Kategoriarkiv: Syskon

oktober 10, 2016 · 12:10

Måendet kommer först. Sen skolan.

20161007_152114.jpg

Jag hör skratt från vardagsrummet. Jag smyger dit och tittar. I soffan sitter C och E bredvid varandra och tittar på ett YouTube-klipp. Båda ser glada ut. De sitter i myskläder ganska nära varandra. De tittar då och då på varandra och skrattar till.

Jag ler lite vemodigt för mig själv. Jag är glad att de är glada. Samtidigt känner jag ett sting av sorg. Två av mina tre barn är inte i skolan där de ”borde” vara en vanlig måndag kl. 11:25.

C och E är hemma för att de är trötta. Förmodligen av olika anledningar men med samma reaktion.

C kom inte iväg idag trots goda intentioner med checklistan. Cs helg var aktiv så energin fanns inte idag. Och måndagar är alltid extra svåra. E är planerat ledig idag och vi hoppas på skola imorgon.

Mina barn skrattar. DET ÄR BRA! Hade jag (och skolan) inte lyssnat in deras mående hade de kanske istället legat deprimerade i sina sängar.

Måendet kommer först. Sen skolan.

Jag måste ”jobba in” det som ett mantra.

Måendet kommer först. Sen skolan.

Måendet kommer först. Sen skolan.

Måendet kommer först. Sen skolan.

Detta är något vi inte kan stressa fram. Stressen kommer bara att göra det hela värre. Det vet vi av erfarenhet.

Jag smyger tillbaka till köket och kollar vad som finns i kyl och frys till lunch.

Jag går tillbaka till vardagsrummet:

”Härligt att se er skratta tillsammans! Jag tänkte fixa lunch nu. C, jag tänkte värma grytan från igår till dig med pasta och E jag tänkte värma nuggets i ugnen till dig!”.
Båda tittar upp. Båda ler.
”Tack mamma! Det blir jättebra!”

Jag går tillbaka till köket. Ler för mig själv. Hör mina älskade barn skratta i vardagsrummet.

Hör C fråga E:
”Ska vi spela tillsammans efter lunch?”
”Ja det kan vi göra!”

MÅENDET KOMMER FÖRST. SEN SKOLAN.

29 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Syskon

Taggat som , , , , , , , , , , ,

september 3, 2016 · 20:58

Syskon i kläm

Nu när vi börjar ta oss framåt så byggs nya hinder känns det som! :(

Nu när vi börjar ta oss framåt så byggs nya hinder känns det som! 😦

Ett av våra barn har svårt med maten. ”Japp! Inget ovanligt! Vårt barn med diagnos har det också kämpigt med maten!” kanske ni tänker.

Men nu är det i vårt fall så att det inte är C, med asperger/ASD/högfungerande autism som är svår att få i mat.  C är en gourmet och tycker om det mesta i matväg. Det är 11-åringen som inte har någon diagnos som har matproblem.

11-åringen har alltid varit lite kinkig med maten men det har bara blivit värre och värre. Hen slutar tycka om saker som hen förr har tyckt om. Pannkakorna smakar plötsligt för mycket mjöl, köttfärsen är fel kryddad, korv är inte gott längre… Det blir bara fler och fler saker som inte går ner.

Vi har varit hos en dietist med 11-åringen och hon skrev ut olika näringsdrycker. Nu har 11-åringen provat åtta olika smaker, några mjölkbaserade och några ”juiceaktiga”.  Inget går ner! Hen spottar och fräser och får nästan kväljningar. Väldigt dramatiskt! 😉

Dietisten sa att vi ska ge 11-åringen det som hen tycker om och faktiskt äter. Oavsett vad det är. 11-åringen behöver få i sig energi. 11-åringen föredrar just nu antingen chicken nuggets och pommes från Mc Donalds eller en macka och Doritos från Subway . Inte något vi kan erbjuda hen varje dag direkt…

Hen hade en rejäl svacka i skolan förra hösten och även våren var kämpig. Skolan blev  tuff att orka med för 11-åringen. Man måste ju äta för att orka. 11-åringen är väldigt svår att få igång på morgonen. Hen är som en zombie. Knappt kontaktbar. Jättesvår att få upp ur sängen och nästan alltid morgonsur.

