Etikettarkiv: familj
Lösenordsskyddad: Man kan lära gamla hundar sitta!
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Rutiner
En krokig väg leder också till målet
Ibland känns det som att vår väg är lite väl krokig. Veckan i stugan kom av sig lite efter att C bröt handleden. På det stora hela har det ändå gått bra. Jag har inte så höga krav nuförtiden. 😉
C har haft det lite jobbigt med gipset. Hen tycker att det sitter dåligt och håller på och skruvar och drar i det. Vi ska på återkontroll nu i veckan. Jag hoppas att det läker som det ska!
Vid ett tillfälle när vi alla var på stranden, och C valde att stanna kvar i stugan, så fick jag ett sms där C skrev att hen fick panik av gipset och att hen hade bitit och rivit sönder sin favorittröja på grund av det. Nu var C ledsen och ångerfull över att tröjan var förstörd. Jag messade tillbaka till C att jag förstod att hen tyckte det var jobbigt med gipset. På vägen tillbaka till stugan köpte vi en ny liknande tröja till C. Hen blev glad och lättad. Det kan inte vara lätt för C att hantera alla känslor. På ett ovant ställe dessutom.
7-åringen är otroligt intensiv och är den som har krävt mest av oss. När hen vill något, t ex bada eller ta en skogspromenad och vi inte vill eller kan just då, så får hen ett utbrott. Så blev det när vi skulle packa alla saker innan vi skulle åka hemåt. Det skreks och gormades. 7-åringen for runt som en galning i stugan. Mitt gamla sätt hade varit att skrika tillbaka på 7-åringen och sen skicka in hen på rummet. Jag var nära att fall in i mitt gamla beteende men istället försökte jag behålla lugnet:
”Jag märker att du blev besviken nu för du ville verkligen bada eller ta en skogspromenad. Vad jobbigt för dig att det inte passar oss just nu!” Jag lyfte upp hen i mitt knä.
”Ja….” snyftade 7-åringen.
”Ska jag sätta på en film åt dig så du har något att göra nu när pappa och jag packar?”
”Ja! Ronja Rövardotter!”
Jag satte på filmen och 7-åringen blev nöjd och lugn. Jag kan lova att jag hade förlängt utbrottet rejält om jag hade tvingat in hen på rummet och inte bekräftat hens känsla. Jag börjar lära mig 😉
11-åringen har varit lite upp och ner i humöret (det är vi väl alla i familjen mer eller mindre). Hen har haft det jobbigt med maten som vanligt. Inte lätt att hitta något som passar. Det måste vara perfekt kryddat, perfekt konsistens och rätt dag för att det ska fungera. C har inga problem alls med maten (bortsett från frukost). Varför kan inte något bara fungera utan strul? Vi har varit hos en dietist med 11-åringen och ska nu föra matdagbok.
På vägen hem från stugan övernattade vi på ett charmigt Bed & Breakfast. Vi hade bestämt att vi skulle gå på O´Learys och äta middag. Det finns dock ett problem. 11-åringen tycker att deras ketchup smakar konstigt. Vi fick leta upp en mataffär och smuggla med oss en liten vanlig ketchup. Alla blev mätta och nöjda. Efter det hade vi filmmys på vårt Bed & Breakfast. Riktigt lyckat faktiskt!
Smuggelketchup i handväskan 🙂
Vi kom hem i söndags. Borta bra men hemma bäst!
C och 11-åringen gick direkt till sina datorer. C har ju inte kunnat spela i stugan på grund av dålig uppkoppling.
7-åringen satte sig framför TV:n med sina ritgrejer. Efter ett tag kom C och sa att två kompisar var på väg hit till oss för att kolla film. Helt otroligt! Vi hade varit hemma i knappt två timmar och C skulle träffa kompisar! De stannade till ca. kl. 22. 🙂
Igår laddade vi ner ”Pokémon GO”. Jag har läst väldigt mycket om det på sistone så vi blev nyfikna. 7-åringen, 11-åringen och jag var på två promenader och letade Pokémon igår.
C träffade en kompis igår efm och de hade också vandrat runt och letat Pokémon.
Idag var maken, 7-åringen och jag iväg och badade på efm. När vi kom hem var jag och 7-åringen ute en timme och letade Pokémon.
Efter middagen sa jag till C och 11-åringen att de fick gå ut en stund. De hade varit inne hela dagen. Jag föreslog att de kunde leta Pokémon i 30 minuter. De var ute en timme och var så glada och nöjda när de kom hem!
