Kategoriarkiv: Egna illustrationer

Tärande oro

20160927_112252.jpg

Mitt liv består av så mycket oro!

Jag är orolig över Cs långa bakslag. Hen kom inte iväg till resursskolan idag heller och kan inte förklara varför. Skolan är bra, lärarna är bra, kompisarna är schyssta, taxin är bra. Allt är bra enligt C och ändå går det inte! De tre senaste veckorna har C varit i skolan två dagar. Två dagar på tre veckor! Varje gång hen har kommit hem så har hen varit jättenöjd och glad! Hur får vi dit ungen? Vi fixar Cs favoritfrukost varje skoldag, vi sätter på bra musik, vi lägger upp en plan som C är nöjd med… Ändå fungerar det inte! Varför?

C låser sig och fastnar i ett spår.

C låser sig och fastnar i ett spår.

Övergångar är svårt för C. Upp ur sängen. Ut ur huset. In i taxin. Vi försöker ha samma rutin varje dag.  Vad ska vi göra? I början av bakslaget förstod vi att C var trött efter många bra skoldagar med nya intryck. Nu känns det mer och mer som en låsning/mental spärr igen. Jag känner mig så himla ledsen över detta och vet inte hur vi ska komma ur det. Jag vill så gärna hjälpa C lyckas!

C sitter mycket vid datorn när hen är hemma. Hen spelar med kompisar och skypar. Förr förbjöd vi dataspelande  under hemmadagar. Men det hjälpte ju inte. Nu låter vi C spela men uppmuntrar hen att ta en liten promenad varje dag. Ibland får jag panik och ”återfall” och ska markera, ställa krav och ge förbud. ”Jag är din mamma och jag bestämmer! Du ska lyda mig!”. Men det hjälper inte ett smack! Alla förbud utgår på något sätt ifrån att C aktivt väljer att vara hemma, vill vara hemma och trotsar oss. Så är det ju inte. Jag vet det egentligen. Ibland blir jag bara så provocerad av den ungen!

tankar 1 jpeg

Det känns som C (och E) tänker så här… 😦

 

Hur kan vi hjälpa våra barn tänka så här?

Hur kan vi hjälpa våra barn tänka så här?

Jag är även orolig över E (11-åringen). E har ju en pausvecka nu i samråd med skolan.  Skolan gav E i uppdrag att vila och att hitta på roliga energigivande saker. Igår åt E och jag lunch på Pizza Hut och sen gick vi på bio. E var glad hela dagen! Det som oroar mig med E är om hen kommer att komma iväg till skolan på tisdag nästa vecka enligt planen vi har gjort med skolan. Jag hoppas det! E har ju varit hemma från skolan i nästan tre veckor nu. Det känns som jag den här veckan låtsas att allt är bra med E. Men det är det verkligen inte egentligen… Just nu håller vi på och fyller i papper från BUP och sen ska vi ta beslut om eventuell utredning.

Ett till orosmoment är L (7-åringen). Läraren flaggade för trolig ADHD och det tror ju vi föräldrar också.  Det som oroar mig med L är hur hen blir bemött i skolan av personalen. Jag vill inte att min sprudlande L ska bli kuvad och känna sig misslyckad. L har sagt att hen ofta får tillsägelser och att läraren låter arg. Min lilla L ❤

Sen är det just nu stor oro för Försäkringskassan. Jag fick ett brev där det stod att mina sjukpenningdagar på normalnivå snart är slut. Så nu måste jag söka på fortsättningsnivå. Tänk om jag inte blir beviljad det! Jag ska till läkaren nu i slutet av oktober. Jag hade egentligen tänkt försöka börja jobba 25% i november men med tanke på allt som pågår känner jag att jag inte kommer att orka det.

I natt vaknade jag kl. 02:30 och kunde inte somna om förrän efter kl. 5 på morgonen. Meningslöst grubbel… Väckarklockan ringde kl. 6:25. Suck… Dessutom har jag mycket huvudvärk och konstant ont i magen (IBS).

Jag försöker vila i tanken att skolan kan mina barn alltid ta igen senare. Det finns folkhögskolor osv. Måendet kommer först. Jag vet det! Men det är en jobbig känsla att livet hela tiden inte är som det ”borde” vara.

Man kan ju tycka att oron borde göra så att jag får sämre aptit och går ner lite i vikt 😉 Då hade det ju varit något positivt med det hela! Men icke! Min aptit finns där och jag går inte ner ett gram! Typiskt! Det hade behövts!

