Jag har många gånger varit inne på hur svårt det kan vara att kommunicera. Det är så komplicerat att jag och maken till och med har gått en kurs om det. 😉 Det är verkligen ett annorlunda familjeliv att vara NPF-förälder.
Här är några exempel på kommunikationsmissar:
Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst! Jag hamnar ofta i fällor som jag själv har riggat.
Fyll gärna på med egna exempel i kommentar. 🙂
E (12 år, ADD) vill verkligen lyckas ta sig till skolan. Idag blev det ett tredje försök med att en kompis skulle komma förbi och göra sällskap med E till skolan. Det gick inte idag. Förra veckan gjorde vi två försök som inte heller lyckades.
Vi pressar eller tvingar inte E. E VILL. Men kan inte. I morse efter att kompisen hade gått fick jag ett sms från E där det stod ”Jag suger…”. E är väldigt hård och dömande mot sig själv. Hen har stor pliktkänsla vilket gör den stora skolfrånvaron till ett stort misslyckande för E. Dessutom känner E att hen sviker sin kompis.
E är också väldigt medveten om alla kunskaper som hen missar vilket gör att ångesten och oron över det är stor. E har inte svårt alls för sig i skolan när det gäller de olika ämnena. Det som är svårt är att orka koncentrera sig länge i skolmiljön och att komma upp på morgonen.
Vi försöker vara väldigt tydliga med att Es värde inte har att göra med om E går till skolan eller inte. Att E duger som hen är. Att vi vet att E gör sitt bästa.
E är en känslig grubblare. Hen vill göra och vara som alla andra. Att ha ett anpassat schema går inte. Att ha speciell mat i matsalen går inte… Skolan är villig att erbjuda det ena och det andra. Skolan försöker verkligen tänka utanför boxen.
Något som är svårt att veta är hur mycket Es svårigheter att ta sig till skolan har att göra med allt kring C. C har ju varit hemma i mer eller mindre tre år nu. Hen är ingen förebild för E.
Det gör ont att se mitt barn döma ut sig själv. Att höra mitt barn säga ”Jag är sämst!”
Det spelar ingen roll om jag och maken säger ”Du är inte dålig! Du MÅR dåligt!”. E vet att hen inte uppfyller skolplikten just nu. Och det tär… Lilla hjärtat ❤
Vid dagens nattning frågade jag E:
”Hur vill du göra imorgon? Ska vi bestämma redan nu att du tar en vilodag så vet du det så slipper du känna pressen imorgon?”
”Men det känns inte bra att göra så! Väck mig! Jag måste ju försöka i alla fall! Jag vill komma tillbaka till skolan!”
Plikttrogen. Stor vilja. Stor rättspatos.
Om någon tror att E är en lat skolkare så skulle jag vilja att den personen kom hem till oss och fick uppleva hur E kämpar med sig själv varje dag och hur vi föräldrar vänder ut och in på oss för att hitta lösningar och kämpar för att stötta E. Och C!
Under ADD, Ångest, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola
Vi har två hemmasittare. Två barn som inte kan gå till skolan.
Att de inte kommer iväg till skolan beror inte på att de inte vill gå till skolan. Det beror inte heller på omsorgsbrist eller att vi föräldrar inte bryr oss om de går till skolan eller inte.
Vårt ena barn, C 15 år, har asperger/högfungerande autism och har varit hemma från skolan i mer eller mindre tre år nu. C vill gå men kan inte. Hen kraschade av utmattning och blev illa behandlad i sin förra skola. Det har satt djupa spår som ännu inte har läkt. C har fortfarande stor oro/ångest kopplad till skolan. Hen låser sig.
Vårt andra barn som är hemma, E 12 år, har ADD. Här beror frånvaron också på utmattning. E har dock hela tiden blivit väl bemött av skolan så i hens fall är det främst trötthet som gör att E inte kommer iväg till skolan.
E brukar komma till mig och säga ”Mamma, jag har en plan!”
Sen brukar det komma ett förslag på hur vi ska väcka E så att hen lyckas ta sig upp och iväg till skolan dagen efter.
Vi har testat allt känns det som:
Inget av detta hjälper. Vi får inte upp E. Vi kan ibland kämpa i flera timmar. E har varit hemma sedan efter höstlovet nu. Innan dess gick hen till skolan 2-3 dagar i veckan vilket var jättebra!
Jag har gått på ADHD-kurs på ADHD-center, Autismkurs på Aspergercenter, jag har läst böcker om ADHD och autism och jag gör allt som står i min makt för att hitta strategier för att mina barn ska kunna ta sig till skolan.
