Etikettarkiv: NPF

februari 18, 2018 · 14:33

Min Stora Dag

För några veckor sedan dök det upp reklam i mitt Facebook-flöde från ”Min Stora Dag”. Just denna reklam handlade om att man kunde söka till gruppaktiviteten att gå på Marcus och Martinus-konsert i Globen samt middag och boende på hotell.

L, min 8-åring med ADHD, älskar Marcus och Martinus. Hen har tjatat länge om att hen vill se dem på riktigt. Eftersom vårt liv ser ut som det gör har vi varken haft ork eller tid att försöka boka biljetter till konserten. Eftersom vi är två delvis sjukskrivna föräldrar så har vi inte heller råd att prioritera detta.

Jag tänkte att det fick bära eller brista. Jag skickade in en ansökan och bifogade Ls ADHD-utredning. Efter någon vecka blev jag uppringd av ”Min Stora Dag” och vi fick reda på att L blev erbjuden en plats på denna aktivitet. Jag började gråta! Jag kände mig så oerhört tacksam. För ovanlighetens skull skulle vi få bli ompysslade och hitta på något roligt.

Jag berättade för L först förra helgen. Hade hen fått reda på det tidigare så hade vi haft tjatiga veckor. L blev så otroligt glad. Hen bara tjöt och kunde inte tro att det var sant!

L har haft nedräkning hela veckan och nu i helgen kom äntligen dagen med stort D. Jag hörde L säga till en kompis på skolan:

 ”I helgen ska jag ha min stora dag och gå på Marcus och Martinus i Globen och bo på hotell!”

”Vadå min stora dag?”

”Jo, jag har ju ADHD och då är det lite jobbigt ibland så jag får detta!”

Eftersom vi bor i Stockholm fick vi välja mellan två biljetter till konserten och boende på hotell eller tre biljetter till konserten och inget hotell. L har ingen given bästis så det skulle bli svårt med kompis. Vi valde två biljetter och en hotellnatt.

Resa ingick också i aktiviteten. Eftersom vi bor i Stockholm sa jag att vi kunde åka kommunalt. Men vi fick åka taxi! Vilken lyx! I taxin sa L ”Mamma, tänk att jag har min egen chaufför!”

Vi åt middag tillsammans med andra barn och deras föräldrar. Det kändes tufft att träffa barn som var riktigt allvarligt sjuka. Jag samtalade mycket med en mamma till ett barn som har cancer. Jag kände mig nästan dum då som hade sökt detta för Ls ADHD. Men jag försöker att inte tänka så. L har två storasyskon med egna diagnoser och hemmasittarproblematik så hen hamnar ofta i kläm. L var värd detta. Men åh vad jag önskar att cancer inte fanns. FUCK CANCER!

Konserten blev en härlig upplevelse för L. Hen hade aldrig tidigare varit i Globen så bara det var en upplevelse. Konserten höll på i 90 minuter. L sjöng med i låtarna och tittade på mig med glittrande glada ögon. Vid ett tillfälle viskade L till mig ”Mamma är dom hologram? Jag kan inte tro att jag ser dom på riktigt!”

Efter konserten åkte vi taxi till hotellet. Vi hade med lite gott att äta på rummet. Men det tog inte lång stund innan L somnade med en ostboll i handen. 🙂

Vilken fantastisk upplevelse för L! Och för mig! Det kändes underbart att få vara med L på denna upplevelse och se pirret och glädjen! Jag är så tacksam!

Stort tack till ”Min Stora Dag” och till vår volontär C som bokade hotell, taxi och fixade med allt. Detta blir ett minne för livet! ❤

8 kommentarer

Under ADHD, Diagnos, förälder

Taggat som , , , , , ,

februari 12, 2018 · 10:41

Vad hände med vårt ”normala” liv?

Livet går lite upp och ner. Som en bergodalbana. Nu är det ner igen.

Vad hände med vårt ”normala” liv? För drygt tre år sedan hade vi tre barn som gick i förskola/skola. Nu har vi bara ett barn som mäktar med skolan. I alla fall mäktar L (8 år med ADHD) med än så länge.

