Etikettarkiv: Anpassningar
Lösenordsskyddad: Andras åsikter!
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Vardag
Vatten över huvudet
Igår tog vi oss vatten över huvudet, eller framförallt över Cs huvud. Det har gått så bra med skolstarten. C har varit nöjd och glad. Vi ville fira detta. Maken fixade god grillmiddag och jag bad barnen sitta vid bordet och äta. Oftast sitter ju C och 11-åringen vid sina datorer och 7-åringen framför Tv:n. Ingen protesterade. Vilket är ovanligt.
Vi satte oss vid bordet men ganska snabbt började C spåra ur. Hen sjöng sånger och 7-åringen hängde på. Maken och jag blev mer och mer irriterade. Vi sade till C men det triggade bara C och hen sjöng ännu högre. Måltiden blev misslyckad trots att den var väldigt god. Det slutade med att vi delade upp oss på olika håll och alla var småsura.
Jag kan nu i efterhand undra hur vi tänkte! C har ansträngt sig i en ny skola med ny miljö, nya klasskamrater och ny personal i två dagar. Då är ju hen självklart trött! Vi borde inte ens ha frågat om hen ville sitta vid matbordet utan bara serverat en tallrik mat vid datorn. C orkar ju oftast inte äta med oss i vanliga fall heller. Sådant måste jag komma ihåg så att jag inte ger C misslyckanden!
Igår kväll började C känna sig lite hängig. Idag vaknade hen med huvudvärk och lite ont i halsen. Till råga på allt blev det något fel på Cs dataskärm. Den står och blinkar hela tiden och det går inte att fixa. C fick ett utbrott. Hen hade bestämt att hen skulle spela med en kompis. Med utbrott menar jag att C skrek och kopplade loss skärmen och hotade att kasta den i golvet men hen gjorde inte det som tur är. Nu har vi kopplat in den bärbara gamingdatorn i Cs rum som en tillfällig lösning. Hoppas nu bara att C inte blir sjuk!
Maken är iväg idag tills imorgon med ett gäng vänner. De skulle spela golf (vilket maken inte gör vanligtvis) och sen äta middag och sova hos en i gänget. Jag blir så glad när maken hittar på något för sig själv. Annars är det mest jag som är iväg på middagar med vänner.
Jag är väldigt trött efter anspänningen inför Cs skolstart. Det känns som hela min kropp protesterar lite. Jag har värk i mina knän och ont i magen. Mina föräldrar är så snälla och passar 7-åringen några timmar nu på eftermiddagen. 7-åringen är så oerhört aktiv. Jag orkar inte med. Jag får dåligt samvete av att jag inte orkar stimulera och sysselsätta hen…
På måndag är det skolstart för 11-åringen och 7-åringen. Jag hoppas att det går bra för dem! Det ska faktiskt bli skönt att skolan börjar igen (bara det fungerar nu för alla mina barn!). Jag behöver en liten paus. Läkaren sjukskrev mig till slutet av oktober och det känns skönt. Jag har ju mest fått ta hand om familjen under min sjukskrivning hittills. Jag måste ta hand om mig själv också. Hoppas bara att Försäkringskassan inte börjar bråka med mig!
Nu ska jag passa på att gå en promenad när 7-åringen är iväg. Sen lär det bli full rulle! Bara att kämpa på!
Dela detta:
Under Anpassningar, Diagnos
Hoppfull och livrädd
Jag vet!!!
Jag känner mig så hoppfull nu inför bytet till den nya skolan för C. Vi har fått ett väldigt bra intryck av skolan. Mentorn ringde i förrgår och frågade om C ville komma på besök igen och titta på klassrummet och välja en sittplats. C var där på ett kort besök en gång innan sommaren. C sa att hen inte vill hälsa på utan kommer dit först till skolstarten på torsdag. Hen låter så lugn och inte det minsta orolig. Bara att skolan hör av sig och erbjuder detta är fantastiskt tycker jag!