Mina barn får mat, kärlek, omsorg, kramar, pepp, omvårdnad, engagemang, rena och hela kläder… Vi sätter gränser och har regler. Jag och min man har ingen omsorgsbrist om våra barn. Det handlar inte om det.
Våra barn skolkar inte. De vill gå till skolan men av olika skäl kan de inte det. Och det är varken deras eller vårt fel.
Vårt tredje barn, vår 8-åring med ADHD, går till skolan varje dag (om hen inte är sjuk såklart!). Ett välvårdat glatt och piggt barn med frukt/grönsak med sig varje dag, gympakläder de dagar det är idrott, matsäck med sig de dagar det är utflykt, läxan läst när det är läxa…
Vi låter inte våra barn vara hemma. Vi tar inte lätt på skolplikten.
Även igår hade E en plan. Hen skrev ett meddelande till sig själv på kvällen som hen skulle läsa idag på morgonen för att peppa sig själv att komma ur sängen. Men det gick inte idag heller…
Jag vet ärligt talat inte vad mer vi kan göra. Vi gör allt vi kan varje dag!
Under ADD, ADHD, autism, Ångest, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress
Och så har det plötsligt blivit 2018. Tiden rusar verkligen fram!
”Nytt år -nya möjligheter!” brukar man lite klyschigt säga. Det känns lite ironiskt när det ibland känns som att hitta en möjlighet är som att leta efter en nål i en myrstack.
Men trots allt så tar vi oss framåt. Vi har haft det kämpigt i drygt tre år nu. Det känns som en lång tid som ändå på något sätt har gått fort.
Jag ger inte upp. Jag faller ibland men reser mig om och om igen.
I bloggen delar jag med mig av mitt liv som mamma till tre fantastiska barn med extra utmaningar i livet. Vårt familjeliv ser inte ut som ”vanliga” familjers. Mitt föräldraskap är inte ett ”vanligt” föräldraskap. På grund av de svårigheter/behov/utmaningar mina barn har blir jag väldigt granskad som förälder. Det tär.
En del blogginlägg är mer generella och berör den misstro vi möter, indraget eller uteblivet stöd och saknaden av bra former av hjälp som faktiskt skulle hjälpt oss som befinner oss i denna situation.
Min blogg är fortfarande främst egenterapi men jag börjar mer och mer skriva med en förhoppning om att även sprida kunskap och förståelse. Vi är många som kämpar för våra barn! Min egen lilla mission är att försöka öka förståelsen för vår, och många andras, situation.
Dessa inlägg är några av mina mest lästa inlägg 2017:
1. Du ser ju så bra med dina glasögon så vi tänkte att du inte behöver dem längre! (Om indraget stöd)
2. Enkelspårigt tänkande (Om andras åsikter om föräldraskapet)
3. Dubbla känslor (Om min känsla när mitt föräldraskap blir ifrågasatt)
4. Imorgon ska jag ha kalas och du är inte bjuden! (Om hur ledsamt det känns att ha ett barn som inte blir utvald)
5. Varför utgår all hjälp ifrån att jag inte vill vara med mina barn? (Om att den hjälps som finns inte är den hjälp vi behöver)
Jag kommer att fortsätta kämpa för mina barn och jag kommer att fortsätta skriva. Jag hoppas att mina texter kan göra skillnad. Dela gärna inlägg från bloggen så att vi kan öka förståelsen i samhället.
Tack alla ni som läser, delar med er av egna erfarenheter och ger mig tips och pepp ❤
Nu hoppas jag av hela mitt hjärta att 2018 blir det år då livet lättar!
Jag är redo för 2018! 😉 (Bilden är från Messenger)
Under ADD, ADHD, autism, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare
I vår familj har vi tre ”normalbegåvade” barn. E (12 år, ADD) är i vissa områden över det normala.
Både E och C (15 år, asperger) fick alla rätt på nationella proven i matte och svenska i åk 3. De har inte haft svårt för något ämne. L (8 år, ADHD) har inte heller svårt för något ämne.
Fredagen den 22/12 låg det två kuvert i vår brevlåda. Det var brev från Cs och Es skolor. Innehållet var deras betyg.
C, som går i 9:an nu, har inte haft en fungerande skolgång sedan åk 5. C kraschade av utmattning på höstterminen i åk 6. Sommaren efter åk 6 fick C sin aspergerdiagnos (sommaren 2015). C fick inga betyg nu.