Våra äldsta barn hade fritidsaktiviteter som de deltog i för tre år sedan. Nu är det bara L som orkar med fritidsaktiviteter.

För drygt tre år sedan var vi två arbetande föräldrar. Nu är vi två delvis sjukskrivna föräldrar.

Då var vi två föräldrar som var ett starkt team. Nu är vi två föräldrar som alltför ofta tjafsar med varandra för att vi är så slitna och trötta.

Jag vet att jag inte kan påverka det som har varit. Jag kan bara påverka framtiden. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över hur det kunde ha varit om…

Jag vet att mina barns diagnoser är medfödda så just den biten hade kommit hursomhelst. MEN om Cs lärare hade lyssnat i åk 5 kanske inte C hade behövt krascha och må så dåligt att hen nu går i 9:an utan betyg.

Om C hade mått bättre kanske E, som är högkänslig, hade mått bättre.

Om C och E hade blivit bemötta på rätt sätt i skolan på en gång så hade förmodligen vi föräldrar inte behövt bli sjukskrivna av utmattning. En utmattning som har kommit framförallt av kampen för våra barn.

Om den hjälp som skulle ha hjälpt hade funnits så hade vår väg förmodligen sett helt annorlunda ut. Men den hjälpen finns inte.

Varför ser det ut så här?

När det gäller hemmasittare är det förebyggande arbetet så viktigt. Att fånga upp och se signalerna i tid. Att det finns en bra dialog mellan hem och skola. Att skolan snabbt gör en kartläggning och sätter in rätt stöd.

Nu har jag jobbat 75% i några dagar. Det känns väldigt mycket. Jag orkar knappt.

Häromdagen fick jag ett brev från Försäkringskassan att de efter denna sjukperiod inte kommer att betala ut mer sjukpenning till mig om jag inte inkommer med nya uppgifter. Nya uppgifter? Räcker det inte med att jag fortfarande har sömnsvårigheter, ont i magen, minnesstörningar, svårt med ork och tålamod, labil, koncentrationssvårigheter, lättstressad, återkommande migrän och numera även hjärtklappning/rusning… Jag kämpar för att orka 75% och de tycker att jag borde orka 100%!
Det kommer jag inte att klara! Det kommer att sluta med att jag blir 100% sjukskriven igen istället.

Jag balanserar på gränsen. Igår fick jag besked om att två kollegor skulle vara hemma idag. Det innebär mer att göra för mig. Min reaktion blev att jag vaknade med migrän och är också hemma idag. Ska jag då jobba 100%?

Jag tycker lite synd om mig och min familj idag. Jag tycker att livet är orättvist. Jag är avundsjuk på familjer som gnäller på normala saker som att deras barn inte har gjort läxan eller att de måste VABBA en vecka för influensan. Sådana ”normala” problem vill jag också ha. Jag vill inte ha detta kompakta liv med hemmasittare, diagnoser, sjukskriving och ingen vettig hjälp.

Den hjälp vi får just nu är att C får undervisning via Skype ca en timme/vecka och E får hjälp från kommunens hemmasittarteam. Jag och maken får samtal på Kris- och Anhörigstöd.

Resten i vårt liv får vi ro själva. Och vi får ro utan åror och med ett stort jävla hål i båten!
Det är en himla tur att vi är resursstarka föräldrar som fortsätter kämpa för våra barn. Som biter ihop och fortsätter orka dag efter dag… Vecka efter vecka… År efter år… Båten läcker men vi paddlar på med våra händer. Framåt…

11 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, förälder, Hemmasittare, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , ,

februari 7, 2018 · 12:57

Håll din hund kopplad tack!

L, min 8-åring med ADHD, var förr väldigt hundrädd. Kom det en hund fick vi gå omvägar och L gömde sig bakom mig.

Numera är L inte riktigt lika rädd. L reagerar när det kommer en hund och brukar gå på den sida om mig som är längst bort från hunden. Men det brukar gå bra. Ingen panik. Dock noterar L alltid om hunden går lös. Då brukar L vara väldigt uppmärksam på hundens beteende och krama min hand lite hårdare.

