Etikettarkiv: familjeliv
Lösenordsskyddad: Vem har bestämt hur ”standardmallen för föräldraskap” ska se ut?
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, förälder, Förståelse
Hem mot vår
Nu sitter vi i bilen på väg hemåt. På det hela taget har vi haft en fin vecka. Mycket sol i början av veckan. Sen kom det nysnö vilket E och L tyckte var jättekul att åka i.
L har lärt känna några barn under veckan. De har lekt i snöhögarna utanför stugan.
Våra tre barn har ett par kvällar varit ute och åkt stjärtlapp tillsammans. L har älskat att hänga med sina storasyskon.
C kroknade i slutet av veckan och åkte inte skidor alls fredag och lördag. Hen hade problem med att pjäxorna klämde och gjorde ont på fötterna. Vi försökte uppmuntra C att byta pjäxor men hen ville inte. Maken försökte övertala C att testa telemark istället. Maken åker telemark ibland. Men C ville inte det heller utan var låst i stugan.
Eftersom igår var sista skiddagen ville vi avsluta med lunch på restaurangen i backen. Vi lyckades inte få med oss C på det. Jag sa att vi alla kunde äta på en annan restaurang som inte krävde lifttransport men hen ville inte det heller. Hen skulle bara stanna i stugan.
Vi andra åt lunch sen gick jag till C och sa att vi skulle gå och lämna in vår skidutrustning och äta lunch. Först protesterade C men tillslut gick det och vi lämnade in utrustningen och C åt en hamburgare och jag, som redan hade ätit lunch, tog en latte. Det var riktigt trevligt.
Det är så ledsamt när C låser sig. Förr var C inte alls så. Jag vet inte hur vi ska hjälpa C med dessa låsningar.
Det känns som C fortfarande bär på en tung ryggsäck med något vi inte kommer åt. Något som C själv inte riktigt vet vad det är…
Något vi lyckades med den här gången var att packa och komma ut ur stugan utan bråk. Det lyckades vi inte med förra gången. Den här gången hade vi förberett barnen bättre och de fick små uppdrag att hjälpa till med.
L sitter nu med sin telefon i knät och följer resrutten hem. ”Mamma, då behöver jag inte fråga dig när vi är framme hela tiden!”
På vägen stod det ett gäng renar. De lufsade där alldeles lugnt.
Det tyckte L var spännande!
Om några timmar är vi hemma. Och imorgon börjar vardagen igen.
Nu kommer i alla fall ljusare tider. Vi åker hem mot vår! 🌸
Dela detta:
Idag kom den där tunga känslan…
Det är skönt att ha semester. Att i några dagar känna oss som en ”vanlig” familj. Att låtsas att allt är bra och som det ”ska”. Att låtsas att vi också efter denna vecka har tre barn som går till skolan. Att vi är en familj med en ”vanlig” vardag och ”vanliga” problem. Jag har njutit nu i några dagar. Även om semester också har utmaningar.
Men i morse vaknade jag kl 06:37. Alldeles för tidigt för en semesterdag. Hjärnan satte igång direkt. Jag kände när jag vaknade att kroppen kändes tung och orolig. Det kändes som ett tryck över bröstet.
Idag är sista vardagen innan det nästa vecka blir vanlig vardag igen. Ibland känns vårt liv så kompakt. Som om jag knappt kan andas.
Vår vardag är tuff. Vi kör ”skolträning” med E, försöker få C att sköta sin Skypeundervisning och L ska få prova Ritalin. Vi ville vänta med det tills efter semestern i fall att L får biverkningar.
Vi har flera möten inbokade framöver för barnens räkning. Sen ska jag hinna och orka jobba också.
Dessutom väntar jag återigen på besked från Försäkringskassan. Min läkare skrev ett intyg på fortsatt sjukskrivning på 25%. Både jag och min läkare anser att jag bör fortsätta med arbete på 75% ett tag till. Annars finns risken att jag faller och blir helt sjukskriven igen. Det vill jag inte riskera! Det är väldigt skönt att jobba och ha något i livet som är lite ”normalt”.
