Etikettarkiv: förälder

mars 10, 2016 · 13:09

Tankemönster

Jag har märkt att det finns negativa tankemönster hos C. Det är ju inte så konstigt eftersom C länge har mått dåligt och skolan har inte fungerat på drygt ett år. Varje morgon är C låg. Idag är dock tredje dagen på raken som C tar sig till skolan del av tid. Toppen!

Jag har länge efterlyst någon form av hjälp för C gällande låsningarna och ångesten. Det verkar inte finnas mycket hjälp att få och vi kommer aldrig åt roten till Cs mående. C har fått medicin men det dämpar ju bara symptom. Det tar ju inte bort problemet i sig.

I mitt sökande efter hjälp har det blivit så att jag istället agerar amatörpsykolog. Jag försöker ha samtal med C och öka hens positiva tankar och känslor. Jag pratade ju om energi med C med hjälp av klossar. Det var jättebra! Det gjorde att vi kunde lösa mornarna lite bättre.

Vi brukar prata om att C bygger upp en negativ mur varje morgon. C håller med. Det blir bara negativa byggstenar.

tankar 1 jpegVi har pratat om att försöka vända det negativa till positivt och ta kontrollen över tankarna. Att bygga en bro av positiva pusselbitar mellan hem och skola istället för att bygga en mur.

tankar 2 jpeg

De senaste dagarna har börjat negativt men jag har peppat C att vända tankarna och nu har det fungerat i tre dagar. Det tar dock en stund så hen kommer lite sent varje dag. Men ändå! När C sen kommer hem är hen så nöjd och glad. Inte så trött heller faktiskt. Mer fylld med energi än efter en hemmadag! 🙂 Igår hade C jobbat med historia!

C har träffat skolpsykologen ett par gånger och hon hade gjort tankeliknelsen som en buss. C är chauffören. Hen kan välja vilka passagerare (tankar) som får åka med. Om det hoppar på en jobbig passagerare (tanke) som vill att bussen ska åka fel kan C välja att strunta i den passageraren och åka rätt i alla fall. Chauffören bestämmer!

image

Jag vet inte om dessa tankebilder kan hjälpa C. Jag hoppas att det kan hjälpa lite! Eftersom vi inte får experthjälp så får vi testa oss fram själva. Jag blir galen på att det ska vara så svårt att få hjälp!

Ni ska vi i alla fall försöka byta tankemönster!

6 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , , , ,

mars 9, 2016 · 11:47

Jag gjorde nog fel igår… Kanske…

Hur ska jag veta vad som är rätt och fel i olika situationer? (Bilden är från Messenger)

Hur ska jag veta vad som är rätt och fel i olika situationer?
(Bilden är från Messenger)

Åh vad svårt det är att göra rätt! Att veta vad som är rätt! Vad är lagom? Vad är pepp och när går det över gränsen till att bli press? Vad är oflexibelt beteende pga. aspergern och vad är vanlig trotsig trött tonåring? Jag blir tokig!

Igår hade jag ett dilemma som jag skrev om. Jag lät C få extra datatid om hen gick till skolan och det gjorde hen. Det kändes så viktigt att hen tog sig dit eftersom det var längesen sist. Jag är så rädd för att C ska fastna hemma och blir 100% hemmasittare igen. Jag orkar inte det!

Frågan igår var om jag skulle få sota för mutan/belöningen idag. Att belöna är ju inte låg-affektivt. Och ja, det fick jag nog…
Vi har ju skrivit ner och bestämt vad som gäller med datatid. Igår bröt jag mot det för att få iväg C till skolan.

I morse var C seg och svår att få upp. Hen sa som vanligt att hen inte orkade gå. Att ”det funkar bara inte idag”. Jag försökte pusha och peppa lite. Försökte ligga på rätt sida om gränsen så att det inte skulle bli press. Sen lämnade jag C och gick för att fixa frukost. C kom upp efter en stund och hade med sig sin kudde. Kudde med betyder att Cs plan är att ligga i soffan och titta på TV. Med andra ord ingen skola.

Jag sa ”Okej. Ditt val är att vara hemma. Då vet du att din datatid börjar kl. 14:30. Då behöver jag inte köra dig då. Jag går och fixar kaffe till mig! Sen kollar vi på film!”
”Men mamma vänta!” sa C.
”Ja?”
”Det är så jobbigt att gå hem från skolan. Det är nästan det jobbigaste faktiskt!”
”Snart kommer du att kunna cykla! Det blir skönt! Idag kan jag faktiskt hämta dig efter skolan för jag har inget bokat idag!”
”Tack! Sen när jag kommer hem ska jag spela!”
”Du får spela när du kommer hem. Du ska ju äta i skolan också enligt schemat så då hämtar jag dig 12:15.”
”Jag tänker inte vara med på lunchen! Du får hämta mig innan lunch! Jag pallar inte!”
”Okej, men då har du speltid först kl. 14:30 som vi har bestämt!”
”Jag ska spela direkt när jag kommer hem!”
”Det får du ju bara när du har varit i skolan hela din tid enligt schema vet du väl!?” (Jag känner att vi nog har satt upp en dum regel här… Men jag måste upprätthålla och vara konsekvent. Eller?)
”Om du säger så så vill inte du att jag ska gå till skolan! Du vill att jag ska vara hemma! Det enda som får mig att gå är om jag får spela direkt när jag kommer hem och inte följa med till lunchen!” (Här känns det som C skuldbelägger och manipulerar mig).
”Du vet att jag vill att du ska vara i skolan. Men okej, stanna hemma då så får du spela kl. 14:30. Det är inte för MIN skull du ska vara i skolan!”
”Säg att jag får spela så fort jag kommer hem även om jag skippar lunchen!”
”Sluta nu!”
”Säg det”
”Nej!”
”Säg det bara! Annars vill du att jag ska misslyckas…”
Osv….