Idag ska jag försöka ta mig ut på en promenad, sortera och vika lite tvätt och ta hand om E och C som är hemma. Jag kan ärligt talat inte minnas hur det var förr när vi hade tre barn som var där de borde vara (förskola och skola på den tiden) och både jag och maken jobbade. Kunde livet någonsin vara jobbigt då? Jag minns att jag tyckte det… Tänk om jag hade vetat då vad som skulle komma… Då hade jag njutit mer av nuet!

Är det så jag borde försöka tänka nu? Detta är nuet och det kan bli värre. Alltså måste jag njuta nu… Hmm… lite svårt att göra det! Men jag ska försöka! Börjar med en kopp kaffe! 😉

20160929_153801.jpg

11 kommentarer

Under Anpassningar, Ångest, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Varför låter skolan våra barn krascha?

Varför ser det ut så här?

Varför ser det ut så här?

Jag blir förundrad och oerhört ledsen. Mitt barn har haft sin asperger/ASD/högfungerande autism-diagnos i ett drygt år nu. Med diagnosen fick vi tillgång till kurser på Aspergercenter och jag som mamma har gjort allt för att försöka förstå och lära mig om autism.

Något jag snabbt förstod, som jag inte hade förstått innan, är att diagnosen är så bred och att variationen är så stor. Men med kurser, böcker och olika bloggar så har jag fått mer och mer kunskap och förståelse. Kunskapen hjälper mig att bemöta mitt barn och att ställa rimliga krav på hen. Anpassningarna vi gör i hemmet underlättar mitt barns liv. Och i förlängningen hela familjens liv.

Nu går mitt barn på en fantastisk resursskola där personalen har samma (eller mer!) kunskap som jag. Vi ”pratar samma språk”. Mitt barn känner sig tryggt i skolan nu. Det går lite upp och ner fortfarande. Det tar tid att bygga upp ett raserat självförtroende och tillit till skolan.

När mitt barn hade fått diagnosen gick jag med i olika NPF-grupper på Facebook för att få, och förhoppningsvis ge, stöd och igenkänning.

Det som gör mig så förundrad och oerhört ledsen är att vi är så många som delar samma historia. Våra barn måste krascha först. REJÄLT. Sen kommer kanske hjälpen…

Jag har läst historier om barn som alltid har haft en resurs på förskolan och det har fungerat bra. Sen kommer de till skolan, som är ett ännu större sammanhang, och då säger rektorn plötsligt att det inte finns någon resurs. Barnet kämpar på i ett par månader. Det blir bråk och konflikter. Barnet får ta emot skuld och skäll. Sen slutar det kanske med att barnet ger sig på ett annat barn ganska allvarligt fysiskt eller kanske rymmer från skolan.  Då händer det grejer! Huxflux kommer en resurs. Men hur mår barnet som skolan lät misslyckas? Vilken bild får andra barn och deras föräldrar av det barnet? Detta är så tragiskt!

Samma sak kan det vara om eleven har en resurs i skolan i t ex åk F-3. Sen i åk 4 tas plötsligt resursen bort. ”För det går ju så bra nu!”. Ja, det går bra! TACK VARE RESURSEN! I mellanstadiet är det många barn med NPF som kraschar. Kraven höjs både kunskapsmässigt och socialt. Ta inte bort stödet då!

Sen har vi, som i mitt fall, elever som fungerar helt okej i skolan upp till 3:an/4:an. Sen börjar orken tryta. Föräldrarna ber om anpassningar men skolan lyssnar inte. Till slut är barnen helt knäckta och utmattade. Kanske slutar barnen gå till skolan och blir hemmasittare…

När jag pratar med föräldrar som har barn med NPF så vittnar de flesta om att skolan lät deras barn misslyckas och krascha först. Efter det fick de eventuellt hjälp. Men vägen tillbaka efter en krasch är så lång! Ofta är det ju inte ”bara” barnet som har kraschat, utan även föräldrarna som har stångat sig blodiga för att deras barn ska få det stöd som det har rätt till. Många föräldrar är sjukskrivna.

Orosanmälningar görs till Socialtjänsten för att barnen antingen inte uppfyller skolplikten eller är utåtagerande osv. Detta trots att föräldrarna i många år har kämpat för att deras barn ska få rätt stöd och anpassningar i skolan.

Det ät lätt att följa den här vägen!

Det ät lätt att följa den här vägen!

För en dryg vecka sedan var jag på en föreläsning på Aspergercenter som hette ”Skolans stöd till elever med funktionsnedsättning”. Wern Palmius från Specialpedagogiska Skolmyndigheten (SPSM) höll i föreläsningen.  En mycket bra föreläsning men jag kan tyvärr inte återge allt här.

