Kategoriarkiv: Låg-affektivt bemötande
Lösenordsskyddad: Andras åsikter!
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Vardag
Lösenordsskyddad: Att träna på att vara flexibel
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande
Att försöka få lite flyt
Vår dagsform är lite upp och ner. En bra dag följs ofta av en lite mindre bra dag. Vi har inget flyt i vår familj men vissa dagar är vi lite högre upp över ytan. Andra dagar hinner vi knappt upp med näsan för att kippa efter luft.
C och 11-åringen har suttit mycket vid datorerna sedan vi kom hem från stugan för en vecka sedan. Maken och jag vill att de ska vara ute lite varje dag i alla fall. Vi använde oss av tipset från kommunikationskursen vi gick:
”Vi har märkt att ni spelar väldigt mycket. Vi tycker att ni spelar FÖR mycket och skulle vilja att ni gör något annat än sitter vid datorn åtminstone en stund varje dag. Fundera tills imorgon hur ni tycker att vi ska lösa det och kom med förslag. Har ni inga egna förslag så kommer vi att bestämma något åt er.”
”Okej vi ska tänka!”
Efter det samtalet har de faktiskt på eget initiativ lämnat datorerna en stund varje dag. De vill ju inte att vi ska bestämma! 😉 Någon eftermiddag har vi fått påminna dem och då har de lämnat datorerna en stund.
11-åringen och 7-åringen älskar att bada så dem är det lätt att roa. Om vi inte orkar åka iväg kan vi sätta på vattenspridaren. Det är värre med C som har sin gipsade arm. Hen älskar egentligen också att bada.
C klagar mycket på gipset. Att det är varmt och kliar. Jag kan förstå det! Nu är det två veckor kvar med gips. Suck…
Syskonen tjatar om bad hela tiden. Inte så konstigt för det är ju så varmt. Till och med jag har badat ett par gånger (och det är inte så vanligt 😉 ) Jag har använt timetimern väldigt mycket. Det blir lite mindre tjat då i alla fall. Jag ställer den på en tid (max 30 minuter har jag testat) och säger ”Efter den tiden ska vi göra oss i ordning och åka och bada!” eller ”Den tiden vill mamma sitta och läsa bok!”
Något som också kan fungera ibland är att sätta på en film till 7-åringen. Om vi har tur får vi då en liten paus från allt tjatande!
Något som är jobbigt är alla övergångar. Vi hinner oftast bli på dåligt humör innan vi tar oss hemifrån. Sen när vi är iväg brukar det fungera bra. När vi ska hem blir det tjafs igen för barnen kommer inte upp ur vattnet när vi säger till dem.
En sak som är svår är att förbereda lagom. C vill veta vad som ska hända i förväg men kan bli besviken om det inte blir av. Det är viktigt att säga ”Vi har tänkt titta på film ikväll men om 7-åringen inte somnar i tid så kommer vi bara att se halva filmen. Blir det alldeles för sent får vi kanske vänta tills imorgon!”. Då vet C att det inte är 100% säkert att vi ska titta på film. Vi måste gardera oss.
7-åringen behöver också förberedas. Men om vi säger till hen ”Imorgon ska vi bada!” så tjatar hen om bad så fort hen öppnar ögonen på morgonen. Här får vi säga ”Imorgon ska vi bada. Vi vet inte riktigt vilken tid. Det beror på när vi vaknar. Vi ställer timetimern på 30 minuter när det är 30 minuter kvar tills vi ska åka så vet du!”. Det kan fungera men det kan också bli tjat ”Ska jag ställa den på 30 minuter nu?”
Jag brukar även ställa timetimern en stund innan det är sovdags för 7-åringen. Annars kommer alltid sovdags som en chock och det blir en konflikt.
Ett annat problem är maten. Det är så svårt att hitta på både luncher och middagar som passar alla! Frukost har vi nästan gett upp. Barnen äter inte. C är en gourmet och vill ha lite varierande mat och gärna fisk.