Det slutade med att jag körde C till skolan kl. 9:30 (hen börjar egentligen 8:30) och att jag messade lärarna att de får ta lunchförhandlingen med C och att de ska messa mig en kvart innan jag ska hämta.

Innan C hoppade ur bilen försökte hen få mig att säga ”Ja du får spela när du kommer hem oavsett om du äter lunch eller inte!”
Men jag sa inte det. Jag sa ”Jag hör att du vill spela direkt sen!”. Med andra ord har jag skjutit upp beslutet. Jag vet dock att det kommer att bli en härdsmälta om C inte får spela direkt så troligtvis gör jag oss en otjänst om jag inte viker mig.

Det känns som datorn är det enda sätt vi kan motivera C att göra något! Och det blir ju så fel! Men om vi släppte datorn helt fri skulle C spela kl. 8-20:30 varje vardag och kl. 8-22:30 varje helg. Hen skulle inte komma utanför dörren. Vi vet det för vi har testat! C skulle inte komma iväg till skolan alls. Nu vet vi att C kommer  iväg vissa dagar för att få spela mer. Detta är svårt tycker jag! C är oflexibel och har sina svårigheter men samtidigt  har C en enorm kraft och kapacitet. Det är väl därför det är så svårt att veta vilken nivå vi ska lägga allt på. C är så ojämn!

Jag hatar detta spel! C är så kaxig och otrevlig när hen vill något. Jag vet att C är oflexibel och har en oförmåga men ibland blir jag bara galen på den ungen. Hen lägger ner så sjukt mycket energi på att motarbeta det som är bestämt. Allt från skoltider till datatider och duschdagar. Så mycket energi går åt till att ändra på det bestämda och förhandla. Trots att allt är nedskrivet och C har varit med och bestämt. Tänk om C kunde lägga all den energin på att följa planen istället! Igår försökte C att förhandla bort dusch men hen vek sig och duschade faktiskt. C har tre duschadagar i  veckan och vi har sagt att hygien tänker vi inte förhandla om!

Det som känns svårast att förstå är varför det har blivit så här. Det är helt absurt känns det som! För ca. 2 år sedan var vi en ”vanlig” familj. Våra barn gick till skolan och lekte med kompisar. C hittade på mycket saker och mådde bra. Inga problem alls i skolan (lite pratig kanske). Viljestark hemma men inte på detta sätt! C duschade när vi bad hen utan problem. Vad hände? Det är som en tsunami kom och bara rubbade hela balansen i familjen. Allt är i gungning. Det är så ofattbart! Och denna tsunami är stor och svår att hejda!

C var i skolan en stund igår. C är i skolan nu. Efter lång förhandling…
Men det var nog fel att ge vika igår. Kanske…?

12 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , , , ,

mars 7, 2016 · 17:25

Jag måste orka! Men hur?

Jag känner mig sliten! (Bilden är från Messenger)

Jag känner mig sliten!
(Bilden är från Messenger)

Det är helt galet vilket liv vi har. INGENTING fungerar känns det som! C har stort bakslag och kom inte iväg till ”hemmasittarskolan” idag. Inte helt oväntat efter en veckas sportlov. Det blir inte lättare av att C var hemma hela veckan före lovet också. Läraren på skolan har nog inte heller riktigt förstått Cs inre kaos utan ser mer den högfungerande C vilket gör att läraren verkar tvivla lite på vår föräldrakapacitet.

10-åringen är låg. Äter dåligt, sover dåligt och tycker att allt är tråkigt. Idag har jag återigen varit med 10-åringen i skolan. Hen hade aldrig kommit iväg annars.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till 10-åringen. Hen använder samma ord om skolan som C har gjort och hen beter sig på samma sätt. Jag vill inte att min 10-åring ska fastna hemma som C gjorde. Istället följer jag med och hjälper och peppar. Vi ska ha möte med skolan och prata om läxfritt och att vi vill att skolan ska sänka kraven på 10-åringen ett tag så att hen kommer på fötter. Min 10-åring är deprimerad. Vi har bokat möte på BUP i april.  Jag är ju sjukskriven för stress/utmattning och orkar egentligen inte vara i skolmiljö en hel dag. Jag är så trött… Men jag måste ju hjälpa min 10-åring…

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Denna bok rekommenderas! Perfekt att ge till barnens lärare. Den är på rea på Adlibris just nu såg jag! Passa på!

I helgen har vi haft lite paus ett dygn. Svärmor passade barnen och vi var ute och åt och bodde på hotell. Det var jätteskönt! Men åh vad svårt det är att få ett äktenskap att fungera under dessa förhållanden. Det känns som vi kvävs. Det finns ingen plats alls för oss i vardagen. När vi är iväg kan vi hitta tillbaka till varandra men vi har ju inte så mycket att prata om egentligen. Jag får ju inte så mycket input i mitt liv.