E började vara trött och orkeslös i åk 5. ADD-diagnosen kom i åk 5 i januari 2017. Vårterminen i åk 5 hade E nästan ingen närvaro i skolan. E går i åk 6 nu och fick betyg i tre ämnen.
Vi pratar inte om betyg i vår familj. Jag vill inte att mina barn ska bli bedömda efter sitt görande. Det viktiga är deras varande. Att de känner att de är bra som de är och har bra självkänsla.
Två av mina tre barns skolgång haltar rejält JUST NU. Det är inte mina barns fel att det är så. De obefintliga betygen säger mer om skolans oförmåga att anpassa och möta olika elever än om mina barns prestationer.
C och E har nu bra skolor som vänder ut och in på sig för att hitta sätt att undervisa dem. C har t ex Skypeundervisning. Dock behövde båda krascha rejält innan hjälpen kom.
Jag vill att mina barn ska känna att de duger som de är. Jag vet att de gör sitt allra bästa varje dag.
Vi uppmärksammar andra saker än skolprestationer. T ex att C tar sig iväg och tränar, duschar regelbundet utan påminnelse, fixar något att äta till sig själv ibland, passade L och lilla kusinen en stund på landet… Att E tröstar L när hen är ledsen, försöker få i sig mat trots dålig aptit, på eget initiativ går ut med soporna eller städar sitt rum…
Mina barn är fantastiska och de kommer att klara sig på något sätt. De kommer bara att gå en annan väg.
De kommer att lysa för de lyser redan nu! ❤
Jag är trött men nöjd efter en mysig julafton och en skön juldag på landet. Mina föräldrar fixade allt. Så skönt att få komma iväg och bara koppla av. ❤
Alla var med på sina villkor.
Vi glömde TimeTimern men som tur är finns det appar. Vi hade nedräkning tills tomten skulle komma. Skönt för L!
E fick hamburgare till julbordet. Vem har sagt att man måste äta julmat?
C gick ifrån med mobilen då och då men umgicks mycket med oss.
Några småkonflikter blev det såklart men på det stora hela riktigt lyckade juldagar.
Mina barn och deras snart 4-åriga kusin lekte kurragömma. Jag blev så lycklig av det att jag blev tårögd.
Dessutom passade C sin 4-åriga kusin och L lite så att vi som ville kunde sitta kvar vid matbordet.
E glömde ta sin Strattera igår och åt idag frukost utan problem för första gången på flera veckor. Även lunch och middag gick ner. Nu har E testat Strattera i sex veckor och vi ser ingen positiv effekt alls. Jag skickade ett mail till läkaren idag. Läkaren svarade faktiskt trots att det är annandagen idag. Läkaren skrev att E kan ta 18 mg istället för 36 mg i en vecka och sen sluta. E har känts gladare idag också.
Nu i mellandagarna har vi inte så mycket planerat. L tjatar dock om både det ena och det andra. Mest om simhallen, vilket jag inte alls är sugen på. Någon mellandagslunk lär vi inte komma in i. Vi kommer inte in i ”lunkar”, varken till vardags eller semester. Det är visst inte vår familjs grej 😉
C har lite planer med kompisar. Vi får se om E också hittar på något. Hen kanske mår bättre nu om vi trappar ner på Strattera. Hoppas det!
Jag fick många fina julklappar. Bland annat fick jag och maken detta fina hjärta som E hade varit iväg och köpt själv med en kompis i fredags. E som knappt lämnar huset. Jag blev så rörd!
Vi har nog fler mirakel än ”vanliga” familjer för vi ser mirakel i det som andra tar för givet. ❤
Det som är jobbigast just nu, om jag bortser ifrån att jag har två barn som inte har en fungerande skolgång, är att E (min 12-åring med ADD) äter extremt dåligt. Maten har länge varit ett problem men det blir bara värre och värre. Säkra kort som macka från Subway eller chicken nuggets från Mc Donalds går oftast inte heller ner längre. Dessutom oroar sig E för vår ekonomi ”Har vi verkligen råd att köpa hem mat till mig?”
Ja det har vi!
Chips (framförallt Doritos), som förr var ett bra alternativ när inget annat gick ner, fungerar oftast inte heller. Inte ens godis fungerar längre.
Om jag frågar E om hen vill ha t ex toast eller amerikanska pannkakor och hen svarar ”Ja!” kan det ändå bli så att det inte går ner när jag väl är klar med tillagningen. ”Jag har ingen aptit längre!” eller ”Jag är inte sugen på det längre!” är vanliga svar.