Pokémon Go är toppen!
Jag förstår inte varför detta spel har fått så mycket kritik. Det är ju fantastiskt! Tråkiga promenader får ett syfte och barn som har svårt att ta sig hemifrån kommer utanför dörren. Det är dessutom socialt om man går i grupp. Man måste inte stirra ner i mobilen hela tiden för den vibrerar när en Pokémon är i närheten. Superbra ju!
Nu ska vi vara hemma och landa i nästan två veckor innan vi åker till landet. Vi har inga direkta planer. Vi får se vad vi hittar på…
Jag vet att vi inte får en lugn harmonisk semester. Det har vi aldrig haft (sedan vi fick barn). Jag vet också att om jag försöker behålla lugnet och se saker ur barnens perspektiv så har vi åtminstone en lite större chans att få en lite trevligare semester. Lätt är det inte…
Oron för hösten gnager lite hela tiden. Jag försöker allt vad jag kan att slå bort den.
En krokig väg leder också mot målet. Så det så!
Dela detta:
Det blir som det blir…
Igår skulle vi på middag hos våra grannar. En jättetrevlig familj med en liten 2-åring. 7-åringen tycker att det är kul att leka med 2-åringen och få känna sig stor.
Vi var bjudna hela familjen men vi hade sagt till C att hen inte var tvungen att följa med. Vi vet att sådant tar på Cs krafter och att det kan kännas jobbigt för C.
11-åringen gav vi dock inget val. Vi tyckte att hen skulle följa med! När det var dags att gå sa vi till 11-åringen. Hen tvärvägrade och sa att hen inte tänkte gå. Hen sa att om C slipper tänker minsann inte hen heller följa med. Jag kände mig så himla ledsen och besviken. Det är ju en sak om C inte vill följa med. Men 11-åringen…? Grannarna vet att C har sina svårigheter och är väldigt förstående.
Jag kände mig kluven. Skulle vi tvinga 11-åringen? Ge hen dataförbud om hen inte följde med? Det gjorde vi inte men jag sa att jag verkligen ville att hen skulle följa med och att det kändes konstigt att gå utan hen. 11-åringen är ju inte i balans så jag ville inte vara för hård.
Jag, maken och 7-åringen knallade över tomtgränsen. Grannarna hade dukat fint till hela vår familj. Jag sa att det kanske bara blir vi tre men att vi ska försöka få med oss 11-åringen om en stund.
Vi satt och pratade och drack lite vin. Grannen grillade. Sen när maten var klar gick jag hem och försökte få med mig 11-åringen. Maken gjorde också ett försök. Det gick inte!
Vi började äta. Plötsligt kom C. Hen hade vi inte tjatat på alls. Hen stannade en stund och åt och gick sen hem igen. Så oväntat! Jag blev väldigt förvånad! Och glad!
Jag gick hem en sväng för att mikra lite mat till 11-åringen. Hen tittade på mig och sa:
”Mamma, jag är besviken på mig själv nu. Är du besviken på mig?”
”Besviken? Ja, lite kanske. Men mest känner jag att det är synd om dig för du hade tyckt att det var trevligt och det fanns ingen anledning för dig att stanna hemma!”
”Jag vet…”
Så kan det gå!
Idag har C varit hos tandläkaren. ÄNTLIGEN! Hen har behövt gå i två år men vi har bokat av och bokat av. Flera gånger när det väl är dags att gå så har C låst sig och inte fixat det. Trots att hen vill gå och inte är rädd för tandläkaren på något vis. Skönt att vi kom iväg idag. C hade inga hål trots att hen nästan aldrig klarar av att borsta tänderna på morgonen. Vilken tur!
Nu börjar makens semester. Det kommer inte att bli en lugn harmonisk semester. Det blir det aldrig. Men vi har i alla fall inga tider att passa och vi är två vuxna på tre barn. Vi kan dela upp oss ibland och kanske ge varandra lite pauser så vi kan ladda batterierna.
På söndag åker vi mot stugan vi ska låna (samma stuga som förra året). Vi har bestämt oss för att sikta på Skara sommarland på vägen hem istället för på vägen dit. Vi har pratat med C och hen vill dit. Vi har sagt att då hjälper vi hen komma dit. Vi har också pratat med syskonen och sagt att vi ska hjälpas åt att komma iväg. Att vi SKA dit (men om det blir dåligt väder kanske vi skippar det)!