Palmius gav mängder med konkreta tips på hur pedagoger kan möta sina elever där de befinner sig och anpassa kunskapskraven så att alla har en chans att lyckas på sina villkor.


Han pratade om att elever kan behöva kompenserande hjälpmedel såsom t ex dator, anpassad studiegång, IPAD, talsyntes, muntliga prov, ljudböcker osv. Skolan ska erbjuda eleven det som eleven behöver för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Den undervisning som eleven enligt lag har rätt till. Detta gäller oavsett om barnet har en diagnos på ett papper eller inte.

Palmius gav exempel ur Läroplanen:
”En likvärdig utbildning
Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov.
Det finns också olika vägar att nå målet…
Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla”
(Läroplanen grundskolan s. 8)

Hjälp våra barn blomma!

Hjälp våra barn blomma!

Likvärdighet är alltså att göra olika!

Han lyfte också skollagen:

”I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov.
Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt.
En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.”
(Skollagen 1 kap 4 §

Likvärdighet är att uppväga skillnader!

Palmius tog också upp att det i Skollagen klargörs att särskild hänsyn ska tas till barnets bästa.

Skollagen 1 kap 10 §

”I all utbildning och annan verksamhet enligt denna lag som rör barn under 18 år ska barnets bästa vara utgångspunkt.

Barnets inställning ska så långt som möjligt klarläggas.
Barn ska ha möjlighet att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör honom eller henne.
Barnets åsikter ska tillmätas i betydelse till barnets ålder och mognad.”

Alla barn kanske inte kan uttrycka med ord hur de mår och känner. Men om ett barn plötsligt börjar ”spåra ur” efter att ha blivit av med sitt stöd, är det ett ganska tydligt tecken på att barnet säger ”Jag behöver hjälp!”. Om ett barn slutar gå till skolan så är det ju verkligen ett tecken på bristande anpassningar i skolan.

Jag hoppas att skolorna använder sig av kompetensen som finns på SPSM.

Palmius sa att om en elev behöver stöd så ska stödet ges skyndsamt. Alltså inom någon vecka eller så.

Är det skyndsamt att låta våra barn misslyckas? Bli utmattade? Tappa allt självförtroende och tilliten till skolan?

Varför låter skolan våra barn krascha?

(Bilden är från Friends)

(Bilden är från Friends)

(Och som vanligt gäller detta givetvis inte alla skolor. Men alltför många!)

20 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Hemmasittare, Skola

Olika perspektiv

Något som hela tiden har varit ett problem för oss föräldrar har varit att få skolan att förstå att vårt barn fungerar olika hemma och i skolan. Skolan har tyckt att de ser ”rätt” bild av vårt barn och de har tyckt att vi kanske pjoskar och låter vårt barn vara hemma från skolan lite väl lätt.

olika-syn-1

Vi vuxna är ju inte samma personer hemma och på jobbet. Om jag har en dålig dag så går jag till jobbet och håller ihop. För det gör man. Jag kan inte gå dit och hänga vid ett bord för då kommer chefen och säger till. Jag kan inte gå runt och sucka och muttra för det sprider dålig stämning. Jag kan inte putta ner saker från hyllor eller börja säga taskiga saker till mina irriterande kollegor. Alltså går jag till jobbet och håller ihop. Sen kommer jag hem och kraschar. Kanske jag gråter en skvätt av ren trötthet, kanske jag tjafsar extra mycket med maken eller har extremt dåligt tålamod med barnen. Någonstans pyser det. Men inte på jobbet.

olika-syn-2

Vissa barn klarar av att göra som vi vuxna gör. De håller ihop i skolan. Sen kommer de hem och kraschar helt. Vissa barn klarar inte av att hålla ihop i skolan. De får utbrott eller ligger och hänger på skolbänken. Inte så konstigt för de är ju barn! Sen kommer de hem och mår bra i sin lugna anpassade hemmiljö.

olika-syn-3

Ett av mina barn kraschade helt för att skolan inte trodde på oss när vi beskrev de dagar hen var så trött att hen inte förmådde gå till skolan. Skolan såg ju bara en glad elev de dagar hen orkade gå dit. De såg aldrig de trötta dagarna då hen var hemma. Alltså hade vi fel enligt skolan.

Nu befinner vi oss i ett liknande läge med barn nr. 2. Hen är trött och orkar bara med skolan ungefär varannan dag. Från skolan får vi höra att hen är så högpresterande och duktig när hen är där. Men hen orkar inte vara så högpresterande varje dag. Hen vill men förmår inte.

