Kategoriarkiv: förälder

Jag blir tokig på allt tjafs mellan barnen. De kan inte låta bli att reta varandra. ”Råka” trampa på tån, knuffa till, vifta med något i ansiktet, slå om TV:n, springa in på toa före syskonet som precis skulle dit, stänka lite med blöta händer, sno platsen i soffan eller matbordet, ta syskonens chips, snabbt sno sista bullen, pilla lite, retas lite, rita ett streck på det sista vita ritpappret som syskonet precis skulle ta, ta just den röda pennan som syskonet sträcker sig efter, snabbt slänga fram foten i soffan där syskonet skulle sätta sig, slänga fram benet när syskonet ska gå förbi…Det händer något mer eller mindre hela tiden. Det är som att basen i deras umgänge är retsamhet och sen ibland kan något fungera en liten stund. Det borde vara tvärtom!

Jag vet inte hur många gånger vi har försökt prata med barnen om detta. Vi har gjort familjeregler tillsammans som alla har skrivit under. Inget hjälper.

C mår ju bättre nu och det är helt underbart. Däremot så medför det mer tjafs eftersom C är mer med oss istället för vid datorn. C är ofta en ingångsättare och hen låter väldigt mycket, just nu genom vissling, vilket driver alla till vansinne. C slutar inte när vi ber hen. Detta sätter ofta igång bråk mellan C och 11-åringen.

Om syskonen ömsesidigt busar med varandra och någon av dem vill sluta, och säger till, så lyssnar inte de andra. Framförallt inte C och 7-åringen. C fortsätter med argumentet ”Hen var ju med på det!”. Sen att syskonet i det läget både gråter och skriker gör ingen skillnad.

Paddan kan ligga på ett bord. Någon av barnen kan säga ”Jag ska spela på paddan lite!”. Då rusar något av syskonen fram och tar den för att retas. Den som ville ha paddan hinner bli riktigt sur innan syskonet lämnar över den.

Om jag och maken säger ”Dags att duscha! Vem duschar först?” Så skriker alla barnen ”Inte!”. Sen kan 11-åringen  (oftast) säga ”Okej, jag kan duscha först!”. Då brukar C ibland skrika ”Nej! Jag!” och springa före och låsa. Då blir det givetvis bråk. Om vi föräldrar bara bestämmer vem som ska duscha först brukar det inte heller fungera. 

Här på landet finns det två hus. Mina föräldrar bor i det ena och vi i det andra. När även min syster med familj är här samtidigt som oss så bor de i stora huset med mina föräldrar (de bor i lilla huset om vi inte är här). Båda husen är självförsörjande. I vårt hus, som är ca 40 m2, finns det två små sovrum. Jag, C och 7-åringen sover i det ena och maken och 11-åringen i det andra. C vill ha på fläkten när vi ska sova men det vill absolut inte 7-åringen så då blir det tjafs om det. Det är ett jättefint hus men vi är väldigt mycket inpå varandra. Soffan är inte så stor. 

C har ätit i stora huset med mina föräldrar några gånger och hen väljer ofta att gå till deras hus och sitta där med mobilen. Min mamma och pappa är väldigt hjälpsamma och har sysselsatt barnen med både krocket, kubb och ett par turer med båten. Vi är så tacksamma för deras hjälp! ❤

Syskonbråken leder ofta till att maken och jag blir på dåligt humör. Och så slutar det med att vi bråkar med varandra. Suck… Det tar så mycket energi.

Igår skulle vi spela kubb. Det blev vår familj mot mina föräldrar och min syster med man. Vårt lag var inte helt konfliktfritt om man säger så. C tycker om att pika dem som missar. 11-åringen blir snabbt sur.

Maken och jag brukar skoja om att vi har en motståndsrörelse i huset bestående av våra tre barn. Det är alltid motstånd när vi ska göra saker. 

11-åringen är väldigt arg på C för det mesta och reagerar starkt på allt C gör. Om C säger en kommentar kan 11-åringen säga ”Typiskt den där jävla autismungen!”. Så elakt av 11-åringen. C verkar som tur är inte bry sig utan kontrar snabbt med något minst lika elakt. Vi har pratat många gånger med 11-åringen om att hen inte får säga så.

Skolstarten närmar sig. C börjar den 18/8 och syskonen den 22/8. C säger att det ska bli skönt att börja skolan och jobba ikapp. Hen uttrycker ingen oro alls. Än… Tvärtemot förra sommaren då C fick panik och ångest när skolan kom på tal. Jag känner att jag börjar tro och hoppas väldigt mycket nu. För mycket? 

Syskonen kan ha roligt tillsammans ibland och hitta på saker som faktiskt fungerar. Jag blir så glad när något fungerar ett tag. Kurragömma eller kull brukar gå ett tag, Pokémonpromenad, krocket, bada… Men det gäller att vara i närheten. Plötsligt spårar allt ur… 

Jag vet att alla syskon bråkar med varandra men jag hör av vänner att deras barn inte bråkar riktigt lika mycket som våra. Det är först nyligen som 11-åringen vågar vara hemma själv med C. Förr var 11-åringen rädd för C när de var ensamma i huset. Vi kan fortfarande inte lämna alla tre barnen hemma själva med varandra. Det är mindre fysiskt mellan barnen nu men det förekommer fortfarande en del knuffar, sparkar och slag.

Jag har en syster som är tre år yngre än jag. Vi har givetvis haft våra duster genom åren. Vi är både lika och olika till sättet. Min syster är en av mina allra bästa vänner. Jag kan prata med henne om allt. Mitt i allt kaos vi lever i hinner vi inte ses jätteofta. Men jag vet att hon finns där och jag uppskattar att jag har henne väldigt mycket. Mer än hon tror ❤

Jag hoppas att mina barn i framtiden kan få en fin relation med varandra!