Ur DN 7/1-17
Hoppas Försäkringskassan godkänner min sjukskrivning! Att jag oroar mig för detta tar otroligt mycket energi.
Jag försöker så in i bomben att acceptera att vårt liv är så här. Jag försöker låta bli att längta efter ett lättare liv.
Jag ska verkligen försöka njuta av våra sista dagar här i fjällen.
Dela detta:
När saker inte riktigt är som de brukar vara
Nu är vi på semester i fjällen. Flera år på raken (6 år) åkte vi till samma skidort och hyrde samma typ av boende. Sen flyttade hoppbacken och då blev det inte bra längre.
Förra året provade vi en ny skidort men likadant boende som vi brukar ha. Exakt samma planlösning, möblering och typ av möbler. Det är en trygghet för barnen att komma till en plats de känner igen. De vet vem som ska sova var och hur vi delar upp oss på de två toaletterna. Till och med platserna vid matbordet brukar vara samma från år till år och hur vi hänger våra skidkläder i den stora hallen.
I år är vi på samma skidort som förra året men vi har ett annat boende. Den typ av boende vi brukar ha var fullbokat. Detta boende är mindre och har en helt annan planlösning.
C, vår 15-åring med asperger, reagerar mest på denna förändring. Reaktionen brukar gå ut över framförallt syskonen med mycket retsamhet men också genom att C låter mycket (visslar, sjunger, gör olika ljud).
Nu efter några dagar har C börjat vänja sig och det går bättre och bättre. En räddning har varit kortspelandet. Så fort C visar tecken på att vara rastlös har vi spelat kort. Mest vändtia och Skip-Bo. Idag köpte jag även UNO i mataffären.
En annan sak som C tycker är jobbig är att hantera nycklar. Hen tycker inte om lukten av metall. Andra stugan hade nyckelkort. Det var bättre. Det är viktigt att C har en stugnyckel eftersom hen oftast inte orkar åka skidor hela dagarna. C accepterade tillslut nyckeln som tur är.
Något annat som är svårt är maten för E (som har ADD och selektivt ätande). Vår räddning hemma är Subway och McDonalds. Här finns inte det. Ett annat problem är att ortens lilla ICA-butik inte har ICA basic chicken nuggets. Så typiskt! Det brukar vara bra nödfallsmat att ha i frysen.
Jag blev i alla fall väldigt lättad igår när vi skulle ha korv med bröd till lunch och det faktiskt fanns rätt sorts korv. E äter endast just denna korvsort.
Det är väldigt svårt att komma på luncher och middagar alla dagar. Det brukar vara tillräckligt svårt hemma. Även här får vi laga olika rätter. Idag till middag blev det falukorv med pasta till E och korv stroganoff med ris till oss andra. Som tur var fanns rätt sorts falukorv i affären!
Den som har lättast för förändringar är L, vår 8-åring med ADHD. Hen maxar tiden i backen och har sen energi kvar till Skistars olika aktiviteter. Idag var L på disco kl 17:30-19:00. Hen hade haft jättekul! Men frågade direkt efter discot ”Vad ska vi göra nu?”
Det är lite tjafs till och från men det är så skönt med semester. Skönt att slippa vardagens bergodalbana.
Det är en utmaning för vår familj när saker inte är som de brukar vara… Men livet är just nu ändå riktigt skönt! 😊
Dela detta:
Fina stunder
Nu är vi i fjällen. Vi kom hit i fredags och åker hem på söndag. Åtta skiddagar.
Vårt liv är ofta riktigt tufft men i fjällen brukar vi ha det bra. Vi bor nära backen och alla barnen älskar att åka skidor.
Vi har idag spelat kort HELA familjen. Både vändtia och Skipbo. Utan bråk! Helt otroligt!
Just nu lagar maken middag och alla tre barnen är ute TILLSAMMANS och åker stjärtlapp.
Vi har också ätit flera måltider tillsammans alla fem vid matbordet. Det händer sällan hemma.
Många mirakel idag!