C pratade med mentorn på telefon igår och fick säga var i klassrummet hen ville sitta. De pratade en stund och jag hörde C säga ”Tack! Jag ser framemot att börja där och träffa dig också!” C vill så gärna. Det bara måste gå!
Vi har både negativa och positiva tankar. Vi kan styra mot vårt mål trots jobbiga tankar.
Mentorn sa till mig att det är viktigt att skolan blir en positiv upplevelse för C och att hen får lyckas varje dag. Mentorn sa också att det är viktigt att C får vara med och påverka och att vi inte pressar för mycket i början. Mentorn sa allt det som jag har kämpat för på förra skolan! Vilken känsla!
Förra sommaren var en riktigt tuff sommar. C mådde inte bra psykiskt. Inför skolstarten förra året fick C mer och mer oro i sig men sa ändå att det skulle fungera att komma iväg till skolstarten. Men det gjorde det inte. Och trots bra magkänsla på mötet med mentorerna så visade de snabbt stora brister i sin kunskap om NPF.
Sen fick ju C en plats på kommunens hemmasittarskola i september. Där hade det inte heller tillräcklig kunskap om autism och de pressade C och krävde för mycket. Hen orkade inte med tempot!
Hemmasittarskolan pressade C för mycket och lät inte hen gå den gröna vägen.
Redan nu känner jag ett mycket större förtroende för den nya skolan. De har ju spetskompetens inom autism och ett helt annat tänk. Det är ca 30 elever på skolan och 11 personal. Ca 8 elever/klass och alltid minst 2 personal med klassen. Slöjd och hemkunskap i halvklass. Med andra ord har C alla förutsättningar att få hjälp och jobba ikapp. C har inga inlärningssvårigheter. Det är ”bara” motorn som är problemet.
Samtidigt som jag känner mig hoppfull och positiv så är jag livrädd! Vad gör vi om C inte lyckas komma iväg till skolstarten? Vad gör vi om den här skolan inte heller fungerar? Jag försöker verkligen slå bort oron men den kommer smygande mer och mer… Jag orkar inte ha den jobbiga vardagen…
Vi har uppenbarligen tur med nya skolan. De verkar engagerade och kompetenta. Jag har förstått att många skolor inte tar föräldrarnas oro på allvar. Jag vet att lärare har en oerhört stor arbetsbörda. Men jag tror att de får igen ansträngningen tusenfalt om de ringer en elev i behov innan skolstart och frågar ”Vill du komma och hälsa på och träffa personalen och se klassrummet?”, ”Var vill du sitta?”, ”Är det något du funderar på?”, ”Är det något vi kan tänka på för att du ska känna dig trygg hos oss?, ”Det här kommer vi att göra första dagen och om du känner att du inte vill delta så har vi tänkt att du kan….”, ”X kommer att finnas som stöd till dig” osv. Om eleven får en trygg skolstart så bygger det en positiv känsla för resten av året. Kan inte eleven själv förklara så är vi föräldrar alldeles utmärkta på att se och förstå våra barns behov. Lyssna på oss! Sen är det en politikerfråga att sätta in mer resurser så att lärarna inte går på knä.
Vi har fortfarande inte hört ett pip från Socialtjänsten som på ett möte i slutet av april beslutade att göra en utredning denna gång för att se om vi kan söka något stöd. Vi blev ju anmälda även innan jul men då blev det ingen utredning. Båda anmälningarna är grundade på Cs höga skolfrånvaro (som beror på att hen blev utmattad i en icke anpassad skola). Vi har blivit beviljade en kontaktperson till C via LSS och så har vi den nya skolan. Vi känner just nu inget behov av att söka annan hjälp. Jag har fått information om att Socialtjänsten har 4 månader på sig att slutföra en utredning efter en orosanmälan. Med andra ord har de lite bråttom nu om de ska hålla tidsramen!
Nu ska vi försöka vända tillbaka dygnet och minska på speltiden. C har själv minskat på speltiden då hen oftare och oftare träffar kompisar och är ute, tittar på film eller kör Pokémon Go.