11-åringen äter nästan ingenting. Om det ska duga måste det vara exakt rätt kryddning och konsistens. Något som fungerade igår, fungerar inte idag. Det är jättejobbigt. Hen skulle kunna leva på chicken nuggets från Mc Donalds och chips. Dietisten sa att vi ska ge hen det som hen äter så det blir väldigt begränsad kost. Mc Donalds har vi ju inte råd med varje dag men det blir nästan två gånger i veckan. Köttfärs med pasta fungerar oftast men det är C såååååååå trött på. 7-åringen äter också ganska dåligt. Maken grillar mycket och det är oftast populärt hos alla som tur är. Men vi kan ju inte grilla 14 gånger i veckan!
Något som vi har gjort nu på semestern är att ha filmmys med C och 11-åringen efter vi har nattat 7-åringen. Det är en aktivitet som fungerar bra. Vi har nu tittat igenom alla Harry Potter-filmerna (kul att se dem igen) och igår började vi titta på Hobbit. Jag bara älskar ”Hobbit” och ”Sagan om ringen”!
Jag tycker om karaktären Hagrid i Harry Potter-filmerna. Han är så snäll och omtänksam och tror gott om alla varelser. I en film sa han något liknande detta (kommer inte ihåg exakt) ”För att klara av varelser måste man veta hur man lugnar dem!” Det stämmer ju bra på barn med! Och vuxna! 😉
För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att Cs förmågor börjar komma tillbaka. Det gör mina med! Jag har varit sjukskriven 100% sedan november 2015. Jag har haft svårt för att somna på kvällarna, haft mycket huvudvärk och magont, haft svårt med minnet och koncentrationen… Nu märker jag att jag sakta börjar må bättre. Jag har inte huvudvärk lika ofta. Jag har oftast lite lättare för att somna på kvällarna. Och jag har äntligen börjat kunna läsa igen! Läst har jag gjort hela tiden men inget skönlitterärt. Det har inte fungerat för jag har börjat grubbla och tappat bort mig i handlingen. Efter att ha läst om samma sida 20 gånger har jag gett upp. Nu läser jag! Och jag är inne i boken och kan koppla av. Åh vad jag har saknat det!
Jag hoppas att det inte är en tillfällig ljusning. Det är ju semester utan stress och press och alla krav som skolplikten medför. Jag hoppas att jag faktiskt mår bättre. På riktigt.
Om ungefär en vecka åker vi till landet. Jag hoppas att det fina vädret håller i sig. Där har vi en egen strand så då blir det lättare med badandet.
Vi försöker vi få lite flyt i tillvaron… Tur att det finns hjälpmedel! Mina ”hjälpmedel” är timetimern, Melatonin (alla tre barnen får det för att kunna komma till ro innan sovdags), kurser, bloggar, böcker, grupper på Facebook med tips, råd och pepp, släkt och vänner…
Klicka på bilden. Där står det hur bra mamma jag har tänkt vara imorgon 😉
Dela detta:
Lösenordsskyddad: Man kan lära gamla hundar sitta!
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Rutiner
En krokig väg leder också till målet
Ibland känns det som att vår väg är lite väl krokig. Veckan i stugan kom av sig lite efter att C bröt handleden. På det stora hela har det ändå gått bra. Jag har inte så höga krav nuförtiden. 😉
C har haft det lite jobbigt med gipset. Hen tycker att det sitter dåligt och håller på och skruvar och drar i det. Vi ska på återkontroll nu i veckan. Jag hoppas att det läker som det ska!
Vid ett tillfälle när vi alla var på stranden, och C valde att stanna kvar i stugan, så fick jag ett sms där C skrev att hen fick panik av gipset och att hen hade bitit och rivit sönder sin favorittröja på grund av det. Nu var C ledsen och ångerfull över att tröjan var förstörd. Jag messade tillbaka till C att jag förstod att hen tyckte det var jobbigt med gipset. På vägen tillbaka till stugan köpte vi en ny liknande tröja till C. Hen blev glad och lättad. Det kan inte vara lätt för C att hantera alla känslor. På ett ovant ställe dessutom.