I vardagen är vi ett företag känns det som. Vi har våra olika roller och uppgifter och gör det som ska göras. Vi hinner inte sitta med varandra och ta en kopp kaffe på kvällen. Just nu sover jag med 6-åringen och 10-åringen och eftersom nattningen tar tid och jag är så himla trött så går jag ofta och lägger mig med dem.

Maken och jag bråkar en hel del också. Det börjar med att vi är sura på barnen (oftast) och sen låter vi det gå ut över varandra. Vi kan också bråka om hur vi ska hantera situationer och om den ena tycker att den andra gjorde fel. Att ”jobba” låg-affektivt är så viktigt! Och det är viktigt att vi båda gör det för att det ska fungera. Men kruxet är att vi båda är utmattade. Hur ska man lyckas vara låg-affektiv och tänka 10 vändor då innan man agerar? Vi har ju känslorna utanpå kroppen lika mycket som barnen!

I lördags var jag på tjejmiddag. Det var trevligt men jobbigt. Jag satt där och skrattade och drack vin som de andra. Men inuti hade jag en klump i magen. Skrattet fastnade lite i halsen. Jag är inte glad. Jag mår inte bra. Det ÄR inte bra.

En av mina vänner, som jobbar med barn, började berätta om en situation då en elev hade fått ett utbrott och kastat en stol. Hon berättade att rektorn hade varit på barnets sida när hon kom och beklagade sig. Jag, som nyligen var på Bo Hejlskov Elvéns föreläsning om hur man ska bemöta konflikter, sa att jag höll med rektorn och frågade henne vad hon hade gjort för att eleven kände att den behövde kasta en stol. Jag kan säga att den kommentaren inte hamnade i god jord. Det märktes att hon kände sig väldigt provocerad. Hon sa att en elev måste lära sig och förstå att det aldrig är okej att kasta en stol. Oavsett hur arg man blir! Jag fortsatte ifrågasätta och sa att det nog handlar om för högt ställda krav och för få anpassningar. Vi höll nästan på att bli ovänner så jag fick låta samtalet ebba ut. Men detta har satt igång mina tankar. Är det så viss skolpersonal (självklart finns det positiva undantag) ser på låg-affektivt bemötande? Personalen tycker att barnen ska fostras och förbjudas att kasta möbler… Det är klart att det inte är okej att kasta möbler men det finns ju en anledning till att de gör det! Jag tycker om min vän. Hon är klok och en bra mamma men… Detta tänk med låg-affektivt bemötande verkar hon inte köpa 😦 Jag förklarade också att vi vuxna bara kan samarbeta om vi är lugna och behåller kontrollen och tar ansvar. Då undrade hon om hon inte får bli arg. Jag försökte förklara att det nog inte lönar sig att bli arg i en situation som har urartat så.

20160227_105006-1-1.jpg

Denna bok rekommenderas! Kanske ska köpa en till min vän 😉

Imorgon är en ny dag. Den konstanta oron för hur det ska gå på morgonen gnager. I natt vaknade jag klockan 4 och kunde inte somna om. Jag vet inte hur vi ska få vår vardag att fungera. Det känns som vi gör ALLT och ingenting hjälper. Det gick bättre för C ett tag. Då kroknade 10-åringen. Sen fick C bakslag och då gick det bättre ett tag med 10-åringen. Nu däremot mår ingen av dem bra.

Vi har samtal med resursenheten på kommunen. Vi funderar på att söka familjebehandling. Jag tror inte vi kommer ur detta utan hjälp. Egentligen skulle jag vilja att jag kan gå hemifrån kl. 7 varje morgon så får någon annan ta morgonstressen och pressen. Jag orkar inte ha det så här!

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle behöva ett slutdatum på det jobbiga. Då fick jag en kommentar på Facebook om att jag nog inte alls skulle vilja det. Den kvinnan hade haft det jobbigt i 8 år. Hon sa att om jag har ett slutdatum så finns risken att jag kollapsar totalt. För vem vet när det blir?  Och C har ju sin diagnos. Det är ingenting som kommer att försvinna.  Hon sa också att jag måste ta vara på de positiva stunderna. Jag försöker!

Jag måste orka! Men hur?

16 kommentarer

Under Boktips, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , , , ,

mars 3, 2016 · 18:20

Jag skulle behöva ett slutdatum!

Vi är trötta! (bilden är från Messenger)

Vi är trötta!
(bilden är från Messenger)

Vi har ett ganska krävande familjeliv. Vi kämpar varje dag med att få vårt liv att fungera. Ändå fungerar det ju inte riktigt som det ”ska” om man säger så.

Vi har ett barn, C, som kämpar med återgången till skolan och vi föräldrar kämpar med att försöka förstå och hjälpa på rätt sätt. Vi läser böcker, bloggar och vi går kurser på Aspergercenter. De bloggar jag får mest stöd i är bloggar skrivna av personer som själva har ASD. Inte så oväntat egentligen för vilka vet hur det kan vara att vara autistisk om inte de som själva är det!?

Sen har vi vår 10-åring med magproblem. Hen är trött och orkeslös. Sover dåligt och har ingen aptit. Vi har varit hos läkaren och tagit prover som inte visar något. Den senaste läkaren sa att det troligtvis är psykosomatiskt. Det tror jag med! Men hur ska vi hjälpa hen? Vi har tid på BUP i april. Jag känner mig så otillräcklig!