Igår var jag iväg med C hos frisören. Sen köpte vi nya kläder till C och åt lunch. En mysig stund.
Den senaste tiden har det skrivits mycket om diagnoser och ”stökiga” barn i dagspressen. Diagnoser ifrågasätts, medicinering ifrågasätts… Framförallt Expressen verkar vara ute på en häxjakt mot NPF-familjer. Allt de skriver vittnar om enorm okunskap utan verklighetsförankring. Jag blir oerhört kränkt av dessa ledare och debattartiklar. Att en stor dagstidning som Expressen släpper igenom dessa artiklar är skrämmande och det ökar fördomarna och gör det ännu kämpigare för en redan utsatt grupp. Vi är många som har skrivit till Expressen för att dela vår bild av verkligheten. Men tyvärr verkar Expressen ha tunnelseende och de verkar ha valt att slå ner på oss och inte visa även vår sida av myntet. Ingen vidare bra journalistik. Riktigt pinsamt faktiskt!
Som tur är har de flesta barn med NPF riktiga superföräldrar och vi för våra barns kamp och ger aldrig upp. TILLSAMMANS hjälps vi åt och stöttar och pushar varandra och försöker sprida kunskap. Vi är många!
Nu måste det vara våra barns tur att få lyckas och må bra i skolan.
Dela detta:
Lösenordsskyddad: Att träna på att vara flexibel
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande
Att ha en plan B…
(Bilden är från Messenger)
Något som är viktigt för oss är att alltid försöka ha en plan B. Och ibland kanske till och med plan C…
Den bärbara gamingdatorn som vi köpte tar vi numera alltid med oss om vi ska vara hemifrån mer än ett dygn. Det ger C ett lugn att veta att möjligheten att spela finns. Vi har datorn med här på landet men C har inte spelat på flera dagar.
En annan sak vi tänker på är att gardera oss ”Vi har tänkt åka och…men om…så kanske vi åker en annan dag istället” osv.
När vi skulle åka till fjällen i påskas hade vi också en plan B. Om C skulle få en låsning och inte lyckas åka så skulle min mamma komma och bo med C. C visste om plan B, men vi lyckades ju komma iväg.
Nu är planen att vi ska vara här på landet till den 14/8. Alltså drygt två veckor totalt. Förra året mådde C dåligt så vi fick dela upp oss. Jag tyckte att det var jättejobbigt. I år har vi planerat för att maken och C eventuellt åker hem några dagar. När vi nu frågade C så verkade det ändå som att C vill stanna här.
Nästa vecka, om vädret är okej, kommer en kompis till C hit ett par dagar. Det är bra för C att träffa någon kompis innan skolstart.
Idag kommer min syster med familj hit. Imorgon ska vi ha kräftskiva. Förra året missade C kräftskivan för att hen mådde dåligt. Jag är så glad att C klarar av att vara med i år!
Vi lär oss hela tiden. Plan B är nödvändig för att vårt liv ska fungera!
Dela detta:
Under Diagnos, Pedagogiska tips!, Rutiner
Att hitta en möjlig väg
Nu sitter vi i bilen på väg till landet. Det känns alltid lika skönt när vi lyckas ta oss iväg. Det är jobbigt med ovissheten. Att aldrig veta hur det ska gå och hur Cs dagsform är. På det stora hela har det blivit bättre men man kan aldrig veta säkert om vi kommer att lyckas.
C uttryckte i början av veckan att hen inte vill åka till landet. Det känns alltid så oroande när C säger så. Jag sa ”Vi ska åka till landet och vi kommer att hjälpa dig komma iväg! Om du vill kan vi åka på söndag!”. Vi hade egentligen bestämt fredag. Vi pratade inte mer om det just då.
När C var yngre var hen helt inne i Pokémon. Nu i och med Pokémon Go har intresset väckts till liv igen.