Eftersom vi har haft kontakt med dietist och E har testat olika näringsdrycker, och ratade alla, så verkar det inte finnas så mycket mer att göra. E har tagit blodprover och kollat ämnesomsättning och olika värden. Allt var bra och normalt. Dock i lägre spannet på D- och B-vitamin så det tar E nu i tablettform.
Det finns egentligen ingen mat som E VERKLIGEN tycker om längre. Aptiten har också mycket att göra med dagsform. Och inte blir det bättre av Strattera som är den medicin E testar just nu.
E har inte varit i skolan på flera veckor. Måendet varierar. En dag kan E må okej för att sedan nästa dag ha oro och vara väldigt låg. Jag och maken har fått turas om att vara hemma mycket med E för att hen inte vill vara hemma själv just nu.
Om inte vi föräldrar är hemma och fixar mat till E så äter hen ingenting. INGENTING! Det hjälper inte att vi ringer och påminner eller förbereder något som E bara kan ta fram. En dag när jag kom hem kl 16:30 hade E inte ätit alls. En annan dag hade E försökt äta köttfärssås med pasta men det mesta låg kvar på tallriken. Jag eller maken försöker vara hemma och fixa mat till E så ofta vi kan! Men jag vill/måste jobba 50% också! Snart ska jag börja jobba 75%. Jag oroar mig för hur jag ska orka…
E är väldigt trött. Det beror säkerligen på både ADD:n och det låga energiintaget. Jag vill så gärna att E ska orka mer!
E har inget socialt liv heller. Hen träffar ytterst sällan kompisar. Det är inte lätt att få E att komma utanför dörren överhuvudtaget. Orken och lusten finns inte.
Vi har fått tips om att göra näringsrika smoothies, ha grädde i pannkaksmeten, rapsolja i pastan osv men det fungerar inte för E märker av minsta lilla smak- eller konsistensvariation.
Snart är det julafton med julbord. Jag kan inte komma på någonting på julbordet som jag tror E kommer att äta. Förr fungerade köttbullar men jag tror inte att det går ner längre heller.
Dietisten har sagt att vi inte ska tjata på E om mat. Att vi inte ska göra en stor grej av det. Men jag ser hur tunn E ser ut och märker på orken och humöret att intaget är för litet. Och jag blir orolig. Vad gör man?
Stackars E ❤
Lite mer om selektivt ätande här.
Under ADD, ADHD, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Selektivt ätande
Nu på hösten har jag gått en kurs om ADHD på ADHD-center i Stockholm. Det var fem tillfällen och tre timmar/gång.
Kursen var väldigt givande. Både kursinnehållet och att träffa andra föräldrar som också har ett extra utmanande familjeliv.
Jag är rädd för att kursen kommer att falla i glömska. Det är så mycket hela tiden. Därför kände jag att jag ville bita tag i ett par saker på en gång.
L, 8 år, tjatar väldigt mycket. På kursen fick vi tips om att visa vad som gäller med text och/eller bilder. Så det testar vi nu.
Oftast äter L alla måltider framför TV:n med paddan! 😉 Men det kanske skulle fungera om man vill träna på att äta vid bordet.
Tipset är att ta det tråkiga först och sen det roliga. Det är bra om barnet kan vara delaktigt i överenskommelsen.
En sak vi har problem med är frukost. L vet aldrig vad hen vill äta till frukost. Varje dag frågar L:
”Vad har vi?”
Jag rabblar samma saker varje dag och L säger att hen inte är sugen på något.
Nu gjorde jag en bild och så sätter jag dit två alternativ varje dag. Min förhoppning är att det ska bli lättare för L att välja då. Vi får väl se…
Jag skrev ut bilder på de vanligaste sakerna.
På kursen fick vi olika tips på hur vi kan hjälpa våra barn i vardagen:
Ersätt negativ uppmärksamhet med positiv (t ex om jackan hängs på kroken i hallen men skorna står huller om buller. Beröm för jackan. Säg inget om skorna).
Fånga de goda stunderna!
Uppmuntra positivt beteende!
Ge tydliga uppmaningar. (Säg ”Ta upp den!” istället för ”Kan du ta upp den?”)
Förbered förändring. (T ex med Timetimer.)
Använd först – sedan (det är det vi testar nu).
Skapa struktur i vardagen.
Prova belöningssystem (men då ska det vara rimliga krav så barnet kan lyckas).
