en väg runt dem. Vissa minor dyker dock oväntat upp och exploderar.
En mina jag vet om är att det är viktigt med ett sugrör i 8-åringens O’boy på morgonen. Jag har försökt strunta i det några gånger men då blir 8-åringen arg och dricker inte. Nu blir det alltid sugrör.
En annan mina är att göra maten fel till E, min 12-åring med selektivt ätande. Pannkakorna måste vara i exakt rätt nyans och jag kan inte smyga ner ett extra ägg eller grövre mjöl för ”det smakar inte som det brukar” då, och då äter inte E. Detta gäller all mat vi lagar hemma. Vi måste göra ”rätt”.
Det kan också explodera om jag inte förbereder barnen när det är dags för aktivitetsbyten. TimeTimern är min bästa vän! De behöver förberedas innan måltider, gå hemifrån, sovdags…
Att ha en plan B och ofta även plan C är ett måste. Om även barnen är införstådda i dessa reservplaner så är det ännu bättre.
En farlig mina är att säga saker utan att tänka efter före. För C, min 15-åring, är allt som är sagt gjutet i sten.
Andra minor är t ex att tro att barnen kan vara själva i soffan en stund, att inte ha rätt kläder tvättade och rena, att köpa fel sorts chicken nuggets (måste vara McD eller ICA), att råka använda ordet ”kanske” (vilket tjat det blir då!), att inte aktivera 8-åringen, att inte vara låg-affektiv…
En mina som kan få konsekvenser är att tänka ”8-åringen behöver nog inte melatonin för att somna idag!” Det brukar vi behöva sota för i några jobbiga nattningstimmar. Nu försöker vi ta en melatoninpaus på sommaren så det blir sena kvällar. 8-åringen vaknar ändå vid 7-tiden och börjar tjata ”Vad ska vi göra idag?”
Nu har jag snart haft två av mina sex semesterveckor. Med minfältet ständigt laddat med nya minor är det inte lätt att få avkoppling.
Vissa kan ha åsikter om allt detta och tycka att det är curlande. Själv hade jag kanske förr också sett det så. Men vi har trampat på dessa minor alltför många gånger och det tar oerhörd kraft och energi från både oss och barnen.
Att vi undviker dessa minor gör att vi får en lite mer hanterbar tillvaro. Vi kompenserar där det behövs. Vi försöker hitta möjliga vägar.
Dela detta:
Lösenordsskyddad: Affektutbrott
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under ADHD, Anpassningar, Diagnos, Kommunikation, Pedagogiska tips!
Lösenordsskyddad: Oro och katastroftankar
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under ADHD, Diagnos, Förståelse
Om boken ”Konsten att fejka arabiska. En berättelse om autism”
Jag har precis lyssnat klart på en bok. Under 11 timmar och 29 minuter har jag i någon vecka tagit promenader och lyssnat och reflekterat. Boken har berört mig på djupet.
Boken finns bla att ladda ner på Storytel eller att köpa på Adlibris.
Boken är en självbiografi av Lina Liman och heter ”Konsten att fejka arabiska. En berättelse om autism” (Albert Bonniers förlag).
Lina beskriver kampen hon har fört för att passa in och ”vara normal”. Hur hon har kämpat för att spela en roll och hela tiden inuti känt att hon är annorlunda. Att det sociala, som tillsynes är så lätt för andra, har varit en energikrävande och stor utmaning för henne.
Mina tårar har runnit mer än en gång under mina promenader. Linas beskrivning är så gripande och gör så ont.
Lina tog rollen som ”den högpresterande eleven” som så många flickor gör. Och hon gjorde det bra. Hon flög under radarn alltför länge.
Hennes kamp för att passa in och hennes skuldbeläggande på sig själv ledde till ätstörningar, självskador och självmordsförsök. I ett försök att skapa en begriplig tillvaro utvecklade Lina även tvång.
Lina blev dessutom felbehandlad inom vården/psykiatrin.
Först som vuxen fick Lina en förklaring till varför hon har känt och mått som hon har gjort… Till varför hon inte har orkat… Hon har autism (asperger).
