Kategoriarkiv: Anpassningar
Lösenordsskyddad: Att undvika maktkamp
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!
Selektivt ätande
E, min 11-åring, fick nyligen diagnosen AD(H)D med autistiska drag. De autistiska dragen är en viss oflexibilitet men framförallt det selektiva ätandet. E äter nästan ingenting.
Det som just nu går ner är Doritos (och ibland andra chips), bullar, vissa godissorter (dock ej choklad), chicken nuggets och pommes frites från Mc Donalds och en macka från Subway (ljust bröd med endast skinka och ost på). Hemlagad mat går nästan inte alls just nu. Frukt och grönsaker går inget vidare. Ibland kan E äta lite gurka, röd paprika, honungsmelon, vindruvor eller jordgubbar. Dock måste allt smaka perfekt och det gör det tydligen sällan. Alltid är det något som är fel.
När det gäller dryck så dricker E vatten, läsk och ibland juice. Juice kan ibland ha en bismak som E inte tycker om. Tyvärr tycker inte E om mjölk.
Igår gjorde jag amerikanska pannkakor till E. Det brukar oftast gå ner. Men igår gick det inte alls. E tyckte att de smakade annorlunda. Det gäller att steka dem exakt rätt. Inte för länge och inte för kort. Tydligen gjorde jag något fel igår.
Förr kunde E få i sig lite vaniljyoghurt. Det skulle då absolut vara Valio. Om den var slut i affären och jag köpte en likvärdig så kände E det direkt även om hen inte hade sett förpackningen.
Drickyoghurt kan gå ner. Men om den är för tjock så går det inte. E har provat alla möjliga näringsdrycker men tycker att alla har en eftersmak eller en konsistens som inte fungerar.
Förr åt E hemlagad köttfärssås med pasta. Numera går det oftast inte heller. Om det ska finnas minsta lilla möjlighet att det ska gå så måste den vara tillagad på exakt rätt sätt. Det måste vara rätt kryddor, finfördelad köttfärs och passerade tomater. Absolut inte krossade. Och sen måste det vara Heinz ketchup. Annan ketchup går inte!
Tacos kan fungera ibland. Men det ska vara med endast gurka och nachochips.
E har ibland kunnat äta vissa brödsorter. ”Pärlan” (Polarbröd) gick ner ett tag. Nu fungerar inte det heller för E tycker att det smakar för mycket mjöl och att det blir degklumpar i munnen.
Jag känner att ätandet blir ett större och större problem. Idag är E hemma från skolan så jag åkte till Subway och köpte lunch åt E. Tydligen är jag numera en igenkänd stammis så personalen bjöd mig på en Cappuccino och kunde min beställning utantill.
En gratis Cappuccino till den kämpande mamman! 🙂
Skolmat går absolut inte! E går ju inte så mycket i skolan just nu. Men även innan har skolmaten varit ett stort problem. E vet att hen kan välja mellan köttbullar och pannkakor varje dag. Tyvärr är det, enligt E, konstig smak och konsistens på skolmaten.
Jag har kollat runt på nätet för att söka hjälp och se vad vi kan göra för att stötta E i ätandet. Jag hittade detta tips:
”Går det att få hjälp?
Selektiv ätstörning (SÄ) visar sig oftast i tidig barndom och brukar i regel inte gå över av sig själv. Vissa selektiva ätare lyckas successivt utöka sin meny när de blir äldre, men det betyder inte att man är ”botad” eller har ett s.k. normalt ätbeteende.Selektiva ätare expanderar oftast sin matrepartoar genom ”food chaining”, d.v.s. man lägger till mat som i största möjliga mån liknar något som man redan klarar av att äta. Eftersom många med SÄ är trogna vissa märken av mat (exempelvis en sorts flingor av ett särskilt märke) så kan man långsamt utöka listan av accepterad mat genom att testa samma sak av ett annat märke. I bästa fall kanske man kan gå från att äta exempelvis en chicken nugget till att testa en fiskpinne.