Häromdagen började C tjata om att hen ville ha Pokémonkort. Jag tänkte att detta kan jag passa på att utnyttja.
”Absolut! Vi tänkte köpa Pokémonkort till dig på väg till landet på söndag. Du behöver ju något att sysselsätta dig med!”
”Tänkte ni!?” sa C glatt och förvånat.
”Japp!”
”Men skulle vi inte åka på fredag?”
”Jo, om du vill!”
”Jag vill det! Jag kan inte hålla mig tills på söndag!”
Nu har vi alltså åkt iväg och på vägen har vi köpt Pokémonkort. Det blev en smidig övergång utan ångest. C hade bara fokus på korten.
Vissa kanske kallar detta för att muta. Jag kallar det för att hitta en möjlig väg! 🙂
Dela detta:
Att försöka få lite flyt
Vår dagsform är lite upp och ner. En bra dag följs ofta av en lite mindre bra dag. Vi har inget flyt i vår familj men vissa dagar är vi lite högre upp över ytan. Andra dagar hinner vi knappt upp med näsan för att kippa efter luft.
C och 11-åringen har suttit mycket vid datorerna sedan vi kom hem från stugan för en vecka sedan. Maken och jag vill att de ska vara ute lite varje dag i alla fall. Vi använde oss av tipset från kommunikationskursen vi gick:
”Vi har märkt att ni spelar väldigt mycket. Vi tycker att ni spelar FÖR mycket och skulle vilja att ni gör något annat än sitter vid datorn åtminstone en stund varje dag. Fundera tills imorgon hur ni tycker att vi ska lösa det och kom med förslag. Har ni inga egna förslag så kommer vi att bestämma något åt er.”
”Okej vi ska tänka!”
Efter det samtalet har de faktiskt på eget initiativ lämnat datorerna en stund varje dag. De vill ju inte att vi ska bestämma! 😉 Någon eftermiddag har vi fått påminna dem och då har de lämnat datorerna en stund.
11-åringen och 7-åringen älskar att bada så dem är det lätt att roa. Om vi inte orkar åka iväg kan vi sätta på vattenspridaren. Det är värre med C som har sin gipsade arm. Hen älskar egentligen också att bada.
C klagar mycket på gipset. Att det är varmt och kliar. Jag kan förstå det! Nu är det två veckor kvar med gips. Suck…
Syskonen tjatar om bad hela tiden. Inte så konstigt för det är ju så varmt. Till och med jag har badat ett par gånger (och det är inte så vanligt 😉 ) Jag har använt timetimern väldigt mycket. Det blir lite mindre tjat då i alla fall. Jag ställer den på en tid (max 30 minuter har jag testat) och säger ”Efter den tiden ska vi göra oss i ordning och åka och bada!” eller ”Den tiden vill mamma sitta och läsa bok!”
Något som också kan fungera ibland är att sätta på en film till 7-åringen. Om vi har tur får vi då en liten paus från allt tjatande!
Något som är jobbigt är alla övergångar. Vi hinner oftast bli på dåligt humör innan vi tar oss hemifrån. Sen när vi är iväg brukar det fungera bra. När vi ska hem blir det tjafs igen för barnen kommer inte upp ur vattnet när vi säger till dem.
En sak som är svår är att förbereda lagom. C vill veta vad som ska hända i förväg men kan bli besviken om det inte blir av. Det är viktigt att säga ”Vi har tänkt titta på film ikväll men om 7-åringen inte somnar i tid så kommer vi bara att se halva filmen. Blir det alldeles för sent får vi kanske vänta tills imorgon!”. Då vet C att det inte är 100% säkert att vi ska titta på film. Vi måste gardera oss.
7-åringen behöver också förberedas. Men om vi säger till hen ”Imorgon ska vi bada!” så tjatar hen om bad så fort hen öppnar ögonen på morgonen. Här får vi säga ”Imorgon ska vi bada. Vi vet inte riktigt vilken tid. Det beror på när vi vaknar. Vi ställer timetimern på 30 minuter när det är 30 minuter kvar tills vi ska åka så vet du!”. Det kan fungera men det kan också bli tjat ”Ska jag ställa den på 30 minuter nu?”