Äntligen fick hon en förklaring och kunde vara lite snällare och lite mer förstående mot sig själv.
En djupt rörande bok som jag verkligen rekommenderar. Lina beskriver berörande och målande om hur det är att leva med autism och känna sig utanför och annorlunda.
Boken tar upp mycket av det som jag har berört i bloggen på olika sätt. Jag är fortfarande i processen att förstå och stötta min 15-åring som fick sin autismdiagnos för två år sedan.
Boken har verkligen gett mig en viktig inblick i hur det kan vara.
Lina har skrivit om mycket som jag känner igen. Ojämnheten som gör det svårt att veta vilka krav jag kan ställa i olika situationer, svårigheter med automatisering och känslig perception.
Jag har fått en större insikt i hur viktigt det är att ha rimliga krav och förväntningar och att om förmågan saknas så hjälper det inte om viljan finns där.
Lina skriver om sin starka ångest och hur svårt det är att leva när man inte förstår sig själv och inte heller förstår andra. Känslan av att vara vilsen…
Boken visar verkligen på vikten av att få en diagnos tidigt för att kunna få stöd och hjälp i livet. Vikten av att förstå sig själv och också att få mötas av kunskap och förståelse. En mycket stark skildring!
Dela detta:
Under autism, Boktips, Diagnos, Förståelse
”Vilken tur ni har! Då kan ni ju få vårdbidrag för alla era barn!”
När jag berättade för en kollega att även L hade fått en diagnos nu sa kollegan ”Vilken tur ni har! Då kan ni ju få vårdbidrag för alla era barn!”
Där och då blev jag helt ställd och hade ingen bra replik. Nu i efterhand har jag kommit på flera.
”Toppen och toppen… Det har varit så tufft att få hjälp och stöd till våra barn att både maken och jag är sjukskrivna för utmattning!”
”Två av mina tre barn har mått så dåligt i en icke anpassad skolmiljö att de har kraschat. Men det kanske du skulle tycka vore toppen?”
”Försäkringskassan har gjort bedömningen att mitt föräldraskap innebär så mycket merjobb jämfört med ett ”vanligt” föräldraskap att de räknar med att jag måste gå ner i arbetstid för att orka med. Eller få lite ersättning för all utebliven arbetstid jag har på grund av alla möten som rör mina barn. Vill du byta liv med mig?”
”Mina tre barn har alla olika svårigheter och behov som innebär att jag i princip jobbar hemma hela tiden. Jag kan aldrig koppla av hemma eller lämna alla tre hemma tillsammans själva trots att de är 8, 12 och 15 år. Men du kanske skulle tycka att det vore toppen att ha det så?”
”Vi måste lägga ner tid på kurser och föreläsningar för att få tips kring hur vi kan stötta våra barn på bästa sätt. Vi får ju kompetensutveckling om det är det du menar med toppen?”
”Jag älskar mina tre fantastiska barn och jag skulle aldrig i livet vilja byta ut dem. Däremot skulle jag mer än gärna avstå vårdbidraget om mina barn hade sluppit kämpa så! Hur hade du tänkt i min situation?”
Tror ”folk” på allvar att man söker diagnos på sina barn för att få ett fjuttigt vårdbidrag? ”Folk” som på allvar tror det har en sådan okunskap att det förmodligen är lönlöst att försöka förklara hur livet ser ut för oss som har rätten/möjligheten att söka ett bidrag. Det finns en anledning till att vi har den rätten!
Dela detta:
Nu har alla mina tre barn papper på en funktionsvariation (NPF)
För ett tag sedan fick även L, min 8-åring, sin diagnos. Hen fick som väntat ADHD kombinerad form (hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter). Nu har vi ett papper på det. Ett bevis. Vi har dock länge vetat om det och försökt anpassa.
Nu har alltså alla mina tre barn en egen funktionsvariation, en NPF-diagnos (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). C har asperger (högfungerande autism), E har AD(H)D och selektivt ätande och L har ADHD med stort H.
Jag söker inte diagnos på mina barn. Jag söker en förståelse för deras sätt att fungera och jag söker verktyg för att stötta och hjälpa dem på rätt sätt.