Nu har vi gjort en morgonrutin för 11-åringen som har fungerat i tre dagar. Hoppas det fortsätter fungera! Vi väcker hen ca. 6:30. Sen får hen ligga och dra sig i 10 minuter. Efter 10 minuter går vi in och ger 11-åringen en saltgodis (hen älskar saltgodis). Då ska 11-åringen gå upp och hinna klä på sig innan godisen är slut i munnen. Sen ska hen komma till soffan och äta något framför TV:n.  Just nu är det Sempers smoothie mango/banan från ett år som går ner på morgonen. Bättre än inget!

Vi fick föra matdagbok för 11-åringen i tre dagar och dietisten räknade ut att intaget är för lågt. Inte alls förvånande!

11-åringen har fått en liten gömma i sitt rum med kexchoklad, russin, breadsticks, ölkorv, kex, chips… Där får hen ta när hen vill.

Vi vet inte om 11-åringens matproblem är en reaktion på allt vi har gått igenom med C eller om det hade funnits där i alla fall. Svårt att veta!

11-åringen kommer i kläm mellan sina syskon trots att vi försöker göra allt för att hen inte ska känna så. 7-åringen är aktiv och tar mycket plats och C har sina svårigheter.

Jag tror att det är lätt att glömma syskonen i en familj där det finns ett eller flera barn i behov. Det som flyter på lägger man inte energi på. Energin och mödan läggs på allt som inte fungerar. Nu när maten inte fungerar för 11-åringen så får ju hen mer uppmärksamhet från oss. Jag hoppas att det inte är det behovet som har gjort att hen strular med maten. 😦 Vi har verkligen försökt tänka på 11-åringen också!

Det känns som vi är på rätt väg med C nu. C mår bättre och resursskolan är toppen!Hoppas inte att det ersätts av en massa kämpande för och med 11-åringen. Jag skulle vilja ha lite flyt nu.

Igår umgicks jag med min 11-åring några timmar efter skolan innan vi hämtade 7-åringen. Det var jättemysigt och det märktes att 11-åringen uppskattade det.

Jag ska försöka planera in mer saker med alla tre barnen på tumanhand. Det ger så himla mycket!

Smuggelketchup i handväskan på O`Learys :) 11-åringen gillar inte deras ketchup. Vad gör man inte...? ;)

Smuggelketchup i handväskan på O´Learys 🙂 11-åringen gillar inte deras ketchup. Vad gör man inte…? 😉

4 kommentarer

Under Anpassningar, förälder, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , ,

augusti 6, 2016 · 09:52

Syskonbråk

Jag blir tokig på allt tjafs mellan barnen. De kan inte låta bli att reta varandra. ”Råka” trampa på tån, knuffa till, vifta med något i ansiktet, slå om TV:n, springa in på toa före syskonet som precis skulle dit, stänka lite med blöta händer, sno platsen i soffan eller matbordet, ta syskonens chips, snabbt sno sista bullen, pilla lite, retas lite, rita ett streck på det sista vita ritpappret som syskonet precis skulle ta, ta just den röda pennan som syskonet sträcker sig efter, snabbt slänga fram foten i soffan där syskonet skulle sätta sig, slänga fram benet när syskonet ska gå förbi…Det händer något mer eller mindre hela tiden. Det är som att basen i deras umgänge är retsamhet och sen ibland kan något fungera en liten stund. Det borde vara tvärtom!

Jag vet inte hur många gånger vi har försökt prata med barnen om detta. Vi har gjort familjeregler tillsammans som alla har skrivit under. Inget hjälper.

C mår ju bättre nu och det är helt underbart. Däremot så medför det mer tjafs eftersom C är mer med oss istället för vid datorn. C är ofta en ingångsättare och hen låter väldigt mycket, just nu genom vissling, vilket driver alla till vansinne. C slutar inte när vi ber hen. Detta sätter ofta igång bråk mellan C och 11-åringen.

Om syskonen ömsesidigt busar med varandra och någon av dem vill sluta, och säger till, så lyssnar inte de andra. Framförallt inte C och 7-åringen. C fortsätter med argumentet ”Hen var ju med på det!”. Sen att syskonet i det läget både gråter och skriker gör ingen skillnad.

Paddan kan ligga på ett bord. Någon av barnen kan säga ”Jag ska spela på paddan lite!”. Då rusar något av syskonen fram och tar den för att retas. Den som ville ha paddan hinner bli riktigt sur innan syskonet lämnar över den.

Om jag och maken säger ”Dags att duscha! Vem duschar först?” Så skriker alla barnen ”Inte!”. Sen kan 11-åringen  (oftast) säga ”Okej, jag kan duscha först!”. Då brukar C ibland skrika ”Nej! Jag!” och springa före och låsa. Då blir det givetvis bråk. Om vi föräldrar bara bestämmer vem som ska duscha först brukar det inte heller fungera. 