TIPS OM KONFLIKTER:
Analysera konflikter. Vad beror konflikten på? Kan vi ”bygga bort” konfliktsituationen? Vi vuxna bär ansvaret! Be om ursäkt om det behövs.
Ha enkla och tydliga regler.
Förebygg konflikter genom planering. Ha en plan B.
Välj dina strider. Va konsekvent!
Sätt gränser när det behövs. T ex ang basbehoven/hälsan, om något är farligt och om det drabbar andra såsom t ex syskon.
Använd gemensam problemlösning (om barnet är moget för det).
Dessa tips är toppen! Kursledaren sa att det är bra att börja med en eller två strategier. Inte testa allt på en gång. Oftast finns det ju några saker som är extra jobbiga. Man kan börja med dem! En sak i taget.
Något som vi använder mycket är TimeTimer. Den har vi använt för L i över ett år. Vi hade ju redan en hemma som vi fått för C.
TimeTimern använder vi i många olika situationer.
”Om 10 minuter ska du borsta tänderna!”
”Mamma och pappa vill prata i fred i 15 minuter!”
”Om 30 minuter ska du sova!”
”Om 20 minuter ska vi gå hemifrån!”
”Om 60 minuter kommer din kompis!”
”Mamma behöver prata i telefon i 10 minuter!”
Osv.
Det blir lite mindre tjat då i alla fall. Och övergångar/aktivitetsbyten blir lite lättare.
Kursen tog också upp samhällets stöd. Om våra barn behöver stöd ska stödet sättas in skyndsamt. En diagnos behövs inte. Behovet ska styra. Stöd får inte avslås med hänvisning till bristande resurser. Det kan vara bra att veta!
Ja… Det är bara att kämpa på. Med både vanliga jobbet och ”hemmajobbet”.
Jag har en önskan! Det är att alla som möter mina barn i olika instanser också ska gå kurser på ADHD-center och Aspergercenter. Det borde vara obligatoriskt!
Glad Lucia ❤
Gilla gärna min Facebooksida. Där lägger jag upp lite allt möjligt om NPF, hemmasittare mm.
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, förälder, Förståelse
Ibland inser jag hur extremt vårt föräldraskap är. Hur mycket mer vi får kämpa jämfört med ”vanliga” föräldrar. Och ibland känner jag mig dum som inte är nöjd för det finns de som har det värre. Mycket värre… Men det här är mitt liv och jag kan bara förhålla mig till det. I veckan blev jag i alla fall påmind om hur skört livet är. En väns barn råkade ut för en olycka och fick ligga på sjukhus i några dagar. Det var riktigt allvarligt ett tag. Då inser jag att jag ändå har saker att vara tacksam över. Det gick som tur är bra för min väns barn. ❤
E, min 12-åring med ADD, är inne i en längre svacka. Början av terminen gick riktigt bra med 2-3 skoldagar i veckan men innan höstlovet kom kraschen. E är inne på sin fjärde sort medicin. Hen har avverkat Ritalin, Medikinet och Elvanse. Nu testar E långtidsverkande Strattera. Jag hoppas så att det hjälper! E brukar må dåligt i början när hen testar nya mediciner. Mycket oro och ångest. Jag kan tänka mig att det bristande näringsintaget inte gör saken bättre.
I början av veckan var E och lämnade en massa prover. E är så extremt trött så vi vill kolla upp alla värden och eventuell näringsbrist.
I veckan har vi haft möte med Es skola. Jag är så lycklig över att Es skola tänker utanför boxen nu! De säger ”Om du inte kan ta dig till oss så får vi lösa det. Det är vår skyldighet att se till att du når målen!”. De gör ingen orosanmälan till Socialtjänsten trots mycket hög frånvaro. Skolan vet att vi föräldrar gör allt för att stötta E och de vet också att E verkligen vill nå målen och klara av skolan. Planen är att varje ämneslärare ska specificera vilka kunskaper E behöver visa i respektive ämne och sen hitta på ett sätt som E kan visa sina kunskaper hemifrån. Jag kan t ex filma E när hen pratar engelska med mig eller så kan E maila in en uppsats i svenska osv. Som tur är har E lätt för sig i skolan. Inga svårigheter alls bortsett från orken och att det blir svårt med koncentrationen om det blir långa arbetspass i rörig miljö. Någon från skolan kommer att komma hem till oss och undervisa E i matte. Matte är det ämne som E har halkat efter mest i. E blev väldigt nöjd med planen och vi föräldrar känner att pressen släpper lite.