Vi räknar med att vara iväg en dryg vecka. Sen är vi hemma ett par veckor innan vi åker till vårt eget landställe ett par veckor. Gamingdatorn får följa med hela semestern för att C ska kunna gå ifrån och ladda ibland. Förra sommaren hade vi ingen dator med oss. Hoppas att det fungerar bättre på landet den här sommaren.
Min plan är att försöka vila lite från bloggen och Facebook. Vi får väl se hur det går… Jag kanske skriver lite då och då. Alltid finns det ju något som händer eller som jag grubblar på som jag kan skriva om. Om jag börjar grubbla måste jag skriva av mig så jag kan släppa det sen. Min dator får i alla fall inte följa med!
Nu hoppas jag att den här sommaren blir bättre än förra sommaren. C mådde så dåligt förra sommaren. Nu är det stor skillnad på Cs mående jämfört med förra sommaren. Men jag får inte glömma att det är skört…
Jag hoppas att hela familjen kan ladda energi så att vi ”får till det” med skolbyte för C i höst.
Gilla gärna min sida SUPERMAMSEN på Facebook där jag delar mina blogginlägg och annat läsvärt! 🙂
Dela detta:
Under Dator, Diagnos, Hemmasittare, Semester
Tacksamhet
Vi har haft det tufft i vår familj nu i ett par år. Jag är sjukskriven mest på grund av detta (lite även pga. jobbet, jag kunde ju inte sköta jobbet pga. alla akututryckningar).
Vi har tre barn. Äldsta, C 14 år, med diagnosen högfungerande autism (asperger) och yngsta, 7 år, med mycket trolig ADHD och även med stor sannolikhet autism. Vi måste nog ta tag i det där i höst… Mellan, 11 år, har eventuellt ADD. Det är svårt att veta vad som är påverkan av vår miljö och vad som eventuellt är medfött. När vi var på BUP med 11-åringen så sa de att det kan vara ADD (hen är väldigt energilös och trött, orkar inte jobba i skolan osv.). Vi får se framöver…
Vi har dessa fina fantastiska barn och det är underbart krävande. Men mitt uppe i detta har vi tur! Och jag är tacksam!
Jag och maken kämpar fortfarande TILLSAMMANS. Det är gungigt ibland och det kan kännas mer som att vi driver ett företag än att vi är ett gift par. Vi tjafsar ganska mycket i vardagen för vi är så trötta. Vi hinner inte vårda vår relation så mycket som vi önskar. Men vi har stunder då vi kan hitta tillbaka till vår kärna. Till ett VI. Vi har fortfarande viljan att vårda relationen.
Vi köpte hus när C var ca 2 1/2 år. Det var tur för C har alltid varit aktiv så det har varit skönt med en lättillgänglig trädgård. Innan vi flyttade bodde vi i en lägenhet på 6:e våningen. Jag är så tacksam över att vi hade råd att köpa huset!
Huset är även bra för vår hyperaktiva 7-åring. Perfekt med en trädgård med studsmatta, sandlåda, gunga och träd att klättra i. Även C och 11-åringen är ute och hoppar på studsmattan ibland.
C har alltid sprungit runt och låtit mycket. Även 7-åringen är högljudd och aktiv. Tur att vi bor i hus utan grannar vägg i vägg!
Vårt hus är ett renoveringsobjekt. Det är tur! C har smällt i dörrar så dörrposter har spruckit och det är många repor i parketten. Även 7-åringen hittar på en hel del som sätter sina spår i huset. Vi har väntat med renovering. Smart av oss!
Att vi bor i hus är tur på många sätt. C har svårt att ta sig hemifrån ganska ofta. Tack vare att vi har plats kan C bjuda hem kompisar. Häromdagen hade C tre kompisar här och de satt och kollade på film. Maken hade hört C säga till en kompis på telefon ”Ja! Vi kan vara här! Mina föräldrar tycker bara att det är kul om jag tar hem kompisar!”. Och det tycker vi! Det är perfekt för C att möjligheten finns och skönt för oss föräldrar att slippa oroa oss om hen är ute sent på kvällen.
Mina föräldrar har ett landställe med egen strand och brygga. Jag är så tacksam över att vi har tillgång till detta fantastiska ställe. När vi är där några veckor på sommaren blir det mycket häng på stranden. Även för C som ibland kan ha svårt att ta sig iväg hemifrån. Det är lätt att ha koll på våra tre barn. Vi behöver inte packa med oss matsäck utan kan bara springa upp till huset och fixa lunch. Det blir inte ett projekt. C kan stanna i huset och sen komma och ta ett dopp när hen känner för det. Det är bara vi där. Inte en massa spring och liv. Det är skönt att vi har ett ställe att återkomma till. Ett tryggt ställe där vi har våra saker och rutiner. Vi behöver inte vänja oss vid något nytt.