7-åringen är otroligt intensiv och är den som har krävt mest av oss. När hen vill något, t ex bada eller ta en skogspromenad och vi inte vill eller kan just då, så får hen ett utbrott. Så blev det när vi skulle packa alla saker innan vi skulle åka hemåt. Det skreks och gormades. 7-åringen for runt som en galning i stugan. Mitt gamla sätt hade varit att skrika tillbaka på 7-åringen och sen skicka in hen på rummet. Jag var nära att fall in i mitt gamla beteende men istället försökte jag behålla lugnet:
”Jag märker att du blev besviken nu för du ville verkligen bada eller ta en skogspromenad. Vad jobbigt för dig att det inte passar oss just nu!” Jag lyfte upp hen i mitt knä.
”Ja….” snyftade 7-åringen.
”Ska jag sätta på en film åt dig så du har något att göra nu när pappa och jag packar?”
”Ja! Ronja Rövardotter!”
Jag satte på filmen och 7-åringen blev nöjd och lugn. Jag kan lova att jag hade förlängt utbrottet rejält om jag hade tvingat in hen på rummet och inte bekräftat hens känsla. Jag börjar lära mig 😉
11-åringen har varit lite upp och ner i humöret (det är vi väl alla i familjen mer eller mindre). Hen har haft det jobbigt med maten som vanligt. Inte lätt att hitta något som passar. Det måste vara perfekt kryddat, perfekt konsistens och rätt dag för att det ska fungera. C har inga problem alls med maten (bortsett från frukost). Varför kan inte något bara fungera utan strul? Vi har varit hos en dietist med 11-åringen och ska nu föra matdagbok.
På vägen hem från stugan övernattade vi på ett charmigt Bed & Breakfast. Vi hade bestämt att vi skulle gå på O´Learys och äta middag. Det finns dock ett problem. 11-åringen tycker att deras ketchup smakar konstigt. Vi fick leta upp en mataffär och smuggla med oss en liten vanlig ketchup. Alla blev mätta och nöjda. Efter det hade vi filmmys på vårt Bed & Breakfast. Riktigt lyckat faktiskt!
Smuggelketchup i handväskan 🙂
Vi kom hem i söndags. Borta bra men hemma bäst!
C och 11-åringen gick direkt till sina datorer. C har ju inte kunnat spela i stugan på grund av dålig uppkoppling.
7-åringen satte sig framför TV:n med sina ritgrejer. Efter ett tag kom C och sa att två kompisar var på väg hit till oss för att kolla film. Helt otroligt! Vi hade varit hemma i knappt två timmar och C skulle träffa kompisar! De stannade till ca. kl. 22. 🙂
Igår laddade vi ner ”Pokémon GO”. Jag har läst väldigt mycket om det på sistone så vi blev nyfikna. 7-åringen, 11-åringen och jag var på två promenader och letade Pokémon igår.
C träffade en kompis igår efm och de hade också vandrat runt och letat Pokémon.
Idag var maken, 7-åringen och jag iväg och badade på efm. När vi kom hem var jag och 7-åringen ute en timme och letade Pokémon.
Efter middagen sa jag till C och 11-åringen att de fick gå ut en stund. De hade varit inne hela dagen. Jag föreslog att de kunde leta Pokémon i 30 minuter. De var ute en timme och var så glada och nöjda när de kom hem!
Pokémon Go är toppen!
Jag förstår inte varför detta spel har fått så mycket kritik. Det är ju fantastiskt! Tråkiga promenader får ett syfte och barn som har svårt att ta sig hemifrån kommer utanför dörren. Det är dessutom socialt om man går i grupp. Man måste inte stirra ner i mobilen hela tiden för den vibrerar när en Pokémon är i närheten. Superbra ju!