Som förälder till ett barn med SÄ är food chaining i princip det enda sättet att försöka utöka barnets meny – självklart utan press och krav! Skynda långsamt och håll förväntningarna låga. Servera alltid något som barnet redan äter tillsammans med det nya och låt barnet själv betsämma om eller när han/hon är redo att utforska den nya (liknande) maten. Låt hela familjen välja av all mat på bordet, även den mat som är tillagad för den selektiva ätarens skull. Om det står bacon på bordet för den selektiva ätarens skull, lägg upp lite på din egen tallrik också. Visa att ni äter tillsammans på ett avslappnat och trevligt sätt. På så sätt blir barnet med SÄ inkluderad i familjemåltiden och du befriar barnet från känslan av att vara avvikande och besvärlig. Respektera ditt barns svårigheter – han/hon har inte valt att ha en ätstörning.”
”Det är dock viktigt att förstå att till skillnad från exempelvis spindelfobi, så är den selektiva ätarens fobi inte bara psykologiskt betingad. Det finns fysiska/sensoriska faktorer som gör det svårt för en person med SÄ att helt bli kvitt sina ätproblem.”
Jag vet inte riktigt hur vi ska lyckas med detta. Men vi får jobba på det!
Jag tycker så synd om E. Ibland om vi försöker göra någon mat som brukar gå ner (t ex tacos) så kan E komma till bordet och se sugen och förväntansfull ut. Sen tar E en tugga. Då kan man se hur axlarna sjunker ner och ögonen blir ledsna ”Det går inte!” säger E och går till sitt rum med långsamma steg.
Just nu är i alla fall E mätt med sin Subwaymacka i magen! 🙂
Dela detta:
Lösenordsskyddad: Anpassa för anpassandets skull eller göra rätt anpassningar?
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under ADD, Anpassningar, autism, Diagnos, Egna illustrationer, Pedagogiska tips!, Skola
Ännu ett barn med diagnos i familjen
Nyligen fick vi beskedet att E, vår 11-åring (snart 12-åring), har medelsvår ADD med autistiska drag. Jag blev faktiskt förvånad för E är ändå det barn vi inte trodde hade en diagnos. Vi har hela tiden tänkt att Es mående beror på situationen kring C och allt som vår familj har gått igenom. Först när maken och jag satt i bilen efter beskedet så tänkte jag ”Nej, detta kan inte stämma! Det måste vara något som går över om vi alla börjar må bättre!”. Jag kände mig helt tom.
Sen några dagar senare så fick E egen diagnosinformation från psykologen. Maken och jag var också med. Då när jag lyssnade så kände jag att diagnosen stämmer. Psykologen förklarade så bra och E kände verkligen igen sig i beskrivningen och kunde ge många egna exempel. Jag tror att det nästan var en lättnad för E faktiskt.
C har alltid tagit mycket plats i vår familj och varit svår. E har varit lättare att ha att göra med och har nog hamnat lite i skymundan av C.
Det finns ju ”uppiggande” medicin att ta vid ADD. Tyvärr är sådan medicin ofta aptitdämpande vilket inte vore bra för E just nu med tanke på att hen redan äter så dåligt.
Nu när jag vet om diagnosen och tänker på E så kan jag tydligt se ADD:n. Vi sökte ju till BUP för att jag misstänkte eventuell ADD men ändå trodde jag kanske mest att det var miljön som påverkade Es mående.
E är väldigt lättdistraherad och blir störd av ljud och andra saker runtomkring. Hen är noggrann och något av en perfektionist vilket leder till att saker tar tid. Hen har ingen organisationsförmåga. Att städa sitt eget rum är väldigt tidskrävande för E då hen fastnar i detaljer och sitter och bläddrar i böcker osv.
Om E är inne i något (t ex dator, TV eller telefon) går det nästan inte att få kontakt med E. Hen är också väldigt svårväckt och är som i en dvala på morgnarna. Jättesvår att få igång! Jag kan gå in på morgonen och prata med E och fråga om hen vill ha t ex toast till frukost. E kan svara ”Ja”. Sen när jag kommer tillbaka och säger att toasten är klar kan E bli arg och säga ”Jag har inte sagt att jag vill ha toast!”
Likaså om E sitter vid datorn och spelar. Vi kan gå in i Es rum och säga att maten är klar. E kan säga ”Jag kommer när detta game är över! Det går fort!” Efter ca 10 minuter går vi in till E och frågar varför hen inte har kommit till bordet men då har E glömt bort att hen skulle komma och äta…
E blir oerhört trött efter sina skoldagar och orkar inte med några fritidsaktiviteter. Hen leker sällan med kompisar för orken till det finns inte. Redan i åk 3 och 4 klagade E på dålig arbetsro i klassrummet. När jag påtalade det till hens lärare så sa hon att det var ganska bra arbetsro. Förmodligen tog E in allt som hände i klassrummet och upplevde det som rörigt redan då. E har ju en uppmärksamhetsstörning. E tar in fel saker eller för mycket saker.