Vi har tur som får mycket stöd och hjälp av mina föräldrar. Min mamma brukar hämta på fritids ibland och hon passar barnen så jag och maken kan få tid tillsammans. Nu i sommar ska alla tre barnen vara med dem på landet en vecka. Det ska bli så skönt! Jag är så tacksam över att mina föräldrar ställer upp och avlastar oss.
Det känns skönt att se det positiva! Och om jag tänker efter har jag faktiskt mycket att vara tacksam för! Jag är, trots allt, lyckligt lottad. Fast det inte alltid känns så…
Idag är jag tacksam! En skön känsla!
Dela detta:
När hjärnan är låst
Ibland blir saker inte som jag har tänkt mig. Jag kan tycka att det känns lite jobbigt att ställa om och byta spår, men oftast går det bra. Jag ändrar min plan och anpassar mig. Det påverkar inte min dag jättemycket om det blir regn istället för sol eller om något planerat blir inställt. Jag kan hantera det utan att få en stor känslovåg. Vissa saker kan vara svårare än andra att hantera men för mig är det inte ett jättestort problem.
För C är det ofta jättesvårt att hantera oförutsedda förändringar. Om vi har kollat vädret och det ska bli sol och C har planerat att vara ute med kompisar, och det istället blir regn. Då kan C reagera jättestarkt och tycka att det känns väldigt jobbigt. Hen har väldigt svårt att ställa om i dessa lägen och hitta på något annat. C är helt låst vid den ursprungliga planen.
C vill följa det spår hen har tänkt sig.
Om C har tänkt att hen ska sitta vid datorn till kl. 23 och tiden egentligen är kl. 21 på vardagar så kan C bli jätteupprörd. Detta trots att C vet att vi alltid har kl. 21 som stopptid på vardagar (vi har nyligen ökat på tiden med 30 minuter). Men C kan ha pratat med kompisar och ställt in sig på kl. 23 i alla fall. Att få hen på andra tankar då leder till jobbiga situationer med tjafs.
C fastnar lätt i situationer och känslor och har svårt att bryta. Om C känner att hen inte KAN gå till skolan en dag. Då går det bara inte. Inga mutor/belöningar eller hot/bestraffningar kan ändra på det. C är helt låst i dessa lägen. Detta kan gälla även roliga självvalda saker vissa dagar. C låser sig ibland och klarar inte dessa saker heller.
När vi var i fjällen på påsklovet så låste sig C och hade svårt att lämna stugan. Trots att C älskar att åka skidor!
För ett tag sedan skulle vi på middag hos nära vänner. C har sin bästa kompis i den familjen. Ändå lyckades C inte följa med fast hen verkligen ville.
C har ofta svårt för övergångar mellan olika aktiviteter. C är svår att få in i duschen men när C väl duschar blir det en evighetsdusch för C älskar att duscha.
När C lyckas ta sig iväg så går det bra. Det är steget ut ur huset som blir svårt att ta. Sen är C ofta väldigt trött efter olika aktiviteter.
Jag har haft svårt att förstå detta med Cs låsningar. Jag förstår fortfarande inte riktigt… Om någon har tips på hur vi kan hjälpa C med låsningarna så får ni gärna dela med er! Om ni inte vill skriva här i bloggen kan ni gå in på min sida ”Supermamsen” på Facebook och skriva ett meddelande.
I sommar kommer vi att vara hemma en hel del. C trivs bäst hemma. Men vi ska också eventuellt låna en stuga en vecka (samma stuga som förra sommaren) och vi ska vara på vårt eget landställe i ett par veckor. C mådde inte bra förra sommaren. Hen mår bättre nu. Vi har pratat med C och det verkar som att hen är inställd på att åka iväg. Vi har ju köpt en bärbar gamingdator som vi kan ta med oss som ”reservutgång” till C.
C fick ju sin diagnos förra sommaren. Sedan dess har vi verkligen lärt oss mycket. Vi har gått kurser och läst böcker och bloggar. Vi har mer strukturer och rutiner och vi anpassar oss mer efter vad C förmår och orkar med.