I morse på promenaden till skolan mötte vi två män med lösa hundar. L reagerade direkt. Hen bytte sida och höll mig hårt i handen.

Den ena hunden var en mellanstor blandras och den andra en kraftig svart labrador.

I början gick det bra. Hundarna gick fint förbi oss. L andades ut.

Plötsligt vände labradoren tvärt och sprang mot oss. L skrek till i panik. En av männen visslade och hunden tvärnitade ca 2 meter ifrån oss och sprang tillbaka till sin husse.

Jag ropade ”Det är lag på att ha hunden kopplad!”

En av männen svarade ”Men det gick ju bra!”

”Det är lag!” ropade L med darrig röst.

GICK det bra? Det lämnade min 8-åring med hjärtklappning. Det fick mitt barn att känna rädsla före skolan. Oro och rädsla tar energi. Mitt barn behöver sin energi.

L ser huggtänder och blod framför sig. L blir verkligen rädd på allvar.

”Men min hund är snäll!”

”Du kan lita på min hund!”

Nej! Vi litar inte på din hund. Inte alls faktiskt. När den kommer springande mot oss kan vi inte veta att den kommer att stanna. Du som äger hunden kan inte heller säkert veta det. Den kanske brukar stanna. Men hur kan du veta att den gör det även denna gång?

När hunden kommer springande mot oss och du ropar ”Den är snäll!” så lugnar inte det min 8-åring. Din hund är stor och svart och den ser inte snäll ut.

En familj vi känner hade en stor snäll familjehund. En pålitlig hund som var van vid barn. En dag skulle ett av barnen klappa hunden. Barnet kom upp bakom hunden och klappade hunden på ryggen. Hunden blev överrumplad och reagerade instinktivt och bet barnet i handen. Det började blöda. Barnet blev chockat och fick bli omplåstrat och få spruta på akuten. Den snälla hunden fick avlivas. Hela familjen blev jätteledsen. Självklart trodde de inte att deras fina gosiga hund skulle göra så.

Jag älskar hundar. Jag är uppvuxen med hund. Det betyder inte att jag litar på alla hundar.

Snälla! Koppla era hundar!

Koppla oss! (Bilden är från Messenger)

Tillägg: Jag har nu fått höra i efterhand att det inte är lag på att hålla hunden kopplad. Däremot är man ansvarig för att hunden inte gör skada eller gör saker som påverkar andra negativt. Ungefär så 😉 Vår upplevelse var i alla fall mycket negativ.

2 kommentarer

Under ADHD, Diagnos, Förståelse

Taggat som , , , , , ,

januari 28, 2018 · 20:57

Vikten av tydlighet

Jag har många gånger varit inne på hur svårt det kan vara att kommunicera. Det är så komplicerat att jag och maken till och med har gått en kurs om det. 😉 Det är verkligen ett annorlunda familjeliv att vara NPF-förälder.

Här är några exempel på kommunikationsmissar:

Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst! Jag hamnar ofta i fällor som jag själv har riggat.

Fyll gärna på med egna exempel i kommentar. 🙂

Lämna en kommentar

Under ADD, ADHD, autism, Kommunikation, Pedagogiska tips!

Taggat som , , , , , , , ,

januari 26, 2018 · 14:33

Kämpigt med skolvalet? Här är lösningen! 😉

(Bilden är från Messenger)

Nu står vi inför två skolval.

E ska välja högstadieskola och C ska välja gymnasium.

Det är inget lätt val. Både C och E är barn i behov och behöver extra stöd och anpassningar på olika sätt. Båda har dessutom hemmasittarproblematik.