Vår 6-åring är fortfarande glad för det mesta. Dock har hen känslorna utanpå kroppen känns det som. Hen pendlar mellan att vara superglad, jätteledsen och arg som ett bi. Och fort går det i känslobyten! Jag hänger inte med! 6-åringen vill, tvärtemot sina syskon, hitta på något varje dag. Det byggs hinderbanor i hela huset om hen inte aktiveras! Maken och jag är så trötta så vi blir nästan bara arga på vår älskade aktiva 6-åring.

Jag är sjukskriven för utmattning. Jag försöker ”jobba” låg-affektivt med barnen för det fungerar bäst. Jag vet det. Men ibland orkar jag bara inte. Ibland när C säger att hen inte orkar fixa en macka kan jag i ren utmattning säga att jag inte heller orkar. För det gör jag inte! Hela mitt väsen vill bara sitta kvar i soffan för jag är så trött. Då brukar C börja gnälla och tjata om hur hungrig hen är och att hen verkligen inte orkar. Ibland brukar jag säga att jag VERKLIGEN inte heller orkar (för egentligen gör jag ju inte det). Det slutar med att jag ändå måste fixa den där mackan till C fast jag inte orkar för annars finns det inget stopp på det hela. Jag vet att det är smartast att fixa mackan på en gång för det sparar både min och Cs energi. Men jag kan inte alltid orka! Ibland måste jag protestera lite. Vissa dagar är jag så trött att jag låser in mig på toaletten och gråter.

Jag har märkt att mitt minne sviker mig också. Det är väldigt obehagligt! Jag kan prata om en sak med maken och sen en stund senare kommer jag inte ihåg någonting. Jag kan fråga barnen flera gånger vad det var för mat i skolan. Jag minns inte sånt. Det är jobbigt att tappa kontrollen på det sättet. Min hjärna kommer bara ihåg det allra nödvändigaste. Just nu verkar det bara vara sånt som rör barnen på något sätt. Inget annat fastnar i mitt minne.

fb_img_1427906582319.jpg
Jag sover dåligt också. Ligger och grubblar. Just nu sover jag oftast inklämd mellan 6-åringen och 10-åringen och maken sover i någon av deras sängar. När jag väl har somnat brukar jag efter ett tag bli väckt av 6-åringen som vill ha sällskap upp och kissa. Sen är grubblandet igång igen. Jag skulle vilja ha en ”stäng-av-knapp” för grubbel som inte leder någonstans.

fb_img_1424874003569.jpg

Jag vet!!!

Nu är det spellov hos oss. Jag är så glad för C har sovit hos en kompis måndag till tisdag och igår var hen i simhallen med ett gäng kompisar i flera timmar. Förra veckan tog sig inte C utanför huset (knappt utanför sitt rum) på hela veckan. Det är så härligt när C orkar hitta på saker. Det är så C var förr, innan den stora kraschen ht-14.

Nästa vecka är det vardag igen. Då har vi möte med ”hemmasittarskolan” och ett möte med elevhälsoteamet på 10-åringens skola. Tillbaka till stress och press.

Jag jobbar på att försöka vänja mig vid detta liv. Att inte låta det äta upp mig. Att inte låta bakslag sänka mig. Men det är så svårt! Jag önskar så att pressen kunde lätta lite och att vi kunde få lite mer flyt i tillvaron. Jag skulle behöva ladda mina batterier på något sätt men jag vet inte riktigt hur. Maken och jag hade barnfritt för ett par helger sedan. Det var väldigt skönt. Men tyvärr räcker inte laddningen så långt i vårt energikrävande liv.

(Bilden är från Messenger)

(Bilden är från Messenger)

Jag känner att jag skulle behöva ett slutdatum. ”Till den 23 maj 2017 behöver du ha det så här kämpigt. Efter det kommer det att vända!”. Jag vill ha ett slutdatum på det jobbiga. Just nu känns det som det aldrig kommer att vända… Jag måste ju orka… Och jag kommer att fixa det. Jag har ju inget val… Men jag är trött!

15 kommentarer

Under Diagnos, förälder

Taggat som , , , , , , ,

februari 29, 2016 · 14:19

Vissa tycker att jag curlar! Det skiter jag i!

Jag är tallen som håller emot och stöttar mina barn så de inte rasar!

Nu är det sportlov för mina barn. En ledig vecka utan skolpress. C kan känna sig som alla andra eftersom även kompisarna är hemma och kan spela på dagtid. Detta kommer inte att bli ett SPORTlov för C. Det kommer att bli ett SPELlov. C kan tanka energi och må bra vid sin dator. Vi släpper inte helt på datatiderna. Vi försöker behålla stopptiden på kvällen men det får bli lite fler timmar på dagtid. Självklart vill jag att C ska komma utanför dörren och få lite sol. Någon dag kanske jag lyckas!

Här har vi spellov! (bilden är från Messenger)

Här har vi spellov!
(bilden är från Messenger)

10-åringen är inte heller så pigg på att hitta på saker. Hen har haft jobbigt med magen en lång period nu och är trött. 10-åringen vill också koppla av och sitta och spela.

6-åringen däremot tjatar om att hitta på något så fort hen slår upp ögonen på morgonen. Kontraster!

Jag märker att det anses lite konstigt att jag inte bara bestämmer att mina barn MÅSTE gå ut varje dag. Egentligen tycker jag att de måste det. Självklart! Men jag vet att om jag väljer den vägen – att tvinga ut mina barn – så har jag valt den tråkiga och bråkiga vägen och jag kommer inte att vinna. Troligtvis kommer de att sätta sig en mer på tvären. Jag vet det för jag har provat den metoden. Det brukar sluta med att jag har arga och ledsna barn och jag känner mig totalt misslyckad som mamma. Jag väljer därför att försöka locka och påpeka att frisk luft är bra, men jag tvingar inte.