Nu ska vi vara hemma och landa i nästan två veckor innan vi åker till landet. Vi har inga direkta planer. Vi får se vad vi hittar på…
Jag vet att vi inte får en lugn harmonisk semester. Det har vi aldrig haft (sedan vi fick barn). Jag vet också att om jag försöker behålla lugnet och se saker ur barnens perspektiv så har vi åtminstone en lite större chans att få en lite trevligare semester. Lätt är det inte…
Oron för hösten gnager lite hela tiden. Jag försöker allt vad jag kan att slå bort den.
En krokig väg leder också mot målet. Så det så!
Dela detta:
Lycklig!
Efter den här midsommarhelgen känner jag mig faktiskt lycklig!
Jo, vi har det fortfarande jobbigt och ingenting är självklart. Allt är skört. Ett av våra barn har varit hemma från skolan i mer eller mindre två år och har sina svårigheter. Mina andra barn är också påverkade av situationen. Och även jag och maken såklart!
Men… I helgen har jag känt mig lycklig! Jag har kunnat putta bort oron inför Cs skolbyte i höst och för 11-åringens mående.
I torsdags när vi skulle åka till landet höll det på att gå åt pipan. C fick en låsning. Men det löste sig! Mycket tack vare att maken och jag försökte hålla oss lugna på utsidan trots att vi bubblade av oro inuti. Vi hade en jättefin midsommar. På själva midsommarafton fick vi äta inne men vi kunde vara ute en hel del för det regnade inte. På midsommardagen var det en helt underbar dag med strålande sol och bad.
Förra sommaren mådde C inte bra. C fick en rejäl ångestattack när vi var iväg en vecka i en lånad stuga. Sen när vi var i vår egen stuga fick vi dela upp oss. Maken fick åka hem tidigare med C för hen mådde inte bra på landet. Om jag hade vetat då hur vi skulle kunnat hjälpa C hade vi nog gjort annorlunda förra sommaren…
I julas när vi var på landet gick det bättre. Vi hade med oss en bärbar gamingdator till C som ”reservutgång”. C åt med oss under julen men spelade en hel del.
Den här helgen hade vi också med oss gamingdatorn. Men C har VALT att umgås med oss! C gick en promenad med oss, följde med och plockade blommor till midsommarstången, åkte båt med sin morfar, C har valt att äta alla måltider med oss, C har badat och lekt med sina syskon och sin lilla kusin…
C mår bättre nu! Det märks på så många sätt! Jag tycker att vi har fått ett kvitto på att vi har gjort rätt. Vi har låtit C läka och vila. Vid tillfällen har vi tyvärr pressat C för mycket för vi har ju skolplikten och Socialtjänsten flåsandes i nacken. Men genom en rimlig kravnivå, rimliga förväntningar och anpassningar så har C börjat komma tillbaka. Jämfört med förra sommaren är C som en annan unge! Mer glädje och med glimten i ögat, mer social, mer harmonisk och lite mer självgående. Vi har hjälpt vårt barn upp!
Nu vet vi mer och kan ha en rimlig kravnivå!
Jag vet att det kommer bakslag. Torsdagens bakslag chockade mig faktiskt. Jag måste vara mer beredd. Det kommer att bli en tuff höst med skolbyte men jag hoppas att C är redo.
Nu ska jag inte oroa mig för framtiden. Bara vara i nuet och känna mig LYCKLIG!
Dela detta:
Om jag hade vetat…
Nyligen fick jag frågan här på bloggen ”Vad hade du gjort annorlunda om du hade vetat om Cs diagnos tidigare?”
Jag hade gjort mycket annorlunda. En sak är att jag inte hade skuldbelagt mig själv lika mycket. Det har varit tufft när C inte har lyssnat utan istället, som vi såg det då, trotsat. Nu i efterhand, när jag vet att det handlar om en oförmåga hos C och att det inte är dålig uppfostran, kan jag känna att jag och maken har varit för hårda mot både C och oss själva. Vi har ju ställt överkrav på C i många år. C levde ju med diagnosen i 13 år innan vi förstod.