Hemma har vi självklart också fina stunder. Jag har samlat några att njuta av när tillvaron med tre barn med olika diagnoser (varav två har hemmasittarproblematik och en har selektivt ätande) känns alltför tuff:
❤ Nyligen skulle L för första gången sova över hos en kompis. L var så pirrig och förväntansfull. Men hen klarade det inte och vi fick hämta en ledsen mamma- och pappalängtande L lite efter kl 23. När L kom hem var hen besviken på sig själv. Dagen efter hörde jag C trösta L ”Vet du… Jag blev hämtad av mamma eller pappa flera gånger innan jag lyckades sova över hos M första gången. Det är ingen fara. Du kommer att klara det sen!”
❤ Både C och E har hemmasittarproblematik och är ofta hemma på dagarna själva. E har selektivt ätande och har ingen drivkraft att fixa något att äta till lunch. Flera gånger har C gjort toast till E.
❤ Ibland är maken och jag bara trötta och arga. Ls tjat kan driva oss till vansinne. Ofta får L då tröst av E.
❤ För några helger sedan gjorde C och L chokladbollar tillsammans på eget initiativ.
❤ När jag var sjuk för några veckor sedan tog C sig an L och gick till brevlådan med L för att posta ett brev till Ls brevkompis. Sen uppmuntrade C L att läsa bok för hen.
❤ C och E spelade PS3 tillsammans i flera timmar och höll sams.
❤ C blev alldeles rörd när E berättade om sin utflyktsdag. C var så glad för Es skull.
Idag är det Världsautismdagen. När C fick sin autismdiagnos som 13-åring, för snart tre år sedan, sa en äldre granne ”Åh stackars er! Vad ledsamt och jobbigt för er!”
C är en fantastisk person med mycket humor. Vissa saker är jobbiga för C men det beror på att vi ibland ställer överkrav på C. C är ojämn och det har varit ett detektivarbete att komma på hur just C reagerar på olika saker och tar in världen. Jag lär mig nya saker varje dag. Både om mig själv och om C. Men bara för att jag lär mig mer om C betyder inte det att jag vet hur alla autister fungerar. Det vore ju som att säga att jag vet hur ALLA människor är. Helt orimligt med andra ord!
Personer med autism är lika olika och unika som alla andra människor.
Om det är jobbigt att C har autism? Nej! Det som är jobbigt är fördomarna!
Dela detta:
Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Semester
Lösenordsskyddad: Hur ska vi orka och hinna jobba?
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under ADD, ADHD, autism, Ångest, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Socialtjänsten, Stress, Vardag
Känslostormar
Hur ska vi hjälpa E med övergången?
Igår kväll ringde en klasskompis till E. Ett kort samtal.
”Hej! Ska du följa med på utflykten med skolan på torsdag? Det vore kul!”
Efter samtalet var E glad. En sådant samtal kan betyda mycket.
Idag när jag väckte E kl. 8 så kom hen upp utan problem och gick och duschade. Dagens lektion skulle börja 9:40.
Jag började verkligen känna hopp. Idag skulle det nog äntligen gå! Jag märkte på E att hen också hade hopp. En glimt av något i ögonen. En liten tro på sig själv.
E satte sig i soffan framför TV:n och fick rostad baguette och äppeljuice. Efter en kort stund ropade E på mig:
”Mamma! Det är inte vanlig baguette. Inte den vi brukar köpa!”
E vände på baguetten och pekade på prickar på undersidan av brödet.
”Prickarna kommer från bakplåtspappret. Det är vanlig baguette!”
”Den smakar inte som vanligt! Jag kan inte äta den!”
”Okej. Vill du ha skivade jordgubbar istället?”
”Ja tack!”
Yes! Den situationen lyckades jag rädda.
Jag skivade jordgubbar och gick med dem till E.
”Mamma, jag ska fixa det idag! Jag vill verkligen gå på utflykten imorgon och då är det ju bra om jag kommer iväg idag!”
Så klok! Så mycket vilja!
”Ja, det är ju bra att du tränar på att komma iväg!”
E åt jordgubbarna. Jag smygtittade på E. Hen satt där och tittade på TV. Då och då tog E upp händerna till ansiktet och liksom gömde sig. Det syntes att E jobbade med sig själv och sina tankar.