Jag brukar även ställa timetimern en stund innan det är sovdags för 7-åringen. Annars kommer alltid sovdags som en chock och det blir en konflikt.
Ett annat problem är maten. Det är så svårt att hitta på både luncher och middagar som passar alla! Frukost har vi nästan gett upp. Barnen äter inte. C är en gourmet och vill ha lite varierande mat och gärna fisk.
11-åringen äter nästan ingenting. Om det ska duga måste det vara exakt rätt kryddning och konsistens. Något som fungerade igår, fungerar inte idag. Det är jättejobbigt. Hen skulle kunna leva på chicken nuggets från Mc Donalds och chips. Dietisten sa att vi ska ge hen det som hen äter så det blir väldigt begränsad kost. Mc Donalds har vi ju inte råd med varje dag men det blir nästan två gånger i veckan. Köttfärs med pasta fungerar oftast men det är C såååååååå trött på. 7-åringen äter också ganska dåligt. Maken grillar mycket och det är oftast populärt hos alla som tur är. Men vi kan ju inte grilla 14 gånger i veckan!
Något som vi har gjort nu på semestern är att ha filmmys med C och 11-åringen efter vi har nattat 7-åringen. Det är en aktivitet som fungerar bra. Vi har nu tittat igenom alla Harry Potter-filmerna (kul att se dem igen) och igår började vi titta på Hobbit. Jag bara älskar ”Hobbit” och ”Sagan om ringen”!
Jag tycker om karaktären Hagrid i Harry Potter-filmerna. Han är så snäll och omtänksam och tror gott om alla varelser. I en film sa han något liknande detta (kommer inte ihåg exakt) ”För att klara av varelser måste man veta hur man lugnar dem!” Det stämmer ju bra på barn med! Och vuxna! 😉
För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att Cs förmågor börjar komma tillbaka. Det gör mina med! Jag har varit sjukskriven 100% sedan november 2015. Jag har haft svårt för att somna på kvällarna, haft mycket huvudvärk och magont, haft svårt med minnet och koncentrationen… Nu märker jag att jag sakta börjar må bättre. Jag har inte huvudvärk lika ofta. Jag har oftast lite lättare för att somna på kvällarna. Och jag har äntligen börjat kunna läsa igen! Läst har jag gjort hela tiden men inget skönlitterärt. Det har inte fungerat för jag har börjat grubbla och tappat bort mig i handlingen. Efter att ha läst om samma sida 20 gånger har jag gett upp. Nu läser jag! Och jag är inne i boken och kan koppla av. Åh vad jag har saknat det!
Jag hoppas att det inte är en tillfällig ljusning. Det är ju semester utan stress och press och alla krav som skolplikten medför. Jag hoppas att jag faktiskt mår bättre. På riktigt.
Om ungefär en vecka åker vi till landet. Jag hoppas att det fina vädret håller i sig. Där har vi en egen strand så då blir det lättare med badandet.
Vi försöker vi få lite flyt i tillvaron… Tur att det finns hjälpmedel! Mina ”hjälpmedel” är timetimern, Melatonin (alla tre barnen får det för att kunna komma till ro innan sovdags), kurser, bloggar, böcker, grupper på Facebook med tips, råd och pepp, släkt och vänner…
Klicka på bilden. Där står det hur bra mamma jag har tänkt vara imorgon 😉
Dela detta:
Lösenordsskyddad: Man kan lära gamla hundar sitta!
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Rutiner
En krokig väg leder också till målet
Ibland känns det som att vår väg är lite väl krokig. Veckan i stugan kom av sig lite efter att C bröt handleden. På det stora hela har det ändå gått bra. Jag har inte så höga krav nuförtiden. 😉
C har haft det lite jobbigt med gipset. Hen tycker att det sitter dåligt och håller på och skruvar och drar i det. Vi ska på återkontroll nu i veckan. Jag hoppas att det läker som det ska!