Jag hade också markerat mer mot omgivningen och förklarat läget. Jag hade försökt att inte ta åt mig så mycket av kommenterar kring att vi har dålig pli på vårt barn. Vi känner vårt/våra barn bäst och vet vad de behöver för att må bra!
Om jag hade vetat om diagnosen tidigare hade jag försökt ha mer rimliga förväntningar på C. Jag hade sänkt kravnivån för att alltid ge C en chans att lyckas. Förr fick C ofta misslyckas för att vi helt enkelt krävde saker som var över Cs förmåga.
Om jag hade vetat om diagnosen tidigare hade jag förberett C mer på kommande händelser. Jag hade haft mer tålamod och förstått att C hela tiden gör sitt bästa. Att det inte handlar om bara trots eller lathet. Jag hade haft tydligare strukturer och rutiner i hemmet. Vi har såklart haft rutiner men jag hade varit mer konsekvent.
Jag hade försökt ”ordbanta” och vara mer rak och tydlig. Jag hade inte blivit lika arg om C hade missuppfattat utan försökt förklara igen på ett bättre sätt.
Jag hade förklarat sociala situationer mer för C och inte blivit lika besviken när hen gjorde taskiga saker. Jag hade försökt tänka ”C gör så gott hen kan!” istället för ”C är taskig, lat och trotsig!” (för tyvärr är det så det känns och så man tänker när man inte vet bättre…).
Jag hade försökt ha ett låg-affektivt förhållningssätt och förebyggt mer. Jag hade funderat igenom olika saker och tänkt ut hur vi kan göra så att det fungerar så smidigt som möjligt för C.
Jag hade hjälpt C mer med vardagssaker istället för att pressa på. Jag hade inte varit så irriterad på C för att morgonrutinen inte flyter på (trots samma rutin varje dag). Jag hade försökt tänka att allt tar mer energi från C.
Jag hade inte gett C skuldkänslor för att hen inte orkade gå till fotbollsträningen. Jag hade inte sagt att hen är en dålig lagspelare om hen inte är med på matchen. Jag hade försökt tänka att C säger ifrån för att hen är trött och att det är klokt av hen.
Jag hade krävt mer av skolan gällande anpassningar. Jag hade stått på mig mycket mer och inte köpt skolans tankar om att vi var svaga föräldrar som bara skulle se till att vårt barn kom till skolan (som inte alls var anpassad efter Cs behov).
Den här hade nog skolan missat helt!
Jag hade inte tvingat C att göra läxor. Jag hade bett skolan om läxfritt.
Den här boken borde all skolpersonal läsa!
Om jag hade vetat…
Dela detta:
Jag gjorde nog fel igår… Kanske…
Hur ska jag veta vad som är rätt och fel i olika situationer?
(Bilden är från Messenger)
Åh vad svårt det är att göra rätt! Att veta vad som är rätt! Vad är lagom? Vad är pepp och när går det över gränsen till att bli press? Vad är oflexibelt beteende pga. aspergern och vad är vanlig trotsig trött tonåring? Jag blir tokig!
Igår hade jag ett dilemma som jag skrev om. Jag lät C få extra datatid om hen gick till skolan och det gjorde hen. Det kändes så viktigt att hen tog sig dit eftersom det var längesen sist. Jag är så rädd för att C ska fastna hemma och blir 100% hemmasittare igen. Jag orkar inte det!
Frågan igår var om jag skulle få sota för mutan/belöningen idag. Att belöna är ju inte låg-affektivt. Och ja, det fick jag nog…
Vi har ju skrivit ner och bestämt vad som gäller med datatid. Igår bröt jag mot det för att få iväg C till skolan.