Jag gick till badrummet för att borsta mina tänder. Jag hörde hur E suckade i soffan.
Timern pep.
”E, nu är det dags att stänga av TV:n och gå och borsta tänderna!”.
E sjönk ihop i soffan.
”Mamma, jag klarar det inte!”
Plågad blick. Ihopsjunken kropp.
”Jo, du klarar det! Din kompis ringde ju igår och kommer att bli jätteglad om du kommer idag!”
”Jag är värdelös! Det går bara inte!”
”Jo! Kom igen nu! Du fixar detta. Jag kör ut bilen. Vi åker nu! Jag är ju hemma från jobbet den här veckan för din skull!”
Min röst blev lite för gäll och hög. Lite för anklagande. Jag kände hur stressen tog tag i mig. Hur jag nästan skulle velat bära E till skolan för att bryta detta mönster.
”Mamma, du tror för mycket på mig. Jag är dålig! Du får inte tro på mig!”
”Du måste tro på dig själv! Du kan! Jag hjälper dig!”
”Nej, det går inte….”
Tårar rann ner för Es kinder.
Vi kramades hårt och länge.
”Mamma, jag vill verkligen försöka gå imorgon på utflykten!”
” Jag vet hjärtat. Vi försöker igen imorgon. Jag hjälper dig!”
Ungefär så här är det varje gång vi ska göra ett försök att gå till skolan.
E vill verkligen inte vara hemma. Men E kan inte ta sig till skolan.
Just nu får vi ingen hjälp från skolan heller. Mer än ett anpassat schema. Ingen personal hör av sig till E för att bygga en relation. Det känns som skolan tänker att om några månader går inte E kvar där så varför lägga krut på E?
E vill inte gå på sin fritidsaktivitet för hur ska man förklara att man är ”sjuk” från skolan men ändå går på en aktivitet. E vill inte heller äta på t ex Mc Donalds eller gå till centrum för då finns risken att hen träffar någon och får jobbiga frågor. Isoleringen och lidandet blir större och större. Den hjälp vi behöver finns inte.
Vi balanserar dagligen på en skör tråd i ett hav av känslostormar.
Dela detta:
Under ADD, ADHD, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola
Lösenordsskyddad: Svårt beslut
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under ADHD, Anpassningar, förälder, Förståelse, Vardag
Min dagsform
Vissa dagar känner jag mig nästan som en supermamma. Som ”Supermamsen” helt enkelt! 😉 Jag är lugn och pedagogisk. Jag säger och gör ”rätt” saker. Jag är lågaffektiv och följer de tips och råd jag har fått på kurser och i böcker och bloggar. Dessa dagar är jag nöjd med mig själv. Det blir färre konflikter med barnen och känslan när jag går och lägger mig är helt ok. Jag duger. Jag har gjort mitt bästa!
Andra dagar är jag ”Monstermamman”. Då har jag noll ork vilket leder till att jag inte är lugn och lågaffektiv. Jag höjer rösten och säger fel saker. Jag orkar inte vända ut och in på mig och förebygga. Jag blir så provocerad av mina barn! Namnet på min blogg kan ibland kännas som ett hån. Supermamsen! Den här mamman är allt annat än super!
Min dagsform är väldigt avgörande för hur det går med allt. Om jag har sovit bra och är utvilad är det ett bra mycket bättre utgångsläge. Pendlandet mellan ”supermamma” och ”monstermamma” kan variera. Ibland är jag super i några dagar och sen monster i några dagar. Ibland kan jag byta skepnad i en handvändning.
Min dagsform avgör hur det går med barnen. Om jag har en dålig dag blir deras dag mindre bra. Mina tre barn har olika funktionsnedsättningar ( asperger/högfungerande autism, add, adhd). Deras funktionsnedsättningar gör att de behöver bli bemötta på ett visst sätt för att det ska bli så bra som möjligt för dem. De behöver förberedas, de behöver bli bemötta lågaffektivt (det gäller egentligen alla barn/människor tycker jag!), de behöver ha rimliga krav och förväntningar på sig och jag kan inte förvänta mig att de ska vara flexibla. Jag märker att de dagar/stunder jag har sämre dagsform så är det som om jag glömmer bort att mina barn har svårt med vissa saker.
