Förra veckan var en tuff vecka. C var inte i skolan på hela veckan men träffar kompisar HELA tiden. Jag är självklart väldigt glad över att C träffar kompisar men ibland kan jag känna ”Va faaaan! Lägg din energi på skolan istället! Om du orkar träffa vänner kan du gå till skolan!”
Men jag vet bättre. Det är inte sant. Det handlar om olika saker. C är inte hemma från skolan för att hen är trött. C är hemma för att hen har en låsning gentemot skolan vissa dagar. C kan inte själv förklara varför. Vissa dagar fungerar det och andra dagar inte. Jag känner mig enormt frustrerad över detta. Jag vet inte hur vi ska komma förbi det. Kuratorn ska prata med C i skolan men C tar sig ju inte dit så de kan prata. Moment 22. IGEN.
E var i skolan en halvdag på hela förra veckan. Övriga dagar var E för trött. Det går inte att få upp E ur sängen trots en hel natts sömn och flera dagars vila. Tyvärr tror jag att E kommer att behöva medicin för att orka med skolan. Det känns som ett svårt beslut att ta med tanke på Es bristande aptit. Men jag börjar tro att vi inte har något val.
Helgen har varit riktigt skön. I lördags var L, maken och jag på en långpromenad i solen med hunden vi passar. Vi fikade ute. Otroligt skönt. Jag fick nästan vårkänslor! Sådana stunder njuter jag verkligen. Det känns som jag liksom låtsas att allt är bra. Att allt är som det ska/borde vara. Jag förtränger det jobbiga.
I lördags hade C fyra kompisar här och tittade på film. De spelade även lite fotboll ute och alla kompisarna åt middag här. Det är en trygghet att de håller sig här så jag kan ha lite koll. Jag är så glad över att vårt hus erbjuder möjlighet till umgänge med kompisar för C.
E har mest suttit vid datorn hela helgen. Det har bara blivit någon liten kort promenad. Orken till något annat har inte funnits där.
Vi är hundvakter nu i ett par veckor när mina föräldrar är ute och reser. Jag märker att hunden har en positiv inverkan på barnen. Hade vi haft tid och ork hade vi kanske köpt en egen hund. Barnen vill det. Men jag vet att det skulle bli jag och maken som skulle få gå alla promenader. Barnen hjälper inte till mycket. Det gillar att gosa med hunden men de hjälper inte till i övrigt.
Jag tog med hunden när jag lämnade L i morse. Sen tog jag en timmes promenad. Väldigt skönt! Och det fungerar ju bra nu när jag bara jobbar 25%. Sen när jag går upp i tid skulle det bara vara stressande att hinna klämma in morgonpromenader.
När jag kom hem från promenaden för en stund sedan satt C och E i soffan tillsammans och kollade på film. Det gör de fortfarande. De sitter där i soffan glada och nöjda och gosar med hunden och tittar på film. Egentligen borde de vara i skolan båda två som de flesta andra barn är. När jag tänker så hugger det alltid till i magen och jag känner mig så stressad. Jag känner mig bitter, martyrisk, misslyckad, frustrerad, ledsen, maktlös, hjälplös… Som att det är så himla synd om mig och mina barn!
Men om jag försöker tänka att mina barn sitter där och MÅR BRA så går det bättre. De mår faktiskt bra hemma. Och de går till skolan de dagar de orkar och har förmågan att gå dit.
Jag känner att jag ofta låtsas att allt är bra. Jag kanske måste tänka att det är så bra det kan vara just nu. Det har varit värre. Förr fick C ångestattacker så att hen grät och skrek och nästan kräktes när hen skulle till skolan. Även E har mått sämre och känt sig mer låg. Vi är faktiskt på väg upp. Sakta sakta klättrar vi. Ibland glider vi ner lite, men sen klättrar vi igen.
Vi har det så bra vi bara kan ha det JUST NU. Jag har ett glatt barn i skolan och två glada barn i soffan. DET ÄR BRA!
Jag försöker verkligen träna på att acceptera det som är och inte hela tiden längta eller vänta på något annat. Vissa dagar är det så svårt! Andra dagar går det bättre. Jag har läst en bok som heter ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig – om acceptans” av Anna Kåver (Natur & Kultur). Jag hann läsa nästan hela boken innan det var dags att lämna tillbaka den till biblioteket. Jag måste låna om den! Boken handlar i alla fall just om att acceptera det som är. Vissa saker kan jag inte påverka. Så är det bara! Då ska jag inte hålla på och kriga utan leva livet istället. HÄR OCH NU ÄR MITT LIV!
Nu tittar solen fram och jag hör barnen skratta i soffan. Kan det bli bättre? Nej, jag tror faktiskt inte det. Det här är mitt liv som jag har fått. Jag måste försöka se allt det fina och bra i mitt liv. Alla vardagsmirakel. Ha lite pepptalk med mig själv! 😉
Nu ska jag ta en kopp kaffe och njuta! 🙂
supermamsen 