Jag känner mig sliten!
(Bilden är från Messenger)
Det är helt galet vilket liv vi har. INGENTING fungerar känns det som! C har stort bakslag och kom inte iväg till ”hemmasittarskolan” idag. Inte helt oväntat efter en veckas sportlov. Det blir inte lättare av att C var hemma hela veckan före lovet också. Läraren på skolan har nog inte heller riktigt förstått Cs inre kaos utan ser mer den högfungerande C vilket gör att läraren verkar tvivla lite på vår föräldrakapacitet.
10-åringen är låg. Äter dåligt, sover dåligt och tycker att allt är tråkigt. Idag har jag återigen varit med 10-åringen i skolan. Hen hade aldrig kommit iväg annars.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till 10-åringen. Hen använder samma ord om skolan som C har gjort och hen beter sig på samma sätt. Jag vill inte att min 10-åring ska fastna hemma som C gjorde. Istället följer jag med och hjälper och peppar. Vi ska ha möte med skolan och prata om läxfritt och att vi vill att skolan ska sänka kraven på 10-åringen ett tag så att hen kommer på fötter. Min 10-åring är deprimerad. Vi har bokat möte på BUP i april. Jag är ju sjukskriven för stress/utmattning och orkar egentligen inte vara i skolmiljö en hel dag. Jag är så trött… Men jag måste ju hjälpa min 10-åring…
Denna bok rekommenderas! Perfekt att ge till barnens lärare. Den är på rea på Adlibris just nu såg jag! Passa på!
I helgen har vi haft lite paus ett dygn. Svärmor passade barnen och vi var ute och åt och bodde på hotell. Det var jätteskönt! Men åh vad svårt det är att få ett äktenskap att fungera under dessa förhållanden. Det känns som vi kvävs. Det finns ingen plats alls för oss i vardagen. När vi är iväg kan vi hitta tillbaka till varandra men vi har ju inte så mycket att prata om egentligen. Jag får ju inte så mycket input i mitt liv.
I vardagen är vi ett företag känns det som. Vi har våra olika roller och uppgifter och gör det som ska göras. Vi hinner inte sitta med varandra och ta en kopp kaffe på kvällen. Just nu sover jag med 6-åringen och 10-åringen och eftersom nattningen tar tid och jag är så himla trött så går jag ofta och lägger mig med dem.
Maken och jag bråkar en hel del också. Det börjar med att vi är sura på barnen (oftast) och sen låter vi det gå ut över varandra. Vi kan också bråka om hur vi ska hantera situationer och om den ena tycker att den andra gjorde fel. Att ”jobba” låg-affektivt är så viktigt! Och det är viktigt att vi båda gör det för att det ska fungera. Men kruxet är att vi båda är utmattade. Hur ska man lyckas vara låg-affektiv och tänka 10 vändor då innan man agerar? Vi har ju känslorna utanpå kroppen lika mycket som barnen!
I lördags var jag på tjejmiddag. Det var trevligt men jobbigt. Jag satt där och skrattade och drack vin som de andra. Men inuti hade jag en klump i magen. Skrattet fastnade lite i halsen. Jag är inte glad. Jag mår inte bra. Det ÄR inte bra.
En av mina vänner, som jobbar med barn, började berätta om en situation då en elev hade fått ett utbrott och kastat en stol. Hon berättade att rektorn hade varit på barnets sida när hon kom och beklagade sig. Jag, som nyligen var på Bo Hejlskov Elvéns föreläsning om hur man ska bemöta konflikter, sa att jag höll med rektorn och frågade henne vad hon hade gjort för att eleven kände att den behövde kasta en stol. Jag kan säga att den kommentaren inte hamnade i god jord. Det märktes att hon kände sig väldigt provocerad. Hon sa att en elev måste lära sig och förstå att det aldrig är okej att kasta en stol. Oavsett hur arg man blir! Jag fortsatte ifrågasätta och sa att det nog handlar om för högt ställda krav och för få anpassningar. Vi höll nästan på att bli ovänner så jag fick låta samtalet ebba ut. Men detta har satt igång mina tankar. Är det så viss skolpersonal (självklart finns det positiva undantag) ser på låg-affektivt bemötande? Personalen tycker att barnen ska fostras och förbjudas att kasta möbler… Det är klart att det inte är okej att kasta möbler men det finns ju en anledning till att de gör det! Jag tycker om min vän. Hon är klok och en bra mamma men… Detta tänk med låg-affektivt bemötande verkar hon inte köpa 😦 Jag förklarade också att vi vuxna bara kan samarbeta om vi är lugna och behåller kontrollen och tar ansvar. Då undrade hon om hon inte får bli arg. Jag försökte förklara att det nog inte lönar sig att bli arg i en situation som har urartat så.
Denna bok rekommenderas! Kanske ska köpa en till min vän 😉
Imorgon är en ny dag. Den konstanta oron för hur det ska gå på morgonen gnager. I natt vaknade jag klockan 4 och kunde inte somna om. Jag vet inte hur vi ska få vår vardag att fungera. Det känns som vi gör ALLT och ingenting hjälper. Det gick bättre för C ett tag. Då kroknade 10-åringen. Sen fick C bakslag och då gick det bättre ett tag med 10-åringen. Nu däremot mår ingen av dem bra.
Vi har samtal med resursenheten på kommunen. Vi funderar på att söka familjebehandling. Jag tror inte vi kommer ur detta utan hjälp. Egentligen skulle jag vilja att jag kan gå hemifrån kl. 7 varje morgon så får någon annan ta morgonstressen och pressen. Jag orkar inte ha det så här!
Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle behöva ett slutdatum på det jobbiga. Då fick jag en kommentar på Facebook om att jag nog inte alls skulle vilja det. Den kvinnan hade haft det jobbigt i 8 år. Hon sa att om jag har ett slutdatum så finns risken att jag kollapsar totalt. För vem vet när det blir? Och C har ju sin diagnos. Det är ingenting som kommer att försvinna. Hon sa också att jag måste ta vara på de positiva stunderna. Jag försöker!
Jag måste orka! Men hur?
‘
supermamsen 