E blir stressad om hen har för många moment att göra. Om jag t ex ber hen duscha, borsta tänderna, ta smutskläder till tvättstugan och ta fram rena kläder till morgondagen så kan E säga ”Mamma! Du stressar mig! Det blir för många moment!”.
L, 7-åringen, är en aktiv och rörig person. Hen pysslar mycket och kan lämna ett kaos av pennor och papper i vardagsrummet. Ibland kan E komma till vardagsrummet, se kaoset, och säga ”Jag klarar inte det här kaoset!” och gå tillbaka till sitt rum.
E har också väldigt lätt för att ta in andra människors känslor (affektsmitta). Hen är väldigt empatisk och omtänksam. Grubblar mycket. VILL mycket, men orkar inte.
E har även känsliga sinnen. Framförallt smak och ljud. Ätandet är ett stort problem (både smak, lukt och konsistens) och E kan reagera mycket starkt på ljud. Om L plötsligt skriker till kan E till och med börja gråta för att det blir så jobbigt.
Nu ska jag läsa på mer om även AD(H)D. Jag känner ändå att vi är en bit på väg med Es mående och att vi redan gör en hel del anpassningar i hemmet. Vi kan ju en del redan med tanke på Cs diagnos (högfungerande autism). Nu gäller det ”bara” att få skolan att göra anpassningar också så att E orkar vara i skolmiljön.
Maken och jag har bestämt oss för att utreda även L så fort som möjligt. Ett till barn får inte krascha. Vi tror att L har ADHD, eventuellt med autistiska drag. Det vore lite ironiskt om L inte får en diagnos med tanke på att L är det barn som vi verkligen tror har en!
Om någon har tips angående att stötta och hjälpa vid ADD så får ni gärna dela med er, antingen här eller på min sida Supermamsen på Facebook! Det vore också intressant att veta om era barn får medicin (vilken sort?), om det har gett någon effekt och om det har påverkat aptiten? Blir så tacksam för all input!
Nu blir det fler kurser framöver på ADHD-center. Jag kommer att bli så kompetent! 😉
Jag försöker tänka positivt! Det blir lättare då!
Dela detta:
Under ADD, Anpassningar, förälder, Skola, Syskon
Lösenordsskyddad: Detektivarbete
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Rutiner, Vardag
Bemötande
Något som verkligen är A och O i relationen med andra människor är bemötande.
Hur jag bemöter någon annan kan påverka den personen väldigt mycket. Ett bemötande kan skapa känslan ”Jag duger som jag är!” men det kan också skapa känslan ”Jag duger inte! Jag måste ändra på mig för att bli omtyckt/passa in!”.
(Bilden är från ClipArt)
Vissa personer med autism kan ha svårt för att småprata för pratandets skull. Helt poänglösa samtal vill de kanske inte lägga energi på. Vissa kan också ha svårt för att ta ögonkontakt. Ska då vi som är NT (neurotypiska, normala) träna autister att vara som vi? Nej! Varför skulle vi göra det? Vi tvingar inte en person i behov av glasögon att träna på att se utan glasögon. För det går ju inte! Varför ska då en person som har svårt med ögonkontakt träna på det? Den personen har ju rätt att vara som den är/vill vara! Vem har sagt att mitt sätt att vara är ”rätt”? Vi måste ju bemöta varje individ efter hur den vill bli bemött och respektera olikheter. Vara tillåtande, inte dömande.
Min L (7 år) är väldigt aktiv och pratglad. Hen har en lite äldre lärare som vill ha struktur och arbetsro i klassrummet. L passar inte in i mallen.
L har flera gånger kommit hem från skolan och sagt att hen tror att läraren inte tycker om hen. Att läraren bara skäller hela tiden. En dag kom L hem och frågade mig:
”Vad betyder provocera?”.
”Det betyder att man gör någon arg med flit kan man säga!”
”Min lärare säger att jag provocerar!”
”Har du gjort din lärare arg med flit?”
”Mamma, ibland orkar jag bara inte jobba mer. Då brukar jag lägga huvudet på bänken för att jag är så trött! Då säger läraren att jag provocerar!”