Jag önskar i alla fall att ”monstermamman” inte är det minne mina barn bär med sig av mig i framtiden. Jag älskar mina barn oerhört mycket och jag gör mitt bästa varje dag! Jag hoppas att det räcker!
Dela detta:
Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Stress, Vardag
”Mamma, jag har en plan!”
Vi har två hemmasittare. Två barn som inte kan gå till skolan.
Att de inte kommer iväg till skolan beror inte på att de inte vill gå till skolan. Det beror inte heller på omsorgsbrist eller att vi föräldrar inte bryr oss om de går till skolan eller inte.
Vårt ena barn, C 15 år, har asperger/högfungerande autism och har varit hemma från skolan i mer eller mindre tre år nu. C vill gå men kan inte. Hen kraschade av utmattning och blev illa behandlad i sin förra skola. Det har satt djupa spår som ännu inte har läkt. C har fortfarande stor oro/ångest kopplad till skolan. Hen låser sig.
Vårt andra barn som är hemma, E 12 år, har ADD. Här beror frånvaron också på utmattning. E har dock hela tiden blivit väl bemött av skolan så i hens fall är det främst trötthet som gör att E inte kommer iväg till skolan.
E brukar komma till mig och säga ”Mamma, jag har en plan!”
Sen brukar det komma ett förslag på hur vi ska väcka E så att hen lyckas ta sig upp och iväg till skolan dagen efter.
Vi har testat allt känns det som:
- lugn väckning med massage
- väckning med druvsocker
- väckning med en Djungelvrål i munnen
- många olika ringsignaler
- väckarklockan placerad långt ifrån sängen
- skaka barnet lite
- stryka barnet över ryggen
- dra av täcket
- sätta på musik
- tända soluppgångslampa
- en app i mobilen som vibrerar och ska väcka vid bra tillfälle i sömncykeln
- tända alla lampor i rummet
- dammsuga utanför rummet
- testat fyra olika AD(H)D-mediciner utan effekt
- kittlas och busa
- stänka lite vatten i ansiktet på barnet
- locka med favoritfrukost
- muta
- sällskap med en kompis på morgonen som en sporre
- erbjudit frukost på sängen
- aktivitetsarmband som ska vibrera vid väckning vid ett bra tillfälle i sömncykeln
- lirka på morgonrocken under täcket och sen in i duschen som är uppvärmd
- hjälp med påklädning under täcket
Inget av detta hjälper. Vi får inte upp E. Vi kan ibland kämpa i flera timmar. E har varit hemma sedan efter höstlovet nu. Innan dess gick hen till skolan 2-3 dagar i veckan vilket var jättebra!
Jag har gått på ADHD-kurs på ADHD-center, Autismkurs på Aspergercenter, jag har läst böcker om ADHD och autism och jag gör allt som står i min makt för att hitta strategier för att mina barn ska kunna ta sig till skolan.
Mina barn får mat, kärlek, omsorg, kramar, pepp, omvårdnad, engagemang, rena och hela kläder… Vi sätter gränser och har regler. Jag och min man har ingen omsorgsbrist om våra barn. Det handlar inte om det.
Våra barn skolkar inte. De vill gå till skolan men av olika skäl kan de inte det. Och det är varken deras eller vårt fel.
Vårt tredje barn, vår 8-åring med ADHD, går till skolan varje dag (om hen inte är sjuk såklart!). Ett välvårdat glatt och piggt barn med frukt/grönsak med sig varje dag, gympakläder de dagar det är idrott, matsäck med sig de dagar det är utflykt, läxan läst när det är läxa…
Vi låter inte våra barn vara hemma. Vi tar inte lätt på skolplikten.
Även igår hade E en plan. Hen skrev ett meddelande till sig själv på kvällen som hen skulle läsa idag på morgonen för att peppa sig själv att komma ur sängen. Men det gick inte idag heller…
Jag vet ärligt talat inte vad mer vi kan göra. Vi gör allt vi kan varje dag!
Dela detta:
Under ADD, ADHD, autism, Ångest, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress
supermamsen 