Här på landet finns det två hus. Mina föräldrar bor i det ena och vi i det andra. När även min syster med familj är här samtidigt som oss så bor de i stora huset med mina föräldrar (de bor i lilla huset om vi inte är här). Båda husen är självförsörjande. I vårt hus, som är ca 40 m2, finns det två små sovrum. Jag, C och 7-åringen sover i det ena och maken och 11-åringen i det andra. C vill ha på fläkten när vi ska sova men det vill absolut inte 7-åringen så då blir det tjafs om det. Det är ett jättefint hus men vi är väldigt mycket inpå varandra. Soffan är inte så stor. 

C har ätit i stora huset med mina föräldrar några gånger och hen väljer ofta att gå till deras hus och sitta där med mobilen. Min mamma och pappa är väldigt hjälpsamma och har sysselsatt barnen med både krocket, kubb och ett par turer med båten. Vi är så tacksamma för deras hjälp! ❤

Syskonbråken leder ofta till att maken och jag blir på dåligt humör. Och så slutar det med att vi bråkar med varandra. Suck… Det tar så mycket energi.

Igår skulle vi spela kubb. Det blev vår familj mot mina föräldrar och min syster med man. Vårt lag var inte helt konfliktfritt om man säger så. C tycker om att pika dem som missar. 11-åringen blir snabbt sur.

Maken och jag brukar skoja om att vi har en motståndsrörelse i huset bestående av våra tre barn. Det är alltid motstånd när vi ska göra saker. 

11-åringen är väldigt arg på C för det mesta och reagerar starkt på allt C gör. Om C säger en kommentar kan 11-åringen säga ”Typiskt den där jävla autismungen!”. Så elakt av 11-åringen. C verkar som tur är inte bry sig utan kontrar snabbt med något minst lika elakt. Vi har pratat många gånger med 11-åringen om att hen inte får säga så.

Skolstarten närmar sig. C börjar den 18/8 och syskonen den 22/8. C säger att det ska bli skönt att börja skolan och jobba ikapp. Hen uttrycker ingen oro alls. Än… Tvärtemot förra sommaren då C fick panik och ångest när skolan kom på tal. Jag känner att jag börjar tro och hoppas väldigt mycket nu. För mycket? 

Syskonen kan ha roligt tillsammans ibland och hitta på saker som faktiskt fungerar. Jag blir så glad när något fungerar ett tag. Kurragömma eller kull brukar gå ett tag, Pokémonpromenad, krocket, bada… Men det gäller att vara i närheten. Plötsligt spårar allt ur… 

Jag vet att alla syskon bråkar med varandra men jag hör av vänner att deras barn inte bråkar riktigt lika mycket som våra. Det är först nyligen som 11-åringen vågar vara hemma själv med C. Förr var 11-åringen rädd för C när de var ensamma i huset. Vi kan fortfarande inte lämna alla tre barnen hemma själva med varandra. Det är mindre fysiskt mellan barnen nu men det förekommer fortfarande en del knuffar, sparkar och slag.

Jag har en syster som är tre år yngre än jag. Vi har givetvis haft våra duster genom åren. Vi är både lika och olika till sättet. Min syster är en av mina allra bästa vänner. Jag kan prata med henne om allt. Mitt i allt kaos vi lever i hinner vi inte ses jätteofta. Men jag vet att hon finns där och jag uppskattar att jag har henne väldigt mycket. Mer än hon tror ❤

Jag hoppas att mina barn i framtiden kan få en fin relation med varandra!   

12 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Syskon

Taggat som , , , , ,

juni 29, 2016 · 15:19

Ett dilemma

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

Vi har ett problem. Vår plan är att åka till Skara sommarland i sommar. Vi hade tänkt åka förra sommaren men C fixade inte det så det blev inte av. Syskonen, framförallt 11-åringen, blev väldigt besvikna.

I år ska vi göra ett nytt försök. C mår bättre nu. Problemet är dock fortfarande att C ibland har svårt för att ta sig hemifrån. C har sagt att hen vill åka dit i år, att hen klarar det. Men vi kan aldrig veta säkert att det fungerar DEN dagen. Med andra ord kan C få en låsning precis när vi ska åka och så kommer vi inte iväg i år heller. Vi ska åka dit på vägen till en stuga vi ska låna, så det fungerar inte att dela upp familjen heller. Det är några timmars körning.