Igår kväll kom E och sa ”Jag har tagit fram kläder tills imorgon och satt klockan på ringning kl. 6:30”. Hen vill så gärna orka! Men i morse gick det inte att få upp E. Jag är hemma med E idag. Det känns viktigt att finnas här när hen har oro och ångest. Sen underlättar det att jag är hemma och försöker fixa mat till E. Annars äter hen ingenting alls.
C, min 15-åring med asperger, hade inte varit i skolan sedan slutet av augusti men kom faktiskt igång förra veckan efter höstlovet. Nu verkar det återigen vara bakslag. Bara en skoldag den här veckan. Jag vet inte om skolan tog emot C på rätt sätt efter en så lång frånvaro. C går på en resursskola. ”Tyvärr” verkar inte C så autistisk så jag tror att många inte förstår Cs behov och svårigheter. Jag misstänker att skolan inte har gett C svaren på de viktiga frågorna:
Vad ska jag göra?
Varför ska jag göra det?
Hur länge ska jag göra det?
Var ska jag göra det?
Med vem/ensam?
Vad behöver jag ha med mig?
Vad händer efteråt?
Är inte skolan för alla? Ibland undrar jag… ( http://lararnastidning.se/for-vissa-elever-passar-ingen-skola/ )
Vi har kontakt med Socialtjänsten igen för att se om vi kan få någon form av stöd åt C. Vi har bett om hjälp från kommunens hemmasittarteam men de hjälper tydligen inte elever som går i skola utanför kommunen. Vi har redan tidigare bett om en särskilt kvalificerad kontaktperson men då kvalade C inte in. Det är för ungdomar som håller på med droger och kriminalitet tydligen. Jag har återigen bett om den insatsen som en förebyggande åtgärd. När man är hemma från skolan som C är så är det lätt att hamna i fel sällskap med andra ungdomar som är hemma. Jag vill förhindra det! C är ju en väldigt social person och har många vänner. I perioder är C ute mycket med kompisar för att sedan återigen landa hemma en längre period. Vi hamnar hela tiden mellan stolarna och i moment 22.
Ett stort problem är att C fortfarande inte vill lära sig något om sin diagnos. Hen vill inte heller använda sig av hjälpmedel osv.
En positiv sak även här är att skolan nu ska erbjuda någon form av Skype-undervisning för C. Jag vet ännu inte riktigt hur det ska gå till. C verkar i alla fall inte helt negativ till det.
Vi har bett om ett SIP-möte för C. Hoppas vi kan få till det snart! Tiden bara går…
En jobbig sak är att Försäkringskassan börjar bråka med mig. Jag har varit sjukskriven i två år. Först ett år på heltid och sedan deltid. Nu har jag jobbat 50% ett tag och min läkare förlängde min sjukskrivning en tid in på nästa år. I veckan fick jag ett brev från Försäkringskassan om att de vill ha komplettering från min läkare. De undrar om jag skulle kunna jobba heltid med ett annat yrke. Suck… Nej, jag skulle inte orka det. Jag vill ta det sakta nu så jag inte kraschar igen. Jag känner mig väldigt stressad och orolig över detta. Hoppas att Försäkringskassan godkänner min sjukskrivning så jag verkligen har en ärlig chans att komma tillbaka på riktigt! Jag vill så gärna hålla!
L, min 8-åring med ADHD, mår bra men har det kämpigt med relationer. Det blir en del tjafs och missförstånd med kompisar. Annars är det jobbigaste att sysselsätta L så hen inte blir frustrerad och att hjälpa L genom känslostormarna.
Det är mycket… Hela tiden på olika sätt. Lugnt är det aldrig! Att vara dirigent hela tiden tar på krafterna!
Under ADD, ADHD, autism, förälder, Hemmasittare, Skola, Socialtjänsten, Vardag
 | Ingrid om Här är jag! |
 | Lisa K om Om boken ”Pusselfamiljen… |
 | supermamsen om Det kan bli bra! |
| Lisa K om Det kan bli bra! |
| supermamsen om Det kan bli bra! |
Åsa Anevik bloggar om utveckling, lärande, digitalitet och kreativitet i bildundervisning, fritidshem och skola
Om funktionsvarianter, olikheter och samhällsutmaningar. Och om hästar och ridning.
Just another WordPress.com site
Mathilda är autistisk. Eller kanske har hon autism. Vi har Mathilda, och hon är underbar!
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 