I morse var C seg och svår att få upp. Hen sa som vanligt att hen inte orkade gå. Att ”det funkar bara inte idag”. Jag försökte pusha och peppa lite. Försökte ligga på rätt sida om gränsen så att det inte skulle bli press. Sen lämnade jag C och gick för att fixa frukost. C kom upp efter en stund och hade med sig sin kudde. Kudde med betyder att Cs plan är att ligga i soffan och titta på TV. Med andra ord ingen skola.
Jag sa ”Okej. Ditt val är att vara hemma. Då vet du att din datatid börjar kl. 14:30. Då behöver jag inte köra dig då. Jag går och fixar kaffe till mig! Sen kollar vi på film!”
”Men mamma vänta!” sa C.
”Ja?”
”Det är så jobbigt att gå hem från skolan. Det är nästan det jobbigaste faktiskt!”
”Snart kommer du att kunna cykla! Det blir skönt! Idag kan jag faktiskt hämta dig efter skolan för jag har inget bokat idag!”
”Tack! Sen när jag kommer hem ska jag spela!”
”Du får spela när du kommer hem. Du ska ju äta i skolan också enligt schemat så då hämtar jag dig 12:15.”
”Jag tänker inte vara med på lunchen! Du får hämta mig innan lunch! Jag pallar inte!”
”Okej, men då har du speltid först kl. 14:30 som vi har bestämt!”
”Jag ska spela direkt när jag kommer hem!”
”Det får du ju bara när du har varit i skolan hela din tid enligt schema vet du väl!?” (Jag känner att vi nog har satt upp en dum regel här… Men jag måste upprätthålla och vara konsekvent. Eller?)
”Om du säger så så vill inte du att jag ska gå till skolan! Du vill att jag ska vara hemma! Det enda som får mig att gå är om jag får spela direkt när jag kommer hem och inte följa med till lunchen!” (Här känns det som C skuldbelägger och manipulerar mig).
”Du vet att jag vill att du ska vara i skolan. Men okej, stanna hemma då så får du spela kl. 14:30. Det är inte för MIN skull du ska vara i skolan!”
”Säg att jag får spela så fort jag kommer hem även om jag skippar lunchen!”
”Sluta nu!”
”Säg det”
”Nej!”
”Säg det bara! Annars vill du att jag ska misslyckas…”
Osv….
Det slutade med att jag körde C till skolan kl. 9:30 (hen börjar egentligen 8:30) och att jag messade lärarna att de får ta lunchförhandlingen med C och att de ska messa mig en kvart innan jag ska hämta.
Innan C hoppade ur bilen försökte hen få mig att säga ”Ja du får spela när du kommer hem oavsett om du äter lunch eller inte!”
Men jag sa inte det. Jag sa ”Jag hör att du vill spela direkt sen!”. Med andra ord har jag skjutit upp beslutet. Jag vet dock att det kommer att bli en härdsmälta om C inte får spela direkt så troligtvis gör jag oss en otjänst om jag inte viker mig.
Det känns som datorn är det enda sätt vi kan motivera C att göra något! Och det blir ju så fel! Men om vi släppte datorn helt fri skulle C spela kl. 8-20:30 varje vardag och kl. 8-22:30 varje helg. Hen skulle inte komma utanför dörren. Vi vet det för vi har testat! C skulle inte komma iväg till skolan alls. Nu vet vi att C kommer iväg vissa dagar för att få spela mer. Detta är svårt tycker jag! C är oflexibel och har sina svårigheter men samtidigt har C en enorm kraft och kapacitet. Det är väl därför det är så svårt att veta vilken nivå vi ska lägga allt på. C är så ojämn!
Jag hatar detta spel! C är så kaxig och otrevlig när hen vill något. Jag vet att C är oflexibel och har en oförmåga men ibland blir jag bara galen på den ungen. Hen lägger ner så sjukt mycket energi på att motarbeta det som är bestämt. Allt från skoltider till datatider och duschdagar. Så mycket energi går åt till att ändra på det bestämda och förhandla. Trots att allt är nedskrivet och C har varit med och bestämt. Tänk om C kunde lägga all den energin på att följa planen istället! Igår försökte C att förhandla bort dusch men hen vek sig och duschade faktiskt. C har tre duschadagar i veckan och vi har sagt att hygien tänker vi inte förhandla om!