Om vi förbereder C och det inte blir av pga sjukor eller dåligt väder så kan det också bli jobbigt. Om C är inställd på något som hen vill så kan hen reagera starkt om det inte blir av. Om vi inte förbereder C alls så kan det bli en låsning.

Om vi pratar med syskonen så kan de bli besvikna om det inte blir av i år heller. Samtidigt vill vi att de ska ha något att se framemot…

Hur ska vi göra?

5 kommentarer

Under Anpassningar, Ångest, Semester, Syskon

maj 22, 2016 · 10:24

Vårt 7-åriga energiknippe och vår trötta 11-åring

20160521_112213.jpg

Vi börjar mer och mer fundera kring om även vår 7-åring har en diagnos. Hens sätt och beteende påminner väldigt mycket om Cs. Så svårt att veta om det beror på miljön här hemma eller om det faktiskt är en medfödd funktionsvariation. Det kan ju vara så att jag överanalyserar också.

7-åringens lärare sa att hen är intensiv och vill ha uppmärksamhet och tar mycket plats. Det händer också en del tokigheter med kompisar. Läraren sa att hen tycker att vi ska avvakta till åk 1 och se om 7-åringen mognar över sommaren.

7-åringen är bestämd och envis och ska alltid förhandla om allt, precis som C alltid har gjort. Hen är för ärlig och sårar ofta andra med taskiga kommentarer. 7-åringen kan titta på mig och säga ”Vad ful du är!” när jag har gjort mig fin. Sen kollar hen vilken reaktion som kommer. Sen säger hen ”Skojar bara! Du är fin!”.

Hemma är det en ständig utmaning att se till att vår aktiva 7-åring inte är understimulerad. Det måste hända något hela tiden. Det tjatas om att ta hem kompisar, gå på promenader i skogen, gå till lekparker osv. Det är sällan 7-åringen är nöjd om det inte händer något.

image

Ibland kan 7-åringen sitta och rita och hen pysslar en hel del. Det blir otroligt stökigt med lim och pappersklipp överallt. Hen kan också titta på TV en del men ritar då samtidigt som hen tittar.

7-åringen har ofta svårt för att komma överens med sina vänner om vad de ska leka. Hen kan säga rakt ut ”Nu får du gå hem för du är inte rolig att leka med!”. Att leka med fler än en kompis i taget fungerar inte speciellt bra.

Rollekar är något som 7-åringen leker väldigt sällan. De lekar 7-åringen leker mest är bygga koja, göra hinderbana och springa i hinderbanan, pyssla, rita, måla, leka med lera, klättra överallt, göra ”mat” i sandlådan, gärna kladda med något i köket (diska eller blanda ihop olika ingredienser och bara kladda)…

7-åringen blir oerhört frustrerad om hen t ex ska rita något och det inte blir som hen har tänkt sig. Hen har svårt att lyssna på andra och är väldigt ”splittrad” i sitt sätt att vara. Om vi går i mataffären stannar hen och pratar med allt och alla (lite gränslös). Hen tittar och lägger märke till allt. Det tar tid att gå och handla med 7-åringen och det krävs mycket tålamod.

Det är också så att 7-åringen är lite för närgången många gånger. Hen trycker upp saker någon centimeter från ansiktet när hen vill visa något, hen pussas lite väl hårt osv.

7-åringen är, liksom C, väldigt social och verbal. Hen älskar att gosa och kramas, har ”normal” ögonkontakt och är väldigt duktig motoriskt.

Vi har börjat använda timetimer även till 7-åringen och vi försöker förbereda hen och ha tålamod. Det skadar ju inte att lägga krutet redan nu!

20160123_100857-1-1.jpg

7-åringen lägger sig i alla samtal och avbryter konstant när någon pratar. Om jag ska sjunga en sång för hen vid nattningen så pratar hen mitt i sången flera gånger. Hen pratar även mitt i tandborstningen. Om jag pratar i telefonen och har bett 7-åringen vara tyst så pratar hen med mig i alla fall. Om jag visar att hen ska vara tyst så pratar hen ännu högre. Om 7-åringen råkar gå på min fot och jag säger ”Aj det gjorde ont!” så brukar hen titta på mig och sen trampa på foten en gång till.  Om hen ska krama mig och jag säger att det var en för hård kram så kramar hen en gång till ännu hårdare.