I detta fall känner jag som förälder att om L inte orkar med så har hen för höga krav på sig. I höstas var jag med L i skolan en dag. Efter det kom L hem till mig och sa:
”Läraren sa att jag jobbade mycket bättre när du var där bredvid mig hela tiden för då kunde jag koncentrera mig bättre och jobba mer! Hon sa att du får komma och vara med mig fler gånger mamma!”
Om nu L jobbar så bra med mig bredvid sig så borde ju skolan se till att det finns en person som kan stötta L och se till att hen kan jobba. Det är ju inte mitt jobb!
En gång när jag skulle hämta L på fritids så kom hen skuttande fram till mig och sa:
”Idag har jag jobbat jättebra!”
Läraren var också i klassrummet och sa med lite småsur röst:
”Ja, ungefär halva dagen har L jobbat bra.”
Jag kände mig så himla irriterad på läraren. Jag sa:
”Åh vad du är duktig L! Jag vet ju hur svårt du tycker att det är att sitta still och koncentrera dig. Du är en riktig kämpe!”
Och så blängde jag lite surt på läraren. Kunde inte läraren ha berömt L i stället och låtit L känna sig nöjd? L vill jobba bra. Hen vill inte få skäll. Men orken och förmågan finns inte hos L.
För att tag sedan hade L med sig en lapp hem som läraren hade skrivit. Det stod:
”Idag har L skött sig bra och jobbat flitigt och koncentrerat hela dagen! Hälsningar ”Läraren”
Jag sa till L:
”Oj! Bra jobbat! Hur lyckades du med det!?”
L svarade:
”Jag låtsades att jag hade tappat rösten hela dagen!”
Den dagen var L så otroligt trött och gnällig efter skolan. Ansträngningen att hålla ihop en hel dag tog all energi. L har sagt att ”Vara tyst är som att hålla andan!”.
Nu på jullovet frågade L mig:
”Mamma, skulle du vilja att någon kunde se dina tankar som en film?”
”Nej, det skulle jag inte! Skulle du?”
”Nej! För då skulle läraren se hur ledsen jag är inuti!”
Om L får tillsägelser blir hen ofta väldigt förnärmad. Hen brukar då bli kaxig och otrevlig utåt. Men, som L själv säger, ledsen inuti. Jag tror att läraren bara ser en kaxig unge.
Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska bemöta Ls lärare. Läraren känns som en person som kan ge L skit om jag är en ”jobbig” förälder. Men på något sätt måste jag gå vidare med detta. Jag vill inte att L ska förlora lusten att gå till skolan. Vi har ju redan mer eller mindre två hemmasittande barn. L måste få trivas i skolan och må bra!
Jag tror att anledningen till att C kraschade i skolan har mycket att göra med hur läraren bemötte C i årskurs 5 och hur vi föräldrar blev bemötta av skolan när vi bad om hjälp.
- Att bemöta andra människor med respekt är så viktigt. Ibland blir det för mycket prestige i saker och för mycket ”vi och dom-tänkande” istället för ”VI” tillsammans. Jag tror ofta att det är där samarbetet mellan skolan och föräldrarna kör fast. Vi måste tillsammans skapa en helhet och lyssna på varandra. Om vi inte gör det kommer barnen i kläm!
Jag tror absolut att
”Barn uppför sig om dom kan!”
Med andra ord:
Om en elev upplevs provocerande så är kraven för högt ställda och eleven får inte det stöd som eleven behöver!
Och det är ju inte mitt fel eller mitt ansvar som förälder att lösa.
Det är skolans ansvar!
Dela detta:
Under Anpassningar, förälder, Kommunikation, Skola
Gott Nytt År!
Jag borde sova. Klockan är över två på natten. Jag har legat i sängen och försökt somna i ett par timmar nu. Men det går bara inte. Min hjärna går på högvarv. Nu sitter jag med en kopp te och några pepparkakor och ska skriva av mig.
Jag tänker på året 2016 som snart är slut. Det har varit ett tufft år på många sätt (liksom 2015). Några saker har blivit bättre. C går äntligen på en skola med rätt kompetens och förståelse. Skolgången är fortfarande inte en fungerande skolgång men vi är på rätt väg. Det som är det mest positiva är att C mår så mycket bättre nu. Hen är gladare och hittar på mer och mer saker med kompisar. Underbart!