Idag har jag lagat tre olika rätter till lunch till mina tre barn. Vissa kan tycka att jag borde laga en rätt för barnen ska äta det som serveras. Men om de inte gör det då? Då har jag kaos och utbrott under eftermiddagen. Jag har provat den vägen också. Det är bättre om jag har tre nöjda och mätta barn. Det skapar bättre förutsättningar för att vi överlever eftermiddagen utan härdsmältor.

Många vardagsmornar klär jag på C (som är 13 år med asperger). Jag gör det för att jag vet att det stressar C att behöva göra det själv och det tar mycket energi. Om jag gör det finns det energi kvar till annat. Förhoppningsvis tillräckligt med energi för att orka ta sig utanför huset och till skolan.

Curlar jag? Vissa verkar tycka det! Jag vet däremot att skulle jag inte göra på detta så skulle min familjs liv vara ännu tuffare och vi har det redan tufft!

Det har skrivits mycket om slappa föräldrar som inte lär sina barn disciplin, ansvar och respekt. Kanske är det så att barnet som sitter med kepsen eller luvan på på restaurangen behöver skärma av sig lite för att klara ett restaurangbesök. Detta vet inte du som sitter och har åsikter! Du ska aldrig döma utan att veta! Autism (och många andra diagnoser) är osynligt!

Och mina barn vet faktiskt vad ansvar är. Vi pratar en hel del om det. C vet att hen i framtiden kommer att behöva klä på sig själv varje morgon. C gjorde det förr innan hen blev utmattad. Det handlar inte om att C inte vet HUR man gör. Orken finns bara inte just nu.

Jag brukar avleda C på morgonen genom att låta hen prata på om spelandet som är hens specialintresse. Jag ställer frågor och är nyfiken. Under tiden försöker jag skapa en ”våg” som C kan hänga med på. Jag klär på, ”föser” in på toaletten, ”föser” till bordet… Då slipper C stanna upp och tänka. Om C tänker för mycket kan det bli en låsning. Detta fungerar inte alltid. Men det har större sannolikhet att fungera än om jag lägger kläderna på Cs säng och säger ”Frukost om 10 minuter!”. DET fungerar inte. Det har jag testat och det är fel väg om jag vill hjälpa C lyckas. Och det vill jag!

Jag vill skapa en så smidig tillvaro som möjligt för mina tre älskade barn som just nu har det tufft. De kommer att lära sig respekt. För vad är respekt om inte att visa ”Jag ser att du mår dåligt. Jag litar på dig och jag ska hjälpa dig!”?

Vissa kanske tycker att jag curlar! Men det skiter jag i!

24 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Rutiner, Vardag

Taggat som , , , , , , , ,

februari 27, 2016 · 12:24

Låg-effektiv eller låg-affektiv? Stor skillnad!

20160224_125706.jpg

Häromdagen var jag på Bo Hejlskov Elvéns föreläsning ”Hur undvika och bemöta konflikter?”
Bo är legitimerad psykolog och har skrivit många böcker. Den senaste (vad jag vet) är boken ”Barn som bråkar. Att hantera känslostarka barn i vardagen” som han har skrivit tillsammans med författaren, föreläsaren, bloggaren och journalisten Tina Wiman. Boken ger många exempel från verkligheten och är lätt att relatera till. Vi får tips på hur vi kan hantera situationer genom låg-affektivt bemötande. Rekommenderas!

Föreläsningen gav mig och maken många tankeställare. Vår 13-åring med asperger (ASD) behöver verkligen ett låg-affektivt bemötande. Detta går ut på att tänka på att affekt smittar. Om jag är lugn blir du lugn. Om jag skriker och gormar så reagerar du med samma beteende. Detta är inte lätt för det krävs självkontroll i lägen som är svåra att hantera.
Det viktiga är att:

  • Undvika ögonkontakt (som är jobbigt för många med ASD).
  • Försöka minska/dämpa känslouttryck.
  • Avleda- försöka få personen på andra tankar.
  • Inte vara dominerande.
  • Att försöka behålla kontrollen över sin röst och prata lugnt utan att spänna käkarna.
  • Man måste visa respekt för den privata bubblan/personliga utrymmet.

Vi har varit låg-effektiva så många gånger mot C! Hur många gånger har vi inte klampat efter C för att tillrättavisa eller förklara något när hen tydligt har visat att förmågan att hantera det vi har att säga inte finns just nu? Alltför många gånger!
Vi har många gånger krävt för mycket av C i olika situationer. T ex sitta vid matbordet med familjen (men det har vi slutat med). C har inte förmågan att sitta med oss och äta utan att ”spåra ur”.
Vi har alltså jobbat låg-effektivt och gjort situationer värre för våra metoder har haft låg positiv effekt. Nu ska vi ”jobba” LÅG-AFFEKTIVT!

Låg-affektivt bemötande går ut på att ställa krav som vi vet att vi kan hjälpa personen LYCKAS uppnå. Det går ut på att hantera situationer på ett sätt som gör minst möjlig ”skada” och att utvärdera efteråt vad vi kan förändra och göra bättre för att hjälpa personen nästa gång.