Jag känner igen så mycket av C i min 7-åring. Dock är 7-åringen mer hyperaktiv än vad C har varit.
7-åringen har ingen uthållighet och inget tålamod. Om en kompis ska komma så tjatas det hela dagen tills kompisen kommer. Om det är lördag så tjatas det om lördagsgodis direkt på morgonen, trots att barnen vet att det alltid är godis först EFTER lunch.

Om 7-åringen frågar om hen får ta t ex en glass och jag säger nej så kan hen sen komma med en glass ändå. Hen bryr sig ofta inte om vad vi svarar utan gör det som hen har tänkt sig i alla fall.

7-åringen har en sprudlande energi och fantasi. Hen är glad för det mesta (om det inte är något som går emot hen) och hen är väldigt kreativ.

7-åringen har känslorna utanpå kroppen och blir snabbt väldigt arg, väldigt ledsen eller väldigt glad.

Vi lyckas aldrig få 7-åringen att sitta vid matbordet en hel måltid. Som tur är så är vi smartare nu än vad vi var gällande C, så 7-åringen får ofta sitta framför TV:n och äta.

Vår 7-åring lär sig inte av konsekvenser! Precis som C! Uteblivet lördagsgodis eller 5 minuter på rummet gör ingen skillnad. Det går inte bättre nästa gång för det. Tro mig! Vi har provat alla ”vanliga” uppfostringsmetoder. Vi har testat belöningar (olika system) och konsekvenser. Vi har pratat och förklarat. Vi har höjt rösten… Inget har hjälpt. Varken på C eller 7-åringen. Det går inte när förmågan saknas.

Kanhända att det är en funktionsvariation med ASD och ADHD för 7-åringen… Eller så är det bara miljön och en mognadsfråga. Det får tiden utvisa!

Vi har haft våra grubblerier även gällande 11-åringen. Där tror jag dock inte en diagnos inom autismspektrum utan möjligtvis ADD. Men jag vet inte… 11-åringen är hemma från skolan och vilar ungefär en dag i veckan. Lärarna har sänkt pressen och kraven på hen i skolan och hen har läxfritt. Vi fick kämpa för att få skolan att förstå. 11-åringen verkar må lite bättre men blir snabbt trött. Vi får se om vilan under sommarlovet kan leda till mer ork och energi. Annars får vi kanske ta tag mer i även 11-åringen till hösten…

11-åringen har sällan energi till att stanna på fritids. Hen har ingen fritidsaktivitet och hen leker aldrig med kompisar på fritiden. Det finns varken lust eller ork hos 11-åringen till det. Så synd tycker jag!
Jag hoppas verkligen att hen kommer igång igen!

Det är nog tufft för 11-åringen att vara i mitten mellan vårt 7-åriga energiknippe som aldrig är tyst, och C, som alltid är inne i sitt och har sina låsningar och sin ångestproblematik.

Vi erbjuder 11-åringen att hitta på saker med bara en av oss föräldrar. Men det finns inte energi till det heller.

11-åringen har alltid varit mer medgörlig. Inte lika mycket motstånd. Hen är vår lilla filosof och tänkare. Hen är känslig för sinnesstämningar och har alltid blivit väldigt förnärmad vid tillsägelser och tillrättavisningar.  11-åringen är mer allvarsam än sina syskon och kan också vara mer långsint och tjurig.

Vår 11-åring är den som kan sitta vid matbordet och prata och även lyssna på andra. Hen har inte alls myror i benen på samma sätt som C och 7-åringen.

7-åringen har myror i brallan!

7-åringen har myror i brallan!

Vår 11-åring är väldigt omtänksam och empatisk och kan hjälpa till mer spontant ibland, när orken finns, eller trösta 7-åringen när hen är ledsen. 11-åringen överöser mig med komplimanger och kärlek. Jag får höra flera gånger om dagen hur mycket hen älskar mig och att jag är världens bästa mamma. ❤

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

Jag önskar att det blir en kanonsommar så hela min familj kan tanka positiv energi!
Den energin behöver vi VERKLIGEN till hösten!

20160521_120153.jpg

23 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , , ,

maj 19, 2016 · 14:32

Att förstå att alla andra inte vill samma sak samtidigt

C har en otrolig social förmåga som är en stor resurs för hen. Men ibland kan det bli väldigt tokigt.

När C vill något så vill hen det till varje pris. Om C t ex vill visa eller berätta något så måste det ske just när C har tänkt sig det.

Om jag försöker förklara för C att det inte passar just då så tjatar C tills jag blir helt galen. Ofta pratar hen på ändå.