Hoppas det går bättre den här sommaren!
När Cs hjärna är låst är det svårt att låsa upp. Hur ska vi hitta nyckeln?
Dela detta:
Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Rutiner, Semester
Varför litar ”folk” inte på oss?
Jag har märkt att vi som är föräldrar till barn med NPF väldigt ofta blir misstrodda. Jag har tagit upp detta i bloggen ett antal gånger för det gör så ont och jag blir så arg och upprörd när jag tänker på det. Att hantera det är tusen gånger jobbigare än att mitt barn har en diagnos!
Vi har t ex nu i senaste orosanmälan till Socialtjänsten fått höra att ”Cs skolfrånvaro inte är skolrelaterad utan beror på att C LEVER UPP TILL sin diagnos inför föräldrar och omgivning.”. Vi ska ha möte med Socialtjänsten framöver för att förklara och försvara oss. Detta känns oerhört kränkande och det gör mig otroligt arg och ledsen! C fick ju sin diagnos efter kraschen och hade således innan kraschen ingen diagnos att leva upp till…
Vi är många föräldrar som har barn som har slutat gå till skolan av olika anledningar. När vi föräldrar försöker berätta och förklara varför för skola och myndigheter så blir vår information förminskad och oviktig. De sitter där på sin tron och tror att de kan det som de behöver kunna. De litar inte på oss och våra upplevelser och erfarenheter. De förringar allt vi berättar och tror sig veta bättre. Här fastnar vi och kommer inte vidare i hjälpen för våra barn. Det är våra barn som får betala priset.
Jag tror knappast att föräldrar hittar på saker eller överdriver. Sen verkar det vara så att om vi föräldrar beskriver att våra barn kraschar efter skolan och vi berättar det för skolan så ser ofta inte skolan några problem I SKOLAN. Då drar de slutsatsen att vi föräldrar är dåliga föräldrar och så gör de en orosanmälan till Socialtjänsten. Att våra barn kraschar pga bristande anpassningar i skolan kan de inte se eller ta till sig. Och vi föräldrar blir syndabockar. Vi föräldrar som ber om stöd och hjälp för våra barn. Detta är helt galet! ARG!!!
Idag börjar sommarlovet för mina barn!
C har tjuvstartat sommarlovet lite. Hen har kämpat på detta läsår och mår mycket bättre psykiskt tack vare att vi föräldrar har lyssnat in hen och försökt låta hen läka i sin egen takt. Hade skolan fått bestämma hade C förmodligen fortfarande inte bara varit en hemmasittare (hemma från skolan), utan även en innesittare som inte träffar kompisar. Men tack vare att C har fått vila har hen hittat tillbaka till orken och lusten att träffa vänner. C har börjat läka sin själ. C får inte betyg i ett enda ämne, men det känns helt oviktigt i sammanhanget. Det viktiga är att mitt barn börjar må bättre. Nu är det ny skola som gäller till hösten och vi hoppas att det ska vara Cs chans till en lyckad skolgång.
11-åringen har kämpat på i motvind detta läsår. Hen har varit riktigt trött och låg. I snitt har hen varit hemma från skolan en till två dagar i veckan för att orka med. Hen har också varit en riktig kämpe som har klarat målen i nästan alla ämnen. Läraren har sagt att det som 11-åringen har missat kan hen lätt ta igen i höst i årskurs 5.
7-åringen har nu gått ut förskoleklass och är det barn som knappt har haft någon frånvaro alls i år. Lite ironiskt eftersom förskoleklass inte har skolplikt. Nu ser hen framemot årskurs 1.
Jag önskar att misstron mot alla oss som kämpar för våra barn försvinner. Jag önskar att ”folk” kan tro på oss och lita på det vi säger. Vi hittar inte på! Jag önskar att kunskap sprids och att många barn och föräldrar får det lite lättare i höst.
Min blogg är min dokumentation över allt som händer oss och min terapi. Men den är också numera ett sätt att upplysa och sprida kunskap inifrån. Kunskap från någon som VET hur det är/kan vara i en familj med NPF. Lita på mig! Lita på alla oss som kämpar!
Jag är så stolt över mina tre fina barn och hoppas att sommaren ger dem glädje och energi!
Till mina barn ❤
PS. En annan NPF-förälder skriver också om vikten av att lita på oss! Läs! http://frufjellstrom.se/nar-ska-vi-borja-lita-pa-npf-foraldrarna-25656737 DS
Dela detta:
Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola
Lösenordsskyddad: Medberoende?