Vid ett tillfälle när vi alla var på stranden, och C valde att stanna kvar i stugan, så fick jag ett sms där C skrev att hen fick panik av gipset och att hen hade bitit och rivit sönder sin favorittröja på grund av det. Nu var C ledsen och ångerfull över att tröjan var förstörd. Jag messade tillbaka till C att jag förstod att hen tyckte det var jobbigt med gipset. På vägen tillbaka till stugan köpte vi en ny liknande tröja till C. Hen blev glad och lättad. Det kan inte vara lätt för C att hantera alla känslor. På ett ovant ställe dessutom.
7-åringen är otroligt intensiv och är den som har krävt mest av oss. När hen vill något, t ex bada eller ta en skogspromenad och vi inte vill eller kan just då, så får hen ett utbrott. Så blev det när vi skulle packa alla saker innan vi skulle åka hemåt. Det skreks och gormades. 7-åringen for runt som en galning i stugan. Mitt gamla sätt hade varit att skrika tillbaka på 7-åringen och sen skicka in hen på rummet. Jag var nära att fall in i mitt gamla beteende men istället försökte jag behålla lugnet:
”Jag märker att du blev besviken nu för du ville verkligen bada eller ta en skogspromenad. Vad jobbigt för dig att det inte passar oss just nu!” Jag lyfte upp hen i mitt knä.
”Ja….” snyftade 7-åringen.
”Ska jag sätta på en film åt dig så du har något att göra nu när pappa och jag packar?”
”Ja! Ronja Rövardotter!”
Jag satte på filmen och 7-åringen blev nöjd och lugn. Jag kan lova att jag hade förlängt utbrottet rejält om jag hade tvingat in hen på rummet och inte bekräftat hens känsla. Jag börjar lära mig 😉
11-åringen har varit lite upp och ner i humöret (det är vi väl alla i familjen mer eller mindre). Hen har haft det jobbigt med maten som vanligt. Inte lätt att hitta något som passar. Det måste vara perfekt kryddat, perfekt konsistens och rätt dag för att det ska fungera. C har inga problem alls med maten (bortsett från frukost). Varför kan inte något bara fungera utan strul? Vi har varit hos en dietist med 11-åringen och ska nu föra matdagbok.
På vägen hem från stugan övernattade vi på ett charmigt Bed & Breakfast. Vi hade bestämt att vi skulle gå på O´Learys och äta middag. Det finns dock ett problem. 11-åringen tycker att deras ketchup smakar konstigt. Vi fick leta upp en mataffär och smuggla med oss en liten vanlig ketchup. Alla blev mätta och nöjda. Efter det hade vi filmmys på vårt Bed & Breakfast. Riktigt lyckat faktiskt!
Smuggelketchup i handväskan 🙂
Vi kom hem i söndags. Borta bra men hemma bäst!
C och 11-åringen gick direkt till sina datorer. C har ju inte kunnat spela i stugan på grund av dålig uppkoppling.
7-åringen satte sig framför TV:n med sina ritgrejer. Efter ett tag kom C och sa att två kompisar var på väg hit till oss för att kolla film. Helt otroligt! Vi hade varit hemma i knappt två timmar och C skulle träffa kompisar! De stannade till ca. kl. 22. 🙂
Igår laddade vi ner ”Pokémon GO”. Jag har läst väldigt mycket om det på sistone så vi blev nyfikna. 7-åringen, 11-åringen och jag var på två promenader och letade Pokémon igår.
C träffade en kompis igår efm och de hade också vandrat runt och letat Pokémon.
Idag var maken, 7-åringen och jag iväg och badade på efm. När vi kom hem var jag och 7-åringen ute en timme och letade Pokémon.