Varför måste det vara så att bara för att jag har rätt har du fel? Eller tvärtom? Vi kan ju båda ha rätt! Vi har olika perspektiv. För att hjälpa barnen måste vi ha en sammanhållen bild och se både hemmet och skolan. Det är faktiskt inte så konstigt att det ser olika ut hemma och i skolan.

Vuxna blir sjukskrivna när de är i en liknande situation och inte orkar. Barn blir inte det för det är skolplikt och i en viss ålder ska man gå i 1:an, sen 2:an osv.

Det som måste till här för barnens skull är en samsyn mellan hem och skola och att skolan anpassar så att barnen går dit. Det får inte bli en prestigekamp mellan skolan och hemmet. Då blir barnen de stora förlorarna!

Vi har helt enkelt olika perspektiv och måste lyssna på varandra!

anpassningar

 

 

 

 

14 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Vardag

Ska vi köra en dålig repris? Nej! Vi stoppar och kör ett nytt bättre avsnitt!

anpassningar

C går i en resursskola som anpassar efter Cs behov och hen VILL och orkar gå till skolan nu. Dags att få rätt hjälp även till 11-åringen!

C började visa trötthet och en ovilja att gå till skolan i 5:an. Vår 11-åring började visa att orken tröt redan förra hösten i 4:an. Då ”skyllde” vi 11-åringens mående på att det är en reaktion på allt med C. Att 11-åringen har kommit i kläm.

C fick sin aspergerdiagnos som 13-åring. När hen var mindre hade jag mina funderingar. Jag tänkte mest på ADHD då hen ofta kaosade. I efterhand har jag förstått att kaosandet berodde på dålig förberedelse och för höga krav.

Nu mår C bättre. Hen går i en resursskola med NPF-kunskap och anpassningar. Vilken skillnad! Idag är tredje dagen den här veckan som C är i skolan. Igår var en planerat ledig dag. Jag är så lycklig över att C äntligen mår bra!

11-åringen var taggad nu inför skolstarten och sa att nu ska hen minsann orka. Hen vill verkligen orka! Enligt lärarna är 11-åringen en snabblärd och högpresterande elev. Men 11-åringen har inte orkat en hel skolvecka sedan skolan började den 22/8. Hen har varit hemma 1-2 dagar i veckan. Orken finns bara inte vissa dagar.

Igår var 11-åringen hemma. Trött och orkeslös efter skoldag i tisdags. I morse var det inga problem att få iväg 11-åringen till skolan efter vilodagen igår. Det är så tydligt att det är återhämtning som 11-åringen behöver. Vi tänker ju alltid så gällande C. Dags att inse att det gäller även vår 11-åring.

Jag har aldrig tänkt att 11-åringen skulle kunna ha en diagnos. Mina funderingar fanns ju där med C. Men inte med 11-åringen. De är väldigt olika. Om man kan kalla C för ”högfungerande” så är i så fall 11-åringen ännu mer högfungerande.

Jag funderar mer och mer på om 11-åringen kanske har ADD. Hen orkar en dag men inte nästa… Hen orkar sällan umgås med vänner efter skolan och har svårt att orka med sina fritidsaktiviteter.

Vi har en tid bokad på BUP om några veckor. Vi får se vad de säger. Sist vi var där så sa de att det är svårt att utreda när orkeslösheten även kan bero på närings- och energibrist. Vi har fortfarande inte fått ordning på maten…

Just nu känns det som vi kör en repris… Som ett karbonpapper på C (men C har aldrig haft svårt med maten).
Men nej! Jag tänker inte köra en dålig repris! Jag har mer kunskap nu och det får bli ett nytt bättre avsnitt.

Nästa vecka har jag möte med 11-åringens lärare. Vi ska prata om anpassningar.

Jag har några exempel på anpassningar i skolan 😉

  • Behöver eleven hjälp med att begränsa sina uppgifter?

  • Behöver eleven lättare/svårare uppgifter?

  • Behöver eleven förberedas mer?

  • Behöver eleven instruktioner en till en?

  • Behöver eleven hjälp att komma igång?

  • Vill eleven ha muntliga eller skriftliga instruktioner?

  • Behöver eleven bildstöd?

  • Behöver eleven ritprat och sociala berättelser?

  • Behövs tidsstöd, t ex timetimer?

  • Behöver eleven en stressboll eller liknande att pilla med?

  • Tycker eleven det är svårt med ögonkontakt?

  • Behöver eleven hjälp med att hitta en sysselsättning på rasten?