E har det snarare tyvärr gått utför för detta år. Hen började må dåligt redan förra hösten. Under våren gick E till skolan ca 4 dagar i veckan. Nu under hösten har det inte varit så mycket skolgång. Vi har påbörjat en utredning av E som kommer att vara klar i början av nästa år. Troligen har E ingen diagnos. E har mått bättre på sistone. Varit busigare och gladare. Jag hoppas att E har varit nere på botten och vänt.
L, vårt lilla busfrö, kämpar på i skolan. L säger att läraren skäller mycket på hen för att hen inte kan sitta still och vara tyst. L är fortfarande glad för det mesta men väldigt bestämd och envis. Och VÄLDIGT aktiv. Vi får se om vi orkar utreda L under våren. Skolan tror att L har ADHD och det tror även vi föräldrar.
Själv har jag nyligen börjat jobba 25% efter ett år hemma (sjukskriven för stress/utmattning). Det känns tungt att jobba. Dels för att vi fortfarande har så mycket på hemmafronten. Men också för att jag inte vet om jag vill jobba med detta yrke längre.
När jag tänker tillbaka på året så är det, som alltid,både positiva och negativa upplevelser. Det som jag ofta återkommer till är misstron och ifrågasättandet av vårt sätt att agera som föräldrar. Några av mina mest lästa och delade inlägg handlar om just detta så jag vet att jag inte är ensam om att känna så:
https://supermamsen.com/2016/02/16/men-c-kan-val-inte-ha-en-diagnos/
https://supermamsen.com/2016/02/29/vissa-tycker-att-jag-curlar-det-skiter-jag-i/
https://supermamsen.com/2016/04/29/bristande-foraldraformaga-nej-vi-ar-superforaldrar/
https://supermamsen.com/2016/04/26/utslagna-familjer/
https://supermamsen.com/2016/06/05/medberoende/
https://supermamsen.com/2016/06/15/de-osynliga-eleverna/
https://supermamsen.com/2016/08/10/evigt-ifragasatt/
https://supermamsen.com/2016/08/15/ge-oss-utrymme/
https://supermamsen.com/2016/08/25/andras-asikter/
https://supermamsen.com/2016/09/26/varfor-later-skolan-vara-barn-krascha/
https://supermamsen.com/2016/09/29/rad-fyllda-med-okunskap/
https://supermamsen.com/2016/11/23/kara-forsakringskassan/
https://supermamsen.com/2016/12/28/okynnesanmalningar/
Flera av mina inlägg handlar om att försöka förstå och hjälpa C med högfungerande autism samt att stötta E i sitt mående. Jag måste vara detektiv och komma på lösningar för att få vardagen att fungera.
https://supermamsen.com/2016/02/27/lag-effektiv-eller-lag-affektiv-stor-skillnad/
https://supermamsen.com/2016/04/13/nar-viljan-finns-men-formagan-saknas/
https://supermamsen.com/2016/04/16/att-sparka-pa-nagon-som-redan-ligger/
https://supermamsen.com/2016/05/15/realistiska-forvantningar/
https://supermamsen.com/2016/08/09/att-trana-pa-att-vara-flexibel/
https://supermamsen.com/2016/09/05/vi-har-hittat-roten/
https://supermamsen.com/2016/09/12/kartlaggning/
https://supermamsen.com/2016/09/13/energiinventering/
https://supermamsen.com/2016/10/07/problemlosningsfasen/
https://supermamsen.com/2016/12/01/att-bryta-onda-cirklar/
https://supermamsen.com/2016/03/24/mina-egna-illustrationer/
Året har självklart även innehållit en hel del ljusglimtar.
https://supermamsen.com/2016/01/29/det-gar-framat-om-jag-tanker-efter-kan-jag-se-det/
https://supermamsen.com/2016/02/12/letar-ljusglimtar/
https://supermamsen.com/2016/06/21/tacksamhet/
https://supermamsen.com/2016/06/27/lycklig/
https://supermamsen.com/2016/08/19/att-motas-av-forstaelse-ger-glittrande-ogon/
https://supermamsen.com/2016/08/24/far-jag-ga-till-skolan-imorgon/
https://supermamsen.com/2016/10/17/fyra-sma-mirakel/
https://supermamsen.com/2016/10/31/harlig-hosthelg/
Jag är ofta väldigt hård mot mig själv. Då och då har jag en stund när jag är snäll och tycker att jag nog är ganska bra. Men sen kommer tankarna tillbaka på hur jag gjorde, hur jag borde ha gjort osv.