Det som känns svårast att förstå är varför det har blivit så här. Det är helt absurt känns det som! För ca. 2 år sedan var vi en ”vanlig” familj. Våra barn gick till skolan och lekte med kompisar. C hittade på mycket saker och mådde bra. Inga problem alls i skolan (lite pratig kanske). Viljestark hemma men inte på detta sätt! C duschade när vi bad hen utan problem. Vad hände? Det är som en tsunami kom och bara rubbade hela balansen i familjen. Allt är i gungning. Det är så ofattbart! Och denna tsunami är stor och svår att hejda!
C var i skolan en stund igår. C är i skolan nu. Efter lång förhandling…
Men det var nog fel att ge vika igår. Kanske…?
Dela detta:
Rätt eller fel?
(Bilden är från Messenger)
I morse var en riktig skitmorgon. C kom inte iväg idag heller. Även 10-åringen stannade i sängen och ville inte gå till skolan (hen ligger fortfarande kvar i sängen nu kl. 10:45).
6-åringen kom iväg pigg och glad. Peppar peppar… Jag hoppas av hela mitt hjärta att 6-åringen får fortsätta må bra i alla fall!
Efter att maken och 6-åringen hade gått hemifrån (min mamma lämnade 6-åringen) gjorde jag frukost åt mig själv och satte mig i soffan för att titta på ”Criminal Minds”. Min form av mindfullness 😉
Efter en stund kom C upp och satte sig och tittade med mig. C hade en stor låsning i sängen och sa att det känns jättejobbigt med skolan.
Vi har bestämt att om C är hemma från skolan så får C börja spela på datorn kl. 14:30. Detta gäller oavsett om C är hemma sjuk eller pga. ångest/låsning. Vi har gjort så för att C inte ska sitta vid datorn hela dagarna. Det blir så otroligt mycket speltid då. Om C går till skolan så får C spela när hen kommer hem, alltså just nu enligt schema ca. kl. 12:30.
Vid 9:40-tiden sa C ”Om jag går till skolan nu får jag spela kl. 12:30 då?”. C börjar egentligen kl. 8:30.
Jag vill ju att C ska kommer över sin låsning att vara i skolan så jag svarade att det går bra. Så nu är C i skolan! Jag körde dit C men hen får promenera hem själv (ca. 20 min) och efter det får C spela. Hen ska vara i skolan i 90 minuter bestämde vi.
Jag höll mig lugn. Tjatade inte. Idén kom från C. Det var inte jag som gav förslaget att C skulle få mer speltid om hen gick till skolan.
Jag vet inte om detta är rätt eller fel! Belöningar är vad jag förstår inte låg-affektivt. Då går ju C för att C vill spela, inte för att C vill vara i skolan och känner sig motiverad till att lyckas med skolan. C gick endast för att få fler speltimmar. Hur blir det då nästa gång?
För mig kändes det så viktigt att bryta hemmasittandet. C var ju inte i skolan alls veckan före sportlovet och veckan innan det var hen bara i skolan två dagar. Nu är hen där! Vi bröt hemmasviten! Men genom en muta/belöning.
Men har jag grävt min egen grav? Har jag gjort fel? Jag vill göra något som fungerar i längden. Jag hoppas att det hjälper C att komma iväg imorgon nu när C är där idag. Det återstår att se.
Rätt eller fel?
Oavsett hur det går imorgon så har jag i alla fall gjort mitt bästa!
Dela detta:
Vissa tycker att jag curlar! Det skiter jag i!
Jag är tallen som håller emot och stöttar mina barn så de inte rasar!