  • Vill eleven hellre sitta inne på rasten? Trivs eleven ensam?

  • Är det tufft i matsalen? Vill eleven äta i klassrummet? Ta med mat hemifrån?

  • Är det jobbigt i omklädningsrummet? Vill eleven slippa duscha? Slippa idrott?

  • Är eleven känslig för intryck? Ljud, ljus, lukter…? Behövs skärm, hörselkåpor?

  • Behöver eleven sitta ensam med en pedagog och arbeta? Hur går det att lösa?

  • Behöver eleven extra pauser? Hur? Vad? Ensam eller med pedagog?

  • Behöver eleven ha läxfritt för att återhämta sig efter skolan?

  • Behöver eleven ett anpassat schema? Slippa vissa ämnen?

  • Vad är skolans plan så att eleven når kunskapskraven?

  • Behövs andra läromedel? Digitalt? Inlästa böcker?

  • Åtgärdsprogram! Uppföljning? Delmål? Vem ansvarar? Utvärdering?

  • Behövs hemundervisning under en period?

  • Behöver eleven få göra uppgifter muntligt?

Jag tänker inte låta min 11-åring krascha som C gjorde! Det spelar ingen roll om hen har en diagnos eller inte. Just nu orkar inte min 11-åring. Oavsett diagnos!

Först när 11-åringen återigen började vara hemma från skolan så kände jag mig helt knäckt. Helt uppgiven. Va faaaaaan! Ska vi aldrig få må bra? Ska det alltid vara något som strular? Jag hade ju tänkt försöka börja jobba igen senare i höst… Hur ska det gå…? Jag orkar inte mer… Tårarna rann och tröttheten kom. Maktlösheten… Frustrationen… Avundsjukan på alla ”vanliga familjer”… Irritationen på alla ytliga Facebookstatusar… Ge mig flyt någon gång! Jag fixar inte det här…

Men sen kom den igen! Energin och det där ”jävlaranammat” (är det så man säger…?) Styrkan! Jag ger aldrig upp! Jag har mer kunskap nu. Jag kavlar upp armarna och kör! Mina barn har rätt att må bra! Jag fick dessa barn får att ”någon” vet att jag kommer att fixa det! Mina barn har tur som har mig!

Här blir det ingen dålig repris! Det blir ett nytt bättre och mer spännande avsnitt! Så det så!

6 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, Hemmasittare, Skola, Vardag

Visioner och eftereffekter

Vi fortsätter jobba med anpassningar och försöker få C att få bättre självkännedom.

Vi fortsätter jobba med anpassningar och försöker få C att få bättre självkännedom.

För C har det alltid varit allt eller inget. När hen vill något så kör hen på. Nu är C helt inne i Pokémon Go. Det är det enda C kan tänka på och prata om just nu. Hen kollar YouTube-klipp om Pokémon Go och vill själv ut hela tiden.

Häromdagen var C ute med kompisar i drygt fyra (!!!) timmar för att köra Pokémon Go. Igår var hen ute ett par timmar själv med sin cykel för att få ihop några kilometer och kläcka några ägg.

Jag är givetvis glad över Cs vilja att vara ute men hen märker inte själv när det blir för mycket. När C är inne i sitt intresse så känner hen inte av någon trötthet. Tröttheten kommer efteråt. Oftast dagen efter. Så blev det i måndags efter en intensiv helg. C kan inte själv begränsa och avsluta i tid. Hen kör på tills hen kraschar. Så var det även förr i skolan för C. Hen körde på enda till årskurs 5. Sen var C helt utmattad. Jag önskar att vi hade vetat om diagnosen tidigare så vi hade kunnat hjälpa C i tid.

C säger nu att det är tråkigt hemma och att hen vill gå till skolan varje dag nästa vecka. Detta är HELT OTROLIGT! Jag kan inte minnas att C någonsin har sagt så!

Både jag och läraren har sagt till C att det är bättre att hen lyckas med närvaro måndag, onsdag och fredag en vecka innan vi bygger på. C VILL så gärna! När jag sa till C att det räckte med tre dagar sa hen:
”Vadå? Så nu VILL DU INTE att jag ska gå till skolan?! Jag förstår mig inte på dig!”
”Jo, jag VILL VERKLIGEN att du ska gå till skolan men jag vill inte att du bara ska orka med skolan en vecka. Jag vill att det ska bli hållbart och att vi hittar en balans så att du orkar både skola och fritid!”
”Men jag vet väl vad jag själv orkar! Jag orkar! säger jag! Du kan inte veta hur mycket jag orkar!”
”Nej, det har du rätt i. Men jag har märkt att du är tröttare, och att det blir svårt att komma iväg till skolan, om du har varit igång flera timmar dagen innan!”
”Jaha…”
”Ja, så jag tänker att om jag skriver ner lite vad du gör, när du lägger dig och hur det går med skolan så kollar vi sen om vi ser ett mönster.”
”Gör det du om du orkar hålla på med sånt! Jag bryr mig inte!”
”Jag fixar det. Sen kan vi kolla lite vad som blir lagom!”
”Jag tänker åka till stan med kompisar och köra Pokémon Go både på fredag och lördag!”
”Kul! Gör det!”
”Ja, men inte söndag för då måste jag nog vila om jag ska orka gå till skolan på måndag!”