Nu har i alla fall maken och jag kommit på hur vi ska tänka kring valet 😉

Eftersom barn i behov innebär många möten så kollar vi upp:

  • Hur ser mötesrummet ut?
  • Har mötesrummet bekväma stolar?
  • Är det bra ventilation i mötesrummet?
  • Bjuds det på kaffe och te vid möten?
  • Finns det flexibilitet kring vilka mötestider som erbjuds?
  • Är det lätt att hitta parkering i närheten av skolan?
  • Kostar det att parkera i närheten av skolan?
  • Hur lång tid tar det att åka till skolan?
  • Inräknat resväg till skolan, en timmes ”MM” och resväg tillbaka till jobbet – hur mycket komp/VAB måste vi ta?

Vi har varit på många ”MM” (=Meningslösa Möten, som min vän passande kallar det). Då är det ju bra om åtminstone miljön är trevlig.

Som det ser ut för C nu så har vi föräldrar nästan spenderat mer tid på skolan för ”MM” än vad C har spenderat i studier.

Nu gäller det att sondera terrängen! 😉

Skämtåsido så är det inte lätt att veta hur vi ska välja… Många fina ord men vi har tidigare sett, framförallt i Cs fall, att det är mycket snack och liten verkstad.

Några öppna hus till har vi framför oss innan vi måste välja. Svårt!

2 kommentarer

Under ADD, Anpassningar, autism, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , , , ,

januari 22, 2018 · 22:40

”Jag suger…”

E (12 år, ADD) vill verkligen lyckas ta sig till skolan. Idag blev det ett tredje försök med att en kompis skulle komma förbi och göra sällskap med E till skolan. Det gick inte idag. Förra veckan gjorde vi två försök som inte heller lyckades.

Vi pressar eller tvingar inte E. E VILL. Men kan inte. I morse efter att kompisen hade gått fick jag ett sms från E där det stod ”Jag suger…”. E är väldigt hård och dömande mot sig själv. Hen har stor pliktkänsla vilket gör den stora skolfrånvaron till ett stort misslyckande för E. Dessutom känner E att hen sviker sin kompis.

E är också väldigt medveten om alla kunskaper som hen missar vilket gör att ångesten och oron över det är stor. E har inte svårt alls för sig i skolan när det gäller de olika ämnena. Det som är svårt är att orka koncentrera sig länge i skolmiljön och att komma upp på morgonen.

Vi försöker vara väldigt tydliga med att Es värde inte har att göra med om E går till skolan eller inte. Att E duger som hen är. Att vi vet att E gör sitt bästa.

E är en känslig grubblare. Hen vill göra och vara som alla andra. Att ha ett anpassat schema går inte. Att ha speciell mat i matsalen går inte… Skolan är villig att erbjuda det ena och det andra. Skolan försöker verkligen tänka utanför boxen.

Något som är svårt att veta är hur mycket Es svårigheter att ta sig till skolan har att göra med allt kring C. C har ju varit hemma i mer eller mindre tre år nu. Hen är ingen förebild för E.

Det gör ont att se mitt barn döma ut sig själv. Att höra mitt barn säga ”Jag är sämst!”
Det spelar ingen roll om jag och maken säger ”Du är inte dålig! Du MÅR dåligt!”. E vet att hen inte uppfyller skolplikten just nu. Och det tär… Lilla hjärtat ❤

Vid dagens nattning frågade jag E:
”Hur vill du göra imorgon? Ska vi bestämma redan nu att du tar en vilodag så vet du det så slipper du känna pressen imorgon?”
”Men det känns inte bra att göra så! Väck mig! Jag måste ju försöka i alla fall! Jag vill komma tillbaka till skolan!”

Plikttrogen. Stor vilja. Stor rättspatos.

Om någon tror att E är en lat skolkare så skulle jag vilja att den personen kom hem till oss och fick uppleva hur E kämpar med sig själv varje dag och hur vi föräldrar vänder ut och in på oss för att hitta lösningar och kämpar för att stötta E. Och C!

13 kommentarer

Under ADD, Ångest, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , , , ,

januari 16, 2018 · 11:06

”Mamma, jag har en plan!”

Vi har två hemmasittare. Två barn som inte kan gå till skolan.