En stor källa till konflikt är när C tränger sig in i 11-åringens rum för att prata eller visa något när 11-åringen verkligen inte vill. C brukar tjata och nästan tvinga 11-åringen att titta eller lyssna. 11-åringen blir då arg eller ledsen. Nu har i alla fall 11-åringen fått en nyckel till sin dörr så hen kan låsa ibland vid behov.

Jag har försökt förklara för C att om hen vill visa eller prata om något så är det bättre att göra det när personen har tid och är intresserad. Det kanske inte alltid passar andra när det passar C!

Ibland kan jag höra C prata på om något med en kompis på SKYPE. Jag hoppas att kompisarna tycker att det är okej!

vill olika bild jpeg

 

1 kommentar

Under Diagnos, Egna illustrationer, Kommunikation, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , ,

maj 9, 2016 · 22:17

Ritprat

Vi har hel del konflikter i vårt hus. Jag har märkt att många av dessa konflikter handlar om att C inte riktigt kan förstå att andra personer kan tänka samma tanke som hen samtidigt. En vanlig konfliktkälla är toaletten. Vi har tre toaletter i huset men alla har samma favorittoalett. Här blir det krockar! Jag gjorde en bild för att visa C hur det brukar bli och för att försöka förklara.

mentalisering bild jpegSamma situation kan uppstå om C och någon av syskonen vill titta på TV samtidigt eller något annat liknande. Jag hoppas att bilden kan hjälpa C lite. C tycker dock att det är SÅ töntigt med ritprat.

Jag älskar att göra dessa bilder! Det är kul! 🙂 Så för mig fyller det en funktion i alla fall! 😉

Lämna en kommentar

Under ADD, Anpassningar, autism, Diagnos, Egna illustrationer, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

april 14, 2016 · 13:17

Tiden går!

Tiden går! Nu under våren har alla mina fina barn hunnit fylla år. C har fyllt 14 år. 10-åringen är nu en 11-åring och 6-åringen är en 7-åring.

Förra levnadsåret för mina barn var inte ett bra år. Jag hoppas av hela mitt hjärta att deras 14:e, 11:e respektive 7:e år blir bättre.

C är en fantastisk person som har mycket resurser i sig. Om hen orkar och lägger fokus på bra saker kommer hen att kunna gå hur långt som helst. Just nu behöver C mycket hjälp och stöd. C har inte riktigt koll på sina förmågor och sina begränsningar. Vi måste hjälpa C klara vardagen. Hen är inte alls självgående när det gäller den biten. C behöver känna att hen kan och att hen är bra som hen är. Självkänslan dalade rejält efter kraschen i skolan. C har en del ångestproblematik kopplad till framförallt skolan.

C behöver mycket hjälp just nu med sina tankar, känslor och ork.

C behöver mycket hjälp just nu med sina tankar, känslor och ork.

11-åringen behöver mycket uppmärksamhet och pepp just nu. Hen är trött och vi måste hjälpa till med att få skolan att förstå att hen behöver ta det lite lugnare ett tag. Energin finns inte riktigt där. Om vi stöttar och hjälper 11-åringen kommer hen att börja må bra igen och kan vara i skolan med sina vänner. 11-åringen vill bli hämtad tidigt från fritids just nu. 11-åringen är känslig för tonfall och humör. Vi måste tänka på sådant i närheten av hen.

11-åringen behöver vila och samla krafter. Hen vill bli sedd, både hemma och i skolan, och inte behöva anpassa sig hela tiden.

11-åringen behöver vila och samla krafter. Hen vill bli sedd, både hemma och i skolan, och inte behöva anpassa sig hela tiden.

7-åringen är ett aktivt intensivt energiknippe. Hen behöver sysselsättning hela tiden. Aldrig en lugn stund. Det byggs kojor och hinderbanor i hela huset och hen vill stanna sent på fritids och leka av sig. Det pysslas, ritas, byggs… Hen sjunger/pratar/låter… Vi föräldrar måste stimulera vår 7-åring och försöka ha tålamod med hen så att hen behåller sin härliga glädje och energi. 7-åringen är nästan alltid glad men otroligt envis och det kan bli stora konflikter när hen inte får som hen vill.

7-åringen behöver aktiveras och sysselsättas!

7-åringen behöver aktiveras och sysselsättas!

Alla mina barn är fantastiska och perfekta precis som de är. Och de är OLIKA. Trots att de bor i samma hus och samma miljö, har samma föräldrar och samma uppfostran –  så är de olika.