Nu är det sportlov för mina barn. En ledig vecka utan skolpress. C kan känna sig som alla andra eftersom även kompisarna är hemma och kan spela på dagtid. Detta kommer inte att bli ett SPORTlov för C. Det kommer att bli ett SPELlov. C kan tanka energi och må bra vid sin dator. Vi släpper inte helt på datatiderna. Vi försöker behålla stopptiden på kvällen men det får bli lite fler timmar på dagtid. Självklart vill jag att C ska komma utanför dörren och få lite sol. Någon dag kanske jag lyckas!
Här har vi spellov!
(bilden är från Messenger)
10-åringen är inte heller så pigg på att hitta på saker. Hen har haft jobbigt med magen en lång period nu och är trött. 10-åringen vill också koppla av och sitta och spela.
6-åringen däremot tjatar om att hitta på något så fort hen slår upp ögonen på morgonen. Kontraster!
Jag märker att det anses lite konstigt att jag inte bara bestämmer att mina barn MÅSTE gå ut varje dag. Egentligen tycker jag att de måste det. Självklart! Men jag vet att om jag väljer den vägen – att tvinga ut mina barn – så har jag valt den tråkiga och bråkiga vägen och jag kommer inte att vinna. Troligtvis kommer de att sätta sig en mer på tvären. Jag vet det för jag har provat den metoden. Det brukar sluta med att jag har arga och ledsna barn och jag känner mig totalt misslyckad som mamma. Jag väljer därför att försöka locka och påpeka att frisk luft är bra, men jag tvingar inte.
Idag har jag lagat tre olika rätter till lunch till mina tre barn. Vissa kan tycka att jag borde laga en rätt för barnen ska äta det som serveras. Men om de inte gör det då? Då har jag kaos och utbrott under eftermiddagen. Jag har provat den vägen också. Det är bättre om jag har tre nöjda och mätta barn. Det skapar bättre förutsättningar för att vi överlever eftermiddagen utan härdsmältor.
Många vardagsmornar klär jag på C (som är 13 år med asperger). Jag gör det för att jag vet att det stressar C att behöva göra det själv och det tar mycket energi. Om jag gör det finns det energi kvar till annat. Förhoppningsvis tillräckligt med energi för att orka ta sig utanför huset och till skolan.
Curlar jag? Vissa verkar tycka det! Jag vet däremot att skulle jag inte göra på detta så skulle min familjs liv vara ännu tuffare och vi har det redan tufft!
Det har skrivits mycket om slappa föräldrar som inte lär sina barn disciplin, ansvar och respekt. Kanske är det så att barnet som sitter med kepsen eller luvan på på restaurangen behöver skärma av sig lite för att klara ett restaurangbesök. Detta vet inte du som sitter och har åsikter! Du ska aldrig döma utan att veta! Autism (och många andra diagnoser) är osynligt!
Och mina barn vet faktiskt vad ansvar är. Vi pratar en hel del om det. C vet att hen i framtiden kommer att behöva klä på sig själv varje morgon. C gjorde det förr innan hen blev utmattad. Det handlar inte om att C inte vet HUR man gör. Orken finns bara inte just nu.
Jag brukar avleda C på morgonen genom att låta hen prata på om spelandet som är hens specialintresse. Jag ställer frågor och är nyfiken. Under tiden försöker jag skapa en ”våg” som C kan hänga med på. Jag klär på, ”föser” in på toaletten, ”föser” till bordet… Då slipper C stanna upp och tänka. Om C tänker för mycket kan det bli en låsning. Detta fungerar inte alltid. Men det har större sannolikhet att fungera än om jag lägger kläderna på Cs säng och säger ”Frukost om 10 minuter!”. DET fungerar inte. Det har jag testat och det är fel väg om jag vill hjälpa C lyckas. Och det vill jag!
Jag vill skapa en så smidig tillvaro som möjligt för mina tre älskade barn som just nu har det tufft. De kommer att lära sig respekt. För vad är respekt om inte att visa ”Jag ser att du mår dåligt. Jag litar på dig och jag ska hjälpa dig!”?
Vissa kanske tycker att jag curlar! Men det skiter jag i!
supermamsen 