Att de inte kommer iväg till skolan beror inte på att de inte vill gå till skolan. Det beror inte heller på omsorgsbrist eller att vi föräldrar inte bryr oss om de går till skolan eller inte.

Vårt ena barn, C 15 år, har asperger/högfungerande autism och har varit hemma från skolan i mer eller mindre tre år nu. C vill gå men kan inte. Hen kraschade av utmattning och blev illa behandlad i sin förra skola. Det har satt djupa spår som ännu inte har läkt. C har fortfarande stor oro/ångest kopplad till skolan. Hen låser sig.

Vårt andra barn som är hemma, E 12 år, har ADD. Här beror frånvaron också på utmattning. E har dock hela tiden blivit väl bemött av skolan så i hens fall är det främst trötthet som gör att E inte kommer iväg till skolan.

E brukar komma till mig och säga ”Mamma, jag har en plan!”
Sen brukar det komma ett förslag på hur vi ska väcka E så att hen lyckas ta sig upp och iväg till skolan dagen efter.

Vi har testat allt känns det som:

  • lugn väckning med massage
  • väckning med druvsocker
  • väckning med en Djungelvrål i munnen
  • många olika ringsignaler
  • väckarklockan placerad långt ifrån sängen
  • skaka barnet lite
  • stryka barnet över ryggen
  • dra av täcket
  • sätta på musik
  • tända soluppgångslampa
  • en app i mobilen som vibrerar och ska väcka vid bra tillfälle i sömncykeln
  • tända alla lampor i rummet
  • dammsuga utanför rummet
  • testat fyra olika AD(H)D-mediciner utan effekt
  • kittlas och busa
  • stänka lite vatten i ansiktet på barnet
  • locka med favoritfrukost
  • muta
  • sällskap med en kompis på morgonen som en sporre
  • erbjudit frukost på sängen
  • aktivitetsarmband som ska vibrera vid väckning vid ett bra tillfälle i sömncykeln
  • lirka på morgonrocken under täcket och sen in i duschen som är uppvärmd
  • hjälp med påklädning under täcket

Inget av detta hjälper. Vi får inte upp E. Vi kan ibland kämpa i flera timmar. E har varit hemma sedan efter höstlovet nu. Innan dess gick hen till skolan 2-3 dagar i veckan vilket var jättebra!

Jag har gått på ADHD-kurs på ADHD-center, Autismkurs på Aspergercenter, jag har läst böcker om ADHD och autism och jag gör allt som står i min makt för att hitta strategier för att mina barn ska kunna ta sig till skolan.

Mina barn får mat, kärlek, omsorg, kramar, pepp, omvårdnad, engagemang, rena och hela kläder… Vi sätter gränser och har regler. Jag och min man har ingen omsorgsbrist om våra barn. Det handlar inte om det.

Våra barn skolkar inte. De vill gå till skolan men av olika skäl kan de inte det. Och det är varken deras eller vårt fel.

Vårt tredje barn, vår 8-åring med ADHD, går till skolan varje dag (om hen inte är sjuk såklart!). Ett välvårdat glatt och piggt barn med frukt/grönsak med sig varje dag, gympakläder de dagar det är idrott, matsäck med sig de dagar det är utflykt, läxan läst när det är läxa…

Vi låter inte våra barn vara hemma. Vi tar inte lätt på skolplikten.

Även igår hade E en plan. Hen skrev ett meddelande till sig själv på kvällen som hen skulle läsa idag på morgonen för att peppa sig själv att komma ur sängen. Men det gick inte idag heller…

Jag vet ärligt talat inte vad mer vi kan göra. Vi gör allt vi kan varje dag!

33 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Ångest, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , ,

januari 1, 2018 · 20:11

Min mission – öka förståelsen!

Och så har det plötsligt blivit 2018. Tiden rusar verkligen fram!

”Nytt år -nya möjligheter!” brukar man lite klyschigt säga. Det känns lite ironiskt när det ibland känns som att hitta en möjlighet är som att leta efter en nål i en myrstack.

Men trots allt så tar vi oss framåt. Vi har haft det kämpigt i drygt tre år nu. Det känns som en lång tid som ändå på något sätt har gått fort. 