Något går in i alla fall! 🙂

Nu vet vi mer och kan ha en rimlig kravnivå! Nu måste bara C förstå sina begränsningar också!

Nu vet vi mer och kan ha en rimlig kravnivå!
Nu måste bara C förstå sina egna begränsningar också!

Idag fick jag ett sms från läraren som skrev att hen fick hjälpa C begränsa sin uppgift för annars ”kör C rätt in i kaklet”. Precis så är det för C. Med allt! Jag är så glad att läraren ser dessa saker och hjälper C begränsa. Jag hoppas att C framöver lär sig sitt eget lagom.

Nu har C en vision om att hen ska åka in till stan idag och imorgon. Jag hoppas att kompisarna också är sugna på det. Annars blir det jobbigt… När C har tänkt sig något blir hen helt fixerad vid det och har väldigt svårt att ställa om.

Ändrade planer 1 jpeg

Ändrade planer 2 jpeg

C behöver hjälp med att ställa om och hitta en plan B.

I helgen ska vi tanka energi för kommande vecka! Trevlig helg!

Vi siktar uppåt!

Vi siktar uppåt!

2 kommentarer

Under Anpassningar, Egna illustrationer, Hemmasittare, Kommunikation, Rutiner, Skola

Hoppfull och livrädd

Jag vet!!!

Jag vet!!!

Jag känner mig så hoppfull nu inför bytet till den nya skolan för C. Vi har fått ett väldigt bra intryck av skolan. Mentorn ringde i förrgår och frågade om C ville komma på besök igen och titta på klassrummet och välja en sittplats. C var där på ett kort besök en gång innan sommaren. C sa att hen inte vill hälsa på utan kommer dit först till skolstarten på torsdag. Hen låter så lugn och inte det minsta orolig. Bara att skolan hör av sig och erbjuder detta är fantastiskt tycker jag!

C pratade med mentorn på telefon igår och fick säga var i klassrummet hen ville sitta. De pratade en stund och jag hörde C säga ”Tack! Jag ser framemot att börja där och träffa dig också!” C vill så gärna. Det bara måste gå!

 

Vi har både negativa och positiva tankar. Vi kan styra mot vårt mål trots jobbiga tankar.

Vi har både negativa och positiva tankar. Vi kan styra mot vårt mål trots jobbiga tankar.

Mentorn sa till  mig att det är viktigt att skolan blir en positiv upplevelse för C och att hen får lyckas varje dag. Mentorn sa också att det är viktigt att C får vara med och påverka och att vi inte pressar för mycket i början. Mentorn sa allt det som jag har kämpat för på förra skolan! Vilken känsla!

Förra sommaren var en riktigt tuff sommar. C mådde inte bra psykiskt. Inför skolstarten förra året fick C mer och mer oro i sig men sa ändå att det skulle fungera att komma iväg till skolstarten. Men det gjorde det inte. Och trots bra magkänsla på mötet med mentorerna så visade de snabbt stora brister i sin kunskap om NPF.

Sen fick ju C en plats på kommunens hemmasittarskola i september. Där hade det inte heller tillräcklig kunskap om autism och de pressade C och krävde för mycket. Hen orkade inte med tempot!

Hemmasittarskolan stressade C för mycket och lät inte hen gå den gröna vägen.

Hemmasittarskolan pressade C för mycket och lät inte hen gå den gröna vägen.

Redan nu känner jag ett mycket större förtroende för den nya skolan. De har ju spetskompetens inom autism och ett helt annat tänk. Det är ca 30 elever på skolan och 11 personal. Ca 8 elever/klass och alltid minst 2 personal med klassen. Slöjd och hemkunskap i halvklass. Med andra ord har C alla förutsättningar att få hjälp och jobba ikapp. C har inga inlärningssvårigheter. Det är ”bara” motorn som är problemet.