Efter middagen sa jag till C och 11-åringen att de fick gå ut en stund. De hade varit inne hela dagen. Jag föreslog att de kunde leta Pokémon i 30 minuter. De var ute en timme och var så glada och nöjda när de kom hem!
Pokémon Go är toppen!
Jag förstår inte varför detta spel har fått så mycket kritik. Det är ju fantastiskt! Tråkiga promenader får ett syfte och barn som har svårt att ta sig hemifrån kommer utanför dörren. Det är dessutom socialt om man går i grupp. Man måste inte stirra ner i mobilen hela tiden för den vibrerar när en Pokémon är i närheten. Superbra ju!
Nu ska vi vara hemma och landa i nästan två veckor innan vi åker till landet. Vi har inga direkta planer. Vi får se vad vi hittar på…
Jag vet att vi inte får en lugn harmonisk semester. Det har vi aldrig haft (sedan vi fick barn). Jag vet också att om jag försöker behålla lugnet och se saker ur barnens perspektiv så har vi åtminstone en lite större chans att få en lite trevligare semester. Lätt är det inte…
Oron för hösten gnager lite hela tiden. Jag försöker allt vad jag kan att slå bort den.
En krokig väg leder också mot målet. Så det så!
Dela detta:
Lycklig!
Efter den här midsommarhelgen känner jag mig faktiskt lycklig!
Jo, vi har det fortfarande jobbigt och ingenting är självklart. Allt är skört. Ett av våra barn har varit hemma från skolan i mer eller mindre två år och har sina svårigheter. Mina andra barn är också påverkade av situationen. Och även jag och maken såklart!
Men… I helgen har jag känt mig lycklig! Jag har kunnat putta bort oron inför Cs skolbyte i höst och för 11-åringens mående.
I torsdags när vi skulle åka till landet höll det på att gå åt pipan. C fick en låsning. Men det löste sig! Mycket tack vare att maken och jag försökte hålla oss lugna på utsidan trots att vi bubblade av oro inuti. Vi hade en jättefin midsommar. På själva midsommarafton fick vi äta inne men vi kunde vara ute en hel del för det regnade inte. På midsommardagen var det en helt underbar dag med strålande sol och bad.
Förra sommaren mådde C inte bra. C fick en rejäl ångestattack när vi var iväg en vecka i en lånad stuga. Sen när vi var i vår egen stuga fick vi dela upp oss. Maken fick åka hem tidigare med C för hen mådde inte bra på landet. Om jag hade vetat då hur vi skulle kunnat hjälpa C hade vi nog gjort annorlunda förra sommaren…
I julas när vi var på landet gick det bättre. Vi hade med oss en bärbar gamingdator till C som ”reservutgång”. C åt med oss under julen men spelade en hel del.
Den här helgen hade vi också med oss gamingdatorn. Men C har VALT att umgås med oss! C gick en promenad med oss, följde med och plockade blommor till midsommarstången, åkte båt med sin morfar, C har valt att äta alla måltider med oss, C har badat och lekt med sina syskon och sin lilla kusin…
C mår bättre nu! Det märks på så många sätt! Jag tycker att vi har fått ett kvitto på att vi har gjort rätt. Vi har låtit C läka och vila. Vid tillfällen har vi tyvärr pressat C för mycket för vi har ju skolplikten och Socialtjänsten flåsandes i nacken. Men genom en rimlig kravnivå, rimliga förväntningar och anpassningar så har C börjat komma tillbaka. Jämfört med förra sommaren är C som en annan unge! Mer glädje och med glimten i ögat, mer social, mer harmonisk och lite mer självgående. Vi har hjälpt vårt barn upp!
Nu vet vi mer och kan ha en rimlig kravnivå!
Jag vet att det kommer bakslag. Torsdagens bakslag chockade mig faktiskt. Jag måste vara mer beredd. Det kommer att bli en tuff höst med skolbyte men jag hoppas att C är redo.
Nu ska jag inte oroa mig för framtiden. Bara vara i nuet och känna mig LYCKLIG!
supermamsen 