Jag kan inte behandla dem lika för de behöver olika saker. De är som olika blommor. En blomma behöver mer vatten, en annan lite mindre. En blomma vill vara i solen, en annan i skuggan… En blomma finns det massvis av, en annan finns det färre av…

Nu hoppas jag att mina små blommor ska få frodas och få den näring de behöver och må bra detta levnadsår! ❤

4 kommentarer

Under förälder, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , ,

april 7, 2016 · 14:49

”Vad går du på egentligen?”’

wpid-20150903_104945-1.jpg

Jag är sjukskriven 100% för stress och utmattning. Jag har svårigheter med mitt minne och min koncentration. Jag sover dåligt. Jag har IBS med förvärrade symptom pga. stressen och jag har nästan dagligen spänningshuvudvärk. Jag är hemma för att vila. Trots att jag behöver vila så får jag inte mycket vila. Så hur orkar jag? Vad går jag på egentligen?

Mitt liv går ut på att få upp mina barns näsor över ytan. På det sättet hoppas jag få upp även min egen näsa över ytan. Jag kan inte må bättre än mina älskade barn!

Min sjukskrivna tillvaro går ut på att stötta och hjälpa min 13-åring med ASD (asperger) och hemmasittarproblematik samt att göra allt som står i min makt för att förhindra att även 10-åringen kraschar. Sen måste jag också finnas där för min, än så länge, pigga och glada 6-åring.

Idag gick jag upp kl. 6:30. Jag kände mig väldigt trött som vanligt. Jag sov dåligt i natt igen. Jag började väcka 10-åringen som har varit hemma från skolan måndag-onsdag pga. förkylning. Idag skulle hen gå till skolan hade vi bestämt! Men 10-åringen började visa motstånd direkt. Drog upp täcket. Vände ryggen till. Ville inte prata. Ville inte titta på mig. Bara låg där. Jag kände panik!

Vår 6-åring gick upp och klädde på sig. Inga problem där. Än…

Jag och maken turades om att gå in till 10-åringen. Bytte av varandra för att behålla lugnet. Vi märkte på 10-åringen att det var en tuff morgon.

Egentligen skulle maken promenera till skolan med syskonen men eftersom 10-åringen visade så stort motstånd bestämde vi att jag skulle köra dem och sen åka hem till C för nästa ångestpass.

Jag pratade med 10-åringen och vi bestämde att jag skulle hämta hen kl. 12 idag (hen slutar egentligen kl. 14:30).

Maken gick till bilen och väntade med 6-åringen. Jag stannade inne med 10-åringen. Vi kom till hallen, den kritiska zonen, då 10-åringen plötsligt satte sig i hörnet med ryggen mot mig och bara skakade. Jag höll på att gå sönder. Mitt lilla älskade barn. Jag drog upp hen och kramade hen hårt och sa ”Nu gör vi det här! Du har varit hemma länge. Först påsklov och sen tre dagar den här veckan. Det känns nog lite konstigt men du kommer att fixa det! Du måste ut ur den onda cirkeln och in i den goda svängen!”
10-åringen tog sakta på sig ytterkläderna och gick till bilen med tunga steg. Min huvudvärk började komma rejält. Helt slut kl. 7:50 på morgonen…

Jag körde maken och syskonen till skolan (det tar bara några minuter med bil). Jag fick senare ett sms från maken där han skrev att kompisarna hade sprungit fram till 10-åringen och sett glada ut när hen kom. 🙂

Hemma väntade C. I sängen. Jag hade sagt till C att gå upp innan jag åkte men det hade hen inte gjort. C har kämpat mot sin ångest och varit i skolan både tisdag och onsdag. Idag sa C ”Nu blir det för mycket! Idag orkar jag bara inte! Jag satsar allt på imorgon!”

Jag försökte peppa lite men lade ner det fort. Ingen idé idag.

Jag satte mig i soffan. Kom på att jag bara hade ätit ett ägg till frukost. Fick ju plötsligt bryta min frukost för att köra ”taxi”.

Jag fixade kaffe och gick och satte mig i soffan igen. Hade ont i magen så jag kunde inte äta något. C kom till soffan och började titta på YouTube-klipp på sin mobil. Jag satt bara och stirrade. Orkade inte ta mig för någonting. Bara satt där. I en dryg timme.

Sen kom jag på att C varken hade ätit frukost eller tagit sin medicin. C är inte självgående så det ansvaret ligger på mig eller maken.