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola
Vi måste hjälpas åt att sprida kunskap!
Idag delar jag, längre ner i detta inlägg, en annan kämpande mammas mycket läsvärda text.
När jag startade bloggen gjorde jag det för att skriva av mig (egen terapi). Ganska snabbt förstod jag dock att jag och min familj inte är ensamma om att bli misstrodda, skuldbelagda och sjukskrivna. Många barn kraschar i den svenska skolan och vi föräldrar kraschar också på grund av kampen vi tvingas föra. Jag är med i flera olika grupper på Facebook där vi delar upplevelser och ger varandra stöd och tips.
Jag har skrivit ett par inlägg om hur det kan se ut för familjer som blir utslagna av samhällets okunskap och om orosanmälningar till Socialtjänsten. Det är tufft att bli ifrågasatt som förälder när man bara vill hjälpa och skydda sitt barn och få omvärlden att förstå. Mitt syfte med bloggen är fortfarande att skriva av mig, men nu känner jag att jag även vill upplysa och sprida kunskap.
Skolorna måste först och främst se till att personalen har mer utbildning inom NPF. Även Socialtjänsten behöver utbildas mer. Sen måste skolorna lyssna på oss föräldrar. Vi är experter på våra egna barn! Skolan ser inte vad som händer hemma efter en dag i en icke anpassad skola. Och självklart uppmuntrar vi inte våra barn att vara hemma! Vi vill också att de ska ha en utbildning och en bra framtid. Ett bra samarbete mellan hem och skola är ett måste! Självklart finns det kommuner och skolor där detta fungerar bra, men på alltför många ställen gör det inte det.
Jag delar återigen bilden från ”Vilse i klassen” (finns på Facebook) som tydligt visar vad som är problemet på många ställen. Vi måste titta under vattenytan.
Skolan måste titta under vattenytan och hjälpa våra barn!
En mamma, Lotta Oksman, har skrivit ett mycket bra inlägg i en grupp jag är med i på Facebook. Hon beskriver hur det ofta kan se ut för en familj i vår situation. Jag har fått lov att dela hennes läsvärda text här. Så här är det för många! Det är ett systemfel och något måste göras!
Dela gärna vidare! Kunskap behöver spridas!”Det pratas om skolplikt och rektorer anmäler elever med hög frånvaro till soc och även de som råkat vara mycket sjuka i en enstaka månad men inte annars. De finns de som har varit kroniskt sjuka i flera år utan att ha fått anpassad studiegång alls eller först sista terminen i nian. Skolplikt. Plikt att gå i skolan tänker då jag. Det verkar som om att gå till skolan varje dag räcker. Då är rektorn glad, på pappret går eleven i skolan.
Hur är det då med läroplikten? Många skolor verkar inte ta det på allvar att barnen lär sig något och att vi alla är olika. Lär oss olika. Behöver olika sätt att ta in och olika metoder för att göra det på. En del barn har npf eller något annat funktionshinder och en del barn är kroniskt sjuka. Många av dessa barn har en hög frånvaro. Skolorna vet om det. Föräldrarna får ofta tjata och be om anpassningar till sitt barn. Skolorna skyller på dålig ekonomi eller ignorerar helt enkelt bara föräldern. Eleven blir sämre och sämre. Skolan orosanmäler familjen till soc. Soc måste starta en utredning. Familjen kallas och kommer. Utredningen läggs ned som allra oftast då inget oroväckande har förekommit. Eleven och familjen kämpar på med skolan. Skolan orosanmäler igen när eleven kroknar. Familjen kommer och utredningen läggs ned. Så här fortsätter det för många termin efter termin. Barnet går ut nian utan betyg!
Skolplikt i all ära men vad händer egentligen? Vad är det som sker? Vems är problemet här egentligen? Vad är huvudsyftet? Lär sig eleven något av allt detta? I värsta fall står polisen utanför dörren och du undrar förskräckt om ditt älskade barn har råkat illa ut eller för en olycka. Nej, de räcker dig ett brev från Barn och Ungdomsförvaltningen. De vill att du samarbetar med skolan och infinner dig med ditt barn då och då annars föreläggs du med vite. Bara det att barnet är 15 år och har npf. Du har redan i flera år föreslagit anpassningar som skulle göra så att ditt barn kan gå i skolan. Framförallt kan ta till sig och lära sig något med! Nu vill denna människa att du samarbetar med rektorn! Vem är det som inte samarbetar? På vems villkor är det? Är det föräldern som redan från barnets födsel har fått kämpa för barnets bästa i förskolan,skolan och fritiden? Kämpa för att barnet skall få ha kompisar som alla andra, gå på kalas och ha någon kul fritidssysselsättning. Kanske blir de isolerade i många fall då släkt och vänner inte förstår.