https://supermamsen.com/2016/01/20/da-har-jag-lyckats/
https://supermamsen.com/2016/09/15/jag-faller/
https://supermamsen.com/2016/09/16/jag-kravlar-mig-upp-igen-och-igen-och-igen/
https://supermamsen.com/2016/09/21/good-enough/
https://supermamsen.com/2016/10/10/maendet-kommer-forst-sen-skolan/
Jag är inte mycket för nyårslöften. Visst, jag ska försöka gå ner några kilon (som vanligt 😉 ), röra på mig mer och äta mindre socker.
Men jag har ett annat nyårslöfte och det skrev jag om i detta inlägg:
https://supermamsen.com/2016/07/02/imorgon-da-javlar-ska-jag-vara-en-bra-mamma/
Jag vill önska er alla ett riktigt Gott Nytt År!
Hoppas 2017 blir toppen!
Vill ni följa min blogg och annat läsvärt så gilla gärna min sida ”Supermamsen” på Facebook.
Dela detta:
Övergångar
Nu har C fått sitt dropp med järn. Hoppas hen blir piggare av det! Tydligen kunde det ta några veckor innan det ger effekt. Bara att vänta och hoppas.
C var inte i skolan alls förra veckan och hen kom inte iväg idag heller. C går på en resursskola med 30 elever på skolan. Det är åtta elever i Cs klass och alltid minst två personal i klassen. C säger själv att hen trivs jättebra i skolan och att ALLT är bra där. Skolan pressar inte C alls. Hen kan hela tiden vara med och påverka hur mycket hen orka jobba och om hen vill ta en paus. C får även vara med och påverka timmarna/schemat. Hen säger att lärarna är bra och att kompisarna är jätteschyssta. Varje gång C kommer hem efter en skoldag så är hen så nöjd och glad. Bara ett stort leende och allt har alltid varit bra i skolan.
Lärarna säger samma sak. Att C trivs och är glad och social. En tillgång för gruppen. Det märks att lärarna har en stor förståelse och kompetens kring NPF. Jag tror faktiskt inte att det är något ”fel” med/i skolan. Men det är ju svårt att veta. Just nu är planen att C ska gå i skolan halvdagar på tisdagar och torsdagar.
C säger även att taxin är toppen så enligt hen är det inte heller problemet. Vi har pratat om morgonrutinen och C tycker att det är bra som vi gör nu.
Jag vet att för vissa människor är byte av aktivitet/övergången mellan aktiviteter väldigt svår. Hur kommer vi vidare med detta? Jag försöker lyfta frågan med C men hen låser sig oftast då och vill inte prata om det.
I morse när jag väckte C så sa hen att det inte kändes bra och att hen var trött. C har knappt varit utanför huset på en vecka. Det är som att hen väntar på ”den perfekta dagen och den perfekta känslan”. Men den lär väl inte komma… Eller…? C måste ju jobba med sina tankar.
En sak som jag tror påverkar C är brist på motivation och lust. C känner ingen lust till skolan. Jag har tagit upp det med lärarna så vi får se om de kan locka med något.
Tiden går… C slutade gå till skolan ht i åk 6. Nu är det ht i åk 8. C har missat mycket nu…
Det är inte bara övergången till skolan som är svår. Det kan vara andra saker som C egentligen VILL göra.
Jag tar tacksamt emot tips och tankar kring hur vi kommer över bron!
Dela detta:
Att vända onda cirklar
Nyligen var vi på BUP med E (11-åringen) får att få lite tips och råd angående hur vi kan tänka för att hjälpa hen med sina tankar. Även E är nästan hemma helt från skolan nu. Ju färre saker E gör desto svårare blir det att göra saker. Det blir en ond cirkel då negativa känslor (”Jag kan inte!”, ”Jag orkar inte!”, ”Det går inte!”) styr Es beteende så att hen stannar hemma. Det är ju samma sak med C men tyvärr var inte hen med och träffade psykologen.
Psykologen ritade upp en del bilder på sin whiteboard och jag har försökt göra dem i PowerPoint.
Hon pratade mycket om att känslan påverkar beteendet och att om känslan är negativ så blir beteendet negativt. Man gör inte det man innerst inne vet att man borde göra, t ex gå till skolan.