Att L fick ADHD-diagnos var som sagt väntat. L är vårt yrväder. Det är full rulle hela tiden. På återgivningen som psykologen hade med L fick hen en beskrivning som hen kunde känna igen sig i.
L kunde verkligen känna igen sig i ”allergisk mot att ha tråkigt”. Det märks!
Och det faktum att L inte har någon stoppknapp känner vi också igen. Att hinna tänka efter före är inte lätt.
Något som har varit skönt med Ls utredning är att vi föräldrar och skolan har sett samma sak. Så var det inte med C och E. Då såg skolan ingenting och ifrågasatte vad vi föräldrar pratade om.
Många som hör att vi har tre barn med diagnos frågar ”Var kommer det ifrån? Har du och din man diagnoser?”
Svaret på den frågan är ”Nej! Ingen av oss har det.”
Maken och jag har båda haft en fungerande skolgång. Ingen av oss har haft svårt med vänner eller relationer. Vi har inga svårigheter med att få privatlivet eller yrkeslivet att fungera. Dock har vi ju olika personlighetsdrag och jag kan känna igen både mig och maken i olika diagnoskriterier för både autism och ADHD.
Jag kan se drag/personligheter hos andra personer i släkten också. Men ingen av oss skulle få en diagnos för vi uppfyller inte tillräckligt många diagnoskriterier och det är inte funktionsnedsättande så att det påverkar livet negativt.
Nu vet vi mer om våra tre fantastiska barn. Vi vet deras styrkor och deras svårigheter och behov. Nu kan vi, och deras skolor, hjälpa dem framåt.
Vi kommer att gå kurs framöver på ADHD-center. Det är verkligen toppen att sådant finns!
L har det svårt med sina relationer. Vi ska försöka hjälpa L med det på olika sätt. Jag har beställt ett material som jag kommer att skriva mer om framöver.
Nu blir det lärarbyte för L i höst. Vi hoppas att det blir bra. Vi får se om L eventuellt får börja med medicin om det inte fungerar i höst. Läkaren tror att L kan bli hjälpt av lite medicin för att få någon chans att landa lite, hjälpa koncentrationen och hinna tänka. Vi får se hur vi gör.
Ja… Från att ha varit en blogg om mina tankar och känslor som mamma till ett barn med asperger (högfungerande autism) och hemmasittarproblematik så innehåller den nu även mycket om AD(H)D och selektivt ätande. Framöver kommer det nog bli mycket om ADHD. Vad kompetent jag blir! 😉
Gilla gärna min sida om ni vill hänga med framöver!
https://www.facebook.com/SupermamsenAspergerbarn/
Dela detta:
Under ADD, ADHD, autism, Diagnos, förälder, Förståelse, Selektivt ätande
Spelarbyten och taktik
I en familj med barn som har olika behov krävs det mycket planering och kreativitet. Vi måste verkligen tänka igenom olika scenarier och situationer för att få en så smidig tillvaro som möjligt.
På helgerna byter maken och jag av varandra. Eftersom vi är i en sits då vi inte kan lämna våra tre barn hemma själva trots att de är 15, 12 och 8 år så får vi turas om. Maken försöker komma ut på en cykel- eller joggingtur och jag på en promenad. Någon av oss måste hålla oss hemma och hålla ställningarna. Därför är det så skönt att ibland ha barnvakt. Då kan vi t ex gå en promenad tillsammans. Det kan vi aldrig annars.
Vi brukade förr behöva turas om att sitta mellan barnen i soffan så att det inte skulle bli bråk. En fick fixa i köket och den andre fick agera barriär mellan barnen. Numera behövs inte det för C och E sitter mest vid sina datorer om de är hemma. C är oftast inte hemma. L har med andra ord oftast soffan för sig själv.
Vid tandborstning måste också någon av oss föräldrar finnas med för att undvika tjafs. Även i hallen om alla ska iväg samtidigt.
Om jag tänker efter så är det faktiskt så att de flesta situationer kräver att antingen jag eller maken finns i närheten. Ibland kan jag känna mig väldigt kvävd.