Många får gå ned i arbetstid och en del måste sluta jobba för att kunna hjälpa sitt barn på bästa vis. Många kör helt slut på sig själva och ränner in i den berömda väggen. De gör allt för sitt barn med eller utan diagnoser som av olika skäl har svårt att hela tiden närvara i skolan. Lägg också till att det oftast finns fler barn med eller utan sjukdomar eller funktionshinder i familjen att ta hand om med. Lägg också till alla extra möten förutom de vanliga; läkarbesök, tandläkare och vanliga skolmöten som de flesta har. Denna föräldern/föräldrarna träffar ofta specialister inom vården, flera olika personer inom bup, hab, psykologer, soc och har massor av extra kontakter med skolan. Skolplikt, ja visst! Den uppnår man genom samarbete med hemmet och skolan med barnets bästa i fokus. INGET ANNAT!!!
Skrivet av Lotta Oksman (lotta.oksman@gmail.com)”
Dela detta:
Vårt 7-åriga energiknippe och vår trötta 11-åring
Vi börjar mer och mer fundera kring om även vår 7-åring har en diagnos. Hens sätt och beteende påminner väldigt mycket om Cs. Så svårt att veta om det beror på miljön här hemma eller om det faktiskt är en medfödd funktionsvariation. Det kan ju vara så att jag överanalyserar också.
7-åringens lärare sa att hen är intensiv och vill ha uppmärksamhet och tar mycket plats. Det händer också en del tokigheter med kompisar. Läraren sa att hen tycker att vi ska avvakta till åk 1 och se om 7-åringen mognar över sommaren.
7-åringen är bestämd och envis och ska alltid förhandla om allt, precis som C alltid har gjort. Hen är för ärlig och sårar ofta andra med taskiga kommentarer. 7-åringen kan titta på mig och säga ”Vad ful du är!” när jag har gjort mig fin. Sen kollar hen vilken reaktion som kommer. Sen säger hen ”Skojar bara! Du är fin!”.
Hemma är det en ständig utmaning att se till att vår aktiva 7-åring inte är understimulerad. Det måste hända något hela tiden. Det tjatas om att ta hem kompisar, gå på promenader i skogen, gå till lekparker osv. Det är sällan 7-åringen är nöjd om det inte händer något.
Ibland kan 7-åringen sitta och rita och hen pysslar en hel del. Det blir otroligt stökigt med lim och pappersklipp överallt. Hen kan också titta på TV en del men ritar då samtidigt som hen tittar.
7-åringen har ofta svårt för att komma överens med sina vänner om vad de ska leka. Hen kan säga rakt ut ”Nu får du gå hem för du är inte rolig att leka med!”. Att leka med fler än en kompis i taget fungerar inte speciellt bra.
Rollekar är något som 7-åringen leker väldigt sällan. De lekar 7-åringen leker mest är bygga koja, göra hinderbana och springa i hinderbanan, pyssla, rita, måla, leka med lera, klättra överallt, göra ”mat” i sandlådan, gärna kladda med något i köket (diska eller blanda ihop olika ingredienser och bara kladda)…
7-åringen blir oerhört frustrerad om hen t ex ska rita något och det inte blir som hen har tänkt sig. Hen har svårt att lyssna på andra och är väldigt ”splittrad” i sitt sätt att vara. Om vi går i mataffären stannar hen och pratar med allt och alla (lite gränslös). Hen tittar och lägger märke till allt. Det tar tid att gå och handla med 7-åringen och det krävs mycket tålamod.
Det är också så att 7-åringen är lite för närgången många gånger. Hen trycker upp saker någon centimeter från ansiktet när hen vill visa något, hen pussas lite väl hårt osv.
Vi har börjat använda timetimer även till 7-åringen och vi försöker förbereda hen och ha tålamod. Det skadar ju inte att lägga krutet redan nu!