Vi får inte hamna i en maktkamp för det finns ingen vinnare. Vi har många gånger gjort så att situationer med C har eskalerat för att vi ville få vår vilja igenom och markera. Det har blivit många principsaksbråk: ”C måste ju förstå detta och lära sig till nästa gång!” har vi tänkt. Men nej, C lär sig inte till nästa gång för C har inte konsekvenstänk på det sättet. Det hjälper inte att ”vinna” en situation för egentligen är vi alla förlorare då!

”Människor som kan uppföra sig gör det!” (Ross Greene). Vi måste hjälpa C lyckas med det! Hen saknar vissa förmågor och då får vi kompensera. C vill såklart inte misslyckas. Hen vill inte att vi ska bli arga!

Bo tryckte på ”Ansvarsprincipen” – Den som tar ansvar kan påverka!” (Bernhard Weiner). Vi är vuxna och vi måste ta ansvar.
Bo pratade också om ”Kontrollprincipen”- man måste ha kontroll över sig själv om man ska kunna samarbeta!” Med andra ord, om C redan har tappat kontrollen är det ingen idé att försöka fortsätta prata just då. Vi måste försöka förebygga och hejda förloppet INNAN C tappar kontrollen.

En sak som gav mig lite skinn på näsan som förälder är att Bo berättade att hans dotter hade tagit sönder ett fönster i skolan en gång och skolan ringde till Bo och Bo sa ”Okej men det hände ju i skolan, hur kan det vara mitt problem? Ringer jag dig när min dotter slår sönder något hemma?” (inte säker på att det var exakt så han sa men tror det var ungefär så).
Då tänkte jag på de gånger jag har fått samtal från ”hemmasittarskolan” och de har sagt att de skickar hem C för att C vägrar jobba. Som om det vore mitt ansvar! Det är ju deras ansvar! Om jag har slitit för att lyckas få iväg C på morgonen (och det är väldigt svårt och kräver allt av mig) så måste ju skolan ta över sen. Om C jobbar eller inte är ju SKOLANS ANSVAR. Nästa gång de ringer ska jag säga ”Jaha, då får ni fundera över varför hen inte vill jobba och hitta ett sätt som fungerar!” Hittills när de har ringt har jag mest känt mig som en misslyckad mamma. Men om C är där har jag faktiskt gjort mitt jobb!

Självklart krävs det oerhört mycket av oss som föräldrar. Vi måste orka! Nu har jag och maken mycket jobb framför oss. Vi kommer att få vända ut och in på situationer för att hitta en smidig väg. Men jag är helt övertygad om att ”jobbet” kommer att löna sig. Det vi gör nu (låg-effektivt;) ) fungerar ju inte. NU SKA VI JOBBA LÅG-AFFEKTIVT!

Det finns så mycket mer att ta upp om detta ämne! Allt får inte plats här får då blir det för mycket text.
Jag vill varmt rekommendera både Bos föreläsning och boken!

20160227_105006-1-1.jpg

29 kommentarer

Under Bloggtips, Boktips, Diagnos, förälder, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Rutiner, Vardag

Taggat som , , , , , , , ,

februari 15, 2016 · 16:20

Jag måste tänka om!

Ny agenda! Jag måste tänka om! (bilden är från Messenger)

Ny agenda! Jag måste tänka om!
(bilden är från Messenger)

Sedan allt det här med C hände – skolan slutade fungera, hen fick sin diagnos, 10-åringen började må dåligt och maken och jag blev sjukskrivna har jag gått ”all in” för att fixa detta. Jag lever i detta 100%. Det är min ”mission” att fixa min familj. Det är det enda jag tänker på HELA TIDEN. Och enligt maken det enda jag pratar om. Han har rätt!

Jag är med i flera grupper på Facebook som bara handlar om barn i svårigheter på olika sätt. Dessa grupper är helt fantastiska och jag är så tacksam över att de finns. Grupperna har gjort att jag känner mig mindre ensam i detta svåra och att jag har en arena där jag inte behöver låtsas. Jag kan skriva om allt jobbigt vi brottas med. Jag får tips, råd och pepp. Jag försöker själv peppa och stötta. Jag är inne och läser flera gånger om dagen för att följa föräldrars och barns kamp.

I fredags var jag och maken på möte på kommunens resursenhet. Vi ville berätta för dem om vår situation och se om de har något bra stöd vi kan söka. Vi var där en timme och tömde (för sjuttioelfte gången kändes det som) ut vår historia om vägen från en ”vanlig familj” till en familj i kris. Efter vi hade berättat vår historia så summerade en av kvinnorna ”Det låter som ni två samarbetar bra, kommunicerar, försöker byta av varandra när den ena blir trött och verkligen gör allt för era barn! Ni är väldigt resursstarka och gör ett väldigt bra jobb! Men det är inte konstigt att ni är trötta!”. Någonstans på mitten där började jag gråta (igen, känns som jag gråter ofta nuförtiden). De berömde oss för allt vi gör. Det kändes så skönt att höra dessa ord! Det som är jobbigt är att det känns som det vi gör inte hjälper eller räcker. Men C gör faktiskt framsteg och vi ska inte låta vår 10-åring falla.

På mötet sa maken att han är orolig för mig och över att jag inte kan släppa detta alls. Att jag suger in all information, läser, skriver… Att hela mitt liv just nu handlar om detta svåra. Han har rätt… Eftersom jag är sjukskriven 100% så får jag ju ingen annan input. Min man jobbar ju lite i alla fall.