Jag ger inte upp. Jag faller ibland men reser mig om och om igen. 

I bloggen delar jag med mig av mitt liv som mamma till tre fantastiska barn med extra utmaningar i livet. Vårt familjeliv ser inte ut som ”vanliga” familjers. Mitt föräldraskap är inte ett ”vanligt” föräldraskap. På grund av de svårigheter/behov/utmaningar mina barn har blir jag väldigt granskad som förälder. Det tär.

En del blogginlägg är mer generella och berör den misstro vi möter, indraget eller uteblivet stöd och saknaden av bra former av hjälp som faktiskt skulle hjälpt oss som befinner oss i denna situation.

Min blogg är fortfarande främst egenterapi men jag börjar mer och mer skriva med en förhoppning om att även sprida kunskap och förståelse. Vi är många som kämpar för våra barn! Min egen lilla mission är att försöka öka förståelsen för vår, och många andras, situation. 

Dessa inlägg är några av mina mest lästa inlägg 2017:

1. Du ser ju så bra med dina glasögon så vi tänkte att du inte behöver dem längre! (Om indraget stöd)

2. Enkelspårigt tänkande  (Om andras åsikter om föräldraskapet)

3. Dubbla känslor  (Om min känsla när mitt föräldraskap blir ifrågasatt)

4. Imorgon ska jag ha kalas och du är inte bjuden! (Om hur ledsamt det känns att ha ett barn som inte blir utvald)

5. Varför utgår all hjälp ifrån att jag inte vill vara med mina barn? (Om att den hjälps som finns inte är den hjälp vi behöver)

Jag kommer att fortsätta kämpa för mina barn och jag kommer att fortsätta skriva. Jag hoppas att mina texter kan göra skillnad. Dela gärna inlägg från bloggen så att vi kan öka förståelsen i samhället.

Tack alla ni som läser, delar med er av egna erfarenheter och ger mig tips och pepp ❤

Nu hoppas jag av hela mitt hjärta att 2018 blir det år då livet lättar! 

Jag är redo för 2018! 😉 (Bilden är från Messenger)

8 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , , ,

december 27, 2017 · 22:07

Vi pratar inte om betyg

I vår familj har vi tre ”normalbegåvade” barn.  E (12 år, ADD) är i vissa områden över det normala.

Både E och C (15 år, asperger) fick alla rätt på nationella proven i matte och svenska i åk 3. De har inte haft svårt för något ämne. L  (8 år, ADHD) har inte heller svårt för något ämne.

Fredagen den 22/12 låg det två kuvert i vår brevlåda. Det var brev från Cs och Es skolor. Innehållet var deras betyg.

C, som går i 9:an nu, har inte haft en fungerande skolgång sedan åk 5. C kraschade av utmattning på höstterminen i åk 6. Sommaren efter åk 6 fick C sin aspergerdiagnos (sommaren 2015). C fick inga betyg nu.

E började vara trött och orkeslös i åk 5.  ADD-diagnosen kom i åk 5 i januari 2017. Vårterminen i åk 5 hade E nästan ingen närvaro i skolan. E går i åk 6 nu och fick betyg i tre ämnen.

Vi pratar inte om betyg i vår familj. Jag vill inte att mina barn ska bli bedömda efter sitt görande. Det viktiga är deras varande. Att de känner att de är bra som de är och har bra självkänsla. 

Två av mina tre barns skolgång haltar rejält JUST NU. Det är inte mina barns fel att det är så. De obefintliga betygen säger mer om skolans oförmåga att anpassa och möta olika elever än om mina barns prestationer.

C och E har nu bra skolor som vänder ut och in på sig för att hitta sätt att undervisa dem. C har t ex Skypeundervisning. Dock behövde båda krascha rejält innan hjälpen kom.

Jag vill att mina barn ska känna att de duger som de är. Jag vet att de gör sitt allra bästa varje dag. 