Hela morgonrutinen kräver att vi är två föräldrar hemma. Alla tre barnen behöver mer eller mindre en egen dirigent. Även på kvällarna underlättar det om vi är två men man kan klara det själv eftersom barnen har lite olika sovtider. Dock tar det nästan hela kvällen om man är ensam. Det är skönt med spelarbyte.
Eftersom både maken och jag är delvis sjukskrivna för utmattning så behöver vi återhämtning. Hemma kan vi inte få återhämtning. Den måste ske utanför huset. Det blir många spelarbyten för att orka med.
Självklart tränar vi våra barn i självständighet på olika sätt. Vi vill ju att de ska växa och mogna. C har fler och fler bitar på plats men behöver fortfarande stöd i vissa situationer.
L är väldigt energisk. Ibland kan det bli så otroligt intensivt och jag kan känna – Jag måste ut NU!
Jag vet att det finns många ensamstående föräldrar som kämpar med detta. Det är tillräckligt tufft när man är två.
Idag vill jag skicka en peppkram till alla fantastiska ensamstående föräldrar! Ni är hjältar varje dag!
Glad midsommar!
Dela detta:
Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, förälder, Förståelse, Vardag
Äntligen sommarlov!
Nu på slutet av den här terminen har det verkligen gått framåt för E, min 12-åring med AD(H)D. Sedan början av maj har skolnärvaron ökat mer och mer.
Att det har gått framåt beror på flera faktorer:
1. En förstående skola som inte har stressat E.
2. E har själv känt att det är okej att vara hemma och vila. E har inte behövt känna sig misslyckad.
3. Vi föräldrar har mötts av stöd och förståelse från skolan. Ingen misstro eller skuld har lagts på oss. Detta har inneburit att vi verkligen har kunnat låta E läka i sin egen takt. Och E har läkt!
4. Pedagogen som kom hem till oss och hade hemundervisning med E har varit helt fantastisk. Hon har hela tiden känt av Es dagsform och peppat och uppmuntrat. Hon har inte pressat E (eller oss) alls.
5. Vi har anpassat hemma och låtit E ha en väldigt kravlös tillvaro.
6. E har kompisar som har hört av sig och som är förstående. Igår frågade två kompisar om de kunde göra sällskap med E till skolavslutningen idag. Och det gjorde dom! 😊
Skolfrånvaron som först berodde på extrem trötthet/utmattning, och även en del ångest, har nu gått över till att ”bara” bero på trötthet. Ångesten är borta.
E tar ingen medicin för sin AD(H)D. Vi funderar på hur vi ska göra framöver.
Morgnarna är fortfarande ett stort problem. E är alltid morgontrött men vissa dagar är E som i dvala. Det går inte att få kontakt. Hen mumlar bara något ohörbart och öppnar inte ögonen. Så var det i tisdags morse efter en hel skoldag i måndags. E var mer eller mindre slut hela dagen i tisdags.
Jag vet inte hur vi ska komma åt detta. Det kan ta en timme eller mer att få upp E dessa dagar. OM vi ens lyckas få upp E…
Jag är så otroligt glad över att E mår bättre nu!
L, min 8-åring, hade också avslutning idag. Hen har kämpat sig igenom 1:an med knappt någon frånvaro alls. Det har många gånger varit lite tufft för L med både pedagoger och kompisar. Till hösten blir det lärarbyte vilket jag tror är positivt för L. Snart får vi resultatet på utredningen.
C, min 15-åring med asperger, har inte haft mycket närvaro på resursskolan den här terminen. Dock ser vi stora framsteg på andra plan. Skolan kommer kanske sen. C blev så bränd av förra skolorna.
Tvärtemot förra året, då C blev bortglömd av skolan på avslutningen, har resursskolan både skickat en sommarhälsning via brev till C och ringt och pratat med C.
Det här varit ett tufft läsår på många sätt. Vägen är krokig. Det går lite upp och ner. Det är inte lätt att få hjälp.
Men om jag tittar över längre tid så har det verkligen gått framåt!
Nu ska vi njuta av sommarlovet!
Dela detta:
Under Diagnos