7-åringen lägger sig i alla samtal och avbryter konstant när någon pratar. Om jag ska sjunga en sång för hen vid nattningen så pratar hen mitt i sången flera gånger. Hen pratar även mitt i tandborstningen. Om jag pratar i telefonen och har bett 7-åringen vara tyst så pratar hen med mig i alla fall. Om jag visar att hen ska vara tyst så pratar hen ännu högre. Om 7-åringen råkar gå på min fot och jag säger ”Aj det gjorde ont!” så brukar hen titta på mig och sen trampa på foten en gång till. Om hen ska krama mig och jag säger att det var en för hård kram så kramar hen en gång till ännu hårdare.
Jag känner igen så mycket av C i min 7-åring. Dock är 7-åringen mer hyperaktiv än vad C har varit.
7-åringen har ingen uthållighet och inget tålamod. Om en kompis ska komma så tjatas det hela dagen tills kompisen kommer. Om det är lördag så tjatas det om lördagsgodis direkt på morgonen, trots att barnen vet att det alltid är godis först EFTER lunch.
Om 7-åringen frågar om hen får ta t ex en glass och jag säger nej så kan hen sen komma med en glass ändå. Hen bryr sig ofta inte om vad vi svarar utan gör det som hen har tänkt sig i alla fall.
7-åringen har en sprudlande energi och fantasi. Hen är glad för det mesta (om det inte är något som går emot hen) och hen är väldigt kreativ.
7-åringen har känslorna utanpå kroppen och blir snabbt väldigt arg, väldigt ledsen eller väldigt glad.
Vi lyckas aldrig få 7-åringen att sitta vid matbordet en hel måltid. Som tur är så är vi smartare nu än vad vi var gällande C, så 7-åringen får ofta sitta framför TV:n och äta.
Vår 7-åring lär sig inte av konsekvenser! Precis som C! Uteblivet lördagsgodis eller 5 minuter på rummet gör ingen skillnad. Det går inte bättre nästa gång för det. Tro mig! Vi har provat alla ”vanliga” uppfostringsmetoder. Vi har testat belöningar (olika system) och konsekvenser. Vi har pratat och förklarat. Vi har höjt rösten… Inget har hjälpt. Varken på C eller 7-åringen. Det går inte när förmågan saknas.
Kanhända att det är en funktionsvariation med ASD och ADHD för 7-åringen… Eller så är det bara miljön och en mognadsfråga. Det får tiden utvisa!
Vi har haft våra grubblerier även gällande 11-åringen. Där tror jag dock inte en diagnos inom autismspektrum utan möjligtvis ADD. Men jag vet inte… 11-åringen är hemma från skolan och vilar ungefär en dag i veckan. Lärarna har sänkt pressen och kraven på hen i skolan och hen har läxfritt. Vi fick kämpa för att få skolan att förstå. 11-åringen verkar må lite bättre men blir snabbt trött. Vi får se om vilan under sommarlovet kan leda till mer ork och energi. Annars får vi kanske ta tag mer i även 11-åringen till hösten…
11-åringen har sällan energi till att stanna på fritids. Hen har ingen fritidsaktivitet och hen leker aldrig med kompisar på fritiden. Det finns varken lust eller ork hos 11-åringen till det. Så synd tycker jag!
Jag hoppas verkligen att hen kommer igång igen!
Det är nog tufft för 11-åringen att vara i mitten mellan vårt 7-åriga energiknippe som aldrig är tyst, och C, som alltid är inne i sitt och har sina låsningar och sin ångestproblematik.
Vi erbjuder 11-åringen att hitta på saker med bara en av oss föräldrar. Men det finns inte energi till det heller.
11-åringen har alltid varit mer medgörlig. Inte lika mycket motstånd. Hen är vår lilla filosof och tänkare. Hen är känslig för sinnesstämningar och har alltid blivit väldigt förnärmad vid tillsägelser och tillrättavisningar. 11-åringen är mer allvarsam än sina syskon och kan också vara mer långsint och tjurig.
Vår 11-åring är den som kan sitta vid matbordet och prata och även lyssna på andra. Hen har inte alls myror i benen på samma sätt som C och 7-åringen.
7-åringen har myror i brallan!
Vår 11-åring är väldigt omtänksam och empatisk och kan hjälpa till mer spontant ibland, när orken finns, eller trösta 7-åringen när hen är ledsen. 11-åringen överöser mig med komplimanger och kärlek. Jag får höra flera gånger om dagen hur mycket hen älskar mig och att jag är världens bästa mamma. ❤
(bilden är från Messenger)
Jag önskar att det blir en kanonsommar så hela min familj kan tanka positiv energi!
Den energin behöver vi VERKLIGEN till hösten!
supermamsen 