Vi uppmärksammar andra saker än skolprestationer. T ex att C tar sig iväg och tränar, duschar regelbundet utan påminnelse, fixar något att äta till sig själv ibland, passade L och lilla kusinen en stund på landet… Att E tröstar L när hen är ledsen, försöker få i sig mat trots dålig aptit, på eget initiativ går ut med soporna eller städar sitt rum…

Mina barn är fantastiska och de kommer att klara sig på något sätt. De kommer bara att gå en annan väg. 

De kommer att lysa för de lyser redan nu! ❤

12 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Diagnos, förälder, Förståelse, Skola

Taggat som , , , , , , , , , ,

december 19, 2017 · 15:42

”Jag har ingen aptit!”

Det som är jobbigast just nu, om jag bortser ifrån att jag har två barn som inte har en fungerande skolgång, är att E (min 12-åring med ADD) äter extremt dåligt. Maten har länge varit ett problem men det blir bara värre och värre. Säkra kort som macka från Subway eller chicken nuggets från Mc Donalds går oftast inte heller ner längre. Dessutom oroar sig E för vår ekonomi ”Har vi verkligen råd att köpa hem mat till mig?”
Ja det har vi!

Chips (framförallt Doritos), som förr var ett bra alternativ när inget annat gick ner, fungerar oftast inte heller. Inte ens godis fungerar längre.

Om jag frågar E om hen vill ha t ex toast eller amerikanska pannkakor och hen svarar ”Ja!” kan det ändå bli så att det inte går ner när jag väl är klar med tillagningen. ”Jag har ingen aptit längre!” eller ”Jag är inte sugen på det längre!” är vanliga svar.

Eftersom vi har haft kontakt med dietist och E har testat olika näringsdrycker, och ratade alla, så verkar det inte finnas så mycket mer att göra. E har tagit blodprover och kollat ämnesomsättning och olika värden. Allt var bra och normalt. Dock i lägre spannet på D- och B-vitamin så det tar E nu i tablettform.

Det finns egentligen ingen mat som E VERKLIGEN tycker om längre. Aptiten har också mycket att göra med dagsform. Och inte blir det bättre av Strattera som är den medicin E testar just nu.

E har inte varit i skolan på flera veckor. Måendet varierar. En dag kan E må okej för att sedan nästa dag ha oro och vara väldigt låg. Jag och maken har fått turas om att vara hemma mycket med E för att hen inte vill vara hemma själv just nu.

Om inte vi föräldrar är hemma och fixar mat till E så äter hen ingenting. INGENTING! Det hjälper inte att vi ringer och påminner eller förbereder något som E bara kan ta fram. En dag när jag kom hem kl 16:30 hade E inte ätit alls. En annan dag hade E försökt äta köttfärssås med pasta men det mesta låg kvar på tallriken. Jag eller maken försöker vara hemma och fixa mat till E så ofta vi kan! Men jag vill/måste jobba 50% också! Snart ska jag börja jobba 75%. Jag oroar mig för hur jag ska orka…

E är väldigt trött. Det beror säkerligen på både ADD:n och det låga energiintaget. Jag vill så gärna att E ska orka mer!

E har inget socialt liv heller. Hen träffar ytterst sällan kompisar. Det är inte lätt att få E att komma utanför dörren överhuvudtaget. Orken och lusten finns inte.

Vi har fått tips om att göra näringsrika smoothies, ha grädde i pannkaksmeten, rapsolja i pastan osv men det fungerar inte för E märker av minsta lilla smak- eller konsistensvariation.

Snart är det julafton med julbord. Jag kan inte komma på någonting på julbordet som jag tror E kommer att äta. Förr fungerade köttbullar men jag tror inte att det går ner längre heller.

Dietisten har sagt att vi inte ska tjata på E om mat. Att vi inte ska göra en stor grej av det. Men jag ser hur tunn E ser ut och märker på orken och humöret att intaget är för litet. Och jag blir orolig. Vad gör man?

Stackars E ❤

Lite mer om selektivt ätande här.

9 kommentarer

Under ADD, ADHD, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Selektivt ätande

Taggat som , , , , , , ,