Jag masade mig upp för att fixa iordning något att äta till C och ge C hens medicin. Sen tänkte jag att eftersom jag ändå stod upp så var det bäst att försöka orka städa toaletterna. Vi ska ha gäster imorgon (annars hade jag inte städat kan jag säga!).

Jag hällde medel i toaletterna. Sen kom jag på att jag måste sätta på diskmaskinen. Men den strulade för det var stopp i slangen så jag fick hålla på en stund med det och fick inte igång den. Sen kom jag på att jag skulle ta ner julgardinen i köksfönstret och stryka den andra gardinen så jag tog fram strykbrädan men då kom jag på att jag hade hällt rengöringsmedel i toaletterna så jag gick dit för att skrubba… När jag stod och skrubbade så kom jag på att jag måste vattna blommorna så jag gick till köket för att ställa fram vattenkannan så jag inte skulle glömma de stackars torra blommorna. Just det ja där stod strykbrädan… Vilken snurr!

Kl. 11:50 skulle jag åka för att hämta 10-åringen. Då hade jag i alla fall städat klart toaletterna.

Jag hämtade en glad och pigg 10-åring som sa att jag är den bästa mamman i världen! Jag frågade: ”Förstår du nu varför jag tvingade iväg dig i morse?”
”Ja det gör jag mamma. Tack!”

Vad går jag på egentligen?
Jag går på någonting väldigt starkt. Det ger kraft och energi när man tror att alla reserver är slut. Det är gratis och det kan växa.
JAG GÅR PÅ KÄRLEK!

20 kommentarer

Under Ångest, Hemmasittare, Skola, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , ,

april 2, 2016 · 16:56

Världsautismdagen

image

Idag, den 2 april, har FN bestämt att det är Världsautismdagen. Autism ska uppmärksammas och kunskap om autism ska spridas.

Mitt äldsta barn, C, fick diagnosen högfungerande autism (asperger, ASD) i somras 13 år gammal.

Innan C fick sin diagnos visste jag inte så jättemycket om autism. Framförallt visste jag inte att diagnosen är så bred. C föddes med autism (såklart! Det är INTE en sjukdom). Således har vi missat att C har autism i 13 år.  Vi har inte förstått varför C har ”kaosat”, trotsat, försökt förhandla, inte orkat… Nu vet vi att det handlar om att C har svårt för övergångar, C är kravkänslig och oflexibel.

Något jag framförallt har lärt mig är att C (och andra med autism) är ojämn. I skolan har C fungerat/hållit ihop men inte hemma. Detta ledde till att C kraschade för att vi inte förstod hur mycket C kämpade för att klara av skolan.

Om det är något budskap jag skulle vilja sprida denna dag så är det att lyssna mer på barnen och att skolan ska lyssna på föräldrarna som ser ett utmattat barn efter skolan. Skolan kan göra mycket och anpassa för att undvika en krasch.

Vi litade först inte på C när hen började visa en ovilja att gå till skolan. Vi kallade hen trotsig och lat. Och sen när vi föräldrar äntligen förstod att skolan var problemet så litade skolan inte på oss. Jag känner skuld över att vi missade Cs autism. Om vi hade förstått tidigare hade vi kanske inte haft ett barn med ångest och hemmasittarproblematik.

Jag läste någonstans häromdagen att det inte ska ställas lika många diagnoser framöver. Diagnosen är ju till för att öka förståelsen och stödet till personer som har ett annat sätt att fungera jämfört med de flesta andra människor. Jag tycker att det är viktigt att diagnos ställs om det leder till stöd och hjälp. Jag tror också att ju tidigare diagnosen ställs, desto bättre.

Det är en utmaning att vara mamma till C. Det krävs anpassningar, att tänka efter, förbereda, förhandla, ”curla” (om man väljer att kalla det så)… Det krävs otroligt mycket tålamod.  Det är väldigt jobbigt att se sitt barn må dåligt…

Jag har lärt mig mycket sedan C fick sin diagnos. Jag har gått på intressanta kurser och föreläsningar och läst många olika böcker och bloggar. Jag har lärt mig mycket om autism men också om mig själv på olika sätt.

Det är en daglig utmaning att vara förälder till C och att räcka till för syskonen och maken. Det är samtidigt väldigt givande fast jag blir vansinnig och sliter mitt hår ibland. Och helt ärligt så är det på ett sätt också en sorg. Mitt barn och min familj får kämpa mer än många andra. Det kan ibland kännas orättvist.

Jag hoppas att kunskap om autism sprids och även att fördomarna försvinner!

Postat med WordPress för Android

Lämna en kommentar

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , ,