Igår var det dagen med stort D. Dagen då E (13 år, ADD) skulle VARA I SKOLAN.
Vi har tränat stegvis i flera veckor nu. Först gällde det att komma upp ur sängen och äta frukost. Nästa steg var att ta sig utanför huset mot skolan med skolväska. Steget efter det var att ta sig till skolan.
Nu var det alltså dags för ”vara i skolan”. E har alltid velat köra allt eller inget vilket har lett till kraschar. Nu har vi bestämt att E ska vara i skolan fram till morgonrasten kl. 9:20.
Vi hade fått information om var E sitter i klassrummet och vad som skulle hända på lektionen. Vi hade dessutom bestämt att samma kompis som hämtade upp E till utflykten för några veckor sedan skulle komma förbi och cykla med E.
Jag väckte E kl. 06:50. Bara en sådan sak! För några veckor sedan hade vi svårt att få upp E kl. 11! E kom upp utan problem och gick och klädde på sig.
Jag hade strategiskt placerat L, 9-åringen med ADHD, framför SVT Play vid datorn i köket för att det inte skulle bli en krock i soffan framför TV:n. L vill oftast titta på Netflix-serier och E vill titta på Youtube-klipp. Dessutom suger L all Es energi med sitt intensiva sätt. De har väldigt olika personligheter.
Jag fixade frukost till E. Sen höll jag mig borta. Jag kunde höra E sucka och skruva på sig i soffan. Jag vågade inte visa mig för jag var så himla rädd för vad E skulle säga. Det kändes nästan som jag höll andan. Jag tassade i köket och försökte vara både tyst och osynlig.
En gång ropade E ”Mamma!” men jag låtsades inte höra för jag vågade inte gå dit. Jag var så rädd för att E skulle börja säga att hen inte skulle klara att komma iväg idag och att hen skulle be mig avboka kompisen.
Det närmade sig tiden då kompisen skulle komma. Jag sa till E att gå och borsta tänderna och fixa frisyren.
”Mamma… Det känns jättejobbigt! Jag är trött!”
E skruvade på sig. Sjönk ner i soffan och drog upp filten till hakan. Jag såg att frukosten stod orörd på bordet.
Inte få panik nu. Måste behålla lugnet.
”Jag förstår att det känns jobbigt. Men vet du… Innan kändes det jobbigt att gå upp. Nu har vi tränat så du fixar det. Inte ens att åka förbi skolan eller parkera vid skolan känns jobbigt längre. Detta är nästa steg. Det kommer att vara jobbigt några gånger och du måste träna bort det. Det jobbiga försvinner inte för att du väntar…”
”Men…”
”Gå till toaletten nu!”
Jag tittade ut genom fönstret. Vilken tur! Kompisen kom precis då!
”Nu är W här! Skynda dig nu att göra dig klar!”
E tittade på mig med lätt panik. Jag drog upp E ur soffan och föste hen till toaletten och gick till ytterdörren och släppte in W.
E kom iväg!
Jag körde L till skolan och åkte hem igen.
När E kom hem efter drygt två timmar var det första hen sa ”Jag är arg på dig!”
Jag kände en klump i magen. Hade jag pressat E för mycket i morse i alla fall?
”Jaha… Varför det?” frågade jag nervöst.
”För att jag inte fick stanna i skolan hela dagen!”
Vilken lättnad! 😊
”Vad roligt att du känner så! Men nu får du bara gå fram till morgonrasten den här veckan och nästa vecka. Vi vill att du ska hålla nu. Inte krascha igen!”
Idag känns det som vi är tillbaka på ruta 1. E är seg och svårkommunicerad. Ligger under täcket i sin dvala. Jag känner hur det trycker över bröstet. Fan! Vi hade ju kommit så långt! En dag i skolan och sen bakslag direkt 😢 Ingen skola idag. Kommer vi någonsin att komma ur detta?
Om någon tror att mitt barn är en lat unge som skolkar och att vi är föräldrar som lättvindigt låter vårt barn vara hemma så kunde de inte ha mer fel!
Vi gör allt, både vi och E, för att få skolan att fungera!
(Bilden är från Messenger)
supermamsen 