Samtidigt som jag känner mig hoppfull och positiv så är jag livrädd! Vad gör vi om C inte lyckas komma iväg till skolstarten? Vad gör vi om den här skolan inte heller fungerar? Jag försöker verkligen slå bort oron men den kommer smygande mer och mer… Jag orkar inte ha den jobbiga vardagen…

Vi har uppenbarligen tur med nya skolan. De verkar engagerade och kompetenta. Jag har förstått att många skolor inte tar föräldrarnas oro på allvar. Jag vet att lärare har en oerhört stor arbetsbörda. Men jag tror att de får igen ansträngningen tusenfalt om de ringer en elev i behov innan skolstart och frågar ”Vill du komma och hälsa på och träffa personalen och se klassrummet?”, ”Var vill du sitta?”, ”Är det något du funderar på?”, ”Är det något vi kan tänka på för att du ska känna dig trygg hos oss?,  ”Det här kommer vi att göra första dagen och om du känner att du inte vill delta så har vi tänkt att du kan….”, ”X kommer att finnas som stöd till dig” osv.  Om eleven får en trygg skolstart så bygger det en positiv känsla för resten av året. Kan inte eleven själv förklara så är vi föräldrar alldeles utmärkta på att se och förstå våra barns behov. Lyssna på oss! Sen är det en politikerfråga att sätta in mer resurser så att lärarna inte går på knä.

Vi har fortfarande inte hört ett pip från Socialtjänsten som på ett möte i slutet av april beslutade att göra en utredning denna gång för att se om vi kan söka något stöd. Vi blev ju anmälda även innan jul men då blev det ingen utredning. Båda anmälningarna är grundade på Cs höga skolfrånvaro (som beror på att hen blev utmattad i en icke anpassad skola). Vi har blivit beviljade en kontaktperson till C via LSS och så har vi den nya skolan. Vi känner just nu inget behov av att söka annan hjälp. Jag har fått information om att Socialtjänsten har 4 månader på sig att slutföra en utredning efter en orosanmälan. Med andra ord har de lite bråttom nu om de ska hålla tidsramen!

Nu ska vi försöka vända tillbaka dygnet och minska på speltiden. C har själv minskat på speltiden då hen oftare och oftare träffar kompisar och är ute, tittar på film eller kör Pokémon Go.

Igår var jag iväg med C hos frisören. Sen köpte vi nya kläder till C och åt lunch. En mysig stund.

Den senaste tiden har det skrivits mycket om diagnoser och ”stökiga” barn i dagspressen. Diagnoser ifrågasätts, medicinering ifrågasätts… Framförallt Expressen verkar vara ute på en häxjakt mot NPF-familjer. Allt de skriver vittnar om enorm okunskap utan verklighetsförankring. Jag blir oerhört kränkt av dessa ledare och debattartiklar. Att en stor dagstidning som Expressen släpper igenom dessa artiklar är skrämmande och det ökar fördomarna och gör det ännu kämpigare för en redan utsatt grupp. Vi är många som har skrivit till Expressen för att dela vår bild av verkligheten. Men tyvärr verkar Expressen ha tunnelseende och de verkar ha valt att slå ner på oss och inte visa även vår sida av myntet. Ingen vidare bra journalistik. Riktigt pinsamt faktiskt!

Som tur är har de flesta barn med NPF riktiga superföräldrar och vi för våra barns kamp och ger aldrig upp. TILLSAMMANS hjälps vi åt och stöttar och pushar varandra och försöker sprida kunskap. Vi är många!

Nu måste det vara våra barns tur att få lyckas och må bra i skolan.

7 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Skola

Lösenordsskyddad: Att träna på att vara flexibel

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande

Om jag hade vetat…

Nyligen fick jag frågan här på bloggen ”Vad hade du gjort annorlunda om du hade vetat om Cs diagnos tidigare?”

Jag hade gjort mycket annorlunda. En sak är att jag inte hade skuldbelagt mig själv lika mycket. Det har varit tufft när C inte har lyssnat utan istället, som vi såg det då, trotsat. Nu i efterhand, när jag vet att det handlar om en oförmåga hos C och att det inte är dålig uppfostran, kan jag känna att jag och maken har varit för hårda mot både C och oss själva. Vi har ju ställt överkrav på C i många år. C levde ju med diagnosen i 13 år innan vi förstod.

Jag hade också markerat mer mot omgivningen och förklarat läget. Jag hade försökt att inte ta åt mig så mycket av kommenterar kring att vi har dålig pli på vårt barn. Vi känner vårt/våra barn bäst och vet vad de behöver för att må bra!