Hon pratade om att det även fungerar tvärtom. Det går att vända cirkeln. Beteendet påverkar känslan. Om jag vet att jag borde göra något, t ex gå till träningen, och det känns jobbigt men jag gör det ändå (jag går emot ”Jag orkar inte!”). Då påverkas känslan och blir positiv för jag mår bra efter jag har gjort det som jag ”borde” göra. Den känslan ger mig sen energi så att det blir lättare att gå emot känslan ”Jag orkar inte!” nästa gång.
Psykologen sa att vi ska göra som en trappa med små delmål till E. Vi ska prata om vad som fungerar nu och sen bygga på steg för steg med fler och fler saker. Just nu tycker E att det är jobbigt att träffa klassen men att träffa läraren fungerar. Så nu tar vi bort timmarna med klassen och behåller bara timmarna då E ska vara ensam med sin lärare.
Detta är ett exempel. Inte Es trappa.
E sa att hen förstod när psykologen ritade upp sina bilder. Jag hoppas att detta hjälper E med tankarna. Igår kom i alla fall E iväg en timme till skolan. Jag hoppas det fungerar idag med!
Bilden nedan såg jag ritad i en ram på en skolvägg. Jag fotade den för jag tyckte att den var så bra. Nu har jag försökt göra om den i PowerPoint. Jag tänkte att C och E ska få den!
Detta är skolans trappa. Inte psykologens.
Vi har lite att jobba med…
Här är en tom mall så ni kan göra en egen måltrappa! 🙂
Fler av mina egna illustrationer hittar ni här.
Dela detta:
Intressant promenad med NPF-podden i lurarna
Det gäller att hitta nyckeln!
På dagens promenad lyssnade jag på några avsnitt av NPF-podden. Rekommenderas varmt!
Det finns flera program. Idag lyssnade jag på tre olika men det som mest berörde mig och min situation var detta:
http://urskola.se/Produkter/198034-NPF-podden-Bara-sitta-och-spela-dataspel
Mamman som ringde in har en liknande situation som jag med en 14-åring med asperger (högfungerande autism, ASD) och hemmasittarproblematik. Även hennes barn sitter mycket vid datorn. Hon tog upp sitt dåliga samvete över dataspelandet och sin önskan att hennes barn skulle känna motivation till skolan.
Ulrika Aspeflo (logoped) och Bo Hejlskov Elvén (psykolog) gav tips och råd som jag kommer att ta till mig. De sa att datorn är en bra social plattform så den ska man inte ta bort. Om barnet mår bra vid datorn och man drar ner på timmarna där så drar man ner på livskvalitén för barnet. De sa att det var viktigt att försöka locka barnet från datorn med andra saker och att erbjuda alternativ.
Nyckeln är inte att knuffa barnet till skolan utan se till att skolan drar dit barnet. Och med dra menas att locka och anpassa så att barnet känner att hen kan vara där.
Skolan ska anpassa både lärmetoder och bedömning så att alla elever har en chans att lyckas utifrån sina förutsättningar. Det är skolans ansvar och det kan vi som föräldrar kräva av dem!
Mamman tog upp att hon oroar sig för nationella prov och för betyg. Bo och Ulrika tryckte även här på skolans skyldighet att anpassa och hitta sätt att bedöma som fungerar för eleven. T ex ha samtal istället för skriftliga prov.
Jag känner att jag ibland tar på mig alldeles för mycket skuld över att C (och numera även E) inte är i skolan så mycket. Jag tar också på mig att försöka få skolorna att göra sitt jobb och möta mina barn på rätt sätt. E har en väldigt förstående lärare som gör allt för att stötta och hjälpa. Numera går C på en resursskola och jag upplever en enormt positiv skillnad gentemot vanliga skolan. På resursskolan möter de upp på rätt sätt!
Jag lyssnade även på detta avsnitt:
http://urskola.se/Produkter/198033-NPF-podden-Lillasyster-harmar-storasysterns-adhd
C har ju asperger och nu ska E utredas. Jag har aldrig trott att E har en diagnos men hen har ju ”tagit över” hela Cs beteende och är också hemma nästan helt nu. Jag vet inte vad det beror på… Vi får se vad utredningen visar.
Jag vill varmt rekommendera NPF-podden till alla som på något sätt kommer i kontakt med barn som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning!
supermamsen 