Så nu har jag bestämt mig för att jag måste tänka om! Max 90 minuter/dag får jag ägna åt att skriva i bloggen och att gå in i andras bloggar om NPF och stödjande grupper på Facebook. Resten av tiden ska jag tvinga mig själv att låta bli! Jag kommer aldrig att orka annars! Så ni som skriver till mig på Facebook får räkna med lite längre svarstid.

Jag ska hjälpa barnen att komma iväg till skolan på morgonen. Förhoppningsvis lyckas jag. Sen ska jag ta en daglig promenad på en timme. Sen blir det max 90 minuter i ”det svåra/min mission” under dagen. Övrig tid ska jag måla/rita, läsa (om något som inte handlar om min ”mission”), fika,  kanske göra lite nytta hemma… Jag måste! För MIN skull. Om jag inte fyller på med annat kommer jag att krascha ännu mer.

Dessutom ska maken och jag sätta av en ”prata-om-det-jobbiga-tid” varje dag. Ca. 30 minuter/dag får vi prata om det. Övrig tid ska vi inte prata om just det. Detta kommer att bli VÄLDIGT SVÅRT för mig men jag ska verkligen försöka. Som det är nu pratar jag bara om DET.

Vi har ett till möte bokat på resursenheten. Vi får se vad det ger. Det känns i alla fall skönt att de tyckte att vi gör ett bra jobb! Jag tvivlar så mycket på mig själv ibland… Känner mig så misslyckad och otillräcklig… Så värdelös… Att höra att vi är bra kändes skönt då. Nu känner jag mig inte så stärkt längre. Vi lyckas ju inte… Trots allt vi gör. Det kanske lät bättre än vad det är… Så kommer tvivlet igen…

Nu har min 10-åring fått pulver som ska sätta igång magen. I morse vägrade hen först ta det. Varför kan ingenting någonsin bara flyta på? Tillslut gick det i alla fall. Men 10-åringen har haft en låg dag idag så jag fick vara med hen i skolan. Kanske inte riktigt vad jag behöver nu när jag är sjukskriven… Vad gör man inte för sina barn…?

C kom iväg efter en del pepp/press men var bara i skolan del av tid då hen kände sig hängig. Jag känner att jag har tappat förmågan att bedöma om mina barn är sjuka eller inte. Jag är så bränd/skadad av hur det blev med C. Hur ska jag veta? Jag har ingen magkänsla längre…

I morgon börjar mitt nya liv med ny input. Wish me luck! För det kommer inte att bli lätt att ”detoxa”. Men JAG MÅSTE TÄNKA OM!

12 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress

Taggat som , , , , , , , , ,

februari 12, 2016 · 13:10

Letar ljusglimtar

Jag är ett geni! :)

Jag är ett geni! 🙂

Vissa dagar är det svårt att se ljusglimtar. Igår var en sådan dag. Alla tre barnen var hemma sjuka. Skönt att ha ett giltigt skäl att låta barnen vara hemma så jag slipper känna skuld. Och helt galet att jag känner så! Ett giltigt skäl borde ju vara att mitt barn har ångest/låsningar och är utmattat. Men nej, i skolans värld räcker inte det. Lite feber, kräkningar osv. måste till för att det ska duga.

Jag var (och är fortfarande) också risig så jag låg kvar och drog mig i sängen. Hursomhelst när jag kom upp satt alla tre barnen i soffan och tittade på TV. Det måste jag se som en ljusglimt eftersom det ALDRIG händer.

Jag gick mot soffan och hade en liten vision av att jag skulle be dem fixa lite te åt mig medan jag duschade. Jag var den som var hängigast. Men det första som hände när barnen såg mig var:
”Mamma! Kan vi få frukost?”
”Va?” sa jag.
”Vi är hungriga! Fixa frukost!” sa C och 10-åringen.
”Men jag mår inte bra idag! Jag orkar inte! Jag tänkte precis be er göra lite te till mig!”
”Orkar inte!” sa C och 10-åringen.
Jag började gråta. Jag hatar när jag bryter ihop inför barnen. Men jag kände mig så snorig och eländig med huvudvärk. Jag fixar och servar ALLTID barnen och de kunde inte ens fixa en kopp te åt mig. Jag kände mig bara så slut och besviken.

”Mamma! Gråt inte jag har fixat egen macka!” sa 6-åringen och pekade på en halväten macka på en tallrik.

Då fick jag dåligt samvete och började gråta ännu mer.
Att 6-åringen fixade egen macka är en ljusglimt!

Jag gick och duschade och fixade egen frukost. Jag gjorde i ren protest inget till barnen. Omoget jag vet. Men igår var en sådan dag. Jag kände mig bara så less på att vara en serviceinstans och att barnen aldrig hjälper till.

Efter ett tag blev det givetvis tjafs i soffan som vanligt. C och 10-åringen slogs. Det är inte ofta det händer nuförtiden. Jag var inte alls lugn och pedagogisk utan gormade och skrek och sen började jag gråta igen.

Kl. 12 kom räddningen i form av min underbara omtänksamma mamma som hade med sig lunch till oss. Alla åt och var glada och nöjda (ljusglimt!). 6-åringen råkade välta sitt mjölkglas och 10-åringen var snabb att hjälpa till och torka (ljusglimt!). I vanliga fall brukar 10-åringen vara elak och gorma på 6-åringen när hen spiller.