Om jag hade vetat om diagnosen tidigare hade jag försökt ha mer rimliga förväntningar på C. Jag hade sänkt kravnivån för att alltid ge C en chans att lyckas. Förr fick C ofta misslyckas för att vi helt enkelt krävde saker som var över Cs förmåga.

förväntningar gamla jpeg

förväntningar nya jpeg

Om jag hade vetat om diagnosen tidigare hade jag förberett C mer på kommande händelser. Jag hade haft mer tålamod och förstått att C hela tiden gör sitt bästa. Att det inte handlar om bara trots eller lathet. Jag hade haft tydligare strukturer och rutiner i hemmet. Vi har såklart haft rutiner men jag hade varit mer konsekvent.

Jag hade försökt ”ordbanta” och vara mer rak och tydlig. Jag hade inte blivit lika arg om C hade missuppfattat utan försökt förklara igen på ett bättre sätt.

kommunikation-bild-jpeg.jpg

Jag hade förklarat sociala situationer mer för C och inte blivit lika besviken när hen gjorde taskiga saker. Jag hade försökt tänka ”C gör så gott hen kan!” istället för ”C är taskig, lat och trotsig!” (för tyvärr är det så det känns och så man tänker när man inte vet bättre…).

mentalisering bild jpeg

Jag hade försökt ha ett låg-affektivt förhållningssätt och förebyggt mer. Jag hade funderat igenom olika saker och tänkt ut hur vi kan göra så att det fungerar så smidigt som möjligt för C.

Jag hade hjälpt C mer med vardagssaker istället för att pressa på. Jag hade inte varit så irriterad på C för att morgonrutinen inte flyter på (trots samma rutin varje dag). Jag hade försökt tänka att allt tar mer energi från C.

Jag hade inte gett C skuldkänslor för att hen inte orkade gå till fotbollsträningen. Jag hade inte sagt att hen är en dålig lagspelare om hen inte är med på matchen. Jag hade försökt tänka att C säger ifrån för att hen är trött och att det är klokt av hen.

Jag hade krävt mer av skolan gällande anpassningar. Jag hade stått på mig mycket mer och inte köpt skolans tankar om att vi var svaga föräldrar som bara skulle se till att vårt barn kom till skolan (som inte alls var anpassad efter Cs behov).

Den här hade nog skolan missat helt!

Den här hade nog skolan missat helt!

Jag hade inte tvingat C att göra läxor. Jag hade bett skolan om läxfritt.

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Om jag hade vetat…

15 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Skola, Vardag

Udda avkoppling

Jag är förmodligen helt galen men som dagens avkoppling har jag gjort ytterligare några ritpratsbilder. C är ju 14 år och tycker att bilderna är fåniga. Inför C låtsas jag att jag gör dem till 7-åringen (som jag faktiskt tror har samma funktionsvariation som C, men vi får se framöver). Jag brukar be C komma och titta på bilderna och så frågar jag C om hen tror att 7-åringen kommer att förstå dem. C brukar titta och vara hjälpsam. Kanske ger bilderna även C en tankeställare. Hoppas det!

Ändrade planer 1 jpeg

Ändrade planer 2 jpeg

oväntade händelser 1 jpeg

oväntade händelser 2 jpeg

Lämna en kommentar

Under Diagnos, Egna illustrationer, Kommunikation, Vardag

Att förstå att alla andra inte vill samma sak samtidigt

C har en otrolig social förmåga som är en stor resurs för hen. Men ibland kan det bli väldigt tokigt.

När C vill något så vill hen det till varje pris. Om C t ex vill visa eller berätta något så måste det ske just när C har tänkt sig det.

Om jag försöker förklara för C att det inte passar just då så tjatar C tills jag blir helt galen. Ofta pratar hen på ändå.

En stor källa till konflikt är när C tränger sig in i 11-åringens rum för att prata eller visa något när 11-åringen verkligen inte vill. C brukar tjata och nästan tvinga 11-åringen att titta eller lyssna. 11-åringen blir då arg eller ledsen. Nu har i alla fall 11-åringen fått en nyckel till sin dörr så hen kan låsa ibland vid behov.

Jag har försökt förklara för C att om hen vill visa eller prata om något så är det bättre att göra det när personen har tid och är intresserad. Det kanske inte alltid passar andra när det passar C!

Ibland kan jag höra C prata på om något med en kompis på SKYPE. Jag hoppas att kompisarna tycker att det är okej!

vill olika bild jpeg

 

1 kommentar

Under Diagnos, Egna illustrationer, Kommunikation, Syskon, Vardag