Efter lunch gick C till sin dator. Då blev det genast lugnare i soffan. Jag, 6-åringen och 10-åringen tittade på film. Efter en stund blev det tjafs om vilken film vi skulle se. Det slutade med att 10-åringen gick iväg till TV:n i vårt sovrum och tittade istället.

Jag och 6-åringen satt och tittade på film själva. Det var jättemysigt! En ljusglimt! Sen framåt eftermiddagen gick jag in till 10-åringen och tittade med hen och gosade i två timmar. Ljusglimt! Under tiden satt 6-åringen själv och tittade på film. Detta är helt otroligt eftersom vår goa 6-åring är en överaktiv pratkvarn. Det märktes att hen inte var helt frisk ännu.

Idag kom C iväg till skolan. Helt underbart! En ljusglimt!

10-åringen är hos magläkaren med maken. Hoppas vi kan få hjälp nu så att hen börjar må bättre.

6-åringen har första feberfria dagen idag. En ljusglimt!

Jag har varit hos läkaren och förlängt min sjukskrivning till en bit in i april. Det ser jag som en ljusglimt för jag hade fått PANIK om hon hade sagt att jag måste börja jobba. Jag har fortfarande inte hunnit återhämta mig själv. Det känns som hela min tillvaro går ut på att få upp barnens näsor över ytan.

Om jag analyserar en dag på detta sätt kan jag faktiskt hitta små ljusglimtar. Vissa dagar kan det vara svårt men jag måste försöka se dem varje dag!

Trevlig helg!

7 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , ,

februari 9, 2016 · 13:54

Att det ska vara så svårt!

Idag känner jag mig på hugget! Ska det var så svårt att lyssna in föräldrars oro för sina barn och sen stötta barnet i skolan?
JAG ÄR ARG!

Detta är vår väg.

Detta är vår väg.

Det borde inte vara så svårt att göra på detta sätt istället:

drömmen jpegDet skulle spara mycket lidande och statens pengar som nu går till sjukskrivna föräldrar och stora dyra insatser för barnen som hade kunnat undvikas.

Att det ska vara  så svårt!

26 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress

Taggat som , , , , , , , , ,

februari 9, 2016 · 10:00

Jag får panik!

Mina barn får inte falla!

Mina barn får inte falla!

C, 13 år, är det barn vi har som har diagnosen högfungerande autism (asperger) och hemmasittarproblematik. Nu börjar det gå bättre och bättre för C. Hen tar sig till skolan minst 2-3 dagar i veckan. Jobbar oftast bra det tre timmar/dag som hen är där och verkar stabilare psykiskt.

Men vår 10-åring som inte har diagnos börjar falla nu. C fick sin diagnos i somras men har ju alltid tagit STOR plats i vår familj och har inte varit snäll mot 10-åringen genom åren. 6-åringen tar också mycket plats.

Däremellan har vi vår fina 10-åring. Hen är en empatisk person som känner in alla humörstämningar. Känslig och fin. Men nu bär hen på mycket bitterhet och ilska. Hen upplever att hen alltid har varit tvungen att anpassa sig efter C. Och i skolan måste hen anpassa sig efter klasskamrater. Med andra ord har 10-åringen ingen plats där hen kan samla energi. C har alltid mått bra hemma (det var nog därför hen höll ihop i skolan så länge). Dock har vi alltid haft mycket konflikter hemma med C.

10-åringen är nu inne i en fas där hen tar efter hela Cs beteendemönster. Hen säger att hen hatar skolan. Hen kryper ihop i sängen mot väggen och vill inte gå. Hen vägrar borsta tänderna på morgonen. Hen drar på sig luvan så man knappt ser ögonen. Som maken sa ”Det är som ett karbonpapper på C!”.

Nu har 10-åringen varit hemma från skolan i 9 dagar med magont. Vi har läkartid på fredag. Jag märker att det blir mer och mer motstånd till skolan. Svårare och svårare för hen att gå dit. Detta skrämmer mig! Vi måste hejda detta! Jag vågar inte låta 10-åringen vara hemma så att hen också fastnar hemma. Risken känns stor. Samtidigt vill jag ju ge hen chansen till vila och återhämtning. Vi har inte råd att göra fel!

Vi har verkligen försökt hinna med och tänka på syskonen genom allt detta. Vi har hittat på saker med bara 10-åringen (bio, bowling, skidhelg, fika, promenader, äta på restaurang). Jag lägger alltid ner extra lång tid på att natta 10-åringen och ligga och gosprata. Vi har även hittat på saker med bara 6-åringen såklart! Vi har tänkt på att syskonen inte ska komma i kläm! Därför känns det så jobbigt att vi trots detta har misslyckats! Jag känner mig så otillräcklig. Som en värdelös mamma. Nu mår två av mina tre barn dåligt. Hur kunde detta hända?

Vi har bett att vi ska få ett elevvårdsmöte med 10-åringens skola och jag har pratat med läraren om att vi vill att kraven och pressen på 10-åringen ska minska ett tag. Att hen ska få lite ”special” ett tag som vissa kompisar i klassen får. Och vi ska be om läxfritt.

Idag är 10-åringen i skolan. Med nöd och näppe. Osäkert in i sista stund. Nu har jag alltså två barn som jag måste oroa mig för.

Hela min kropp känns som en spänd fjäder. Den vibrerar av oro. Jag har en klump i magen. Tryck i huvudet. Det känns svårt att andas ibland.

JAG FÅR PANIK!

3 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , ,